Ditten och Datten

Mellanland.

8 kommentarer

Min nya dator är nästan färdig att börja användas, men maken håller fortfarande på att hantera vårt gigantiska fotobibliotek från den gamla datorn genom den nya innan jag kan ta den till ”min”. Det ska bli SÅ skönt att ha en fungerande dator igen. Det tar för lång tid att blogga här på telefonen, men jag skickar en liten hälsning från stora fixardagen iallafall. Förutom att jag körde tvättmaskinen varm…

… hade jag massor att ordna som det inte riktigt funnits möjlighet till de senaste veckorna. Om du vill kan du roa dig med att beskåda vad jag hade med mig hem efter min långa ärenderunda med en lista som bara fanns i huvudet (förutom inköpslistan till mataffären). Jag är väldigt nöjd med att jag kom ihåg allt.

Jag är också tacksam över att jag fick tid att tanka lite av myshösten som fortfarande finns kvar eftersom allt har gulnat och det inte finns många löv kvar på träden. Mitt emellan, i mellanland.

Continue Reading

Funderingar

Snart är det ändå jul igen.

17 kommentarer

När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.

Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.

Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!

  1. Trettio Tacksamma Dagar (detta kommer 100% att bli av)
  2. gravdekorationer till Klackamåla och Sturkö
  3. Poscapennor på kastanjer, små temadekorationer
  4. julgranspynt i papper eller textil
  5. dörrkrans kastanj
  6. dörrkransar ene eller gran (dörrparet)
  7. julklappsstrumpor
  8. omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
  9. fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
  10. julpyssel med syskonbarnen
  11. julbak
  12. bebisplagg till Lillasyster
  13. adventskalender
  14. den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
  15. Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran

Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.

Continue Reading

Ditten och Datten

Fira den som firas bör.

4 kommentarer

Efter en snabbis till Stockholm för att fira lilla Titti är jag nu tillbaka i Karlskrona. Om ett par dagar kommer svärmor hem från Långtbortistan och jag flyttar hem till Sturkö igen. Det känns fånigt att komma dragande med det gamla ”jag kan inte fatta hur fort dessa tre veckor har gått”, men den känslan genomsyrar allt just nu.

Jag är tacksam att vi hade möjlighet att vara med och fira födelsedagsbarnet. Som tvååring fokuserades det en hel del på ”j-vissteleleva” (stavning något oklar) och tårtätning, precis som det ska vara. För mamman blev firandet en möjlighet att pyssla, något som hon tycker är jätteroligt och som gjorde hemmet väldigt festligt. De fina partyhattarna hade förra året porträtt från det första levnadsåret och hade nu uppdaterats med ögonblick från lilla Tittis andra år. Det blev en hel del presenter också, något som naturligtvis är lika klurigt att förhålla sig som mycket annat i den samtid vi lever i. Vad är rimligt att ge en tvååring? Lilla Titti var lika fascinerad av allt hon öppnade och gåvogivarna hade tänkt till för att kunna ge något som passade. Mest kreativ gåva vill jag dock säga kom från morbror. Han hade tagit en muffinform och fyllt med havregryn. ”Gackin” (Tittis eget ord för denna läckerhet) är nämligen det absolut mest delikata hon kan tänka sig. Bättre än tårta till och med. Tänk att ha fri tillgång till gackin! Vilken dröm.

Efter mitt ondgörande av AI tycker jag det är lite extra roligt att visa denna installation gjord av födelsedagsbarnets pappa. Det är han som tecknat det fantastiska porträttet och att sätta ett av födelsedagsporträtten över ansiktet på tavlan var sååå roligt. En trollerikonst som är uppenbart och självklart fejk, något som bevisligen är gjort för att roa och få folk att titta fler än en gång. Det är helt enkelt skillnad på lurendrejeri och lurendrejeri.

Continue Reading

Ditten och Datten

23-10-23 till 25-10-23.

8 kommentarer

Tänk hur mycket känslor några siffror kan rymma. För två år sedan hade jag lyckan att bli mormor för första gången. Jag har skrivit en del om lilla Titti, men inga ord kan beskriva hur rolig, spännande, klurig, intensiv, busig och lätt att älska hon är. Idag åker vi för att fira hennes tvåårsjubileum. Även om vi videopratar i princip varje dag är jag så glad över att få hänga med henne IRL i ett par dagar. Grattis till vår solstråle!

Continue Reading

Funderingar

Korrelation och kausalitet.

2 kommentarer

Det finns ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag läser så många studier och forskningsrapporter, eller mest sammanfattningar av sådana. Jag måste vara observant gällande hur sammanfattningen gjorts. Det verkar vara sällan en studie görs utan att det finns en agenda bakom. Alltså, man gör en studie eller sponsrar någon forskning, men är också tydlig med vilket resultat man är ute efter.

Igår skrev jag om AI och hur irriterande det är att behöva vara så om sig och kring sig för att inte duperas av sådant som faktiskt inte är på riktigt. Samma sak gäller detta ämne. Ofta får vi höra att ”X orsakar Y” när sanningen är att ”det finns samband mellan X och Y”. Jag har ett ämne där detta faktum är väldigt tydligt, men där ändå samband används för att beskriva orsak. (Ja, här blir jag tjatig, men tydlighet är väl inte dåligt?) Vi har fått höra om och om och om igen att om vi gör familjer mindre fattiga så kommer deras barn att sluta begå brott. Problemet är bara att det finns ett svagt samband mellan socioekonomisk bakgrund och brott. Och om det var orsakande skulle jag och alla mina syskon vara brottslingar. Vi växte upp med föräldrar som inte var akademiker och levde under existensminimum (riskfaktorer om andra krav vanligtvis först uppfylls).

Vi tar hjälp av AI och ser precis hur vanskligt det är att lita på den. Jag googlar ”ingen kausalitet mellan socioekonomi och brott”. Det AI-genererade svaret blir som följer: ”Det stämmer inte att det inte finns någon kausalitet; det finns ett samband, men det är svagt och inte en direkt orsak-verkan-relation. Forskning visar att en sämre socioekonomisk bakgrund ökar risken för brottslighet, men sambandet är inte starkt nog för att förutsäga brott baserat enbart på socioekonomisk status. Många faktorer spelar in, och de flesta som kommer från en mindre gynnsam bakgrund begår inte brott.” Detta ordblaj hade vilken pratglad politiker som helst kunnat stå upp och säga utan skämmas för sig. Hittar du felet? ”Det stämmer inte att det inte finns någon kausalitet; det finns ett samband, men det är svagt och inte en direkt orsak- verkan-relation.” Eh. Kausalitet BETYDER att X måste hända för att Y ska bli sant. Den här meningen är FALSK. Det skulle stå ”Det stämmer att det inte finns någon kausalitet”. Sambanden som har styrkts som KAUSALA för att ägna sig åt brottslighet, alltså som orsakande är:

  1. personlighet
  2. huruvida man vet (blivit uppfostrad om) vad som är rätt och fel, eller inte/om man bryr sig om vad som är rätt och fel

Det gör inte saker och ting lättare om man växer upp i ett socioekonomiskt utmanat område, om man är man, om man har vänner som inte beter sig och om man är yngre, det finns korrelation/samband till allt detta. Det är bara det att det inte orsakar brottsligheten. Det utgör också en utökad risk att som pojke växa upp utan pappa. Skilda föräldrar? Det är bättre om ingen av föräldrarna träffar ny partner, eller om båda gör det om barnen ska hålla sig från brottslighet. Så här kan man fortsätta i all oändlighet för att hitta samband och orsaker. Som sagt, detta tycker jag är otroligt intressant. Vill du förundras och kanske till och med skratta över somliga väldigt märkliga samband tycker jag att du ska spana in denna hemsida. Den roar jag mig med då och då. Och med det vill jag påminna om att korrelation ≠ kausalitet.

Continue Reading

Ditten och Datten

Vem ska jag tro på, tro på, tro på?

12 kommentarer

Thomas di Leva is still going strong och Spotify tipsade om att han precis gett ut ett nytt album. Jag har inte riktigt tagit mig tid att lyssna in det, men påmindes om hans gamla existentiella mästerverk Vem ska jag tro på. Texten har väl aldrig varit så sann som idag. Eller, den skulle passa i alla tider, men i dessa tider med AI är det som att den blir till riktigt sprängstoff. Det är så irriterande att man inte vet om ett filmklipp är äkta eller ej. Jag hatar det. Hatar att folk luras. Hatar att jag måste ifrågasätta varenda litet möte med ett filmklipp som jag har. Hatar att folk förändrar, förbättrar, exkluderar, broderar ut och utan att darra på manschetten luras eftersom de tycker att de har rätt och någon annan har fel. Onda personer är onda nog på egen hand och gulliga barn kan väl bara få vara gulliga barn utan att få lillgamla ord inplanterade i sina munnar? Hat kan vara en farlig känsla och är ett starkt uttryck, men jag tycker att det har sin plats här. Snälla, sluta manipulera mig, sluta manipulera dig själv, sluta med dessa lurendrejerier…

Continue Reading

Planttant

Höstbruk och Delicatobollar.

6 kommentarer

Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.

Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.

För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?

Continue Reading

Funderingar

Är du nyfiken?

14 kommentarer

”Varifrån har alla pedofiler kommit?”. Den frågan ställde svärfar igår och så hade vi ett långt samtal om dagens ungdomar och sorgen han känner inför deras utmaningar. Vad det gör med någon att ha alldeles för många val, vad internetporren är ansvarig för, vikten av samtycke och vad som händer när man stiftar samtyckeslag, fula gubbar och manlighet, internetbubblor, (a)-sociala medier – ja, typ en massa spännande frågor. Vi kom överens om att även om han inte tror att Alva och Gunnar Myrdal står som ansvariga för en massa skit som Sverige får hantera idag, vilket är min övertygelse, så går våra tankar mycket i samma banor. Ålderdomen kommer vi inte ifrån, men att behålla nyfikenheten och försöka förstå sin omvärld håller oss ändå flexibla i sinnet. Och det gäller både för femtioplussare och om vi är på väg mot etthundra. Att jag sedan inte orkar med att ta in allt elände som pågår i världen är något annat, men då och då drar jag upp huvudet ur sanden. Eftersom jag ändå får lyssna på nyheter då jag är här omfamnar jag detta och engagerar mig lite mer. Detta engagemang kan jag sedan lägga på vänt när jag kommer hem.

Sådant som jag tycker är intressant just nu pga Kvartal, samhällsdebattören med ledordet ”tänk själv” (flera länkar ligger tyvärr bakom betalvägg):

I mitten av 1800-talet började anläggandet av stadsparker för allmänheten i Europa. Den norske trädgårdsmästaren Tor Smaaland har många tankar om växtlighet i relation till samhället. Hur träden i våra allmänna parker, som anlades ungefär samtidigt, behöver bytas ut. Men inte alla på en gång. Och för att byta ut behöver man fälla, något som bekymrade samhällsmedborgare engagerat sig mot sedan 70-talet. Läs mer här.

Stegra – flipp eller flopp? Det ser INTE bra ut. Har Europas ”moraliska svansföring” ställt till med mer oordning via ideologiskt fluff istället för att leda till något som faktiskt kan bli bra? Tankar om den gröna omställningen som stört mig kliades på ryggen av denna intervju av Christian Sandström. Hans nya bok Northvoltkraschen vill jag läsa.

Vad händer om man lyssnar på varandra för att försöka förstå, även då man står på helt olika sidor i en fråga? Och även om en av parterna anses vara mycket kontroversiell?

Jag växte upp med föräldrar som var engagerade i Centerpartiet. Så skulle det väl vara, det var ju bondeförbundet. Men vad hände sedan? Detta är ett politiskt parti jag numera känner stor besvikelse för, av flera anledningar. Men, men… Har Centern blivit en plats där ”barnkära män”, aka pedofiler, har fått en plats vid bordet? Och hur sexuellt frigjorda vill centerpartister vara? Strukturell pedofili, vad är det ens? Jag säger som svärfar, varifrån kom alla pedofiler???!!! Detta stör mig otroligt mycket och egentligen orkar jag inte ens tänka på att det finns vuxna som tänder sexuellt på barn.

Continue Reading

Hus och Hem

Varaktighetens upplösning.

8 kommentarer

Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.

Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.

Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.

Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.

Continue Reading

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Continue Reading