Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.