Ditten och Datten

Hej naturen!

15 april, 2026 2 kommentarer

Jag njuter av naturen på många olika sätt och vis just nu. Mycket handlar om att rensa såklart, förbereda, bana vägen. Men jag går också promenader i det där som verkar vakna mycket senare än andra ställen. Vi ska ju bo i något slags tidig zon, men så är det inte alls om jag ser hur andras vår ser ut. Jag är tacksam ändå, det blir lite mer utdraget här!

Ljuvliga Östersjön, tack för att du väcker min livslust! Tack för vindar och gäss på sjön och skränande måsar. Tack för drömmar om vida vidder och spännande äventyr!

Resten av promenaden bjuder på sitt den också. De har rensat upp på naturreservatet. Det ska bli spännande att se vad som händer där i all luftighet! Nedfallna stockar blir spännande lekplatser för både den ena och den andra arten. Någon har ställt ut trädgårdsmöbler vid fiskdammen, men jag har inte sett en enda guldfisk där sedan 2024. Finns det fortfarande ett bestånd kvar? Har jag bara haft otur? Vi får väl se om det börjar bubbla där om bara värmen kommer. Nu ska jag ut och fortsätta riva björnbärssly och ta hand om själen. Heja, heja!

Ditten och Datten

När DNA skapar ny släkthistoria.

13 april, 2026 4 kommentarer

Jag är som du kanske vet mycket intresserad av släkthistoria, DNA och släktforskning. Igår hittade jag en ny kusin till far! Han dök upp som ”kusin till din far” på den DNA-tjänst vår familj använde sig av för många år sedan då maken jobbade där. (Jag, maken, våra föräldrar och våra barn gjorde testerna – vi tycker att det är extra roligt att vi vet precis hur mycket arvsmassa barnen fått av respektive mor- och farförälder. Inte konstigt att de är så olika varandra!) Hur som helst hörde jag av mig till fars ”nye” kusin R i Kanada. Han blev smått överväldigad när jag skrev att han ju måste vara barn till farfars bror Erik som emigrerade till Kanada 1927. Det visade sig att kusin R som föddes 1962 är adopterad och att han bara visste vem hans biologiska mor var. Även om han säkert (mitt antagande) gjorde detta DNA-test för att hitta sin ursprungssläkt var han kanske inte beredd på att han verkligen skulle göra det. Han bad hur som helst att få återkomma senare i veckan då han har gått igenom all den information han har. Det är som att jag befinner mig mitt i ett avsnitt av Familjehemligheten! Väldigt spännande hur som helst.

Det finns mängder av spännande familjehistorier på YouTube. Här är några av dem.

Ditten och Datten

Covidbröllop.

11 april, 2026 14 kommentarer

Idag är det sex år sedan vår äldsta dotter sa JA till sin fine man. De hade planerat ett bröllop för 120 personer på Skansen, men det blev till 12 personer på Sturkö istället… Ojojoj, det känns både som igår och som en hel livstid sedan detta äventyr utspelade sig! Utan storfamiljen hade det aldrig gått. Det har blivit flera bröllop sedan dess och vi har jobbat ihop oss bra, teamet. Det här måste dock ha varit den största utmaningen.

Vi tar det väl från början. Oron för vad det där viruset skulle ställa till med började redan snurra i början av 2020, men det var inte förrän i mars det började bli riktigt allvarligt. Maken höll i kommunikationen med Skansen. De var mycket ovilliga till att ge pengarna tillbaka då restriktionerna kom mindre än en månad innan bröllopet skulle gå av stapeln och förhandlingarna pågick under lång tid efter april 2020 ska jag säga. Storfamiljen ryckte in. Mina äldsta småsyskon bor här i stan och vi är vana att jobba hårt tillsammans med lite olika ansvarsområden. Nu blev uppdraget att göra vår sunkiga lada till en festlokal, för det SKULLE bli bröllop. Du kan tro att det rycktes i för kung och fosterland. Det finns mänger av bilder från de här dagarna, men du får den komprimerade historien. Jag kan säga att jag grät många gånger under de här dagarna. Mest av tacksamhet, faktiskt. Jag kunde verkligen inte frammana visionen av det som blev till ett helt fantastiskt bröllop! Brorsan var ansvarig för själva golvläggandet. Jag kunde inte tro att det skulle bli så bra som det blev och var minst sagt stressad.

En av mina uppgifter var att hjälpa till med dekorationerna. Vi hittade dessa sunkiga pilsnerflaskor där bara resterna av en enda etikett fanns kvar. Idag hade det varit lätt att bildgoogla, men för sex år sedan hade vi inte kommit dit än. Jag sökte och sökte på nätet tills jag hittade den saknade etiketten och skrev sedan ut nya till de vid det här laget väldiskade flaskorna. Inte för att vi dricker pilsner, men det kändes liksom fint att något från gården fick vara med när det nu blev som det blev.

Min syrra jobbar som skolledare och är en duktig sådan, men jag kan inte tänka mig bättre bröllopsfixare heller. Hon skapade magi ute i ladan med hjälp av IKEA-metervara, gamla lampskärmar som fick nya kläder och vimplar. Det byggdes sittbänkar där gästerna skulle få sitta med långa avstånd och det riggades för finfin underhållning. Hon bestämde hur allt skulle se ut och maken, brorsan och hennes man genomförde själva byggandet.

Här var ännu inte belysningen inkopplad, så ursäkta förlängningssladden som hänger ner, men ändå. Jag kunde knappt tro hur otroligt fint det blev!

Även utanför ladan hade syrran sett till att det blev fantastiskt vackert. Hon har öga för detaljer. Jag ser att det är vackert, men jag kan inte skapa skönheten på samma sätt som hon. Det var hon som byggde blomsterbågen och gjorde de flesta av dekorationerna.

Det där hjärtat har fått vara med på flera bröllop sedan denna dag.

Så kom då dagen! Solen sken från en klarblå himmel och Covid kändes långt borta. Brudparet var vackert och alla var glada. Deltagare var de flesta av syskonen, föräldrarna och makens mamma var med på själva vigseln. Maken har vigt båda våra döttrar. Det tycker jag är så speciellt.

De unga tu fångade så vackert av min svägerska, älskar hennes foton! (Numera jobbar hon som trädgårdsmästare, men jag tror att hon fortfarande tar fotouppdrag ibland. Några av fotona i det här inlägget har hon tagit.)

På bröllopsdagen var jag brudens mor, värdinna och kock. Det var lite svettigt, det ska ärligen erkännas, men gick oväntat bra! Jag var tvungen att springa in och kolla potatisgratängen en gång under ceremonin, men de väntade in mig så jag inte missade något viktigt.

Vi hade dukat ett bord till syskonen i köket och ett till brudparet och föräldrarna i vardagsrummet. Det blev riktigt fint tycker jag.

Jag förstår inte hur min syster hann med. Hon fixade brudbuketten och blomsterdekorationerna till borden också. Fantastiskt!

Vi slutar väl med tårtorna? Svärsonens familj har flera medlemmar med specialkost (celiaki, vegan, sockerfritt, laktosfritt), men det blev ändå två riktigt goda tårtor. Vi hade beställt vegansk catering till för- och huvudrätt till tre av gästerna, men den ”vanliga” maten lagade jag också själv. Jag förstår att min dotter blev besviken över att det blev som det blev på ett sätt, men samtidigt blev det väldigt bra med tanke på omständigheterna. Slutet gott, allting gott som man säger. Snart flyttar de hit med sina små gullungar. Då börjar ett nytt kapitel i deras liv tillsammans. Grattis E och J! Och må vi aldrig någonsin ever again behöva ställa in något pga pandemi.

Ditten och Datten

Fina dagar.

6 april, 2026 10 kommentarer

Hej igen! Jag har medvetet försatt mig i total bloggradioskugga sedan i onsdags och är nöjd med beslutet. Det blev den sista klämmen på min telefonfasta. Inget skrivande i den egna bloggen och inget läsande av andras heller. Jag har använt min telefon på det sätt jag önskar – kommunikation och foton. Nu är fasteprojektet slut, men jag vill ändå fortsätta släppa taget om telefonen och använda datorn mer till annat. Jag lägger dock in en brasklapp – nu börjar tiden då jag använder appen PlantNet hela tiden och jag gillar även att sätta igång ett ljudboksabonnemang då jag börjar tillbringa mycket tid i trädgården och jag vill faktiskt inte ge avkall på någon av dessa vanor. Utveckling är bra, för mig är det jätteviktigt att ifrågasätta mig själv med jämna mellanrum. Det är inte för att jag inte tror på min egen förmåga. Jag har lärt mig (den hårda vägen) att allt inte behöver vara som det alltid har varit även om det är mitt modus operandi. MEN, det är helt okej att gilla samma-lika, traditioner och vanor OCKSÅ.

Här kommer en liten sammanfattning av dagarna som kommit och gått i mellanrummet. Jag är tacksam för tid med min och makens storfamiljer, med yngsta dottern och hennes man, god mat, vackra naturupplevelser, utflykter, påskkonsert/mässa och ett riktigt aprilväder. Det är fortfarande påsk i kalendern och vi fortsätter ha folk på mat och kanske lite påsklovsfirare på besök, men för mig börjar också en vanlig jobbvecka imorgon. Det blåser rejält utomhus och molnen drar förbi över himlen som hade de eld i baken. Det står att vi har 23-24 m/s i byarna, men det är visst ingenting jämfört med vad de har på västkusten! En släkting kom inte hem till Borås som tänkt igår, för tågen var inställda. Får se om det blir bättre lycka idag. Ikväll ska jag sätta mig och läsa mina favoritbloggar, men tills dess är det annat som ska tas omhand. Det är jag tacksam för! Hoppas att du får en fin dag.

Ditten och Datten

Välkommen april!

1 april, 2026 18 kommentarer

Jag har inte ett enda aprilskämt att dra till med, utan fröjdas istället åt mina fantastiska tulpaner. De får stå i verandan över natten eftersom kylan ger dem ett längre liv. Jag vet att jag kommer att kunna plocka in åtminstone en bukett vad det lider av mina egna tulpaner, men dessa köpte jag via ”Too good to go”-appen. Hoppas att de står över påsken, eller åtminstone i några dagar. Idag ska det städas och grävas och rensas och bäddas och ikväll kommer yngsta dottern och hennes man för att stanna i några dagar. Mysigt! Verandagolvet ska såpskuras och solen ska njutas av. Jag ska även ta mig till kyrkogården och göra lite påskfint på gravarna. Sedan tar jag påsksemester! Vi ses här när vi ses. Hoppas att du får fina dagar tills dess.

Ditten och Datten

Städa garderoben.

30 mars, 2026 10 kommentarer

Sedan några år tillbaka är jag väldigt bra på att uppdatera garderoben så den innehåller kläder som jag använder och som är lagom mig. Det låter kanske som självklart för dig som läser här, men så har det inte alls varit för mig. Jag har gått mycket upp och ner i vikt och har därför haft ”smalkläder” och ”tjockkläder”. Ungefär två gånger om året gör jag nu en utrensning och uppdatering som hjälper mig på olika vis. En kall sommar används en mer påklädd garderob och en varm sommar återanvänder jag kanske samma tre klänningar om och om och om igen. Samma gäller även vinterkläderna. Det ger lite svängrum, jag dissar alltså inte per automatik ett plagg för att jag inte haft det på mig på ett halvår.

Hur tänker jag då? Jag har en hög med Sellpy-kläder (tyvärr har de lång tid från att man skickat in kläderna tills de publiceras, så jag försöker ligga liiite i framkant för säsongen), en hög med sådant som behöver lagas/noppas, en hög med kläder som ska skänkas till Pingstis eller någon vän och sedan finns slänghögen till kläder som av någon anledning inte längre går att använda. Tekniken att vända på galgen för att se om jag använt ett plagg sedan senaste rensningen är mycket hjälpsam. I samband med den här rensningen går jag också igenom den lista jag har i telefonen där jag skriver upp om det är något plagg jag saknar eller önskar. Med allt detta sagt har jag ett fåtal plagg med affektionsvärde som får vara kvar trots att jag inte längre använder dem. De har jag dock en egen låda till på garderobsgolvet. Jag tyckte det var så synd att mamma inte hade ett enda roligt plagg från sina olika faser i livet, det hade varit kul att ha några sådana kvar.

Innan jag sätter igång ser jag till att vara ren och fräsch (onödigt att besudla kläderna med svettiga armhålor, hehe), men också på gott humör. Kanske är det bara jag, men jag behöver en stor dos ”värme, vänlighet, styrka, vishet och acceptans” (egenskaperna som används vid compassionfokuserad terapi) att ta till för att inte bjuda in gamla trista tankar om mig själv. Egentligen är det rätt fascinerande att jag tycker så mycket bättre om mig själv i min åldrande, hängande och lite rynkiga kropp än då jag var i toppform och hade mitt sinne fördunklat av olika orsaker. Trots det gillar jag att ge rätt förutsättningar för att genomgången ska gå smidigt. Min garderob är mycket minimal, så den här processen är avklarad på mindre än en timme. Älskar känslan av att vara färdig, men kan efter denna omgång återigen konstatera att jag verkligen vill bli bättre på att utgå från plagg jag redan har då jag införskaffar nytt, att absolut inte köpa kläder i färger som jag vet att jag inte trivs i bara för att de är snygga och att god kvalitet är god kvalitet oavsett märke. Min svarta Filippa K-klänning är trots allt det absolut bästa plagget i garderoben. (Jag använder den mest i körsammanhang.) Den är formsydd, i ett lite tjockare material som inte tappar färg och har rätt längd för att jag ska känna mig bekväm (ballerinalång kjol och ärm ner till armbågen). När det gäller jeans har jag inte träffat på någon modell som sitter bättre på mig än Lindex Nea. Nu vill jag bara hitta någon lite längre t-shirt som inte är alltför bylsig och som har en längre ärm. Känner du till någon sådan får du gärna tipsa.

Ditten och Datten

20 år — grattis till mig!

25 mars, 2026 18 kommentarer

Idag fyller jag 20 år som bloggare. Dagen jag började blogga innebar att allt som hänt innan blev ”före” och allt som hänt sedan dess och kommer härnäst blev ”efter”. Detta tjugoårsjubileum är jag verkligen tacksam för då jag har övervägt att sluta blogga vid ett flertal tillfällen. Det är en årsdag som jag hoppas kunna fira under många år framöver. Jag har haft en massa olika idéer om hur jag skulle kunna fira jubiléet, men de landade inte riktigt rätt. Åtminstone inte i tid. Det slutade med att jag bestämde mig för att uppdatera temat och låta tankarna gå direkt ut i fingrarna i ett inlägg utan en massa analyserande eller redigerande. Så ungefär. Då kör vi!

Ps: Tack till äldsta dottern som hittade WP-temat Olsen Light som uppfyllde de önskemål jag hade och maken som stöttade mig då jag trodde att jag hade kraschat hela bloggen. Katastrof-Monnah lurar alltid i vassen.

Bloggandet och vad det betyder för mig

Jag är ingen proffsbloggare, företräder inget varumärke, är inte beroende av några algoritmer och använder mest bloggen som dagbok, tankebok och klotterplank. Bloggandet har lett till massor av bekantskaper och viktiga vänskaper. Min lillasyster tyckte att det lät jättemärkligt att jag i bloggtidens begynnelse träffade nya bekantskaper IRL som jag egentligen inte visste något om mer än det som stod i deras bloggar, men hon fick själv lära sig att bloggvärlden är väldigt speciell då hon började blogga. (Idag är det hon som är proffsbloggare och flera av hennes närmaste vänner kan hon tacka sin blogg för.)

Det här är min fjärde blogg, men både den första och den andra försvann då blogsome gick upp i rök. (Här kan du dock läsa inlägg från den andra bloggen via Wayback Machine. Kanske borde jag kolla länkarna till mina gamla scrapvänners bloggar? De flesta av dem är inte längre aktiva.) Dessa bloggar, och även den tredje, handlade mest om familjeliv och scrapbooking och till viss del kortmakeri. När You Do lade ner ändrade min blogg karaktär, men redan innan dess hade jag börjat skriva mycket mer om annat än mitt pysslande. Numera vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mitt fokus. Du som brukar läsa här vet att jag inte lämnar någon kvalitetsgaranti. Ibland får du läsa om min stora familj, ibland lämnar jag redovisningar om mitt planttanteri, ibland får mina existentiella tankar ta plats och ibland gräver jag ner mig i funderingar runt aktualiteter. Lusten styr definitivt, men det är nästan bara dagar då jag absolut inte har tid som jag inte skriver några inlägg. Jag ser bloggen som min personliga terapeut. Det låter kanske konstigt, men skrivandet är terapeutiskt för mig. Då jag anonymiserar mycket innebär det att jag inte alltid vet vad som hänt som föranlett gamla blogginlägg. Det är helt okej, jag ser det inte som något stort problem. Jag gillar varken att vika ut mig själv eller personer som står mig nära, så smaskiga detaljer får du leta efter i andra bloggar. Jag har ändå som mål att inte skönmåla mitt liv och hoppas därför att detta är en plats där du som läser kan känna dig trygg med att förstå att jag är en helt normal människa med både styrkor och svagheter, en människa som strävar och gör mitt bästa för det mesta. Ibland tycker jag också att alla är idioter. Det bjuder jag på. Och en vacker dag hoppas jag också att foton får ta mer plats igen här, något som inte varit fallet sedan min kära kamera började krångla. Det är stor skillnad på kvaliteten på iPhone-bilder och Canon-foton.

Några minnesvärda inlägg

När bloggen firade femton år hade jag fortfarande tillgång till något statistikverktyg som visade vilka inlägg som var de dittills mest lästa. Dem kan du hitta här. Nu tänkte jag istället försöka förlita mig helt på mitt eget minne för att hitta ett gäng inlägg som blivit kvar i mitt medvetande av olika anledningar. Ett tjugoårsjubileum borde kanske innebära tjugo inlägg, men jag nöjer mig med hälften.

Pysselfavoriter 2009. Jag hade 2009 mitt längsta blogguppehåll – ett halvår! Detta inlägg var det första efter bloggpausen och får representera det faktum att jag från början, mer eller mindre, hade en renodlad scrapblogg.

Ett spretigt inlägg om sol, second hand och lyckan i ordning och reda. Om jag skulle skriva ett inlägg som var ett genomsnitt av allt jag skrivit skulle det kanske likna detta.

#skapandeseptember, ålderdom. Ålderdom är ett tema jag återkommer till. Jag har fascinerats av detta stadium sedan det låg långt ifrån mig. Nu ligger det nära.

Vad hände? Jag befann mig i en mycket mörk tid i livet. Omdanande på många vis. Det känns så klyschigt att säga ”what doesn’t kill you makes you stronger”, men så känner jag verkligen. Detta inlägg visar att det finns skönhet att hämta också då livet känns i det närmaste övermäktigt att hantera.

Ombyggnad pågår. Jag älskar detta inlägg av flera olika anledningar. Känner att det är tankar liknande dessa som för mig framåt.

Vad gör dig lycklig? Så många olika tankar runt lycka jag har skrivit om i bloggen! Detta minns jag från den tid jag var aktiv på Facebook och gillade denna plattform.

Tankar runt Marcus Birros… Ibland bara skriver jag, men sällan utan att delvis ha tänkt mycket på det jag skriver om redan innan. Marcus Birro-krönikan minns jag väl, tankarna jag skrev om den hade låtit ganska lika om jag skrivit ett inlägg idag.

Beskrivning lätt lapptäcke. Nej, det här lapptäcket hade jag inte sytt idag. Jo, mönstret är fint, men tygerna hade jag inte valt nu. Jag gillar dock de olika tutorials jag skrivit genom åren. Vet inte varför jag slutade med sådana.

Mina favoritfoton 2014. Som jag skrev här uppe har foton förut varit en viktig del i bloggen. Jag ser det inte som omöjligt att det kan bli så igen. Detta inlägg inspirerar. Det får också påminna om de år jag bloggade från Orem, UT och hade många följare som försvann då vi flyttade hem till Sverige igen.

Det var en gång… Mina mer poetiska inlägg gillar jag själv mycket då de bidrar till så mycket skrivglädje, men jag förstår att de kanske inte är så tilltalande för andra.

Varför jag fortfarande bloggar

Tja, det kan man fråga sig. Jag vet bara att jag älskar att komma upp till min dator och skriva av mig natten. Jag gillar att ha en plats att ventilera på. Jag har inte skrivit någonting om den sociala aspekten, men jag gillar ju också att läsa andras bloggar och gillar att ha diskussioner i deras och mitt eget kommentarsfält. Det har sagts att bloggen är död så många gånger att jag högaktningsfullt struntar i detta påstående. Min blogg är inte död, den lever i högsta välmåga. Vem vet? Kanske skriver jag fortfarande här om tjugo år. Någonstans långt inne i hjärteroten hoppas jag att det är så.

Tack

Jag är otroligt tacksam för dig som bidrar till den här bloggens liv som inspiratör, kommentator, tyst läsare eller på vilket sätt du nu bidrar till mina texter. Tusen tack!

Ditten och Datten

Trädgårdssäsongen igång.

22 mars, 2026 6 kommentarer

Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.

Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.

Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.

Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.

En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.

Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)

Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.

Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.

Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.

Ditten och Datten

I väntans tider.

20 mars, 2026 10 kommentarer

Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.

Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.

Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!

Ditten och Datten

Hjalmar.

15 mars, 2026 14 kommentarer

Hej lille Hjalmar. I fredags plockade jag upp min vän från tåget för en mysdag tillsammans. Vi gick en mil i våra vackra omgivningar och hade riktig tur med vädret. Pratade om högt och lågt, vitt och brett. Dryftade livets mörka sidor och skrattade tillsammans. Njöt av naturens intensitet och det nya liv som börjar spira underifrån. Rundan avslutades efter tre timmar på kyrkogården för att besöka mammas grav. Jag visade vännen vår gravstenskyrkogård, något hon aldrig hade sett och fascinerades av. Själv fastnade jag framför Hjalmars gravsten. Jag har sett den förut, har undrat över vem Hjalmar var. Idag tog jag mig äntligen tid att leta upp honom i kyrkböckerna. Lille Hjalmar föddes som son till slaktaren på Kullen mitt under första världskriget och dog trettio år gammal strax innan andra världskriget avslutades. I dödboken står han som ”sinnesslö” och dödsorsaken anges som ”allmän sjuklighet”.

Jag har en vän som bor i Tel Aviv (inte samma som kom på besök). Jag bekymras över att veta att hon befinner sig mitt i ett krig. Jag har andra vänner som har familj i Iran. Under krig måste livet ändå fortsätta. De glädjor och bekymmer som fyller livet i fredstid är i mångt och mycket samma som de som fyller livet under krig. Sedan tillkommer naturligtvis den ständiga oron över att döden ska stå och banka på dörren en vacker dag. Krigstidens Sverige motsvarade väl inte Tel Aviv 2026, men jag tänker ändå att Hjalmars föräldrar kanske oroade sig över sitt kommande barns framtid. Hur skulle det bli för honom? Vilka hopp och önskningar hade de för honom? Vilka förväntningar? Och hur blev det när de insåg att han inte var som de kanske hade förväntat sig? Var det så att han föddes med en intellektuell funktionsnedsättning, eller blev han förlossningsskadad? Gav han mycket kärlek och fick han någon? Jag tänker att han var älskad, han fick ändå en egen gravsten med datum. Hans mamma var 44 år då han föddes, hade han Downs syndrom? Eller blev det en komplicerad förlossning då hon var äldre? Hjalmar hade en storasyster, Elna, som föddes sexton år innan honom. Mamma Hulda hade varit i Amerika, men av någon anledning kom hon tillbaka till Sturkö. Var hon besviken? Eller var hon tvärtom mycket nöjd med livet i Amerika, träffade sin Pehr under ett besök i moderlandet och bestämde sig för att bli kvar? Hulda och Pehr gifte sig 1/7 1899, Elna föddes i augusti. Barnet föddes i äktenskapet, men tiden fram tills dess var kanske inte helt okomplicerad. 1902 föddes lillasyster Märta som dog redan innan sin tvåårsdag. Anledningen till det står inte angiven i dödboken. Efter det hittar jag inga fler barn till Hulda och Pehr förrän Hjalmar föds. Tänk vilken glädje för föräldrarna! Nu kom Pojken! (Detta var en annan tid och jag antar att Slaktaren var särskilt glad över att se en son i familjen.) Jag hoppas att Hjalmar fick ett gott liv, även om det blev väldigt kort.

Idag skänker jag en tanke till alla som lever sina liv i krig, de som älskar, kivas, är rädda och hoppfulla. Jag skänker en tanke till alla som har levt sina liv här på Sturkö, som har begravts här på kyrkogården. Och jag skänker en tanke till Hjalmar och tackar honom för påminnelsen om att leva i tacksamhet.

1 2 3 … 251 Nästa →