Är du en trevlig person? Gillar du trevliga personer? Hur definierar du ”trevlighet”? I en ordbok från 1870 beskrivs ordet på följande vis: ”Som gör att man trifves, finner sig väl, känner nöje.” Jag hade nyligen en diskussion med någon som sa att det känns orättvist att man måste vara ”framåt” för att anses vara trevlig. Jag motsade detta argument och sa att jag känner många trevliga personer som inte är särskilt extroverta. Å andra sidan får personer som inte trivs i sammanhang med många människor kanske förlita sig på en andra chans för att ”bevisa” sin trevlighet? Somliga funkar helt enkelt bättre tillsammans med färre personer. Och har man ett ”resting bitch face”, ett ansikte som i neutralt läge ser surt eller argt ut, vad gör man då? Tolkningen för någon som inte känner en är kanske ”ointresse” eller ”social oförmåga” vilket innebär att man eventuellt får anstränga sig lite extra vid första möten med andra.

För mig är en trevlig person någon som får en att känna sig väl till mods, någon som man känner sig trygg med och någon som bjuder in och låter sig bli inbjuden. Man behöver inte vara extrovert för att bjuda in. För mig innebär det att man visar ett ärligt intresse för den andre, men också delar med sig utan att slänga sin byk i knät på den andre och på något vis kräva att denne ska tvätta den, hänga upp den och lägga in den i skåpet. Somliga behöver lite mer tid för att andra ska uppfatta deras trevlighet. Tvärtom är det också så att någon som verkar varm och inbjudande kanske döljer något helt annat. Jag tycker dock inte att man ska gå omkring och misstänka alla andra för att vara potentiellt personlighetsstörda människor. Alla är varken narcissister eller psykopater, begrepp som är populära att slänga sig med så fort någon är lite för mycket.

Eftersom jag kommer från en familj med ironi ständigt närvarande får jag själv akta mig för ironisk humor. Alla förstår nämligen inte ironi och alla uppskattar det inte heller, det har jag fått lära mig. Personer som är uppriktigt roliga tycker jag ändå vanligtvis är trevliga, deras förmåga att få andra att känna sig bekväma är avundsvärd.

Jag vet att personer från somliga kulturer rent generellt kanske inte anses som just trevliga. För gemene svensk kan det bl.a. skava med högljuddhet, att skräpa ner med både kommentarer och ”vanligt” skräp, att inte respektera köordning och att vara (enligt oss) extrem rak. Min israeliska vän i Philadelphia (detta var runt sekelskiftet) berättade att det fanns en kurs på universitetet i Tel Aviv som handlade om hur andra kulturer funkar eftersom israeler som kom att jobba utomlands ofta ansågs otrevliga. Att vara ärlig i en relation anses allmänt som väldigt viktigt, men många blir sårade då det sägs sådant som kanske är sant, men som inte behöver sägas. Klassiker är då ovan nämnda vän som sa ”om jag var du skulle jag fettsuga min häck” då jag sa att jag gärna hade gjort en bröstreduktion. Vi hade inte känt varandra länge och jag hade lätt kunnat avsluta vår relation där och då. Barn nummer två var några månader gammal och jag kämpade hårt med mina ätstörningar i bakgrunden. Det kunde ju hon inte veta, men ändå.

Känner du att du behöver anstränga dig för att vara ”trevlig” då du träffar andra? Kanske det är dags att fundera på varför det är så. Och om du inte tror att andra personer tycker du är trevlig, vad bygger du det argumentet på? Om du sällan träffar andra som du anser vara trevliga, vad tror du ligger bakom det?

Jag har levt ”i beredskap” i hela mitt liv. Jag växte upp i ett hem där det stod helt vete i skafferiet och där vi gick och slickade på fingrarna och doppade dem i mjölkpulvret då vi var sugna på något sött och gott. (Eh, vad gör man om behovet tränger på?) Mina föräldrar beställde hem stora balar med toapapper och hushållspapper och vi hade precis som Clara Lidström en egen liten ”livsmedelsbutik” nere i källaren där vi kunde hämta mjöl, tomatkonserver eller vad det nu var som behövdes. Det stod vattendunkar under hyllan i tvättstugan och när jag blev äldre visste jag var det låg kontanter om behovet hastigt skulle uppstå. ”Om kriget eller krisen kommer” är både ett mentalt och ett praktiskt mindset. Det handlar om att kunna ställa om från att förlita sig till att någon annan alltid finns tillgänglig att lösa situationen till att ta ansvar själv, eller veta hur man hittar den hjälp som behövs. Det handlar om att göra klart för sig att även om man behöver växa upp och ta på sig ”big girl panties” klarar vi oss inte utan varandra. Nätverk (mentala) och grannskap (fysiska) är extra betydelsefulla i situationer då det krisar.

Jag hör att min svägerska i Australien är jätteorolig över situationen i Ukraina och att hon har sina föräldrar och sin storfamilj så nära. Andra i min närhet är deprimerade av hur det som händer i USA påverkar världsordningen. En del ser islamister som det största hotet och visar bilder på hur kvinnor i Iran såg ut innan 1979 och tänk om det blir likadant i Sverige? Klimatkrisen och ondskan och människors förmåga att glömma vad som hänt i historien – det finns så många hot och så mycket att vara rädd för. Hur ska vi kunna hantera att vi inte precis lever i La La Land?

Jag försöker leva som jag lär. Odlar, ser till att jobba på min och mina medmänniskors resiliens (mental stabilitet), förkovrar mig, ser till att inte knarka nyheter för att inte brytas ner av all skit som presenteras från olika håll och jobbar på att omfamna det faktum att jag naturligt är pessimist och därmed har ett stort ansvar att hantera detta. Vet att jag blir extremt effektiv när någon får en stroke, då jag är med i en olycka, när jag eller någon närstående drabbas av mer än svåra utmaningar. (Detta är sådant jag varit med om.) Jag vet också att jag kraschar efteråt, så jag har ansvaret att inte hålla mig nära botten på brunnen och se till att med jämna mellanrum kontrollera att det finns stegar att klättra upp på. Efter att ha gjort snart hela det svenska samhället kontantlöst kräver nu Riksbankens chefer att butiker med livsnödvändigheter måste ta emot kontanter och att alla behöver se till att ha kontanter hemma. Med tanke på hur många ungdomar som väl knappt sett en sedel eller ett mynt och lever i ständig skuld i Klarna country kanske det är dags för ett nytt ämne i skolan? ”Beredskap och resiliens” skulle det kunna heta. Varsågod för tipset, Skolverket. Till dig som läser här önskar jag en härlig dag. Livet är underbart! Också. ❤️