Ditten och Datten

Ett tomt inlägg.

27 augusti, 2026 8 kommentarer

Här tänkte jag förevisa min nya telefonkameras fantastiska kapacitet, men du får tyvärr titta i stjärnorna efter de bilderna. Telefonen visade sig vara ett riktigt bottennapp och den är på väg tillbaka till Swappie. Jag är nu i valet och kvalet om huruvida jag ska göra ett nytt försök eller om jag ska köpa en ny telefon av äldre modell direkt från Apple. Jag tänker att vi varit jättenöjda med Swappie och att jag bara råkat ut för en sommarvikarie som inte kunnat läsa beställningen rätt. Tankarna får gå lite ett tag framåt så jag inte tar ett förhastat beslut. Vad var det som gjorde att jag inte blev nöjd med leveransen?

Det ena sigillet på kartongen var brutet då telefonen kom.
Jag hade beställt en telefon i ”utmärkt” skick. Ev skador var utlovade att ”knappt synas”. Det första jag såg var flera skador i den ena kameralinsens kant. Flera väl synliga hack. Jag har någon liknande skada på den telefon jag har nu som är betydligt blygsammare.
Telefonen gick inte att synka med min, utan överföringen avbröts efter flera timmar av ”okänt fel”.
Överföringen lyckades andra gången, men trots att telefonen var inkopplad till strömkälla fortsatte laddningen att gå ner. (Lilla ladd-blixten var synlig hela tiden.)
Ett nytt batteri var utlovat och detta betalade jag extra för. När jag tittade på batteristatus visade det sig att detta batteri redan gått igenom 82 fulla laddcykler.
Det var glapp i laddningen.
När laddningen var nere på 4% bestämde jag mig för att fabriksåterställa telefonen då jag var rädd att jag annars hade behövt skicka iväg telefonen med alla mina uppgifter och foton om telefonen helt skulle dö.

Jag fick ett erbjudande om reparation, men främst skadorna på linsen (det var ju mest en bättre kamera jag var ute efter) gör att jag beslutat att skicka tillbaka telefonen. Hur hade du gjort? Tycker du att min telefon visst var värd 9000 kr?

Ditten och Datten

Bloggbrudarnas tia – en femma i triss.

25 augusti, 2026 15 kommentarer

Idag blir det en lite spännande tia för mig som i grunden är mattelärare. Vi har nämligen fem punkter på denna tias agenda som har femton svar. Jaja, jag vet att det låter lite krångligt, men egentligen är det inte svårt. Vi har bara valt varsitt ämne för en topplista. Eller bottenlista. Vi tycker det är jätteroligt om fler hakar på, så tala gärna om i kommentarerna om det blir så. Hos Annika i USA, Anna i Portugal, Anna i Kolmården och Sara i Spanien kan du hitta fler svar på dessa frågor. Håll tillgodo!

1. Hösten är min älskling bland årstider. Men, nu vill jag veta tre saker med hösten som du ogillar?

Detta är inte min fråga, men jag håller också hösten högst av alla årstider! Jag funderade genast på om jag ens kunde skaka fram ett svar på den här frågan. Till min förvåning var det inte alls svårt. Det är bara det att det härliga alltid får mer plats i mitt medvetande.

Jag ogillar verkligen att vara blöt om fötterna. Det är väl en sanning med modifikation, för jag älskar både att ta fotbad och att ta ett dopp i havet. Eller poolen. Men jag gillar inte att vara ute och gå med strumpor och skor och bli blöt. Har jag någonsin hittat något riktigt bra par skor som funkat hela hösten och våren? Tror faktiskt inte det. Tänk att du känner vätan ge sig tillkänna någonstans i sidan på stortån medan du går din uppfriskande promenad efter ett höstregn. Rätt vad det är dyker en vattenpöl upp. Du missar den och sätter hela skon i pölen. Trots att du snabbt drar upp den är skadan skedd och resten av dagen går du omkring på arbetsplatsen med lite kipp i dojan. Näe, den känslan gillar jag inte.
Jag blir per automatik mycket mindre aktiv. Jag älskar mys och pyssel hemma och ju mörkare det är om morgnar och kvällar, desto lättare blir det att hoppa över promenaden. Inte bra.
Som barn av åttiotalet gillar jag den solkyssta looken. Jag gillar inte Doktor Sol-bränna, men nog ser jag att efter att ha arbetat i mitt anletes svett i timmar i trädgården ser jag lite lagom fräsch ut efter sommaren. Detta trots att jag undviker solen efter att ha opererat bort basaliom och dessutom är en person som inte gillar att ligga och sola mig. Min bleka höstlook med grålila halvmånar under ögonen är dock inte den jag skulle välja om det fanns ett sådant. Val, alltså.

2. Vilka är dina topp-tre böcker?

Nej, men är ändå inte den här helt omöjlig att svara på? Jag håller just på att sortera ut böcker ur bokhyllorna (för hundrade gången, vi får ju påfyllning med jämna mellanrum), men jag har väldigt svårt att hitta sådana jag lätt kan göra mig av med. Detsamma gäller maken, så vi gör vårt bästa för att stötta varandra. Jag snurrade runt i skallen så många gånger runt den här frågan att jag var tvungen att välja en genre. Skönlitteratur gick bort på en gång, jag kom snabbt upp i tjugo böcker jag inte kunde placera i ordning. Trädgård var lättare. Kalligrafi var ännu lättare. Därför valde jag mina tre bästa kalligrafiböcker.

Den bok som är alla hobbykalligrafers bibel heter just ”The Calligrapher’s Bible” och är skriven av David Harris. Här bjuds det på allt från hur man får vikingakänsla i handen till moderna typsnitt skrivna med Ylva Skarp-touch.
Molly Suber Thorpes vackra bok Modern Calligraphy kom 2013 innan AI fanns i mitt medvetande. Hennes roliga och fantastiskt tilltalande projekt tillhör en värld då ChatGPT inte fanns (åtminstone inte i den värld som besitts av oss vanliga) och jag har ägnat många timmar åt att bläddra och testa hennes tips.
Min favorit idag är Lindsey Bugbees bok The Calligraphy Book. Någon mer utsvävande titel krävs inte. Lindsey är otroligt generös och skriver veckobrev som jag alltid försöker ta en titt på. De flesta andra nyhetsbrev slutar jag prenumerera på alternativ slängs i soptunnan. Den kanadensiska kalligrafens konstnärlighet är påtaglig och jag känner alltid att jag vill plocka fram mina pennor och bläck när jag sett något som hon har gjort.

3. Vilka är dina tre bästa, alternativt tre värsta, matupplevelser?

Om det var hart när omöjligt att välja tre favoritböcker var det desto lättare att välja fantastiska matupplevelser. Inte för att jag haft så få utav dem, utan för att de valde sig själva. Jag tänkte inte på Michelin-restauranger eller egna matäventyr, utan på min första resa till Italien strax innan tonåren. Mina smaklökar kom tillbaka till Sverige med helt nya krav.

B-M:s svärmors lasagne. Vad jag vet hade mamma aldrig lagat mat med vitlök innan vi hade varit i Gambettola hos hennes väninna Britt-Marie. De dofter som mötte mig i det lilla italienska köket kan jag fortfarande minnas. (Som sagt, Anders Hansens bok har fått mig att ifrågasätta alla mina härliga och omdanande minnen, men jag vill påstå att det var precis så här.) Långkokt köttfärs, mjuk ostsås, lasagneplattor med perfekt stuns. Vitlöken! Allt var så drömmigt gott. Till denna dag väljer jag gärna lasagne som favoriträtt om det är en sådan dag.
Rosmarin- och vitlöksfylld kyckling. Hur gott luktar ett krispigt kycklingskinn som gnidits in av vitlök, rosmarin och smör? Hur gott som helst uppenbarligen. Doften slog mig först. Inte kan jag komma ihåg om jag åt lasagne eller kyckling först, men doftminnet säger att det var i den ordning jag presenterar dem här. Detta var ännu en omskakande och härlig upplevelse.
Att räkna gelato som mat kan synas märkligt, men detta blir ändå mitt tredje val. Mina glassupplevelser innan detta hade bestått av GB bigpack (som jag inte längre kallar glass) och halvliterspaketen med gräddglass (som jag fortfarande gillar). Gelato, det var något annat. Amarettoglass, pistage och gelato med vaniljprickar i – aldrig hade jag väl ätit godare? Senast igår pratade vi om att skaffa en rejäl glassmaskin så vi kan göra egen gelato. Dagen kommer, var så säker.

4. Vilka tre idrotter är du minst intresserad av att titta på?

Nu var detta en fråga som jag skrattade åt! Jag kollar i princip aldrig på idrott sedan far dog. Fotboll, hockey, handboll och skidåkning, gärna både på längden och utför, kunde vi titta på tillsammans utan att jag tråkades ihjäl. Då det begav sig kunde jag namn på många av dessa sporters utövare och jag kunde ses gråta av att se Pillan glida över mållinjen eller se det svenska hockeylandslaget lyssna på ”Du gamla, du fria”. Det var andra tider helt enkelt. Nu när jag inte kan hänga upp mig på någon annans genuina intresse är jag helt generellt ointresserad, så jag fick helt enkelt leta upp en lista på idrotter och försöka välja tre ointressanta. Det visade sig vara ganska lätt, men inte lika lätt som jag hade tänkt mig. Jag blev istället sugen på att titta på kyrkbåtsrodd, parkour och en massa annat och jag blev sittande jättelänge helt uppslukad av en massa olika former av idrott. Kolla in listan med länkar här! Låt mig bara varna för att kanske du också fastnar bland alla länkar.

Innan jag är färdig med A kommer jag till australisk fotboll. Jag gissar att det är något rugbyaktigt och det visar sig att jag har rätt. Eftersom jag aldrig har förstått mig på rugby över huvud taget bestämmer jag mig för att en blandning av fotboll och rugby säkert är ännu svårare att hänga med på. Jag är helt enkelt ointresserad av att sätta mig in i denna sport.
Bodybuilding – hur kan detta vara en sport?! Olja, egofixering och en känsla av naken broilerkyckling efter timmar under sollampa får mig att rysa. Jag är mindre än ointresserad, om nu det är möjligt.
Jai alai, ”en sport som bara kan spelas av högerhänta”. Konstiga korgracketar och omöjliga regler. Jag är ovillig att sätta mig in i denna sport, även om det alltid är roligt att höra talas om något för första gången.

5. Vilka är de tre bästa live-föreställningarna du har varit på?

Åh, något som verkligen ger guldkant till livet är att uppleva musik, teater och annat härligt live. Hade jag obegränsat med pengar inbillar jag mig att jag hade gått på fler föreställningar. Å andra sidan pratas det så mycket om ”dopaminutmattning” om hjärnans belöningssystem blir allt för överstimulerat. Upplevelserna blir inte lika intensiva, ger inte samma effekt. Det är nog lika bra att jag också fortsättningsvis får dessa kickar med ojämna mellanrum och bara då och då. Faktum kvarstår. Det ÄR härligt att lyssna på hög musik (och farligt, vi är många som är mer eller mindre hörselskadade), dans och teater utövad av skickliga artister. Är det rimligt att hitta topp tre? Lite mindre svårt än att välja tre böcker, men fortfarande en omöjlig uppgift. (Tack för det, jag själv…) Jag landar ändå i de här tre:

Kristina från Duvemåla 1997. Nybliven mamma med amningshormoner som hade fått uppleva en gnutta av hur det måste ha känts att vara separerad från sin familj för evigt av Atlanten. Upplägget var som gjort för en orgie i tårar. Det känns fortfarande som att jag satt och grät från det att ridån gick upp tills jag stod och klappade tills blodet nästan rann. Helene Sjöholms rena toner, och alla de andras perfekt castade, är för evigt inpräntade i mitt hjärta.
Dolly Parton i Globen. Jag vill påstå att det var 2007. Att få uppleva en artist live efter att ha lyssnat oräkneliga timmar på hennes musik var magiskt, trots att vi fick platser långt uppe vid taket. Dolly upplevdes som genuin och som att hon faktiskt hade roligt trots att hon måste ha sjungit de där låtarna tusentals gånger i vissa fall. Nu börjar hon bli gammal och rösten har blivit förändrad, men hon fortsätter att skapa musik och utveckla sin musikalitet. Så spännande att det finns människor som är som hon!
De två första valen var relativt lätta att sätta, den tredje har jag velat fram och tillbaka över. Det får bli Up With People någon gång innan jag flyttade från Karlskrona permanent. Jag hittar ett foto i Blekinge museums arkiv från 1990, så jag gissar att det var då de var i Konserthuset och gav sin show. Magiskt! Tänk att få turnera över världen tillsammans med andra ungdomar från andra kulturer!? Jag var imponerad och avis på dessa modiga individer, men också lite för gammal för att kunna haka på tåget oavsett om det hade känts möjligt. Hade jag gjort det om jag var 19 idag? Helt säkert! Men jag var inte 55 med alla mina upplevelser 1990, så jag är tacksam för möjligheten att få möta den energi som strålade från scen den där dagen. Har jag inte fel så hade vi även ungdomar som övernattade hemma hos oss från produktionen.

Som sagt, haka gärna på oss andra! Det hade varit kul att höra dina tankar om de här trissen.

Ditten och Datten

Huvudet på skaft?

24 augusti, 2026 4 kommentarer

Min kompis frågade varför jag skrev om ”sista kvartalet” i det senaste inlägget här. När jag fick frågan insåg jag att det inte är dags för något nytt kvartal förrän i oktober. Jajaja, jag var så i gasen gällande omstartskänslan att jag blev lite väl ivrig. Det är den officiella hösten som drar igång 1 september. Årets sista kvartal börjar den 1 oktober och dit är det en och en halv månad. Inte är bara tiden som förvirrar mig. Jag förde vidare ett dödsbud till en ovetande syster och beklagade den oväntade sorgen. Hon blev chockad! Det visade sig att det var en man (förvisso i samma ålder) med ett otroligt likt namn i samma kretsar som hennes bror rör sig i som hade gått bort. Lyckligtvis blev ingen kränkt och jag påmindes återigen om hur lätt det är att (felaktiga) rykten sprids.

Idag kommer min begagnade telefon. Kanske kommer fotona i mitt bloggflöde att bli lite roligare. Kanske kommer jag att få bättre koll. Kanske kommer jag att få mindre tid. Kanske blir jag väldigt besviken. Kanske kan jag lära mig något nytt. Hur som helst känns det lite spännande. Tekniknördar lär väl tänka att jag är knäpp som köper en tre år gammal modell, någon annan tänker kanske att det är knäppt att köpa en inte särskilt uppdaterad pryl för 9 000 kr och ytterligare någon tycker kanske att jag borde lägga pengarna på något nyttigare. Det är alla rimliga tankar som har nuddat mitt eget sinne. Själv hoppas jag att jag har fattat ett bra beslut och att den nya telefonen blir ett fint och hjälpsamt redskap i mitt liv under några år framåt.

Ditten och Datten

Uppdatering.

19 augusti, 2026 10 kommentarer

Hej och hå. Nu har min iPhone 11 Pro som jag har haft sedan den var ny 2019 helt klappat ihop. Jag bytte batteri i den i samband med ett skärmbyte efter att ha tappat telefonen i ett stengolv för fyra-fem år sedan och den kostade alldeles för mycket då jag köpte den. Visst har den varit bra, men den har svårare och svårare att klara nya uppdateringar och har blivit väldigt seg, plus att batteriet är helt slut trots att det är bytt sedan innan. Idag är vi uppe i 17-modeller hos iPhone och alldeles snart kommer väl 18-modellerna. Den 17-modell som marknadsförs som mer tålig och billig (ha, vilket skämt) är en modell som kostar närmare 10 000 med 256 GB minne. Då har den dock en kamera som inte håller måttet för mig som fotar i princip allt med min telefon i nuläget. Den mest avancerade modellen med mest minne kostar nästan 30 000!!! Helt galet. Vet inte vem som behöver 2 TB minne i sin telefon, men jag gissar att folk som filmar en massa har nytta av det?

Maken påminde om Swappie där vi har köpt begagnade telefoner förut till maken och yngsta dottern som funkat lika bra som nya. Äldre modeller, men tillfräschade och med nya batterier. Sagt och gjort. Jag satte mig ner och började kolla igenom modellerna de erbjöd och bestämde mig till slut för en iPhone 15. Jag velade länge mellan Pro och Pro Max, men valde till slut Max-modellen pga kameran. Den kostade 9 000 med 256 GB minne. Egentligen hade det varit bekvämt med en så liten telefon som möjligt, men eftersom jag vill hålla mig ifrån telefonen så mycket som möjligt förutom då det gäller att ta bilder tänker jag att det blir bra med det här nya arbetsredskapet. Nu får vi se om det var ett smart val. Det ska hur som helst bli skönt att ha en telefon med ett batteri som inte tar slut efter en timmes användning.

Ps: Igår köpte jag nya led-lampor till våra sänglampor. Vi har inte bytt dem sedan vi köpte lamporna för närmare 20 år sedan, men nu hade den ena gått. Då har vi använt dem dagligen förutom under de fyra år vi bodde i Orem. Sådan kvalitet gillar jag. Det stör mig att jag ens tänker ”en telefon från 2023, kan den verkligen hålla måttet”, men det gör jag. Idag är elektroniska prylar gjorda för att gå sönder. Så knasigt.

Ditten och Datten

Bakåt och framåt.

18 augusti, 2026 6 kommentarer

Idag är det flera jag känner som ska ta emot elever eller själva börja skolan igen efter sommarlovet. För mig har alltid den här tiden varit en viktig brytpunkt, lika viktig som nyår. Fram till 2017 jobbade jag från och till som lärare. Efter det fortsatte jag vara mamma till barn som gick i skolan och sedan 2020 har jag fått uppleva denna speciella tid genom andra. Om tre år börjar vårt äldsta barnbarn i sexårs och ”terminsstart” hamnar närmare mig igen.

Det debatteras friskt runt hur man får prata om sommaren vid den här tiden på året. Är den över eller inte? Får man längta efter hösten? Vilken influerare trycker på knappen för ”höstinspiration” först? Kan man ha semester hela vägen in i september och fortfarande prata om sommar? Jag är inte den som sitter på de rätta svaren, men så här ser jag på det. Jag har svårt för värme och trots att Sverige i sommarskrud är fantastiskt så finns det alltid någon slags sommarstress då det är så mycket som ska njutas, hinnas med, umgås, vilas och byggas. När sommaren väl är över är många rent utmattade och längtar lika mycket efter vardag och rutiner som de längtade efter semester i maj. Själv tillhör jag de som vilar väldigt lite under sommaren samtidigt som jag fyller mitt sinne och min tid med familj, vänner och trädgård, så för mig är hösten både en återhämtningstid och en tid för utveckling och reflektion. Temperaturerna passar min kropp mycket bättre, jag älskar det dovare ljuset, dimman (i lagom mängd), färgerna, mer tid inomhus och stormarna. Den svenska hösten är helt enkelt min favorittid. Kanske inte i alla former, men nästan. Just nu längtar jag verkligen efter regn, men när det regnat i två veckor på raken och jag inte sett solen en endaste minut kan det såklart kännas annorlunda. Den här ”riktiga” hösten dröjer dock ett tag till, precis som det ska vara.

Hur som helst. Min syrra uppmärksammade mig på begreppet ”tjejnyår” (1 september) för några år sedan och jag tog det till mitt hjärta. Inte ordet, men känslan. Mitt höstnyår drar igång första dagen på terminen, så även om det inte finns någon specifik dag för detta bestämmer jag att i år är detta höstnyår den 18 augusti. På ICA ligger ett paket med ny dagbok till maken. Han bad mig beställa en och jag passade på att beställa lite nya pennor till mig, för finns det något som passar bättre till ett Monnah-nyår än nya pennor? Nope. I min brytpunkt monterar jag också ner trädgårdslandet. Vitlök och lök är skördad, pga bladmögel på potatisen tog jag bort all blast och behöver nu få upp potatisen som vi ska äta i höst och vinter. Kål- och morotsåret blev riktigt dåligt pga olika omständigheter, men en del annat blev riktigt, riktigt bra. Jag har nu några veckor framåt då det ska fixas och donas för att vi faktiskt ska få glädje av det vi har odlat fram. Vi ska också beställa en ny frys till ladan så vi får bättre förvaringsmöjligheter. I mitt höstnyår ingår en återgång till rutiner och lite kalibrering gällande årsordet (FRÖJD). Jag gillar också att göra en sammanfattning av sommaren. När allt går i 120 är det lätt att glömma, både sådant som har varit härligt och sådant som har varit svårare att hantera. Som du kanske vet använder jag bloggen som en dagbok till mig själv och eftersom jag haft så lite tid för det i sommar är detta mastodontgalleri mest till för mig själv.

Med detta lägger jag alltså sommaren 2026 bakom mig. Jag vet att vi har flera sommardagar kvar och jag tänker ta dem tillvara precis som jag gör med alla årstiders dagar. Det är bara känslan som har förändrats. Från idag finns det helt enkelt ett mer markerat framåt och ett mer definierat bakåt.

Ditten och Datten

Borta bra och allt det där.

16 augusti, 2026 6 kommentarer

I onsdags packade jag och maken ihop våra grejer och drog iväg till Sundets pärla, härliga Helsingborg. Det var äntligen dags för World Choir Games som vi i Fredrikskyrkans kammarkör har förberett oss inför hela denna vår. (Här har du hela den tävlande kören helt genomsvettig och glad efter den sista tävlingen i konserthuset. Foto: Magnus Nielsen) Jag och K passade på att ta lite semester-miljöbyte tillsammans, något som vi inte kunnat göra under sommaren. Jag var lite orolig för att det skulle kännas ”varken hackat eller malet”, men så blev det inte alls. Det fanns tid både för kören och semesteravkoppling. Repetitioner, tävlingar, goda middagar, strosande i vackra Helsingborg, besök på trädgårdsdagarna på Sofiero, häng med lillastesyster med familj och lunchdejt med en fantastisk vän (som jag önskar fanns på närmare håll) – det blev några riktigt härliga och minnesrika dagar! Igår kväll kom vi hem till nyplockade buketter och världens skönaste säng. Tack till dottern som fick oss att landa mjukt och känna oss välkomna tillbaka till verkligheten. Jag lovar att återkomma och berätta mer om dessa spännande dagar. Något jag vill lyfta redan nu är detta: en grupp mår bra om man jobbar hårt tillsammans för att uppnå ett mål, Sofiero är en av de vackraste parker som finns även då alla rhododendron står utan blommor och i Helsingborg hittar man den godaste thaimat jag ätit på restaurang i Sverige.

Ditten och Datten

Nu ska fjäderfäna flytta ihop!

12 augusti, 2026 14 kommentarer

Birgit Nilsson och Jenny Lind har nu haft tillräckligt med tid att vänja sig med kycklingarna som inte är så kyckliga längre. Tre tuppar som går omkring och brölar. Två av dem ska bort, men vi ser lite hur de reagerar när de lever tillsammans allihop innan vi bestämmer oss för om Toto, Robbie Williams eller Magnus Uggla får bli herre på täppan. I vår fina hönsbok står det att det blir tuppfighter då ungtupparna är ungefär ett halvår gamla. Jag vet inte om hormonerna svallar högre hos våra tvåmånaders herrar för de tuppar sig alla tre mot varandra mest varje dag. De slåss absolut inte, men deras halsfjädrar burrar upp dig och de trippar fram och tillbaka och muckar med varandra. Och ingen tuppar sig mot Birgit som ju är ledarhönan. Alltså, det är med hackordning är verkligen en grej. Hos oss hackar de inte, men det är mycket tydligt vem som har tillgång till maten först innan de andra får sin del. Hur som helst, idag är det dags för dem att flytta ihop i det ”riktiga” hönshuset. Därmed behöver de också en utegård så de inte behöver sitta och häcka inomhus i flera dagar medan de lär sig förstå att de alla ska bo därinne. (På kvällarna har kycklingarna gått in till sitt kycklingbo även om alla har gått fritt ute tillsammans.)

Maken har nu byggt denna lilla utegård. Igår kom vår svärson, svågern och systersonen och hjälpte till och tidigt i morse kom svärsonen tillbaka för det sista. Heja! Nu håller vi tummarna för att det går smidigt och att deras inordnande i gruppen går någorlunda smidigt. Vi hoppas på att det blir så.

För övrigt har jag stor respekt för hönsnät. Som barn sprang jag in i en sådan här rulle och sprättade upp benet till skelettet. Ve och fasa! En dansk, arg läkare sydde ihop såret innan bedövningen hade kickat in och min moster som kört in mig till akuten fick skälla ut honom. Ve och fasa! Men wow, ändå. Tyckte min moster var urhäftig. Efteråt gick det inte heller bra då ett stygn släppte och såret blev infekterat. Ve och fasa! Resultatet blev ett 5×1 cm stort ärr som fortfarande är väl synligt på mitt underben. SÅ många gånger jag blev ledsen då folk frågade vad jag hade gjort på mitt ben. Idag bryr jag mig inte alls om ärret, men respekt för hönsnät har jag fortfarande…

Ditten och Datten

Krisande mamma.

2 augusti, 2026 6 kommentarer

Imorgon fyller vår son trettio år. Mitt medvetande har varit fullt av detta faktum till och från de senaste månaderna. Det är som att den kommande dagen markerar något viktigt som jag inte riktigt fattar. Alltså, jag förstår att det säkert inte är ovanligt att man berörs av att ens barn fyller ett år, tio, tjugofem eller, för all del, femtio. Det sista för övrigt fick aldrig mina föräldrar uppleva. Jag fyllde 47 det år de båda gick bort, men jag planerar att finnas kvar när mina barn har den åldern inne. Jag fattar att jag inte kan bestämma det, men det är så jag lever mitt liv iallafall. Jag inser att det är någon typ av existentiell känsla som har infunnit sig och tror att jag behöver måna om den lite extra.

Sonen började sin andra ”riktiga” heltidsanställning i mars i år. Den förra hade han innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör, den han har nu fick han mitt under slutförandet av examensarbetet. Han är dock fortsättningsvis student även under hösten och bor därmed kvar i sitt studentboende. Med detta i åtanke kommer frågor om var man ska börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm om man inte planerat att bli kvar där men inser att det nog blir så. En deppig historia. Det är inte direkt som när jag skulle flytta till Tumba 1993 och blev erbjuden en trea, fast jag bara behövde betala för en tvåa. När vi sedan flyttade till Visättra efter första rundan i USA skickade hyresbolaget med en sprillans ny och fin teve i hyreskontraktet. Nej, det är andra tider nu. Jag vet att det inte är något att orda om, en människa måste anpassa sig till nya förutsättningar för att överleva. Jag tycker ändå synd om sonen och alla andra som ska in på bostadsmarknaden. Samtidigt är jag jätteglad över att han fått ett finfint jobb som han trivs med och som verkar passa honom som hand i handske.

Det nya jobbet innebar att sonens semester ”endast” blev två veckor lång då han ville spara dagar till december också. Den första veckan tillbringade han dessvärre mestadels i sängen sjuk, men den andra kom han ner till oss. Vi passade också på att fira honom med släkten. Mysigt att samla ihop hela ”vår” familj (våra barn och deras partners och barn), men även storfamiljen. Våra somrar då barnen fortfarande bodde hemma tillbringades alltid till största del i Bredavik här på Sturkö och sommaren avslutades med kalas för G. Så har det fortsatt fast han borde ha växt ifrån kalastider för länge sedan. Det var liksom tradition att äta tårta och kakor och sedan leka roliga lekar. I vanlig ordning blev det alltså så. Pad thai på muurikka i två omgångar (vi var trettio personer) och nybakade frallor och så ett rejält kalasfika. Moster M hade gjort en osedvanligt vacker prinsesstårta (blåsten gjorde att ljusen bara blev till dekoration), jag hade bakat ett par Oscar II-tårtor, bullar och chocolate chip cookies. Äldsta dottern bidrog med drömmar (och hälften av frallorna). Ingen behövde gå sockerfri från den här festen. Efter fikat var det dags för de sedvanliga lekarna. I år blev det Samuraj och Hoppande sten, sax, påse på lag. Det är så roligt när i princip alla är med och leker, både stora och små. Många skratt blev det! Visst behöver vi skratta mer överlag? Åtminstone gäller det mig.

Presentöppningen blev en egen liten aktivitet. G hade önskat sig teburkar från alla. Han är ingen prylmänniska, men en prylhylla är precis vad han önskade sig från sina föräldrar. Jag är nu på jakt efter en fin sådan som han vill fylla med minnen. Nostalgisk som han är (brås han månne på mamma) tyckte han att det skulle vara roligt att tänka på nära och kära varje gång han dricker te, något som han gör ofta. Han blev så nöjd med alla fina presenter. Teburkar med affektionsvärde, spännande tesorter och en och annan fin tekopp. Roligaste presenten tyckte vi nog alla att en kopp med ”Queen of everything” var. (G är väldigt duktig på allt han tar sig för.) Den fick han av sina kusiner. Deras mamma lät hälsa att den ska stå på arbetsplatsen, något som G lovade att uppfylla. Lilla Titti var sidekick under hela presentöppningen och gjorde den extra rolig med sin entusiasm. Jag blev rörd över det engagemang som alla hade lagt på att göra sina presenter meningsfulla. Jättefint.

Vår lille lintott. En känslosam ingenjör med sin alldeles egen personlighet. En kille som alltid har gått sin egen väg, lärde sig hantera förluster när han gick med i schack-klubben Rockaden, är otroligt musikalisk, älskar brädspel, är smartare än de flesta jag känner och är en trogen vän. Han som var det vackraste jag sett då han lades på mitt bröst den 3 augusti 1996. Imorgon fyller han trettio år och jag är av olika anledningar så tacksam för att jag får uppleva den dagen (även om vi inte kommer att vara på samma plats). Grattis G!

Foton plockade från lite olika håll. Tack till fotograferna! Jag var fullt upptagen med annat.

Ditten och Datten

Att behöva dyka ner i något man helst vill slippa.

1 augusti, 2026 6 kommentarer

Jag känner många som dyker ner i ett intresse med allt de har. Förr i tiden brukade de besöka biblioteket och låna med sig allt om ämnet ifråga, nu frågar flera av dem sin personliga AI om hjälp att hitta all information som finns. Själv har jag och har haft så många intressen på gång samtidigt att jag aldrig blivit jättebra på något, utan min styrka har varit att kunna lite i väldigt många olika områden. De intressen som fått ta lite större plats har varit att läsa och skriva (bok, blogg och allt möjligt), kalligrafi, fiolen, handarbeten av olika slag, scrapbooking, fotografi, familjeliv, körsång, psykologi och odling. Kanske har det funnits annat som skulle ha funnits med på denna lista, men i stunden kommer jag inte på något. Hur som helst…

I torsdags gjorde jag mig redo för att lägga upp ett nytt inlägg. Inte vilket som helst. Kvällen innan hade jag ÄNTLIGEN gått en runda i trädgården med min Canon EOS 60D som inskaffades i Los Angeles i september 2012 inför vårt stora äventyr – tre veckor i Hawaii och ett liv i Utah på obestämd tid. Jag har fotat mycket med den där kameran, men att säga att den varit min stora kamerakärlek är fel. Den har liksom inte riktigt blivit min. De senaste åren har det funnits olika andra anledningar till att jag inte varit lika eldigt passionerad i mina känslor till den. Inför flytten hem till Sverige 2016 var det något som kändes knasigt. Jag tog kameran och mina båda objektiv till en kamerakännare i Orem som är otroligt kunnig och som hade rekommenderats av flera av mina vänner. ”Bra kamera”, var hans utlåtande. ”Många som gillar.” Objektiven hade båda någon liten grej som gjorde (och gör) att de inte funkade med 100% tillförlitlighet, men bra nog för att fortsätta fotografera med dem. Jag åkte hem till Sverige och fortsatte fota, både vardagligheter och festligheter. Så många härliga minnen har förevigats med denna kamera, inte tu tal om saken.

Min stora kamerakärlek var för övrigt en analog Nikon vars modellnummer jag dessvärre inte minns. Nej, sådan är jag. Jag är dålig på sångtexter, minns sällan år då något hände och släpper detaljer som namn på hotell och begivenheter jag besökt på semester. Allt detta även då jag sjungit en sång tusen gånger (och alltså kan texten ungefääär), om något påverkat mig en hel del (utom 2011 som det har tjatats väldigt om och 2017 då båda mina föräldrar dog, sådant är svårt att glömma) eller om jag blivit omformad i själen av en upplevelse (fast inte gällande besök till platser som jag drömt om sedan länge, jag minns namnet på Pompeji och att vi utgick från Neapel – helt omöjlig är inte min stackars hjärna). Jaja, nog bladdrat om detta. Nu återgår jag till anledningen till detta inlägg.

Jag satte mig alltså vid datorn, i vanlig ordning, och insåg att min lilla datorkub inte bara är modern till utseendet. Den har dessutom uttag som inte passar den sladd som jag behöver för att ladda över bilder från kameran. Hm, adapter… Jag fick höra av mig till maken som var med sin mamma på sommarstället och kunde så småningom leta fram en sådan. Då kom den stora besvikelsen. Jag fick ingen kontakt med kameran. Det har varit glapp ganska länge, men jag har alltid kunnat lirka lite. Nu var det tvärkört. Det gick bara inte. Bluetooth är för modernt, men minneskortläsare borde funka?! Om man hade en. Och det har man ju. Någonstans. Men inte någonstans bland makens och mina otroligt fint städade lådor med elektronik av olika slag. (Däremot hittade jag en del annat kul, men det får bli till en annan dag.) Jag blev så less att jag bra släppte hela bloggandet. Nu sitter jag här flera dagar senare och slickar mina sår, hahaha.

Jag förstår om du tycker att det verkar som att jag inte kan följa en röd tråd och att hela texten spretar, men nu kommer jag tillbaka till första stycket. Det som handlar om att nörda ner sig i grejer. Det har nämligen blivit tvungen att göra nu. Jag bestämde att nu får det vara nog, visst borde jag kunna få tag i en vettig, begagnad kamera till ett pris som inte sväljer en hel lön?! Istället för att blogga har jag sålunda svept över fotoforum och googlat och tittat på andras foton. Jag minns också en viktig anledning till att jag slutade blogga med kamerabilder. Adobes himla kostnader! Jag älskade Photoshop och har tillbringat otroligt många timmar i detta program. Jag vägrar dock att fortsätta betala i all oändlighet för något jag redan köpt. Därmed behöver jag hitta något slags bildbehandlingsprogram som jag trivs med, som jag isåfall kan köpa en gång och sedan slipper betala för och som jag dessutom kan lära mig hantera. Då har jag känt mig nödd att gräva ner mig i detta ämne också. Livet har fortsatt som vanligt vid sidan om, men tiden som jag i vanliga fall hade använt till bloggande har alltså nu ägnats åt att gräva ner mig i en eventuell ny kamera och vad det isåfall hade inneburit att köpa en sådan. Och jag är redan trött på det. Jag gillar att söka information, men får mer beslutsångest för varje nytt alternativ som träder fram nu när det gäller att införskaffa en ny grej. Det är skillnad på att redan ha ett stort intresse och samla information och att känna sig dum för att man inte har koll på alla detaljer. Jag vill för sjutton gubbar bara ha en kamera som är riktigt bra, är prisvärd och som kan bli min dokumentationskompanjon under många år framöver. Hur svårt ska det va´? Om du som läser här har något att bidra med i frågan får du mycket gärna skriva en rad. Det finns annat jag vill ägna min tid åt. Som att frysa in blåbär (som någon annan har plockat), hämta rabarber hos vänner som inte äter sådana själv och gå på livsfest.

Ditten och Datten

Nu har kycklingarna fått namn.

15 juli, 2026 12 kommentarer

Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.

Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.

1 2 3 … 255 Nästa →