Hej Klimakteriet! Tack för besöket, du vet väl att du inte behöver spela ut alla dina ytterligheter på det viset du gjorde i helgen? Jag känner att jag är på väg till en bättre tid, så det är väl bara att omfamna de sista rycken i den kemiska obalansen. Att vakna pigg är en ynnest, något som inte går att vara nog tacksam för. Jag hade stora planer för helgen, men är glad för de guldkorn jag fick med mig. Som det här klockrankefröet som har grott! De är svårflirtade, de här godingarna. Syrrans klockrankor var otroligt vackra utanför deras port förra året. Jag hoppas att fler kompisar orkar sig upp, det här är en växt som kan klättra flera meter upp, som har ett tätt bladverk och vackra blommor. Min syster är så duktig på att ta fröer, avläggor och sticklingar, det är roligt när hennes ”experiment” lyckas. Vi har flera av dem här hemma i trädgården.
Det var härligt att åtminstone orka med besöket hos svåger och svägerska igår eftermiddag. Deras hus är otroligt mysigt. Mycket att göra, varje ny detalj som blir åtgärdad är spännande att ta in. Toaletten är den finaste jag sett och nu har svägerskan börjat måla dörrar och träpaneler med björkådring nere. Det blir jättefint. Vilket härligt sätt att få ut sin konstnärlighet på. God soppa, fröknäcke och lyxägg stod på menyn. Allt var så gott! Jag fick inte i mig så mycket efter ofrivillig fasta i flera dagar, men jag kände verkligen att kroppen fick chans att återhämta sig. Väl hemma hoppade jag i säng. Då var klockan 18.30, vilket innebär att jag sovit i över tolv timmar inatt. (Intresseklubben antecknar…) Nu vet du iallafall vad jag (inte) haft för mig i helgen. Jag ser fram emot en härlig vecka, klar i knoppen och lätt i sinnet!
Jag fick checka ut igår. Kände mig risig på torsdagens körrepetition, vaknade med fullt migränpåslag klockan fem och hulkade slem och galla över toaletten och en rostfri bunke fram tills någon gång tidig eftermiddag. (Ursäkta grafiska detaljer.) Bestämde mig ändå för att gå på kvällens körrepetition. Ingen After Choir, bara direkt hem. Hur mycket jag än hade velat gå på dagens repetitioner är det inte möjligt. (Körhelger med repetitioner tre dagar på raken är otroligt givande, nyttiga och roliga på det.) Jag har ”slagits med demoner” hela natten. Nu önskar jag att mina hormoner genast rättar in sig i ledet och låter mig vara ifred. Jag är inte i behov av mer spänning av det slaget i livet, tack. Något roligare har jag dessvärre inte att bidra med, men jag lovar att komma igen en annan dag. Hoppas att du som läser får en underbar helg!
… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!
bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.
Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.
Ett foto i timmen drogs igång för över tjugo år sedan. Det var jätteroligt att delta i denna utmaning då barnen var små, men så småningom rann vanan ut i sanden och jag har inte varit med på många år. Efter ett par inlägg från bloggvänner (Anna och Annika) bestämde jag dock för att testa igen. Eftersom denna blogg till stor del funkar som dagbok och uppslagsverk för mig själv känns det dessutom värdefullt ur en rent dokumentär synvinkel. Ja, över min lilla vardag, alltså. Alla foton togs efter larm kl. X.51, utom fotot som togs efter det jobbsamtal som slutade kl.10 (och det efter eftersom jag skulle sitta i bilen vid den tidpunkten). Tänk om jag hade sagt: ”Ursäkta, kan jag bara göra en grej först?” Min stackars klient hade nog blivit förvirrad.
6.51 Det är ljust ute om morgnarna nu! Solen går upp kvart i sex oavsett om den syns eller ej. Just igår hängde regnet i luften och det småduggade mest. Min lilla pelargon April Snow ska få stå inne i år har jag tänkt, så den har jag inte satt i lerkruka som de uteboende vännerna. Den har dessutom stått här i arbetsrummet hela vintern till skillnad från de andra som stått i köket i Bredavik. Vi får se vilket resultat experimentet ger.
7.51 Jag pysslar om växterna i syrummet, eller inneväxthuset. Ojar mig lite över att jag varken fått ner luktärtsfröer i krukor eller dahlior i påsar, men ser att jag gjorde det runt detta datum förra året. Det gick utmärkt, ingenting att stressas över, alltså. Det är klurigt att hålla de långsamma sådderna fuktiga, men jag sprejar på.
8.51 Redo för samtal. Går igenom en övning som jag tror kan vara bra för min klient, dricker en kopp te, går på toa och sätter upp vikväggen som lugnar ner bakgrunden.
10. 05 Jag älskar mitt jobb! Skriver anteckningar och funderar över hur jag ska göra med de små äggen till påskris som jag vill måla om och ge upphängning. Sockorna ska Lillan få i påskägget såklart.
10.40 Jag tar kort på den lite märkliga baljan på verandatrappan på väg till bilen. Oj, så mycket alger som vuxit i vinter, dags att ta fram rotborste och alla muskler! Den lille trädgårdstomten köpte jag för en spottstyver på den lokala loppisen. Jag är ingen trädgårdstomteperson, men gillar den här. Kanske skyddar den kärleksörten från rådjuren?
11.51 Sitter hos mammas väninna och blir bortskämd. Känner mig tacksam över föräldrarnas engagemang i människor runt omkring dem och över att vi ”barn” kan fortsätta vårda relationer som de värderade högt.
12.51 Är kvar hos väninnan som samlat ihop en massa sådant som hon inte vill ska slängas då hon gått bort. Hennes arvtagare har uttryckt ett ointresse för hantverk, så väninnan frågar om jag kan tänka mig att ta över och se vad som är värt att spara och ta tillvara. Tack, säger jag.
13.51 Är på Pingstis där jag har lämnat ett par kassar, men jag letar också efter grrrejer till ett bröllopsprojekt. Har en rolig stund där i gångarna, funderar mycket över hur en del ting ens hamnat hos någon endaste människa den där första gången. Köper några fina ge bort-vaser och hittar just sådana projektprylar jag letar efter.
14.51 Har precis burit in en säck jord till kvällens planteringsprojekt. Naturgödslad planteringsjord får det bli. Lagar färdig middagen som maken har börjat med. Så goda kåldolmar som dottern gjorde i fredags. (Det blev två omgångar till frysen, detta är den första av dessa.)
15.51 Oj, hade visst inte sköljt av ena tallriken. Laddar diskmaskinen, känner mig tacksam över att ha en sådan här hemma.
16.51 Chattar med äldsta dottern och frågar om hon vill ha de snygga mockaskorna i hennes storlek som mammas väninna också skickade med mig hem. Ja tack! Det är skillnad på skor och skor, på fötter och fötter. Dessa kommer förhoppningsvis sitta som en smäck på dotterns fötter. Hon har lyckligtvis fått andra fötter än mina, till skillnad från yngsta dottern. Hon och jag har mycket svårare att hitta skor.
17.51 Plockar fram resten av det som behövs till luktärtsplanteringen och upptäcker att jag varken har 5-literspåsar till dahliorna eller bil hemma för att köpa sådana. Det är okej, det räcker att få ner luktärterna. Cecilia Wingårds vackra bok gör mig så glad och även om jag kan hennes ”planteringsteknik” utantill numera tillhör det traditionen att bläddra lite i boken och drömma om sommarens luktärtshav. I år satte jag inte en enda ärta köpt från Wingård för första gången på flera år. Hennes utbud är annars fantastiskt. Jag blev helt enkelt snaul i år och köpte bara fröer på Blomsterlandet till halva priset. Förra året testade jag att använda egna fröer. Det gick jättebra, men jag gillar att planera färgerna och de egna fröerna går inte riktigt att styra över.
18.51 Har skött tvätt och degat i soffan, så har precis satt de sista fröerna av tio sorters luktärter. Nimbus är en av mina absoluta favoriter. Den är mer vacker än väldoftande, men med min tantvurm för de lila tonerna och skönheten i teckningen i mörkblått, lila och silver går det inte annat än att älska denna! America i strimmigt vit-rött passar fint till som komplement tillsammans med någon enkel vit. I år satte jag Janet från Blomsterlandet. Det är en chansning, Cecilia Wingårds vita drottningar har aldrig gjort mig besviken. Jag hittar ingen information alls om ”Janet” annat än från Blomsterlandet, något som kan oroa. Det är dock bara en blomma, inget annat.
19.51 Bär upp luktärterna i syrummet, glad över att ha fått detta projekt gjort idag. Fortsätter sortera bland det som jag fick med mig hem från KP och tvättar två täcken som ska få flytta till Bredavik.
20.51 Sitter i soffan och chattar lite. Fotar den vackra magnoliakvisten som syrran gav mig, älskar att följa utvecklingen från inkapslad knopp till maffig blomma i skiraste rosa. Tänker på sådant som jag är intresserad av, bestämmer mig för att titta på första avsnittet av Adolescence efter att resesyrran skrivit en kommentar om den som väckt ett behov av att se den NU. Hänger upp sista tvätten, är hemma ensam och bestämmer mig för att lägga mig tidigt och kolla på det där första avsnittet i sängen. Larmet går 21.50 för att fota en sista bild, men jag struntar i det. Fortsätter titta, helt uppslukad. Kan inte sluta kolla fast jag lovat mig själv ETT avsnitt. Ligger på spikmattan. Vaknar av att jag tappar telefonen någon gång i början av tredje avsnittet, det är dags att lägga undan den och sova. God natt och tack för denna dag!
Med förlagsbilden är det lätt att gissa vad rubriken skvallrar om. Jag fick ett samtal tidigt på morgonen som fick mig att snabbt plocka med mig stickpåsen och heja på maken – vi ses när vi ses! En nära vän här på ön trodde att hon hade haft en hjärtinfarkt på natten, så jag tog mig dit. När både rådgivningen på thorax (eller vad det heter) och jag tyckte att hon borde kolla om allt stod rätt till bestämde hon sig för att låta mig köra in henne till akuten.
I många år har det byggts om och byggts till på lasarettet. (Det beslutades till slut att det inte skulle byggas ett nytt, stort sjukhus i mitten av Blekinge, utan att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona skulle anpassas bättre.) Just nu är det entrén till akutmottagningen och förlossningen som byggs om, så det var knappt jag hittade fram. Tycker det är så talande att den där unge pappan framme vid entrén kom med bilskyddet till sin lille nyfödde som skulle få åka hem för första gången och att en gråblek man kom på bår från ambulansen innanför dörrarna. Här på sjukhuset möts liv och död, här ryms otroligt mycket kunskap, oro, sorg, glädje, frustration, kamp, tacksamhet… Jag får inte längre oroskänslor i magen som då jag ofta åkte hit med någon av mina föräldrar. Skönt.
Vi fick besked om att det var fullt av folk på akuten denna dag, men det var ingenting som vi märkte av. Ibland kan det vara oroligt, mycket spring och en intensiv energi i de kalla korridorerna utan fönster. Lysrör som får en att tro att man redan befinner sig på bårhuset. Nej, miljön på akuten är bara deprimerande, det måste jag säga, åtminstone i Karlskrona. Är det annorlunda på andra ställen? Igår var det ett par olika undersköterskor, en sjuksköterska och en ung AT-läkare kom och gick i rummet. Väninnan fick fin omsorg. Det togs prover, det sattes EKG och syrehalten mättes. Läkaren hittade i samråd med sin vägledande ST-läkare ingenting som var livshotande. Hon lämnade ingenting till slumpen, ställde hundra frågor, lyssnade och var empatisk. Jag sa till henne att jag tror att hon kommer att bli till stor glädje för många kommande patienter och att jag hoppades att hon skulle fortsätta kunna gå glad till jobbet varje dag.
Jag passade på att sticka på ett par nya sockor, det fanns visst tid för fler denna säsong. Skönt att ha något för händerna då det finns oro och väntan i luften.
Fem timmar efter ankomst blev jag bjuden på fika i det nya, provisoriska cafét vid entrén. Jag hejade på min kompis storasyster och vi hittade köttbullemackor i kylen. Alltså jag åt då köttbullar, sallat och rödbetssallad och det var jättegott! Miljön var allt annat än inspirerande och hade inte vunnit pris i någon Bäst-i-test för konditorier, men sällskapet var fint, tacksamheten stor och det som serverades var verkligen trevligt. För övrigt är träbestick nästan omöjliga att äta med. Jag vill inte ha mer plast i världen, men finns det inget bättre? Jag vågar inte längre gå omkring med en gaffel och sked i handväskan, mina senaste blev konfiskerade då jag skulle flyga sist (innan pandemin, men jag minns det uppenbarligen fortfarande). Tydligen livsfarliga vapen, men mycket godare att äta med än träbestick. Och det var den dagen.
Ps: Den unge mannen gick hem med sin nye lille gosse med ett vackert namn samtidigt som vi fick lämna akuten. Han sprudlade, ville berätta och visa. Gossens unga mamma kunde knappt gå, men hela hon strålade och båda föräldrarna var så stolta och det såg ut som de inte kunde fatta att folk bara fortsatte sina liv och inte förstod att världen var för evigt förändrad. Lycka till i livet, lille H!
Nu har vi firat födelsedagar varje dag i en halv vecka. Vilken fröjd och hjärtans glädje (eller vad det var den där killen på Love is Blind förra året slängde sig med)! Jag sticker inte under stol med att jag tycker födelsedagar är väl värda att fira. Jag blir glad varje gång det är min egen och älskar att gratulera andra. ”Tyvärr” har jag inte Facebook uppe varje dag längre och därmed försvinner den tredje största nyttan av FB, den att kunna uppmärksamma bekantas födelsedagar. Nej, nu får jag förlita mig på de personer som står i den riktiga födelsedagskalendern och då decimeras personerna att hålla reda på som gratulant från 1226 till kanske tvåhundra. (Om du undrar vad Facebooks största nyttor står för är det Messenger och evenemang att sprida eller vilja gå på. Många gillar Marketplace, men jag har aldrig engagerat mig i den plattformen.)
Igår var det makens femtiofemte födelsedag. Det är knappt så jag fattar att vi har lagt så många år under rocken vid det här laget! Han uppvaktades sedvanligt med frukost på sängen, detta år med något slags gult tema. Framåt eftermiddagen ramlade delar av familjen från hans sida in på födelsedagsfika. Rester av den skogsgröna prinsesstårtan serverades, så även Oscar II:s tårta, chocolate chip cookies med vit choklad och valnötter, nybakade vaniljbullar, Delicatobollar, biskvier och runda Napoleonhattar. 55 år är nästan lite halvjämnt och maken undrade om jag inte skulle ta kort med honom, blomsterhavet och presenterna. Svärmor gav också ett jätteroligt tal med tillhörande smurfar! Så mysigt med familjehäng två dagar på raken… Inte blev det sämre av att dagen avslutades i sällskap med bloggdamerna. Ny vänskap i spännande form. Tekniken var inte med på noterna, men efter en kvart kunde vi alla både se och höra varandra. 😅 Det blev till slut en ovanligt härlig tjugotredje mars, helt enkelt.
För några år sedan köpte mina två nästföljande syskon (jag är äldst) och deras familjer loss vår farfars föräldrahem i Klackamåla. Det var i riktigt risigt skick, men de senaste ägarna hade iallafall börjat renovera och såg ett liv tillsammans där i framtiden. Nu blev det inte så. Detta är ett långtidsprojekt och det är väldigt mycket som behöver fixas. Att komma hit då och då och inse hur mycket som faktiskt har åtgärdats är alltid lika roligt. Syrran har önskat sig ”arbetsdag” i present av oss i familjen de senaste åren. Bra drag. Det är mycket som kan fixas en solig vårdag. I år passade vi också på att fira maken som fyller år idag. (Hans familj kommer i eftermiddag.)
Min syster är duktig på växter och experimenterar med sticklingar och annat. Det senaste året har hennes projekt varit att föröka mammas honungsros. Det har funkat så här långt, nu håller vi tummarna för att den trivs i sitt nya hem!
Det största trädgårdsproblemet är parkslide, denna invasiva växt som sprider sig på alla andras bekostnad. Då huset övertogs var trädgården helt övervuxen och man såg det knappt för all växtlighet. Lite i taget blir det dock mer trädgård och mindre vildvuxet. Brorsan har en plan med parksliden, så det är bara att testa. Mitt jobb igår var att fokusera på att köra stenar till markutfyllnad, skräp och kompost. I komposten får ingen parkslide bo. Gamla nässlor, löv och perennrester blir dock ett välbehövligt tillskott till jordförbättringen.
Det var många som fixade i trädgården. Annat jobb som utfördes var vedklyvning och att bila upp i källaren för kommande rörläggning. Det där att alla som vill hjälpa till har en uppgift gillar jag!
När jag pratade med brorsdottern som var på väg satt hon och åt en Snickers. Jag bad henne (på skämt, fast jag var sugen) spara två millimeter till mig. Hon var generös och gav mig minst en centimeter! Detta energitillskott togs tacksamt emot. Till lunch var det sedan dags att föda alla arbetare med…
… korv såklart. Dagens födelsedagsbarn fick vara Grillmeister. Här sitter de tre av mina syskon som bor här i Karlskrona. Älskar att hänga med dem!
Brorsonens pappa täljer skapelser värdiga en konstnär och gossen har fått lära sig hantera en täljkniv sedan tidig ålder. Igår täljde han till marshmallowpinnar till alla hågade. Det där med att lära sina barn hantera farliga saker istället för att låta dem undvika dem är en uppfostringsteknik jag gillar. Själv har jag oroliga gener och har säkert varit för beskyddande, men jag gör vad jag kan för att förändra detta till nästa generation.
Den täljande unge herren tillverkade även barkbåtar. Dessa roade sig sedan han och hans kusiner med då det inte längre fanns lust eller energi att hjälpa till.
Snygg barkränna, eller hur?
Efter ännu lite arbete var det dags att fira födelsedagsbarnen med finkakor och en ”skogsgrön” prinsesstårta. Grönare tårta hade nog ingen av oss sett innan, men jag vet inte precis om det gjorde den skogsgrön, hehe. Gott med grädde och marsipan, mmmmm.
Festligt att vi är så många fast långt fler än hälften inte är på plats!
Min hälsporre sände mig till bilen den sista halvtimmen. (Den besvärar nu vanligtvis mycket mindre, men nu tryckte jag väl på lite för mycket.) Väl hemma började förberedelserna för makens firande nummer två, men det tar vi en annan dag. Den här soliga dagen kan jag bära med mig länge, länge.
I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.
Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.
När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.
Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…
Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.
Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.
Är du en trevlig person? Gillar du trevliga personer? Hur definierar du ”trevlighet”? I en ordbok från 1870 beskrivs ordet på följande vis: ”Som gör att man trifves, finner sig väl, känner nöje.” Jag hade nyligen en diskussion med någon som sa att det känns orättvist att man måste vara ”framåt” för att anses vara trevlig. Jag motsade detta argument och sa att jag känner många trevliga personer som inte är särskilt extroverta. Å andra sidan får personer som inte trivs i sammanhang med många människor kanske förlita sig på en andra chans för att ”bevisa” sin trevlighet? Somliga funkar helt enkelt bättre tillsammans med färre personer. Och har man ett ”resting bitch face”, ett ansikte som i neutralt läge ser surt eller argt ut, vad gör man då? Tolkningen för någon som inte känner en är kanske ”ointresse” eller ”social oförmåga” vilket innebär att man eventuellt får anstränga sig lite extra vid första möten med andra.
För mig är en trevlig person någon som får en att känna sig väl till mods, någon som man känner sig trygg med och någon som bjuder in och låter sig bli inbjuden. Man behöver inte vara extrovert för att bjuda in. För mig innebär det att man visar ett ärligt intresse för den andre, men också delar med sig utan att slänga sin byk i knät på den andre och på något vis kräva att denne ska tvätta den, hänga upp den och lägga in den i skåpet. Somliga behöver lite mer tid för att andra ska uppfatta deras trevlighet. Tvärtom är det också så att någon som verkar varm och inbjudande kanske döljer något helt annat. Jag tycker dock inte att man ska gå omkring och misstänka alla andra för att vara potentiellt personlighetsstörda människor. Alla är varken narcissister eller psykopater, begrepp som är populära att slänga sig med så fort någon är lite för mycket.
Eftersom jag kommer från en familj med ironi ständigt närvarande får jag själv akta mig för ironisk humor. Alla förstår nämligen inte ironi och alla uppskattar det inte heller, det har jag fått lära mig. Personer som är uppriktigt roliga tycker jag ändå vanligtvis är trevliga, deras förmåga att få andra att känna sig bekväma är avundsvärd.
Jag vet att personer från somliga kulturer rent generellt kanske inte anses som just trevliga. För gemene svensk kan det bl.a. skava med högljuddhet, att skräpa ner med både kommentarer och ”vanligt” skräp, att inte respektera köordning och att vara (enligt oss) extrem rak. Min israeliska vän i Philadelphia (detta var runt sekelskiftet) berättade att det fanns en kurs på universitetet i Tel Aviv som handlade om hur andra kulturer funkar eftersom israeler som kom att jobba utomlands ofta ansågs otrevliga. Att vara ärlig i en relation anses allmänt som väldigt viktigt, men många blir sårade då det sägs sådant som kanske är sant, men som inte behöver sägas. Klassiker är då ovan nämnda vän som sa ”om jag var du skulle jag fettsuga min häck” då jag sa att jag gärna hade gjort en bröstreduktion. Vi hade inte känt varandra länge och jag hade lätt kunnat avsluta vår relation där och då. Barn nummer två var några månader gammal och jag kämpade hårt med mina ätstörningar i bakgrunden. Det kunde ju hon inte veta, men ändå.
Känner du att du behöver anstränga dig för att vara ”trevlig” då du träffar andra? Kanske det är dags att fundera på varför det är så. Och om du inte tror att andra personer tycker du är trevlig, vad bygger du det argumentet på? Om du sällan träffar andra som du anser vara trevliga, vad tror du ligger bakom det?
På fredag fyller syrran år. Vi ska fira henne i Klackamåla som traditionen påbjuder, men eftersom dottern inte är kvar här då åkte hon och jag in till stan när jag jobbat klart, plockade med oss sushi från Sumo Sushi och en påse godis från Hemmakväll och fixade en förfest. Kajsa Katt var inte direkt inbjuden, men fick gärna hänga med oss. Så mysigt att hänga och prata i timmar. Vi satt i jacuzzin medan vårkvällens mjuka ljus lät grenverket över våra huvuden komma till sin rätt och himlen började tända stjärnor. Det är så mysigt där på innergården där man har en backe upp till en gågata och ändå känner sig helt ifred! När vi var alldeles möra i huvudet av all värme och allt pratande var det dags för dottern att ge sin moster en presentmassage. Lyxig present! Vi körde sedan förbi Bredavik och plockade med oss dahliorna hem så jag kan locka dem att vakna i lugn och ro. Jag orkade inte hålla mig vaken när vi kom hem, utan lade mig på spikmattan, pratade antagligen rappakalja och dåsade bort. Har inte ens minne av att jag plockade bort den där spikmattan? Den tröttheten är helt underbar! Och det var den dagen.
