Inte alla kan säga att de har koll på hur ens kropp påverkats av det genetiska arvet, men det har jag möjlighet till eftersom både mamma och far gjorde samma DNA-test som jag. Det finns såklart problem med etiska dilemman, men jag har ändå fått mycket glädje av att vi gjorde detta. Och idag firar jag den person som förde mig in i livet och tackar för allt hon gjorde för att ge mig och mina syskon det bästa hon visste och kunde.
För några månader sedan frågade min längstavän om jag ville följa med på Orups konsert på Konserthusteatern i stan. När har jag tackat nej till en konsert? Orup har aldrig varit någon av mina favoriter, men han är en duktig musiker och eftersom jag blivit vuxen på riktigt i sällskap av hans musik såg jag mycket fram emot kvällen.
Jag och C träffades på Montmartre för att grunda med ordentlig mat. Det är alltid lika gott och servicen var av högsta klass. Trevliga ungdomar som inte lät stressen skina igenom. (Jag vet att det är ett jobb som kräver att man lite har elden i baken, det tillhör liksom sakens natur.) När vi var mätta och belåtna och hade talat om högt och lågt var det dags för en långsam promenad bort mot Stortorget. Vi var nästan först på plats och undrade om det kanske skulle vara pinsamt tomt i salongen, men så var det inte alls. Det var bara tiden för insläpp och starttid som diffade på en halvtimme, så vi hade kommit onödigt tidigt.
Dagens huvudperson var ensam på scenen i två hela timmar. Förvisso hade han en man som hjälpte honom fixa lite med instrument och mikrofoner, men annars var det verkligen Bara Orup. Herr Eriksson är född 1958 och har sålunda nått den aktsamma åldern 66 år. Det hade man inte kunnat tro om man bara skulle uttala sig på rörelsemönster och akrobatiska konster. Vi skrattade lite och sade att turnén verkade ha gett en ”Let’s Dance”-effekt eftersom han fick dra upp byxorna varje gång han ställde sig upp. Jag älskade hur kostymen glittrade och tog plats. Tyvärr går det inte att fånga effekten på foto, men tro mig. Det var effektfullt och bidrog till resten av scenografin.
Mellansnacket var trevligt och upplysande. Orup fick en son med Sofia Wistam som han var gift med i några år på nittiotalet, men sedan ungefär 25 år tillbaka har han varit gift med sin Pernilla som han fått fyra barn med. Den yngste sonen är i småskoleåldern, så han har en stor barnaskara som är väl utspridd över tid. Det är intressant med artister som inte behöver förnya sig för att kännas relevanta. Eller snarare, som fortsätter vara relevanta då de använder sin musikalitet på andra sätt. Orup har inte gett ut egen musik på många år, men han har samarbetat med flera andra artister. Mitt favoritsamarbete måste vara det med Linnéa Henriksson (Till mina älskade och älskare, där Lyckligare nu är min favorit.)
När det närmade sig slutet på konserten var hela salongen uppe och dansade. Så skön stämning, allsång och gemenskap på det där sättet som det kan bli i en sådan situation. Alla är glada och livet är på topp! Jag är så glad att jag fick följa med längstavännen och att vi kunde skapa ett nytt fint minne att ta med oss in i framtiden. Musik är glädje!
Häromdagen presenterade jag den tiolista med frågor om musik som ”Bloggbrudarna” sammanställt. Nu har vi fixat spellistor med all musik som vi gemensamt presenterade i våra svar, en i Apple Music och en i Spotify. Där kan vi lova dig över elva timmars mycket varierad musiklyssning. Håll tillgodo! Kanske hittar du några nya fynd, eller påminns om någon gammal favorit. Så blev det iallafall för mig. Musik är livet! 🎶
Ps: Jag har genom åren skrivit mycket om musik från olika synvinklar. Ibland har jag lagt dessa inlägg under kategorin Musik, ibland har de fått musiketiketter. Detta är något som inte är så lätt att söka genom detta bloggtema, men här har du iallafall en del av inläggen.
Jag älskar att det händer så mycket i trädgården just nu. Det mesta sköter sig självt, tack och lov. Ambitionerna är alltid fluffigare än verkligheten, och det är vad det är. För varje grej som inte blir något som återgår till naturen får jag fira med en liten piruett. Idag ska jag jobba, luncha med en vän och gå på kören, men förutom det hade jag lätt kunna skrapa ihop flera dagars ”måsten” i trädgården. Rensning, grävning, utplantering, uppbindning, gödselvattning, omskolning… Det är bara att ta tag i något, göra det och vara nöjd helt enkelt. Just nu är jag glad över att redan, den tidiga timman till trots, ha stoppat framfarten av en stor mördarsnigel, förberett vattning och förberett gurkorna för nästa steg.
Det går inte att ta rättvisande bilder på en rabatt, så är det bara. Här i blå-vit-rosa perennrabatten har akleja, fänrikshjärta och alunrot börjat blomma medan backsipporna stoltserar med sina silvriga och mjuka frökapslar. Jag är faktiskt jättenöjd med att så mycket blivit som jag drömde om efter en kaotisk början på just denna rabatt.
I gul-orange-röda perennrabatten händer inte jättemycket än. Studentnejlikan har iallafall tagit sig jättebra och det var årets viktigaste projekt. Jag fyller på med ettåringar som självsått sig (ringblommor) och som försåtts (inkakrage, solros, tagetes, lövkoja, guldzinnia, nemesia och lite annat smått och gott).
Rosorna fortsätter att växa och frodas, men jag ser inga knoppar än.
Min favoritkruka som funnits med i säkert 25 år rymmer chokladmynta, tidernas godaste teört. Extra smarrigt med mjölk och lite honung.
Pelargontrappan är inte färdig. Jag har ett gäng krukor som ska avhärdas/tillvänjas vid utelivet, men nu börjar det sättas knoppar både här och där.
Inne på lilla svarta bordet står ännu fler pelargoner och basilikan. Häromdagen gjorde jag en underbar pesto på solrosfrön och västerbottenost, så nu får de två basilikaplantor som toppades till den växa igen. Just här blir det luftigare om ett tag igen, precis som med prylar är det svårt att ge individer chans att visa sin skönhet om de ska slåss med en massa andra om uppmärksamheten.
Varje år tänker jag ”efter blomningen ska vi beskära vår syren bakom huset”. Jag har hunnit tänka tanken från och till sedan våren 2017, så nu är det kanske dags att göra slag i saken. Syrenträdet ger en frodig blomsterprakt, men den befinner sig väldigt högt uppe och jag vill ha blommorna närmare min näsa då jag uppehåller mig i närheten. (För övrigt är denna baksida en riktig dump med ogräs som skulle kunna bli jättemysig. Senare projekt dock. Vi kan inte ens göra det hjälpligt snyggt. Tyvärr lät cykelverksta’n hälsa att röjsågen/trimmern inte blir klar förrän om flera veckor, gah.)
Pernilla Månsson Colt tipsade om att direkt sätta syrener som man plockat på morgonen i 40-gradigt vatten som man tar med sig ut till sin häck/buske/träd. Så gjorde jag i morse och det funkar toppen! I vanliga fall brukar alltid någon kvist sloka ganska omgående. Min faster har tipsat om att ha bladkvistar och blomkvistar, men jag har inte fulländat den tekniken. Med bara ett försök finns inget underlag för en studie, men jag kan ju testa fler gånger! Så jag älskar att se hur olika växter tar sig ton medan andra tar på sig sin ”medel-Svensson-skrud” efter att ha svassat runt i galautstyrsel i några veckor. I min trädgård gillar jag att divorna får ge varandra utrymme. Somliga får utöva soloshow, men många behöver dela scen med andra praktfulla solister och finfina körsångare. Imorgon får jag kanske tid att ta en runda och genom kameran se hur det står till i trädgården efter en synnerligen seg vår. Men – blomsterprakten är på gång!
Du vet, sista högen med papper är genomgången, fryst i påsar i omgångar för att ta död på silverfisk och ev. ohyra och sorterad. Nu har jag tre små grejer kvar att visa dig innan jag lägger alla dessa papper till handlingarna. Låt oss börja med ovanstående annons från Cityhallen i Karlskrona torsdagen den 17 augusti 1972. Min lillebror var några dagar gammal och ytterligare några dagar senare skulle jag komma att yppa de berömda orden ”hatta lilla Monna” (akta lilla Monica) i hissen på Långö. Nystyckade magra fläskkotletter kostade 13,80 kr/kg. Priset inflationen har lett till är idag nästan tio gånger högre. Själv äter jag sällan fläsk, men den här annonsen fick mig att längta efter mammas panerade fläskkotletter, potatis och brunsås. Mamma lagade så god mat!
Jag hittade även en hel hög lotter till Folkpartiet i Göteborg och Bohus läns fjordhästlotteri. Undrar just om Anton verkligen kontrollerade sina lotter.
Vem var det egentligen som vann högvinsten, ett fjordföl, sto, till ett värde av 2 857, 20 kr? Eller bytte vinnaren månne fjordfölet mot en plastbåt, en teveapparat eller en resa? Jag vann en massa kul under min slogan-period, men något fjordföl stod aldrig på vinstlistan.
Slutligen vill jag visa hur liten och nätt den allmänna sjukförsäkringen var 1967. 32 sidor i ett litet häfte på under 10×20 cm. Där står allt som var värt att veta gällande sjukförsäkringen. Försök förstå hur den funkar idag… Det verkar vara lättast för bedragare, men vad vet jag? Jag vet bara att flera omkring mig haft stor nytta av sjukförsäkringen, men har också andra som har haft ett rent h-ete i sin kommunikation med Försäkringskassan. Jag vet iallafall att jag sannerligen hoppas slippa något samröre med dem framöver.
I mars 2005 började jag blogga. Den gamla blogsome-bloggen försvann ut i sajberspejs efter många år, men någonstans skrev jag vad som rörde sig i huvudet denna dag. Antagligen var det scrapbookingrelaterat.
2010 (bodde kvar i Snättringe)
Min mamma är Listornas Drottning. Hon skriver och omarbetar listor tills de blir perfekta. Då och då får jag ett att-göra-list-ryck. Om detta finns det till och med dokumentation. (Den listan är en originallista som hängde på kylskåpet jättelänge. Jag skar bara ner den då jag skulle göra den där sidan.) Idag har jag haft en massa olika 10-listor i mitt huvud medan jag har hållit på med diverse göromål. Här kommer några av dem. Det skulle vara jättekul om ni som läser vill göra någon eller några liknande listor! Skriv och berätta om dem i kommentarsfältet.
Nödvändigheter i kylskåpet
1. mjölk 2. smör 3. god ost (parmesan och cheddar, präst eller Västerbotten) 4. lök (vitlök, rödlök, gul lök, purjo) 5. ägg 6. jäst 7. tomatpuré 8. potatis 9. gurka 10. bacon
Trädgårdsfavoriter
1. tulpaner (funkar inte hos oss pga rådjur, men de måste få vara med ändå) 2. rhododendron 3. klematis 4. syren 5. smultron 6. vintergröna 7. luktärt 8. hallon 9. vallmo 10. nävor
Om jag hade pengar till fastighetsförbättringar
1. bygga trappa ute 2. fixa trappan inne 3. byta panel på garaget 4. anlita duktig trädgårdsarkitekt som ”lyssnar” på trädgården och inte bara vill plantera vitt, vitt, vitt överallt 5. måla om fasaden 6. göra om garaget till musikstudio/ungdomsrum 7. Förbättra vindsförvaringen 8. byta ut möblemanget i vardagsrummet 9. lampa över soffbordet 10. utemöbler från Grythyttan (sådana där ”gungstolar” som finns i Klackamåla)
Maträtter att plocka fram ur rockärmen
1. spaghetti och köttfärssås 2. min egen tomat- och bönsalsa med gott bröd 3. laxfilé med Klabbes potatismos 4. pannkakor 5. Paolo Robertos Minestra di Verdura 6. kasslergratäng med ris 7. tagliatelle med knaperstekt kyckling och sparris 8. varma mackor med någon soppa (broccoli, potatis och purjo, grönsaker) 9. bakad potatis 10. lasagne
Låtar jag aldrig tröttnar på
1. Love Somebody – Robbie Williams 2. Diamonds and Pearls – Prince 3. I Will Always Love You – Dolly Parton 4. Butterfly – Rajaton 5. You Raise Me Up – Josh Groban 6. The Show Must Go On – Queen 7. Life on Mars – David Bowie 8. Marathon – Rush 9. Nothing Compares to You – Sinead O’Connor 10. Man in the Mirror – Michael Jackson
2015 (bodde i Orem, UT, USA)
Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)
Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…
Före: Bilden finns ej kvar
Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.
Efter: Bilderna finns ej kvar
Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…
Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…
Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.
Hur tänker du om det här?
Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.
2020 (bodde här i Uttorp, Blekinge)
En bok om dagen, no. 6.
Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.
En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.
2025 (bor kvar i Uttorp)
Vi har fått över 10 mm regn efter en lång och kall vår, så hela trädgården lyser av fräschör. Härligt! Jag har hunnit jobba och hänga med dotter (som nu börjar en ny period som föräldraledig) och dotterdotter. Jag ska laga lunch till oss fyra som hänger här hemma och ser fram emot att sätta lite blomfröer och lyfta ut de sista grejerna från drivhyllan i syrummet för avhärdning. Syrummet är också gästrum. Nu behöver vi fixa till det, för nästa vecka kommer extrasyrran från Tyskland och hennes son som ska bo där.
Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!
Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.
En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.
Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!
I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!
Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)
Jag försöker få grejer gjorda med lilla 1,5-åringen här hemma, men det går lite långsamt. Jag ligger efter hela tiden, men njuter ändå av hur det växer och lever runtomkring mig. Jag njuter inte bara då det händer grejer här hemma, utan också att jag ser blomsterprakt på annat håll. Syrenerna börjar slå ut. Såg bilder från Söderköping på utslagna syrener hos Anna och tänkte att vi VERKLIGEN bor i ett blåshål. Här närmar vi oss nämligen bara det utslagna. Det är vinden som är den stora utmaningen i vår trädgård. Får försöka skapa bättre rum kanske? Jag önskar att jag hade en lövblås, för markduken i tomatkuvösen gick inte att borsta ren från förmultnade lönnlöv från grannarnas makalösa träd. (Trädet ska tydligen bort snart och jag gråter redan över hur jag kommer att sakna höstarnas bästa utsikt från köksfönstret.) Titti och jag matchar sorgränder under naglarna, men inte sörjer vi. Det är roligt att ha fingrarna i jorden tycker vi båda.
Imorgon flyttar jag ner gyllenbär, chili och paprika till växthuset. Det var skönt att stå i tomatkuvösen och få ner plantorna i slutdestinationen, varsin murarhink, för ute blåste det med byar på 20 m/s. Inte undra på att tomaterna växte så bra förra året efter att ha fått skydd både uppifrån och från sidorna. Sniglarna har tuggat i sig en hel planta plymspirea (fick av min svägerska förra året) och en vallmo som jag vårdat ömt. Kommer någon av dem igen? Vet ej, men perennrabatten har nu fula ölfällor överallt (enliters mjölkkartonger med öl i) för att locka till sig marodörerna. Tror du jag lyckas bättre med bekämpningen i år?!
