Nu har vi firat födelsedagar varje dag i en halv vecka. Vilken fröjd och hjärtans glädje (eller vad det var den där killen på Love is Blind förra året slängde sig med)! Jag sticker inte under stol med att jag tycker födelsedagar är väl värda att fira. Jag blir glad varje gång det är min egen och älskar att gratulera andra. ”Tyvärr” har jag inte Facebook uppe varje dag längre och därmed försvinner den tredje största nyttan av FB, den att kunna uppmärksamma bekantas födelsedagar. Nej, nu får jag förlita mig på de personer som står i den riktiga födelsedagskalendern och då decimeras personerna att hålla reda på som gratulant från 1226 till kanske tvåhundra. (Om du undrar vad Facebooks största nyttor står för är det Messenger och evenemang att sprida eller vilja gå på. Många gillar Marketplace, men jag har aldrig engagerat mig i den plattformen.)
Igår var det makens femtiofemte födelsedag. Det är knappt så jag fattar att vi har lagt så många år under rocken vid det här laget! Han uppvaktades sedvanligt med frukost på sängen, detta år med något slags gult tema. Framåt eftermiddagen ramlade delar av familjen från hans sida in på födelsedagsfika. Rester av den skogsgröna prinsesstårtan serverades, så även Oscar II:s tårta, chocolate chip cookies med vit choklad och valnötter, nybakade vaniljbullar, Delicatobollar, biskvier och runda Napoleonhattar. 55 år är nästan lite halvjämnt och maken undrade om jag inte skulle ta kort med honom, blomsterhavet och presenterna. Svärmor gav också ett jätteroligt tal med tillhörande smurfar! Så mysigt med familjehäng två dagar på raken… Inte blev det sämre av att dagen avslutades i sällskap med bloggdamerna. Ny vänskap i spännande form. Tekniken var inte med på noterna, men efter en kvart kunde vi alla både se och höra varandra. 😅 Det blev till slut en ovanligt härlig tjugotredje mars, helt enkelt.
Lämna ett svar