Ditten och Datten

… än får du gå med strumpor och skor!

10 mars, 2025 6 kommentarer

Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.

Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.

Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.

När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.

Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.

Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.

Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.

Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.

Ditten och Datten

”Fastestädning”.

9 mars, 2025 4 kommentarer

”Vad gjorde du innan du upptäckte scrapbooking?” ”Jag städade alltid då jag inte hade något annat att göra.” Konversationen hade jag för många år sedan med en medpysslande vän som precis som jag numera mestadels lagt pysslet på hyllan, men hon har fortsatt att ha städning som en viktig hobby. Jag har flera runt omkring mig som har börjat processen med att döstäda (och i vissa fall avslutat den då det blev för jobbigt). Vissa personer gillar inte alls att städa, andra älskar det. Sedan finns det de där som städar tvångsmässigt och de som hamstrar och inte städar det minsta. Själv finner jag något slags tjusning i att se resultatet efter en rejäl städning och njuter delvis av själva arbetet. Det hålls allmänt någorlunda rent och fräscht här hemma, jag hatar äckliga toaletter, älskar att diska och tvätta, och ogillar att tvätta fönster. Med oregelbunden regelbundenhet städar jag ur skåp och lådor och tycker att det är underbart frigörande trots att det oftast redan är ganska ordningssamt, bara för mycket grejer. Maken gör de där lådorganiseringarna betydligt mer sällan, men när han gör det åker det mesta i… nej, ut i ladan. Han har svårt att göra sig av med grejer och är ännu mer känslomässigt anknuten till grejer med affektionsvärde än jag, hur nu det är möjligt.

Under fastan är det tänkt att man ska offra saker och ting. Annannan tipsade om ”fasteaktiviteten” att rensa ut lika många saker som dagens datum fram till påsk. Hur bra som helst! Igår började jag alltså på åtta. Att jag sedan inte kunde låta bli att fortsätta när jag kommit till åtta och snarare hamnade på trettio är en annan historia. Jag bestämde mig för att först och främst gå igenom arbetsrummet och syrummet. Nästa helg får vi nattgäster. Kanske borde jag därför städa på ett annat vis, men vem har sagt att man alltid måste vara logisk? Det vanliga dammandet och torkandet ska nog få sin plats det också. Vad ska vi förresten göra med den söta lappen som maken fick i present av yngsta dottern då hon precis hade kommit igång med sitt skrivande? ”Pappaesosätogodsosnel” – Pappa är så söt och god, så snäll. Den har plockats upp och ner otaliga gånger från en liten behållare som inte längre finns kvar. Visst hade denna lapp blivit en gullig liten tavla? Den ska helt klart visas upp och inte ligga i någon kaoslåda.

Med tanke på att jag redan har bra ordning i lådorna handlar det mer om att allt som kan vara användbart varken behöver eller ska sparas. Den enda lådan det var riktig kaos i var ”översta lådan” vid min arbetsplats. Jag vet vilka grejer jag låter ligga kvar varje gång jag städar och som aldrig någonsin används. Detta ska vara en plats för sådant som används ofta. Några av mina favoritpennor, skärmaskinen, häftapparaten… Inte ett favoritblandband som ska läggas någonstans ibland släktklenoderna, inte några riktigt kassa saxar och definitivt inte läppvalla som härsknat och smakar illa de få gånger jag använder det. Därför började jag där. Med tanke på vad jag hade i den där lådan blev det som sagt långt fler än åtta saker som rensades ut. Jag kände mig oväntat lättad efteråt och tackar Annannan så hjärtligt! Kanske ser det inte ut att vara någon skillnad, men det är det verkligen.

Allra roligast var naturligtvis att fylla på bläck i mina reservoarpennor, även om det inte hade det minsta att göra med att rensa ut. Dessa fyra pennor är mina favoriter och ges därför lite extra omsorg. De behöver också fyllas på med bläck med jämna mellanrum. Solrospennan som jag fick av mina syskon då våra föräldrar gått bort är gjord speciellt till mig av en av våra gamla grannar i Orem. Visst är den vacker?

Ditten och Datten

Tack för en underbar, vanlig dag.

6 mars, 2025 8 kommentarer

Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.

Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.

Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.

Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?

Ditten och Datten

Semlor med nytänk.

5 mars, 2025 14 kommentarer

Igår var det dags för årets möjligtvis enda semlebak. Vi brukar bjuda hit familjen på semlefest, men i år hittade vi inte riktigt något bra tillfälle för detta. Det kommer andra tillfällen. Jag bakar släta bullar med samma gamla recept från Vår Kokbok som jag följt sedan mitt första egna semlebak på Branta backen i Tumba då jag var 23 år – jag gör helt enkelt släta vetebullar med ganska mycket kardemumma i.

Denna ljuvliga krydda passande både i sötsaker och i vissa exotiska maträtter tillhör mina favoriter. Finns det någon mer uppiggande och glad doft? Att mortla tillhör dock inte mina favorituppgifter, men eftersom färdigmalen kardemumma helt enkelt inte blir lika gott lät jag konsulten här hemma ta hand om det jobbet.

Hej, hej! Bröllopspresenten, den blå duk i dräll som mest legat i ett skåp sina första 25 år i vår ägo då den inte var så hipp, läggs numera gärna på bordet. Glada små påskliljor skvallrar om huruvida det är lussekatter eller semlebullar som ligger under bakduken.

As long as a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be subjected to the lordship of the English. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom alone, which no honest man gives up but with life itself.
The Declaration of Arbroath, 6 April 1320

Jag älskar denna handduk som jag köpte vid ett besök hos syrran i Skottland för många år sedan. Den är urblekt och fläckig, men den har varit med och förberett för så många festligheter och gör mig lika glad varje gång jag ser den att den med all sannolikhet får vara med tills den faller i bitar.

Jag penslar aldrig mina semlebullar med ägg eftersom de ändå ska få pudrat florsocker över sig. Jag är en sån konstig människa som väger degen till bullarna. Lite mindre bullar blir 50 g, mer vanlig storlek 65 g. I år testade jag att göra Brinken bakars egna mandelmassa gjord på rostade mandlar som mixades hela utan att skalet togs bort. (Receptet hittar du här.) Jag gillade den inte särdeles mycket förutom att det var gott att ha kardemumma i, så jag gjorde en vanlig med mandelmjöl och en droppe bittermandelessens också. (100 g mandelmjöl, 1,5 dl florsocker, en liten äggvita, en droppe bittermandelessens (kan uteslutas), en liten nypa salt.) Eftersom jag inte kunde avsmaka det färdiga resultatet får jag tro maken och de andra som fick smaka som sa att den nytänkande mandelmassan blev bra. Själv doppade jag stora bitar vanlig mandelmassa i vispad grädde och det blev min smarriga semla för året.

Ps: Sorgligt är att det verkar som att jag av misstag har tappat bort min fina gräddtyll som ger de finaste semlorna. Den tyll som jag nu fick använda är helt fel. Världsligt problem, men ändå.

Ditten och Datten

Ordning och reda i släktforskningen.

28 februari, 2025 10 kommentarer

Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.

Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”

Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.

Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?

Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!

I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!

Ditten och Datten

Hälsporre och kattgos.

27 februari, 2025 12 kommentarer

Hälsporren fortsätter utmana mig. Jag har hört om någon som haft det i 1,5 år, någon annan rekommenderade mig att skaffa rullstol tills jag läkt och ytterligare någon tycker att jag ska låta bli att använda foten alls tills den inte gör ont. Tydligen handlar detta tillstånd sannerligen om att mina östrogennivåer sjunkit. Senorna blir mindre flexibla och hela kroppen torkar liksom ihop lite i förklimakteriet/klimakteriet. Eftersom kroppen slagit bakut under de senaste åren är jag inte förvånad, utan omfamnar förändringarna som skett och tänker på det som makens homeopatkompis sa: det blir bättre! Jag känner inte att jag fått den hjälp från hematologen jag hade önskat. Jag har en ”mutation i protrombingenen” som innebär att jag lättare bildar proppar. I mitt informationsblad om detta står det uttryckligen följande: ”P-piller av kombinationstyp skall inte användas. Östrogeninnehållande hormonläkemedel skall heller inte användas.” Jag vet inte hur många som sagt till mig att dagens hormonnivåer i läkemedel av dessa slag inte är farliga, jag vet att detta inte är något jag vill utsätta mig för. När jag ringde angående Covid-vaccinen och undrade vad som gällde oss som har denna mutation sa sköterskan som ett mantra flera gånger ”alla ska vaccineras” istället för att bemöta min oro. (Både Covid-19 och vaccinen innebär ökad propprisk.) Hon var naturligtvis tvingad att svara så p.g.a. sin position, men jag kan säga att jag många gånger tackat för det samtalet och beslutet att absolut inte vaccinera mig utan hålla mig hemma för att undvika folk. När det gäller hormontillskott har jag fått dubbla budskap. ”Följ rekommendationerna” och ”tillskott av låga nivåer är sannolikt inte farligt”. Vad hade du gjort? Själv resonerar jag som så att jag hellre går med lite allmänt nedsatt välmående än drabbas av propp.

Hur som helst, från ett till något helt annat. Igår tog jag min hälsporre på turné. Jag hämtade syrrans pelargoner i Bredavik (mina egna tog jag på vägen hem), fixade ny jord på Blomsterlandet och ordnade med nya släplister till ena duschen här hemma och ett vackert paket Anton Berghs påskägg till syrran på Jula. Jula är en sådan butik som är rätt spännande. Där kan man hitta både det ena och det andra användbart, mycket riktigt prisvärt. Jag har spanat på rejäla arbetsbyxor där och tror att jag kanske slår till en vacker dag. Det finns mycket dyrare ”kvinnoanpassade” byxor på annat ställe, sådana som går upp mer i ryggen. Är de månne värda sina många kronor extra? Någon i den lokala Julabutiken tycker troligen att vintern definitivt är över, för solstolarna hade åkt fram. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag gissar att chansen att sälja en solstol är större än den att avyttra en pulka vid det här laget. Stackars alla som försökt sälja vinterrelaterade varor denna vinter, åtminstone här nere i söder!

Kajsa Katt blir mer och mer social, hon kommer och hälsar som en liten hund varje gång man kommer på besök till syrran. Hon har mutat in bordet efter att själv ha konstaterat att hon är det finaste familjen har. Just igår var hon galen och boxades med allt från blomstervas till blomkrukor.

Jag tycker att Kajsa är otroligt gullig och förstår verkligen varför jag blev så fascinerad av katter en gång i tidernas begynnelse. I tonåren drömde jag om en norsk skogskatt och jag undrar om inte Kajsa har lite sådant blod rinnande genom ådrorna. (Hon är en salig blandning.) Att ha husdjur tillför definitivt hemtrevlighet. En vacker dag bor det kanske en katt här hemma igen, men just nu passar det inte. Jag är glad att jag får gosa lite med denna donnan ibland.

Ditten och Datten

Luras inte av dimman.

25 februari, 2025 8 kommentarer

Här ute på ön är dimma ingen ovanlig företeelse vid den här tiden på året. Jag gillar absolut inte att köra i tjockan, men annars har jag ingenting emot den! Rätt kläder för rätt väder och allt det där. Jag började måndagen med en telefonkonsultation angående min hälsporre medan jag stod och kollade ut på den dimmiga trädgården där livet ligger och trycker på bakom svällande knoppar och grävande rötter. Kurre Ekorre bor inte i vår tall i år, men var och hälsade på en stund och gjorde mig glad. De två mössen som hade flyttat in i verandan har däremot båda medelst musfällor fått gå in i andra dimmors dal. Det räcker att mössen får ta del av fågelfrön som fallit från fågelmataren.

Det är något med dimman som gör allt lite mjukare i kanterna och dämpar både färger och ljud. Det var tyst i Ryd då jag stannade till en stund för att njuta av utsikten som inte gick att se vid Ryamad. Det finns något att hämta också i det som bara kan anas eller som har upplevts vid tidigare tillfälle. Tystnaden bröts bara av någon enstaka bil som svischade förbi. Antagligen hemtjänstens bilar eller kanske någon som skulle ut till kyrkogården?

Jag vet, det är dumt att handla på måndagar här ute. Mamma lärde mig att varutransporterna kommer på tisdagar, men jag skulle ändå inte ha något som behövde vara toppfräscht. Sanningen är att det var riktigt bra att jag kom när jag kom, för personalen hade ställt ut några lite ledsna tulpanbuketter med ”varsågod och ta” eftersom det stod en ny låda inne i blomsterhörnan. Jag lovade mig själv att ta med en bukett hem om det fanns någon kvar efter handlingen. Sagt och gjort. Att de andra lila buketterna mest dög till att fylla ut trött jord med gjorde inte mig något, för jag tog hem en gulröd bukett med femton riktigt fräscha godingar som nu står i köket och gör mig glad. Tack för det, ICA Nära! Bästa måndagsöverraskningen.

Eller nej, jag tar tillbaka. På eftermiddagen stod jag i vanlig ordning och kikade lite på fågelmataren och njöt av pippisarna som flög in och ut, även kajorna som pickade omkring på lagom avstånd. Rätt vad det är hajade jag till. Kunde det vara?! Men visst var det väl? Jo, men helt säkert! Men en hona är aldrig ensam (iallafall har aldrig jag varit med om det), så fram åkte kikaren och jag flackade försiktigt fram och tillbaka över päronträdet…

… och där satt ju ett par kompisar! Det HÄR slog gratis tulpaner. Det är så sällan vi har besök av domherrar, men jag blir lika sprallig varje gång det händer. Jag kan inte säga att vi matar fåglar för att få besök av just domherrar, men det gör inte saken sämre. Förlåt alla kajor som ställer upp i ur och i skur. Jag ska ge er lite mer cred, men idag handlar det faktiskt mest om dessa skönheter.

Ditten och Datten

Dejlige Danmark.

23 februari, 2025 9 kommentarer

I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.

Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!

Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.

Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.

Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.

När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.

Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.

Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?

Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.

Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…

Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!

Ditten och Datten

Sportlovskul.

20 februari, 2025 4 kommentarer

Min syrra skickade en artikel till alla oss syskon (allt från gravid till vuxna barn med barnbarn) som handlade om robusta barn. Titeln från denna artikel i Svenska Dagbladet var ”Professor: Ångestdrivna föräldrar problemet idag”. Professor Mariana Brussoni har lett forskningsinitiativet ”The outside play lab” under många år. Genom detta studeras barns utelek och hur vi bedömer risk i förhållande till detta. Brussoni uppmanar till att låta barn leka utan övervakning. Leken behöver vara spännande, ske i viss ovisshet och fysisk skada ska lura i faggorna. Vafalls?! Jag tänker på alla EU-godkända lekplatser där man försöker bygga bort alla faror i jämförelse med alla skogsgläntor på skolgårdar genom åren. Det lurar faror överallt i livet och i vår iver att skydda barnen får de aldrig chansen att riskbedöma själva och lär sig inte heller att hantera tuffa situationer. Många av de skydd vuxenvärlden erbjuder ger en falsk känsla av säkerhet och farliga situationer får ingen särställning ”för vi har ju hjälm, staket, lås och gummi under gungorna”. Ett citat som jag fastnade för var ”för att stora olyckor ska kunna undvikas måste små olyckor få hända”. För mig som växte upp med en otroligt ängslig mamma är det så mycket som slår an i mig och tankesättet i artikeln resonerar väl med mig. Samtidigt får jag utmana mig själv för att inte föra över ångest och oro på nästa generation, det känns otroligt viktigt. Tänk så mycket roligt man missar i livet genom att alltid undvika sådant som är minsta lilla farligt.

Hur som helst, nu är det sportlov här i Blekinge och jag har fått chans att öva. Så länge jag orkar, och jag hoppas att det blir länge än, vill jag ha sportlovskul hos faster/moster/mormor beroende på vad som är aktuellt. Den här gången var det några av mina brorsors barn som hängde här i ett par dagar. Jag känner livet i mig i sällskap med barn och tycker det är så roligt! Och utmattande, jag måste gå och lägga mig tidigare än vanligt, hahaha! Min yngste brorson går i förskoleklass och är sålunda sex år gammal. Hans kommentar var så gullig: ”Jag önskar jag var pensionär, Monna. Då skulle jag komma till dig varje dag.” Hoppas att han verkligen hittar glädjen i skolan snart, för det känns jobbigt att ägna 60 år att längta efter att få ledigt.

Vi hade hittat ett roligt sätt att använda vanliga pärlplattepärlor för att göra ursnygga armband. Här finns tipset för dig som kanske också vill testa. (Sätt på fläkten, det osar lite om den smälta plasten.) Det var på sin plats att hälsa på farbror som var på bygget och fixade ett inbyggt skafferi (oj, det blir fint) och bjuda in kusinerna till nästa dags aktiviteter. Resten av dagen var det full fart, mest i den snygga kojan i soffan (på bilden agerar kuddarna gömställe). Vi avslutade kvällen på klassiskt sportlovssätt, nämligen att titta på film. Den här gången blev det Trassel, en historia med många mörkt psykologiska fenomen att fundera runt för vuxna, men som också barnen verkligen gillade.

Nästa dag anslöt tre av kusinerna (fast storebror pluggade mest till sitt uppkommande körkortsprov, han är mycket ambitiös) och vi var nere på isen vid campingen, ritade roliga vikgubbar, trädde fler armband, hade skattjakt i ladan, löste kluringar, lekte kurragömma, spelade Blokus och så var det pannkaksfest. Tre vuxna karlar och fyra barn åt upp plättor och pannkakor för nästan 12 portioner. Bra jobbat! Vi hade värsta pannkaksbuffén som serverades till. Saknar du något i följande lista: hjortronsylt, hallonsylt, färska jordgubbar, vispad grädde, vaniljglass, sirap, socker, banan, hasselnötskräm? Kanske hade ungarna inte så mycket chans att öva på ängsligheten, för jag ville inte att de skulle gå så långt ut på isen, men jag hade iallafall kul! Tankarna går till alla lovdagar ensam med våra barn och jag inser att jag inte är fullt lika tråkig som jag ibland beskyller mig för att vara. Framförallt gillar jag att leka själv, något som jag liksom missade i ganska många år. Fram för mer skratt i tillvaron och färre rynkor mellan ögonen!

Ditten och Datten

Tankar om tiden.

18 februari, 2025 10 kommentarer

Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.

När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.

Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!

Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.

Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.

När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.

← Föregående 1 … 14 15 16 17 18 … 252 Nästa →