Bilen, vår kära Kia Sedona. Den inköptes 2012 strax efter att vi hade flyttat till Orem, en bil som betjänat en biluthyrningsfirma sedan 2011. Jag har skrivit en hel del om Kia förut. Hon är en viktig del av familjen och jag brukar säga att jag tror mig veta att hon är den enda Kia Sedona i världen som varit både i Yellowstone och på Sturkö. Som nyanländ via container som skeppats till Göteborg via Atlanten var hon den dessutom den enda Kia Sedona i hela Sverige. Det kanske hon fortfarande är, jag gissar att bilintressenter köper andra slags fordon från Amerikat.

Varför skriver jag om en bil i ett tacksamhetsinlägg, ja, det kan man undra sig. För mig är det dock inte konstigt alls. Hon har gett upphov till så mycket tacksamhet genom åren. Som både bekväm och rymlig har hon varit med om många olika slags uppdrag. Att hon under fyra år förde oss runt den amerikanska vilda västern är ju inte så märkligt eftersom vi bodde i Utah, men att hon blivit kvar ända tills nu är varken av lathet eller slump. Hon skulle säljas ett år efter flytten för att vi skulle slippa betala något slags importskatter om jag minns rätt, men rätt tillfälle dök aldrig upp. Det har alltid varit någon som skulle flytta, någon som skulle följa med på semester, skräp som skulle köras till tippen och allt vad det varit. Det är inte alla bilar som man kan ta bort två passagerarsäten från och fortfarande ha plats för tre passagerare efter att ha tömt bilen på flera kubikmeter grejer. Nu är vi bara två personer kvar i hushållet, men vi kör sällan och har dessutom haft ett stort utrensningsprojekt pågående under året. Det har känts helt okej, kanske nästan nödvändigt, att ha henne kvar.

Att jag just idag skriver om Kia handlar dock inte om allt det praktiska. Igår satt jag ensam i bilen på väg hem genom höstdimman och lyssnade på musik som dämpade den frustration jag kände å någon annans vägnar. Musiken strömmade härligt läkande runt omkring mig, jag ökade volymen och kände de irriterade känslorna lätta. Jag kände tröst och fick för en stund bekräftelse på att det kommer att bli bättre. Amanda Jenssens raspiga röst tog sig in i hjärtat och jag kände min döda mamma liksom hålla mig. Jag ville skicka värmen från henne till personer som jag vet har det väldigt tufft just nu. Och så tänkte jag lite fnissande på hur ofta mina bilar har fått vara med då jag i glädje, sorg, frustration och stor förväntan lyssnat på musik, ofta på hög volym. Musiken har alltid varit en viktig känsloreglerare för mig, ensam i Kia har jag fått ”fri tillgång” till känslorna. Så idag är jag tacksam för henne och de andra bilar som gett mig denna möjlighet.

Vill du veta vilken musik som berörde mig så den här gången? Varsågod:

When you′re shattered and upset
And the world seems cold
Close your eyes for a while and dream
I am always by your side
Though I’ve traveled on
From the world to a world nearby

I hear your heart song
Through the wall
It is beautiful
Whatever happens
Please recall
Mother′s love conquers all

Let me tell you what I want
Though I think you know
With great love
Take care of yourself
It is time for you to be
Free from burdens now
Go outside for a while and play

I hear your heart song
Through the wall
It is beautiful
Whatever happens
Please recall
Mother’s love conquers all

Mother’s love
Mother′s love
Mother′s love
Mother’s love
Mother′s love
Mother’s love

Mother′s love
Mother’s love

Det finns inte mycket som gör mig riktigt rädd längre. Inte omskakande upprörd heller. Så där så tårarna strömmar, fast jag egentligen är arg. När mitt lilla Jag rubbas och blir utsatt för attack kan jag dock fortfarande känna hur oron drar åt svångremmen, hur obekvämt jag sitter i min egen kropp och hur svårt det är att få pulsen att gå ner. Trygghet är inte bara något jag behöver för att må bra, det är också något som min omgivning generöst bjuder på för det allra mesta. Kanske är tryggheten en förutsättning för den förnöjsamhet jag säger mig känna.

Att vara nöjd med sitt liv verkar annars inte vara särskilt vanligt idag. Kanske var det inte det förr heller. Antagligen inte. Då handlade det kanske om hunger, omöjligheten att välja sysselsättning, antal barn, boende, eller att bara säga nej. Idag handlar det, åtminstone för oss västerlänningar, kanske om mättnad. Mättnad på intryck, valmöjligheter, åsikter, politiska partier, stilar, möjliga partners. Det är inte lätt att vara hungrig. Att vara övermätt bjuder på andra utmaningar. Det hade varit lätt att säga att det ena är ”värdigare” än det andra, åtminstone i mitt huvud. Jag får ta ett steg tillbaka och påminna mig att även om jag verkligen ogillar att skylla på strukturer är det viktigt att uppmärksamma hur samhället ser ut, vilket slags intryck någon har matats med och vad det innebär att vara en individ i ett särskilt slags kollektiv. Vem hade jag varit om jag växte upp i Stalins Ryssland? I Maos Kina? I Hitlers Tyskland? I Fidel Castros Kuba? I Isaias Afwerkis Eritrea? Det är så lätt att tro att jag skulle vara god och kämpa för ”det rätta”, men vad vet jag? Det är viktigt att ödmjuka sig och inse att ”det rätta” inte alltid lutar på principer som jag kan stå för NU, men som hade upplevts som rätt DÅ.

Jag känner hur det lilla livet behöver återkräva större utrymme för att mänskligheten ska kunna må bättre. Det sägs att det är vårt ansvar att hålla oss uppdaterade, men nästan allt jag hör om när jag vänder mig till nyheterna är konflikter, maktgalenhet, lurendrejerier, brutna löften, oförståelse och annat skit. Ibland klämmer någon in ett hurtfriskt inlägg, men vem orkar ta till sig det när man simmar i tjära bland mördare, drönare, falskmyntare, maktgalningar och folk som lurar gamlingar på alla deras besparingar? När familjemedlemmar och bästa vänner sluta kommunicera och börjar hata varandra för att de ser olika på hur livet ska levas? Ibland inte ens hur ens eget liv ska levas, utan hur andra bör göra… Idag vänder jag mig i tacksamhet till alla som bidrar med tråd till den stadiga grund jag går och står på och för att ni säger stopp när jag står och hejar på Kejsaren utan kläder utan att våga säga till honom att han är naken.

Att samla alla tankar och försöka hitta vägen in i kärnan till tacksamhet är numera inte lika svårt som det var då jag började mitt projekt Trettio Tacksamma Dagar för många år sedan. Det har tillkommit något slags pirrig känsla då jag närmar mig november. Jag vet nämligen precis hur viktiga dessa dagar är för mig. Inte hur viktigt projektet i sig är, utan vilken själslig kalibrering dessa dagar bjuder in till. Det senaste året har jag dragit mig undan från Facebook mer och mer. Jag kommer i år därför att skriva mina tacksamhetstexter här i bloggen och bara länka till dem från Facebook.

”Förbereder du dina texter?” Nej, det gör jag inte. Jag sätter mig vid datorn och samlar mina tankar i en stilla bön och sedan skriver jag. Vad har jag upplevt i närtid? Hur går mina funderingar? Att vara en tänkande varelse är både en välsignelse och en förbannelse. Jag älskar att diskutera, läsa, lyssna, analysera och tolka det jag tar in. Ibland leder tankarna till skogsgläntor med solkatter och värme, andra gånger hamnar jag i gyttja. Det ligger på mig att ta ansvar för processandet av det jag tar in, men även att välja till och välja bort det som ligger till grund för tankarna. Vi lever i en tid där det finns personer som kontrolläser texter för att ta bort triggande passager, gamla texter och filmer redigeras om för att inte göra någon upprörd. Jag tror att vi gör alla en otjänst genom detta förfarande. Hur ska vi någonsin förstå vår samtid om vi tror att våra förmödrar och förfäder tänkte och tyckte precis likadant som vi själva, tror att vi lever under samma omständigheter som de gjorde och om vi inte förstår att det bekväma liv många av oss lever i dag inte magiskt har trollats fram?

Att ha fri tillgång till hjärnkontoret och något slags kontakt med hjärtat är inte självklart för någon, inte för mig heller. Tankar och upplevelser leder till utveckling, men utveckling leder inte alltid framåt. Två steg fram, ett tillbaka. Två steg fram, tre tillbaka. Ibland hamnar vi i uppförsbackar med lera och våta löv och slirar med gasen i botten runt tills vi åker ner i diket och inte kan komma vidare utan hjälp. Är det något jag verkligen uppskattar med att ha blivit äldre är det insikten att själv på intet sätt är bäste dräng. Utan våra medmänniskor kan vi inte växa. Vi behöver olika många personer i våra nätverk, men att vara helt frikopplad från andra mår människan inte bra av. Filmen The Swedish Theory of Love (det finns bättre versioner) väcker till eftertanke. Har det gått så långt att vi bara är ensamma öar som flyter omkring? Har våra egon blivit så stora att vi inte längre kan se att vi alla är viktiga pusselbitar, inte färdiglagda pussel? Jag är så tacksam över de personer som finns i mitt nätverk, både de som finns nära fysiskt och/eller känslomässigt och de som befinner sig lite mer i periferin. Jag är tacksam över den inspiration jag ständigt får från dem, för att de utmanar mina tankar och mitt intellekt och för att de drar mig upp ur diket då det behövs. Tack!