Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

1. Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
2. Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
3. Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
4. Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)