… så där vackert kommer jag ut och tar emot den med öppna armar. Överallt sjungs det! Näktergalen och koltrastens sånger känner jag igen, de andra får jag väl skaffa den där appen ”alla” pratar om. Men vad heter den egentligen, du som vet? Träden sjunger. Oxeln har inte börjat blomma, men den är så vacker där den står vid vår nerfart. Fruktträden blommar med allt vad de har och mer blir det. Rabatterna fick en oväntad boost av 1,5 mm regn som föll igår. Det låter som ingenting, men det kallade fram både mördarsniglar och allas bästa uppträdande. Det är som att alla småplantor sträckte på ryggen och de stora växte fem centimeter över natten. Å, vad jag älskar det här. Nu ska jag snart jobba och har fullt schema hela dagen tills våra vänner kommer ikväll. De stannar över helgen, så det blir inget bloggat på några dagar. Men njuta, det ska jag. Jag hoppas att du får göra detsamma.
För över femtio år sedan träffade jag min ”längstakompis”, en av de personer som känner mig bäst utanför min familj. Våra samtalsämnen tar aldrig någonsin slut och vi kan alltid plocka upp tråden där vi släppte den, oavsett om det var för en vecka eller tre månader sedan. Igår föll det sig så att hon kunde komma hit i några timmar och skämmas bort på sin födelsedag. Vi gick en promenad ner till havet och satt där och gottade oss i solen i en timme. Jag älskar att sitta på ”träplattformen” som fiskeklubbens vedeldade badtunna står på. Man får iallafall en bättre chans att hålla sig undan fästingarna då än om man sätter sig i gräset. Vådan av att bo på Sturkö… (Hur många fästingar har du haft i år? Två har jag plockat bort så här långt.)
Hemma hade jag hängt upp foton på mig och C i hallgalleriet och på köksbordet var födelsedagsdukningen färdig. Vi åt mat som jag hoppades skulle uppskattas (torsk och potatis) och istället för tårta blev det…
… Gino! Detta är en av mina favoritefterrätter. Just denna kombo blev otroligt god, trots att jordgubbarna var spanska och inte hade så mycket smak: mango, mogen banan, kiwi, vindruvor och jordgubbar. Finriven vit choklad, 225° i tio minuter och så lite glass till det. Mums!
Fast det var C som fyllde år hade hon med sig tulpaner från sin trädgård som var fantastiskt vackra. Detta är vad min faster brukar kalla franska tulpaner, men de var plockade i C:s trädgård på Knösö. Jag var tvungen att slå upp vad franska tulpaner egentligen är:
Det vi kallar fransk tulpan härstammar från den sena enkelblommiga tulpangruppen. Det låter kanske ödmjukt men fransk tulpan är långt ifrån blygsam. Snarast är den något av en supertulpan. Den franska tulpanen har en väldigt lång och stadig stjälk och stora blommor. Den står oftast ovanligt länge i vas och böjer sig med tiden alltmer. För en del påminner rörelsen nästan om en ballerina som böjer sig vid sin balettstång.
De är verkligen som ballerinor! Färgsprakande individer som inte ber om ursäkt för sin existens. Jag ser fram emot att se dem ta mer och mer plats i den vackra bröllopsvasen från extrasyrran och hennes föräldrar. På så sätt kan vi fortsätta fira C:s födelsedag under många dagar framöver.
Nu var det ett tag sedan bloggbrudarna bjöd på en tia, så idag är det dags igen! Ämnet är brett och jag gissar att vi kommer att få olika svar hos oss alla. Det hade varit jätteroligt om du också ville hänga med och svara på frågorna. Lämna gärna en kommentar så vi kan gå in och läsa hos dig också. Du hittar de andra bloggbrudarnas tankar om inspirationskällor här: Sara, Annika, Anna och Anna.
Finns det någon som lever det liv som du skulle vilja leva? Ja, jag själv! Hahaha, det är kanske ett konstigt svar på denna fråga, men jag är så tacksam för att jag får vara här och nu. Jag har en fin familj, bor i ett härligt hem, får påta i jorden hur mycket jag vill och har mitt drömjobb. Jag vet dessutom att alla har sin börda att bära. Mina utmaningar är jag expert på efter 55 år, så jag är inte sugen på att byta ut dem mot andra. Med det sagt finns det naturligtvis många som lever inspirerande liv på olika vis. Jag brukar prata om att jag hade velat leva kulturtantsliv i Vasastan lite då och då, men det är helt klart görbart utan att jag behöver vara avis på någon som redan har det så. Jag behöver bara boka några hotellnätter och gå på några härliga utställningar och konserter. Klart!
Här och nu, vad behöver du inspiration till? Kanske någon kan ge dig tips på inspirationskällor. Hmmm, bra fråga. Jag vill alltid ha inspiration till trädgården och ladan. Håller mig ifrån Instagram och har de senaste månaderna behövt göra detsamma med Facebook pga att jag bara fastnar i reels om jag sätter mig där. Jag vill göra, inte titta på när andra gör. Men om du vet hur man löser bevattningssystem jättebilligt och jättesmidigt och om du har idéer om hur man kan inreda en gammal lada så tar jag gärna emot de tankarna.
Berätta om ett tillfälle när du blev inspirerad till att ta ett helt nytt steg i livet? Efter några minst sagt omvälvande utmaningar (fysiska, mentala, andliga) fick jag helt plötsligt ny kraft och lust. Jag hoppade på en utbildning till samtalsterapeut och har aldrig någonsin ångrat detta. Grejen är att jag aldrig hade kommit till det beslutet utan de där utmaningarna som hade skakat om mig i grunden. Jag slutade för många år sedan att säga ”inget ont som inte har något gott med sig”, men nog finns det något att lära sig av allt vi går igenom…
Vad är det som får din inspiration att flöda mest av allt och vad tycker du bäst om att göra då? Musik! Musik. Det kan handla om utövandet, om att lyssna på melodier som får mig i olika stämning och texter som hjälper mig framåt i mitt tänkande. Men andras tankar kommer på en andraplats hack-i-häl. Jag älskar att läsa forskningsrapporter (eller sammanfattningar av dem snarare), krönikor, bloggar, djuplodande reportage och andra texter av alla de slag. Vad gör jag då? Jag fortsätter gräva ner mig i ett ämne, funderar då jag promenerar, googlar på mer information och sedan skriver jag kanske en egen text. Eller så släpper jag bara taget.
Vilken tid på året är den mest inspirerande för dig? Hm. Mitt svar utan betänketid är hösten. Jag är en hösttjej rätt igenom! Har födelsedag i oktober, svettas då det är för varmt (typ över 21-22°) och ogillar verkligen vinterns kyla. Jag älskar färgerna och hur allt stannar upp och går till vila. Fast jag inte har jobbat i skolvärlden på många år känns höstterminen som den stora nystartstiden för mig och jag gillar verkligen den känslan. Det finns inte längre något att vattna i trädgården och jag kan knyta ihop planttantssäsongen, vanligtvis under stor tacksamhet. MEN – tänker jag lite mer så handlar det mer om att hösten är min FAVORIT-årstid. Mest inspirerande är nog ändå våren. Det är då jag drar igång alla mina trädgårdsprojekt, det är då jag försöker ha något slags visioner och bestämmer mig för vad den dyrbara tiden ska gå till. Jag bläddrar i gamla trädgårdstidningar och alla härliga trädgårdsböcker som annars står i bokhyllan och dammar. Livet handlar om så mycket mer än planttantslivet, men det är till det jag behöver mest inspiration vågar jag mig påstå.
Tidningar och böcker du gärna tar till som inspirationskälla? Som jag skrev i stycket här ovan så har jag många böcker som gäller trädgård. Lena Israelsson är drottningen då det gäller trädgårdslandet, men i början lärde jag mig mycket genom Sara Bäckmos böcker. Cecilia Wingård har skrivit vackra böcker om luktärter. Jag har sparat ett gäng Allt i Trädgård som jag tar fram och roterar för att inte behöva betala för en prenumeration nu. Lite snålt kanske, men mycket handlar om ren kunskap som inte förändras med tiden. Jag har fått sååå många bra böcker om trädgårdsplanering av svärmor. Nu skulle dock detta inlägg inte röra sig om trädgård. Inspirationsböcker sträckläser jag inte, så de uppfyller andra behov än det där lustläsandet jag skrivit så mycket om de senaste månaderna. Det är böcker jag plockar upp och bläddrar i för att leta efter en vers, en sida, ett kapitel som jag tror mig kunna få hjälp framåt i den stunden. Mina bokhyllor är inte riktigt lika kaotiskt sorterad som just denna, men jag tyckte att det var ett roligt nedslag i ”min inspiration”.
Vad brukade fascinera och inspirera dig som barn/ungdom som du fortfarande ägnar dig åt eller kanske helt har släppt? Något som jag verkligen gillade som yngre var att tjuvlyssna på de vuxna. Drömmen var att få sitta med då spännande ämnen avhandlades utan att bli ivägkörd. Släkthemligheter, relationsdiskussioner, samtal om livets komplexitet. Det handlade nog mest om att göra mig osynlig så mamma inte riktigt märkte att jag var där… Sanningen är att jag fortfarande älskar att tjuvlyssna. Som barn handlade det mycket om att få information som undanhölls för att jag var för ung för att höra ”sanningen”, men också pikanta ämnen som kanske mer passade vuxenöron. Som vuxen drivs jag av något helt annat. Det fina i att överhöra en konversation på ett fik t ex är att inse att vi människor tänker, tycker och resonerar olika beroende på bakgrund och att vi hela tiden kan utvecklas och låta tankarna ta nya vägar. Och att vi mycket mer ofta är lika våra medmänniskor än olika då vi vågar gå ner på djupet i konversationer.
Vad har du sett, hört eller upplevt nyligen som du kände var inspirerande – och varför tror du att det fastnade? Åh, det är som att besöket till Susanne Demånes trädgård var planerat inför detta inlägg, men så var det ju inte alls. Däremot var detta besök det som verkligen inspirerade! Jag tog ett fult foto på hur Susanne hade målat sådana där betongplattor med småsten som alla hade på sjuttiotalet i svart och vitt för att sedan lägga dem i ett schackmönster. Så läckert! Så där ska vi ha det någonstans i trädgården, sanna mina ord.
Vad gör du när du saknar inspiration? Bläddrar i böcker, lyssnar på musik eller pratar med någon. Ser till att peppas av rätt personer. Ställer mig själv mot väggen. Det blir lätt så att jag drar upp telefonen för att jag TROR att det finns inspiration att finna där, men det stämmer typ aldrig. Nej, bättre är att ta en stund med mina egna tankar, slå en signal till en inspirerande människa eller ta en promenad. Tio gånger av tio.
Hur påverkar sociala medier våra inspirationskällor? Detta är något jag funderat på mycket och även skrivit om här i bloggen. Det är inte vettigt att vi lägger så mycket tid på att se andra göra saker istället för att göra dem själva. Jag tror det är en av de värsta fällorna SoMe lägger ut för oss. Det är så lätt att fastna utan att komma vidare, fast tanken var att det skulle inhämtas inspiration. Pinterest blev för mig en enda gröt av grejer som aldrig någonsin blev gjorda. Nu vet jag att andra inte alls känner så och det respekterar jag. Inspirationskällor som jag känt blivit mer till svarta hål än inspiration är Instagram och Pinterest, men den här sidan nyår har Facebook gett samma känslor. Jag hatar att känna hur tiden försvunnit till absolut ingenting vettigt utan att jag har märkt hur det gick till. Det var som när jag jobbade natt och körde hem efter ett pass och liksom glömde all tid som gått mellan det att jag körde från Gullberna och när jag parkerade bilen hemma. Läskigt. Å andra sidan har nog de flesta i västvärlden ätit Marry Me Chicken och annat smarrigt och varit tacksamma för tipsen till dessa jättegoda recept. Utan sociala medier hade jag nog inte heller lärt mig att skapa nya rabatter genom att bara lägga kartong på gräs. Detta är väl antagligen en gråzon precis som så mycket annat. Jag har haft jättemycket kul med sociala medier och har ett gäng underbara små fotoböcker från våra år i Orem som inte hade funnits utan Instagram. Grattis till alla som har ett naturligt driv och därmed kan skapa sig en business och en livsstil som de är nöjda med genom att arbeta hårt och samtidigt få betalt för det! För alla som bara sitter och sväljer inlägg på inlägg på inlägg på inlägg så är nog tyvärr SoMe inte några särskilt hållbara inspirationskällor… Kanske är SoMe jättebra för kreativitet? Någon kanske har forskat i om folk har blivit mer kreativa med all denna inspiration. Det ska jag rota lite mer i, men det får bli en annan dag.
Hoppas att du också fick inspiration att skriva om dina inspirationskällor! Det hade varit jätteroligt att läsa om dem.
Jag kom just på att jag inte känner mig stressad inför sommaren, en känsla som jag haft vid den här tiden de senaste åren av olika anledningar. Den främsta tror jag har varit att vi hade en hysterisk (t rolig) sommar för ett gäng år sedan där det inte fanns en enda ledig dag till att bara vara på flera månader. Jag var helt slut efter de månader som för Svensson ska vara den tid där D-vitaminförrådet fylls på och livet liksom dansar fram i skärgårdar, i handelsträdgårdar, vid grillar, i stugor och på båtar. Nej, jag vet om någon att i september knackar många på hos terapeuten för att ta tag i sina liv och sina relationer efter just den tiden. Sommaren är i vårt mörka land en teoretiskt magisk värld tills det är dags att leva den. Pusslade semesterdagar, väder som gör vad det vill, skavande relationer som utvecklas till riktigt vattenfyllda blåsor, ansträngd ekonomi, verklighet som inte når upp till förväntningarna och besvikelse över att andra inte prioriterar som man själv gör. Nu låter jag som värsta pessimisten. Min pessimistiska basnivå är förvisso verklig, men jag menar inte att det är sådär illa som jag skriver här. Inte för alla och inte hela tiden. Att vara medveten om att förväntansglädjen rent naturligt kan vara större än att vara i nuet är bra att ha med sig. Det kan vara så hjälpsamt att låta besvikelsen komma ut en liten stund, men sedan är det viktigt att ta ansvar och inte gräva ner sig i eländet. Nu låter det som att jag hade en eländig sommar förra året, men så var det verkligen inte. Jag ville bara påminna om hur det KAN vara. Vi kan väl se hur sommaren 2025 faktiskt blev?
Vi börjar med studentfirandena. En av de uppvaktade sköningarna var min härlige brorson. Han fick ett jättefint studentfirande i Bredavik där vädrets makter stod oss bi och bjöd på solsken.
Äldsta dottern och lilla Titti bodde hos oss under en längre tid för att vi skulle kunna pussla ihop att hänga med Titti då båda föräldrarna jobbade heltid under en övergångsperiod mellan deras föräldraledigheter. Det var så mysigt… Här var vi på second hand-runda till Växjö. Helt klart minnesvärd dag.
Här någonstans slutade jag blogga, för jag hann inte med längre. Dagarna blev fyllda av bröllopsförberedelser inför min brorsons bröllop i Bredavik. Ojojoj, vilken fest det blev. Faktiskt bättre än förväntningarna jag hade iallafall. Det var såklart somligt som var bökigt och problem att lösa och individer som inte var på topp, men mest blev det bara så fina dagar som jag tänker tillbaka med glädje på. Och trots att vi hade en så kylig sommar så var de här dagarna perfekta utan regn som ställde till det.
Sedan var det dags för nästa gäng! Vi hann städa upp efter bröllopet och storstäda huset innan våra nyfunna släktingar och nyvunna vänner kom från USA för att tillbringa en vecka hemma hos maken och mig och med oss i släkten. Det var kalas varje dag och jag är så tacksam för fars syskon som slöt upp och gjorde denna vecka bättre än jag hade kunnat tänka mig.
Vi hade gäster, fler gäster och ännu fler gäster. Somliga sov över och andra kom bara och käkade och hängde.
Mörtforsdagen ställdes inte in för att det regnade. Det blev ändå mysigt att hänga med makens familj i detta paradis.
Det tillbringades för lite tid i rabatter och trädgårdsland, men det löste sig ändå. Naturen är resilient och ger man den fingret tar den hela handen. Trots en utmanande sommar på papperet fick vi en god skörd och vi kunde njuta av stor blomsterprakt.
Prinsessan Marie var magiskt vacker och jag ser att hon förbereder sig på att leverera i år igen. Hoppas att det räcker hela vägen!
Vi hade syskonvecka i vanlig ordning (i år kommer vi dock att behöva fokusera på att renovera i Bredavik och det blir ett lite annat fokus på sommaren där) och firade bl a vår tyska utbytessyrras 50-årsdag.
Det kalasades både här och där och ganska ofta. Firandena fortsatte – här min systerdotters 15-årsdag.
Nästa firande som tog många dagar i anspråk var min systersons bröllopsfest i Skärva. Alltså, oj vad vi förberedde och genomförde kalas förra sommaren. Hahaha! Jag kom just på att jag spelade fiol inför människor för första gången på många, många, många år igen den här kvällen. Hur som helst blev det många härliga minnen skapade denna dag.
Från slott till koja… Maken och jag städade äntligen ur det öppna förrådet/garaget och lade ”grusgolv”. Det blev väldigt bra.
Jag städade och städade och städade och städade och städade i ladan. (Tro det eller ej, men det kommer att fortsätta den här sommaren också. Lite annorlunda fokus dock, jag behöver påminna mig om att vi verkligen kommit långt.)
Vi tog oss till alla ”måsten” och njöt av dem alla. Kristianopel, stenbrottet på Tjurkö, glass i Karlskrona – att ha traditioner är så viktigt. Att kunna bryta dem om behov uppstår är viktigt det också, men jag tror på att måna om det mänskliga behovet av riter och ritualer av olika slag. Här någonstans fortsatte sommaren lite långsammare.
Jag kan konstatera att 2025 bjöd på en otroligt härlig sommar, men inte är det konstigt att jag känner mig o-stressad jämfört med hur jag kände i maj förra året. Det förstår jag när jag nu gick igenom mitt fotoalbum. Även denna sommar kommer att bjuda på både det ena och det andra, men i mer lagom doser. Tror jag. Vi får väl se! Jag vet att sommaren inte är så kort som vi är benägna att påskina. Delvis blir den vad vi gör den till, men helt säkert blir den hur vi tolkar den. Att se på livet med mer ”värme, vänlighet, vishet, styrka och acceptans” (den compassionfokuserade terapins ledord, eller led-egenskaper) är användbart rent allmänt. Men! Att bjuda in dessa egenskaper för att se på både sig själv och andra är nog extra hjälpsamt under sommarmånaderna tänker jag. Here’s to Summer 2026! Må vi alla få fina/lugna/äventyrsfyllda/glada/soliga/regniga/vilsamma – eller vad det nu är just du behöver – dagar.
Idag drar vi till Ullared för att träffa yngsta dottern, hennes man och delar av hans familj. Danskar och norrmän åker till Sverige för att göra fynd och handla billigt, svenskar åker till Ullared. Undrar om det fortfarande är sådär billigt som på åttiotalet då mamma åkte dit på bussresa med tanterna i byn en eller ett par gånger om året… Jag vet att hon sparade mycket pengar till familjen genom de resorna. Jag har sett noll avsnitt av realityshowen som handlar om detta köp-Mecca, men hoppas att hypen har lagt sig lite så vi inte behöver stå i kö hela dagen.
Medan jag satt och tänkte här på Ullared började jag också fundera på andra aktiviteter för personer med platt plånbok med lite variation för olika tycke och smak.
Soluppgång/solnedgång framför läcker horisont. Hav, berg, fält och sjöar rekommenderas.
Diskgolf (man kan låna diskar av någon som har eller investera i ett gäng för några hundralappar).
Fotoutmaning med vänner, gärna på någon plats som man inte besökt förut.
En tur i något av alla Sveriges vackra naturreservat.
Second hand och loppis-runda.
Kvällsmat och övernattning i vindskydd.
I Stockholm kan man låna museikort på biblioteken, somliga muséer har gratis entré på torsdagskvällar.
Kollektivtrafiken i olika regioner erbjuder billigare åkkort på sommaren. Perfekt för utflykter!
Tågluffa med tält, hoppa av på stationer där du aldrig har varit.
Heldag på biblioteket. Dra böcker på måfå i genrer som du aldrig läser i vanliga fall, en i halvtimmen.
Fixa fika/mat och bestäm dejt med en gammal granne eller släkting för att intervjua honom eller henne.
Genomför ett projekt hemma istället för att scrolla igenom en massa grejer som andra gör.
Anlägg en ny rabatt.
Byt boende med vänner och bekanta under semestern.
Lyssna på orgellunchkonsert/annan musik i kyrkorna runt vårt långa land.
Att utmana sig själv och sina gamla tankemönster är alltid bra. Det sägs att vi har blivit mindre kreativa i takt med att vi stoppar in skärmar i alla tomma tidsutrymmen och jag är benägen att tro att det är sant. Det är viktigt att våga ha tråkigt emellanåt, något som jag verkligen jobbat med sedan mitt fasteprojekt att inte ha med mig telefonen jämt. Egentligen har man ju inte per automatik tråkigt för att man inte fyller tiden med sin telefon eller andra skärmar, men det är känslan av att inte känna tvånget att fylla den tomma tiden som är viktig att komma åt. Jag kan tala om att jag fick gräva djupt i min skalle för att komma på den här listan. Jag försökte tänka på vad jag själv gjorde då jag var yngre, vad familj och vänner brukar göra och vad jag har tänkt på under den senaste tiden. Det finns såklart en massa annat att hitta på med platt plånbok. Detta var vad jag kom att tänka på när tankarna snurrade runt Ullared. Så kan det bli!
Det är inte ofta jag tävlar nu för tiden och jag vinner ännu mer sällan. För ett tag sedan var jag dock med i en utlottning som Ewa med bloggen Tyg, garn och hund hade. Den här gången hade jag turen med mig och fick hem en perfekt fingernåldyna, dessutom med ett urgulligt mönster med bin. Mycket passande här hemma på vår lilla gård. Bina hade en tuff vinter och både bikupan hos våra vänner på Tjurkö och en av våra egna gav upp. Nu har maken satt avläggor i två nya kupor, så förhoppningsvis kommer det att finnas fyra stycken välmående samhällen om ett tag. Det där med bin, alltså! Inte är det lätt. Bina sköter sig själva till mångt och mycket, på det sättet är de mycket tacksamma husdjur, men nog finns det utmaningar. Dessutom bor vi på en ganska karg ö om man ska tro på mängden honung som dras in. Syrran och maken har inte kunnat slunga ens i närheten av liknande mängder som vi hör talas om från annat håll. Jaja! Bina på nåldynan kommer att fortsätta att må bra under en lång tid. Dessutom kommer de att få möjlighet att arbeta ofta. Inga fler nålar ska behöva hamna i soffan eller på golvet. Genialisk uppfinning måste jag säga.
Igår snurrade jag rätt mycket i mitt eget huvud samtidigt som jag malde på i rask takt. Blanda jord till tomathinkarna, plantera om en massa plantor, gödsla upp, sätta fler lökar och fröer av olika slag, vattna, laga mat, jobba, fixa ärenden… Jag hade en riktig toppendag på papperet, men inte i mitt huvud. Imorse läste jag sedan detta hos Marika. ”Det han sagt om att ’koncentrera sig på det man har’ istället för ’det man förlorat’.” Inte snurrade tankarna runt någon förlust, men trots att jag har så fantastiska erfarenheter av medveten tacksamhet och tänker att jag praktiserar det varje dag så slappar jag uppenbarligen ibland. Nu märktes det att jag hade slappat under en tid och jag behövde få en liten däng i medvetandet. Det var inte så att jag gick omkring och tyckte synd om mig själv, inte alls. Det var bara en allmän avsaknad av just fokus på vilket välsignat liv jag lever. Svårt att förklara utan att det låter konstigt eller knäppt. (Jag har försökt skriva om detta fem gånger, nu får det vara så här.)
Tänk bara vilka guldkorn jag fick med mig från gårdagen. Som detta. Jag stod och pratade med kossorna och kalven vid återvinningen och lär nog ha gett ett synnerligen fånigt intryck för de personer som såg mig. Kalvens ögonfransar… Kossorna måste vara släkt med varandra, så lika som de är. Jag kunde inte komma riktigt nära eftersom det står ett staket mellan affären/återvinningsstationen och elstängslet, men vi fick ändå kontakt.
Och detta mirakel in-the-making… Lägg kartong på gräs och kvickrot och häll på några säckar jord. Voilà! En ny rabatt. Det är fortsättningen på den sydvästra rabatten där jag försöker hålla en varmare färgskala i gul-orange-röda toner. Eftersom jag började detta projekt för bara två år sedan finns det mycket tid att få det som jag vill ha det. Egentligen vill jag mest ha perenner där också, det funkar bäst här på vår torra ö. Jag forsätter ändå sätta astrar, rosenskära och andra ettåringar och sätter ut både här och i den blå-vit-rosa rabatten för att komplettera. I ÅR KOMMER RABATTERNA ATT BLI FINARE ÄN NÅGONSIN! Hur kan jag vara så säker på det?! Jo, för att detta händer varje år. Varför fokusera på att allt går så långsamt och att jag inte får till allt som hade varit kul när jag ser att det blir bättre och bättre och bättre?
Sedan den här avslutningen på dagen… Vi har det så bra! Jag har det så bra. Solen skiner, laxen ligger på upptinande och jag har kör ikväll. Och efter att ha pratat med en släkting som uppenbarligen är dement utan att vara medveten om det kan jag också säga att hjärnkontoret fortfarande är intakt på mig. Är inte det något att vara tacksam över, så säg? Alla dessa pusselbitar som utgör mitt liv – inte alltid lätt att se skönheten i varje individuell bit, men om jag bara har tålamod vet jag att saker och ting kommer att falla på plats.
I fredags kväll åkte vi upp till Stockholm och vid 22.30 i söndags kväll var vi hemma igen. Det var en riktig snabbtur, men vi hann med massor ändå.
Lördagen skulle bli rena högsommardagen, så maken hade frågat dotter och svärson om vi inte kunde ta en runda till ”Hurtigs backe” (vårtradition under alla år vi bodde i Stockholm) och hans gamla hoods runt Knivsta. Vår son var fortfarande sängliggande efter en riktigt rejäl virussmocka, men vi andra åkte genom vackert grönskande Stockholmsomgivningar för att ta oss norr om stan. (Att köra på E4:an är allt annat än vackert, men det är något hemtrevligt med det ändå efter alla våra år i de trakterna.) Det fanns en risk att backsipporna som vi var ute efter inte skulle blomma än, men det visade sig att dessa farhågor var ogrundade. Hela backen var full av de vackra skönheterna. Vi satt och njöt i det vackra vädret och lilla Titti fick lära sig om fridlysta blommor. Hon har en förkärlek till blåa blommor och skulle om och om igen fråga om hon fick plocka dem. Nej till blåsippor och backsippor, men ja till vitsippor. Vi får väl se om det satte sig. Efter medhavd matsäck (som inkluderade sprutgrädde – ljuva minnen från Orem-dagarna) letade vi upp makens mormors föräldrahem för att sedan åka vidare mot Knivsta där maken växte upp.
I Knivsta står den gamla orgelfabriken kvar. Företaget har en spännande historia och många av Sveriges kyrkor har en orgel byggd av Åkerman och Lund, bl a Fredrikskyrkan. Fabriken här i Knivsta är inte igång längre som synes (OSB i fönstren är en tydlig indikator), men vad jag vet har man lyckats säkra upp företaget som var i fara pga miljonskulder för några år sedan. Valloxvägen var ganska lik sig själv, men annars hade jag aldrig känt igen mig i Knivsta om jag kom dit utan guidning. Jag var inte där så många gånger eftersom svärmor och hennes man flyttade in till Stockholm ganska snart efter att jag hade träffat maken. Det är en kommun som uppenbarligen har utvecklats massor de senaste 30 åren. Det var kul hur som helst att höra min man berätta om roliga anekdoter från sin barndom.
Lilla familjen behövde åka hem för att förbereda inför söndagens stora begivenhet, men vi andra åkte vidare till en grillplats i Tegelhagen (Sollentuna) där vi skulle överraskningsfira min systerson. Så roligt att detta firande sammanföll med våra timmar i stan! Jag älskar att hänga med ungdomar, att prata med dem och känna hur mina övertygelser kanske blir lite mjukare i kanterna. Dessa ungdomar är duktiga och drivna vuxna, men ungdomar jämfört med mig, haha. Vi spelade kubb och krocket, imponerades av vighet och fick äta en födelsedagsbuffé värdig kungligheter. Systersonens fru äter inte heller mjöl och hon bakar så gott som jag då också kan njuta av. Mums!
På väg till bilen gick vi förbi tre fullkomligt orädda rådjur. De som frekventerar våra rabatter brukar åtminstone skutta iväg om de får syn på oss, men dessa fortsatte bara med sitt ätande efter att ha glott lite ointresserat på oss.
Vi begravde oss i häggen mitt över rådjuren och blev berusade av dess intensiva doft. ”Mellan hägg och syren” – är inte detta en av de vackraste tiderna här i Sverige så säg? Jag blev nästan vimmelkantig, men kunde inte låta bli att fortsätta lukta. Vi har ingen hägg på tomten och ingen forsythia heller. Det känns ändå som att dessa tillhör basutbudet för vårträdgården. Kanske blir det plats för sådana framöver? När vi kom hem var det dags att packa bilen full av grejer från dotterns förråd för att förbereda inför flytten och få lite överblick. Det är ju onödigt att flytta med sig grejer som man inte behöver eller har nytta av. Detta skötte maken och svärsonen medan jag dansade med Lillasyster och dottern fixade en massa inför…
… Lillasysters namngivning och välsignelse som gick av stapeln dagen efter. Lägenheten fylldes av folk – en av de sista festligheterna innan flytten. Är så glad i det här gänget och är tacksam över att snart få ha dem nästgårds. (Jag vet, jag är tjatig. Sorry.) Vi var sist ut från festen och gav oss sedan iväg från Vega för sista gången på ett tag. Vi kommer såklart fortsätta åka upp till Stockholm även fortsättningsvis eftersom vår son bor kvar och min syrra fortfarande bor i Nynäshamn. Vi delade upp körningen som var osedvanligt vacker i solnedgång och grönska. När vi rullande in på gården vid 22.30-snåret kändes det som att vi varit borta i en vecka trots att det bara var ett par dagar och jag nästan sprang in för att titta till mina små plantor. Ja, jag är en riktig planttants-hönsmamma. Lyckligtvis hade alla mina små kycklingar överlevt och den här veckan kommer det att bli väldigt intensivt arbete i trädgårdslandet. Men det är en annan historia.
Man får kanske sova mindre när man hänger med barnbarn, men det uppvägs av allt annat. Vår lilla två-och-ett-halvt-åring visar synnerligen fantastiska konstnärstalanger. Ja, för har du sett vackrare självporträtt? Jag gillar verkligen de moderna ritplattorna och att sitta tillsammans och teckna.
Lyckligtvis hamnade tidernas snyggaste Pippi Långstrump på papper, så hon är för evigt förevigad.
Förevigade är också Pettson och Findus, liksom många andra figurer i familjens bokhyllor. Jag är så tacksam över det trygga och kreativa hem våra barnbarn får växa upp i. Naturligtvis är lilla Titti inget geni, men jag tror på att överösa barn i kärlek och beundran samtidigt som de får lära sig hantera att det finns andra och annat att ta hänsyn till i livet. Det kan ske parallellt tänker jag. Och det ger mig FRÖJD!
Igår var det mina föräldrars femtiosjuåriga bröllopsdag. Den visade sig bli den vackraste dagen i mannaminne! Solen sken och uppe i Rödeby där vi sedvanligt uppehöll oss kunde man mäta upp 22°C. Sådana temperaturer kom vi inte upp i här ute på Sturkö, men nog fick vi en härlig dag här också.
Efter några jobbsamtal hastade jag ut i trädgårdslandet för att få i lök (schalotten, silver, potatis, röd och gul) och potatis (Amandine). Skönt med några timmars röjande! Detta är skämshörnet/skräphögen/skrotupplaget eller vad jag nu kallar det dagen till ära. Det är nu inte så hemskt som det låter, men jag har bestämt att det inte ska vara hemskt över huvud taget. Det är längs denna del av viltstängslet som luktärterna ska stå i år. Jag flyttar runt luktisarna lite längs insidan på viltstängslet och ser inte riktigt någon skillnad på resultatet, men tror att det är bra för dem att inte hela tiden växa på samma ställe. Projektet här i år blir (kanske) att mosa ner ”gräset” helt (är så mycket kvickrot som sprider sig in i lådorna, vi vill bli av med det) och lägga markduk och bark. Får se! Det är också väldigt fint då det är nyklippt här.
Framåt kvällningen var det dags att åka till Rödeby för att sedvanligt tillbringa Valborg tillsammans med brorsans familj. Igår var vi bara en liten skara på elva personer. Vi fnissade lite åt att alla har så olika syn på vad som är få och många, men för oss är elva typ inga. Vi som var där hade det väldigt trevligt tillsammans. Temperaturen var magiskt skön då solen sken för fulla muggar medan vi satt i lite halvskugga från träden där på vitsippsön. Jag älskar platsen vid vindskyddet.
Brorsan och maken drog igång grill och liten minibrasa i eldstaden medan jag tog en runda på detta magiska ställe.
Trots grillångorna slog vitsippornas mjuka, örtiga doft igenom. Hela platsen vibrerade av lågmäld skönhet, de små stjärnorna dansade och vände sig mot solen med hela sina väsen medan barnen lekte runt vattnet med hjärtans lust. Tänk att naturen kan vara så här galet vacker?!
Brorsans familj har en gammal kvarn på sin tomt. Min bror har en minst sagt irriterad syn på Länsstyrelsen. Det är en myndighet som våra skattepengar förser med (ganska) mycket pengar som sannerligen inte alltid används vist. För ganska många år sedan tog Länsstyrelsen ett beslut att fördämningarna i den gamla kvarnen skulle bort. (Detta är ett projekt som pågår över hela Sverige. Tusentals små kraftverk ska byggas bort för att återställa naturen.) Efter ett års utredning kunde det konstateras att det inte gick att genomföra detta rivande på grund av det sätt kommunens vatten- och avloppsnät går. Den nya tjänstemannen som hörde av sig visste ingenting om denna utredning och lät hälsa brorsan att ”ibland är det bra att börja om på nytt”. Suck. Nu ska de alltså påbörja en ny utredning som med all sannolikhet kommer att fastslå att kommunens vatten- och avloppsnät fortfarande går på samma ställe.
På väg hem skulle maken plocka upp en bikupa på Tjurkö som dött under vintern. Jag valde att hoppa av vid skolan för att ta en härlig promenad hem längs Kyrkvägen. Egentligen är detta en väg som inte är särskilt härlig även om den bjuder på vackra vyer. Det hade varit toppen med en cykel- och gångväg här, inte minst så fort som turisterna börjar dyka upp. Jag gissar att det blir för dyrt och krångligt att genomföra ett sådant projekt, men fortsätter hoppas. Här blev jag ”omkullkörd” av en bil helt utan hänsynstagande då jag var cyklande hemtjänst på åttiotalet. Förvisso byts skyltarna ut från 70 till 50 under sommarlovet, men jag kan säga att det inte ger några garantier för hur bilisterna beter sig gentemot gående och cyklande medtrafikanter. Jag behövde dock inte bekymra mig om detta eftersom jag knappt mötte en enda bil på väg hem. Jag lyssnade på Anders Hansens nya bok Hjärnans akilleshälar då jag fått 14 gratis dagars lyssning av min kusin. Egentligen har jag inte fått så mycket ny information då jag läst ganska mycket om detta ämne (bl a Lisa Feldman Barretts forskning och hennes bok ”How emotions are made”), men jag gillar Anders Hansens pedagogiska förklaringar och hans ingång är lite annorlunda. Jag tror det är en bok som kommer att bli lika populär som hans tidigare böcker. Det är information som vi mår bra av att veta och kanske kan det leda en och annan till att göra bättre livsval för sig själv. Sådär, det blev lite gott och blandat. Hoppas att du som läser här får en fin ingång på härliga maj! Tänk, va?! Glöm inte att stanna upp då och då och njut av allt vackert som naturen bjuder på nu – alldeles gratis.
