Va, hur kunde skolgårdens ljud bära hela vägen ut hit till Uttorp? Glada tjo och tjim, det där dova mullret av röster i alla åldrar, men mest de ljusa och lätta. Där gick jag i morse på grusgången och undrade om jag fått hörselhallucinationer. Rensade pelargonblad, trampade på sniglar som roade sig efter nattens regn, njut av solen i den rena, klara luften. Frågan kvarstod. Hade jag blivit tokig? Det blev tyst igen, men plötsligt började kyrkklockorna ringa. Med ens kunde jag överge tanken på galenskap. Det visade sig vara skolavslutning på gång!
Det har gått fem år sedan vi gick på vår sista (eller senaste) skolavslutning, yngsta dotterns studentutspring som fick ske under märkliga former pga Covid. Känslan var överväldigande och det som tröstade var att vi ändå kunde ha ett litet firande i trädgården i Bredavik. Sista gången jag satt och grät i Adolf Fredriks kyrka var annars i juni, åtta år tidigare. Att få vara med på en kyrkavslutning för en skola med musikklasser ÄR något magiskt. Våra svenska sommarpsalmer tar fram det innersta i mig, det som jag kanske inte delar med en endaste själ. Att spela in det funkar inte, men här kan du ändå få ”vara med”. Sonens musiklärare leder Den blomstertid, men förutom det får du mullret av spända barn som inte KAN vara tysta, en ruskigt duktig kantor och lite annat smått och gott. Grattis till sommarlov, väl uträttat arbete och allt det andra till alla barn och vuxna som fortfarande befinner sig i skolvärlden!
Lämna ett svar