Funderingar

Annas tolv frågor.

7 kommentarer

Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.

  1. Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli?
    Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
  2. Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa?
    Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
  3. Vad värdesätter du mest hos vänner?
    Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
  4. Finns det något folk ofta missuppfattar om dig?
    Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
  5. Vad betyder lycka för dig?
    Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
  6. Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
    Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
  7. Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet?
    Sushi, alla dagar. Mums.
  8. Tror du på att ge folk en andra chans?
    Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
  9. Vilken är din favoritlåt just nu?
    All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
  10. Vad är din favoritmat just nu?
    Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
  11. Vad gör du helst när du är ensam?
    Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
  12. Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara?
    Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.

”Mina” berg, de som jag saknar så ibland…

Continue Reading

Funderingar

Sju år.

9 kommentarer

Sju år har gått.

Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.

Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.

Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.

2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.

Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!

Continue Reading

Funderingar

Julångesten.

8 kommentarer

Nu handlar det om det där manliga och kvinnliga igen. Om hur inkompetenta männen är på att vara kvinnor. (För vi är ju precis likadana, det finns inga skillnader mellan könen och vad är egentligen en kvinna anyway?) Vi bör vilja gilla olika, men min man får inte gilla olika om de traditioner som jag har bestämt att vi har i vår familj och hur de ska genomföras. Vi kan dock konstatera att han är inkompetent och inte har något driv och inte fattar något om nissedörrar, jultröjor, julstrumpor, glöggmingel, moster Agdas obligatoriska julklapp eller julbordet. Kvinnorna går under av alla krav inför julen! Alla måsten. MYSET. De hemska avslutningarna. Det är fruktansvärt tungt att bära hela ansvaret på sina axlar och det enda som kan lätta bördan är att dra männen i skiten och knarka lite fler Instagram-reels av Helena Lyth eller Underbara Clara som båda är professionella pysslare och livnär sig som experter bland annat på julmys utdraget från oktober till nästa höst. (Inget ont om er kära pysselgudinnor, ni fick bara åskådliggöra problematiken.) Känner du dig träffad av texten? Ta en diskussion, inte en anklagelseopera i fem akter, med familjen. Förklara lugnt och fint att du har målat in dig i ett hörn och önskar ett alternativt firande. Be om förslag till hur det skulle kunna se ut. Och sluta mata denna eld som förtär så många inifrån.

Ps: Detta är naturligtvis en ironisk text skriven av någon som tycker att det gnälls alldeles förfärligt gällande ovanstående ämne, ungefär som det låter på vilket personalrum i vilken gammal lågstadieskola som helst. Ett klagande som inte tas vidare, utan själva gnällandet är liksom hela aktiviteten. Mata inte elden, utan kväv den! Lös problemet! Och god jul.

Continue Reading

Funderingar

Flockmentalitet.

2 kommentarer

Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…

Continue Reading

Funderingar

Vilken bild målar du?

5 kommentarer

Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?

Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.

Continue Reading

Funderingar

Titta upp, titta ner, vad är det du ser?

4 kommentarer

Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.

Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.

Continue Reading

Funderingar

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

4 kommentarer

Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.

Continue Reading

Funderingar

Har du hittat bron…

2 kommentarer

… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:

Continue Reading

Funderingar

Ser du guldkanten på molnet?

2 kommentarer

Översättningen till det engelska uttrycket ”every cloud has a silver lining” är närmast ”inget ont som inte har något gott med sig”. Nu är det bara så att vi alla vet att det finns somligt som bara är svart. Becksvart. Vacuum i grotta-svart. Det är helt enkelt bara ont. Därför har jag väldigt svårt för detta uttryck. Med tiden kan man eventuellt och med mycket generositet säga att man åtminstone kan använda sin hemska upplevelse för att stötta andra som går eller har gått igenom samma sak som man själv gjorde för länge sedan. Kanske kan man kalla det för ”något gott”, men som sagt, bara med ett öppet sinne och stor generositet. Det finns dock annat där man skulle kunna säga ”det här onda visade sig också ha något gott med sig”. Sådant som får en att växa, välja om, bli starkare, kanske till och med göra viktiga omprioriteringar som annars inte hade gjorts. När jag såg detta moln över min brors nybygge igår tänkte jag att det fick representera dessa händelser i mitt liv. Mörka stunder som kändes absolut hopplösa, men som vände och fick mig att växa. Och även om jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända i framtiden kan jag idag säga att jag är tacksam för just dessa erfarenheter. Mina moln med guldkant.

Continue Reading

Funderingar

Böckerna och jag.

4 kommentarer

Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.

Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.

Continue Reading