Alltså, tur att jag inte har någon karriär som bloggare, för då hade jag nog fått kicken efter den senaste månaden. Dagarna går i ett. Jag tror mig veta att vi är många som hade önskat längre dygn under maj och juni. När vinterns knackiga halvfart äntligen har åtgärdats hade det känts dumt att prutta fram i samma fart och därmed missa en massa av allt som utspelar sig åt alla håll och kanter! Å andra sidan är många utmattade efter att ha stått ut med D-vitaminbrist och en allmän nedstämdhet hela vintern, så det är inte ovanligt att träffa på medmänniskor med bleka läppar och mörka ringar under ögonen som knappt kan stå ut i väntan på de efterlängtade semesterveckorna. Vi är lite märkligt skapta, vi svenskar, men det tillhör väl sakens natur.
I torsdags åkte jag till Växjö med dotter, dotterdotter och syrra för att gå på loppisrunda. Ett par av oss jobbade några timmar på förmiddagen innan vi möttes upp för att gemensamt inleda denna lilla roadtrip. Det är (nästan) alltid trevligt och givande att sitta och prata i bilar. Man kommer ingenstans och behöver inte känna sig uttittad då ens samtalspartner sitter och tittar åt samma håll som en själv. Vi satt mestadels och pratade om bröllopsförberedelser, vad vi ska göra den närmaste tiden och lite annat smått och gott. Syrran och dottern satt och planerade rutten för själva loppisarna och gjorde det med den äran. För att orka med en hel eftermiddag i butiker behövde vi dock grunda med lite ChopChop. Ingen har väl anklagat dem för att laga allt för nyttig mat, men gott var det. Väldigt gott, till och med. Emmaus var nog den sämsta second hand-butik jag någonsin besökt, men både Röda Korset och Erikshjälpen hade mycket som var trevligt. Allra bäst gillade vi alla dock Busfrö, en butik som inte alls bara sålde barnkläder vilket dottern hade fått för sig. Trevligt, välsorterat, bra priser och trevlig personal. Högsta betyg!
Vi mötte upp en av syrrans bästa vänner och hennes man eftersom de var på väg ner till Karlskrona och passade på att också upptäcka lite mer av Växjö när vi nu ändå var där. Domkyrkan är ett givet besöksmål. Imponerande på alla sätt och vis, men dessutom är Livets träd, deras ljusstake, så otroligt vackert att jag aldrig sett dess like någon annanstans.
Mormor och lilla Titti tände ljus för att minnas de som gått före. Det gör jag varje gång jag får tillfälle. Tycker det är en fin tradition.
Denna lilla Biergarten hade vi dessvärre inte tid att sätta oss på, men TIPS till alla! Kan inte svara för matens kvalitet, men myset alltså… Hundra poäng!
Nationaldagen firades sedan igår, delvis i regn i Wämöparken där barnens kusin spelade trummor i sitt band. Jag missade då jag stannade hemma med lilla Titti för att förbereda för gästerna som skulle hänga med hem efter de läckra tonerna. Det visade sig vara en god idé. Dottern hade förberett en av de godaste tårtor jag ätit på länge, men den får jag berätta om en annan dag. Svett och tårar ingår i historien. Det var så trevligt att ha svägerskan, svågern och deras son här. Finfin eftermiddag och kväll… Jag kunde knappt stå efter grillmiddag, tårta och Otto-glass som gästerna tagit med sig. Gott och trevligt, en kombination som jag gillar.
Idag har dottern och svärsonen varit på galej. De åkte hemifrån tidigt i morse och väntas tillbaka mitt i natten. Totta (morfar) och mommo har haft jouren hela dagen till di gamles stora glädje och förnöjelse. Vi hade hjälp i några timmar av mina brorsbarn som gillar sitt lilla kusinbarn. En 7- och en 12-åring kan dock reta varandra till vansinne och jag fick be dem tänka på att lilla Titti suger i sig precis allt hon ser och upplever som en svamp. Hon lär sig i 180 km/h i varje vaken stund. Detta hjälpte lite och när alla samsades var det väldigt mysigt här hemma.
Det blir inte många knyck gjorda med en 1,5-åring som medarbetare, men det är roligt och lärorikt på så många sätt. Jag älskar det! Den enda nackdel jag riktigt kan se är tröttheten. Jag tycker mig minnas att jag var väldigt trött som småbarnsmamma också, men tror ändå att jag är tröttare idag. Huruvida det är sant eller ej går det tyvärr icke att utröna, så vi får väl nöja oss med att det ligger någon sanning i det faktum att folk som träffar mig frågar ”hur mår du” eller ”är allt bra”. Jag gissar alltså att det betyder att jag ser lite schleten ut, hehehe. Tack för härliga dagar till naturen, trädgården, familjemedlemmar och allt/alla andra som gjort mitt liv lite bättre sedan i torsdags!
Några av fotona har äldsta dottern tagit, som de från domkyrkan och tårtbilderna.
Edit: Inte konstigt att jag såg scheleten ut! Jag hade visst borrelia./M
Lämna ett svar