Blir det som jag önskar har vi följande att njuta av framöver:
höstaster
akleja
kärleksört
stjärnflocka
digitalis
nävor av olika slag
libbsticka
blåklocka
allium
akleja
bolltistel
purpurklätt
rysk martorn
daggkåpa
solhatt av olika slag
träppsalvia
stockrosor
höstanemon av olika slag
grusnejlika
hortensia (hm, borde nog flyttas)
blodtopp
alunrot av olika slag
mejram
studentnejlika (ska flyttas till rabatten med gul/orange/röda toner)
anisisop
backsippa
rosa lavendel
geum
ros
astilbe
julros av olika slag
klematis
strandveronica
kaukasisk förgätmigej
axveronica
nysört
viol
storviol
borstnejlika
bronsbräken (ska flyttas då den inte riktigt trivs och har fel färg)
jätteverbena (ingen perenn, men vacker och har förhoppningsvis självsått sig här som vanligt)
Jaja, jag vet att det låter lite rörigt. Det är det också till viss del, men färgerna håller rabatten samman. Jag hoppas kunna låta några av växterna ta större plats med tiden och kanske plocka bort andra. Daggkåpa, höstaster, kärleksört och purpurklätt tar lätt över och frodas verkligen. Borstnejlika är ingen perenn, utan tvååring. De funkar dock som perenn när de väl etablerat sig på ett ställe och för mig är just dessa blommor barndom och trygghet. Längst till vänster i rabatten sätter jag alltid rosenskära (ettåring) då de trivs så bra där och bjuder på ett härligt hav av skira blommor i rätt toner. Nu har rabatten varit igång i några år och det blir lättare och lättare för varje år att rensa och hålla efter. Jag börjar känna igen de självsådda plantorna också, som allium. De nya små alliumplantorna ser ut som ”grässtrån”, så det är lätt att rensa bort dem om man inte är försiktig. Backsippan borde jag verkligen flytta. Tuvan trivs bra och bjuder på tidig blomning, men jag tycker nog inte det är någon rabattväxt. Eftersom jag i princip bara fått växter eller köpt grejer på utförsäljning är det plantor som hamnar här ”så länge”, men som jag sedan inte vågar flytta. Det är nästa steg på modighetsskalan!
Ungefär så här ser det förhoppningsvis ut om bara två månader. Heja på, kära små plantor!
Nu har jag äntligen tagit tag i att rota fram allt det som växer i perennrabatten. Träffade grannarna över stenmuren (svägerskor som bor i de båda husen på ena sidan vårt hus). Vi kunde konstatera att nu är tiden då man börjar inse att man har grannar igen. H sa ”jag tänkte att jag skulle rensa i mina rabatter då du börjar”. Egentligen tror jag att båda dessa grannar har bättre koll, för båda har jobbat och jobbar med blommor och trädgårdar av olika slag. Efter en stund kom sedan en av de manliga grannarna och sa ”när ni började klippa gräset i lördags sa jag att nu var det fritt fram att klippa”. Hahaha, nu har vi alltså blivit trädgårdsinfluencers. Helt ofrivilligt och med väldigt lite på fötterna.
Hej, hej, kaos! Efter att ha rensat alldeles för tidigt för några år sedan har jag låtit riset stå lite längre för att skydda mot kylan. Inte ser det så fint ut, men å andra sidan är det inte fint efter upprensningen heller. Nu ska ju allt ta sig och börja ta ton igen. Jag försökte inventera och kunde konstatera att det mesta klarat sig denna milda vinter, men somligt verkar inte visa någon som helst växtkraft.
Här behöver det kantklippas lite till vänster. Det känns mäktigt att veta att om några månader kommer knappt jorden att synas längre då allt har vuxit till sig igen. Efter att ha gjort flera försök med stockrosor kan jag konstatera att det äntligen verkar ha lyckats. Det är klurigt att få dem att etablera sig, men sedan så…
Att vittja brevlådan i pausen var extra roligt! Paket från syrran i Skottland och vykort från Anna i Portugal på samma dag. Hurra!
Borta på brorsans tomt var de och sprängde och grävde för att kunna lägga rören till allt det livsnödvändiga för ett modernt boende. Jag var där och inspekterade och passade på att bjuda på ”nybakade” wienerbröd från ICA till de tre fixarna. Tänkte att en fika i den härliga vårsolen mellan sprängningar och grävmaskinsdamm hade suttit bra om de var jag. Maken undrade dock varför jag inte tog med något wienerbröd hem till honom…
Efter att ha rensat upp allt i rabatten, klippt bort skröfs på alla perenner i krukorna (mynta och rosor i princip) och gjort baljan vid entrén lite vårfin var det dags att flytta ner till växthuset. Maken hjälpte mig att flytta ner alla tomathinkar dit så jag kunde hälla ut resterna i limpan där jag brukar sätta pumporna. Det blir något slags hügelbädd som byggs upp på nytt varje år med skröfs och gammal krukjord. Sedan gödslar jag lite och häller på köpejord. Inte vet jag om det är bästa förhållningssättet, men det funkar uppenbarligen. Efter denna massiva insats (maken hade också rensat färdigt i hallonlandet och slagits med björnbär) var vi väl värda en extra god middag. Vi fixade ett fat med småmackor inspirerade av smørrebrød. Ett riktigt smørrebrød ska ha en massa olika pålägg, men våra hade bara två var. De var iallafall väldigt goda och mättande. Man blir hungrig av frisk luft… Och glad. Tack för att jag kan känna att det är roligt att fixa i trädgården igen.
Jag har en nostalgisk själ, något som jag inte skäms för och som inte ställer till med problem. Därför låter jag mig då och då hänfalla till lite längtan efter sådant som en gång var. Vid den här tiden på året kan jag inte låta bli att tänka på åren i Orem och utsikten över bergen, den tidiga våren och diket/bäcken som rann längs Carterville Road näre i änden på vår trädgård. Att doppa fötterna i det iskalla smältvattnet från bergen var något alldeles extra. April ger perfekt lagom väder i ökenlandskapet att njuta av de vackra nationalparkerna i södra Utah, så nog hade det suttit bra med en sådan liten utflykt.
Det är spännande, det där med nostalgi. Det spottas på från somliga håll. Kanske för att det från början användes som ett sätt att benämna en vad tycktes sjuklig fixering på det som varit. För mig innebär inte nostalgi att jag vill ha det som var. Jag kan tänka två tankar samtidigt. Att det som var, var fint och det som är också är det. Utveckling i all ära, men bara för att saker och ting utvecklas betyder det inte alltid att de blir bättre. Så fort någon radikal grupp förordar något ska alla per automatik tycka att det är dåligt. Vi förlorar så mycket på att falla i den fällan. Jag säger återigen att det går att tänka flera tankar samtidigt. Att växa upp i en trygg miljö har väl varit bra i alla tider tänker jag. Om då den nya världen innebär korta anställningar, flytande relationer och flytt en gång i kvarten kanske det betyder att somliga mår sämre trots att det är utvecklingen som tagit oss dit? Det Orem bjöd vår familj var precis vad vi behövde då. Det finns inte längre kvar. Skilsmässa, flytt, sjukdom och död har skett bland våra vänner, området har exploaterats. Våra barn har vuxit upp och 2/3 har skapat egna familjer. Men då och där var det fantastiskt och minnena är väl värda att hålla levande! Dessutom kostar det ingenting att plocka fram fina minnen och fenomenet gör mig glad, så idag kostar jag på mig just det.
Jag har visat henne förut och jag kommer att visa henne igen. Denna makalösa skapelse som tar sig mer och mer ton för varje dag. Jag ligger otroligt mycket efter med trädgårdsarbetet, men denna vår har jag fått prioritera annat helt enkelt. Det är okej. En grej i taget och så blir det gjort som blir gjort. Jag njuter av att ha fått tillbaka den där trädgårdslusten som jag tjatat så mycket av. Då kan inte stressen förta den glädjen, det blir bara dumt. För vem är det som kontrollerar? Eller jo, vi har faktiskt gäster som uttrycker att om de bara bodde här så hade de gjort ”rätt”. Inte rakt ut kanske, men man kan säga saker och ting på olika vis.
Idag står iallafall perennrabatten på tur! Eller att städa ur växthuset. Eller att göra något annat av alla 23 ”måste göra nu”-grejer. Det är okej. Jag ska också jobba, ha en kompis på lunch och scanna foton som ska användas till min brorsons bröllop. Och allt det är viktigare än vilken att göra-lista som helst. Och allra först tog jag mig tid att lukta på blommorna, viktigast av allt. Hoppas att du får en underbar dag!
Vi har goda vänner i Boråstrakten som vi försöker få till träff med minst en gång om året, men helst mer. Det är fint med människor som man känner sig helt bekväm med och just sådana är dessa. Att M&S dessutom är 5+-värdar på en femgradig skala gör att det är väldigt fint att få hänga med dem. Den här helgen visade det sig dessutom att min syster och svåger också skulle till Borås för att hjälpa till med inflyttningsbestyr, så vi fick till en liten roadtrip. Den började på fredag eftermiddag och efter ett snabbt stopp vid Björketorps gård för att köpa glass och ägg for vi vidare genom de småländska skogarna. Framåt kvällen blev vi avlämnade i Sjömarken och vår kära Kia fick följa med de andra som IKEA/loppis/transporthjälp. En lyxig middag var förberedd, så det var bara för oss att sätta oss till dukat bord och börja snacka. Perfekt upplägg som fortsatte i konversationssofforna.
Efter att ha beskådat utsikten från balkongen i det vackra gästrummet sov vi gott. Lördagsmorgonen bjöd på frukostbuffé värdig ett lyxhotell. Vi hade inga spikade planer, men hade blivit lovade att få kolla in nya fritidsstället. Det låg så fint vid lilla sjön Ärtingen. Vi fick chans att flytta lite renoveringsskräp och städa upp lite (älskar detta upplägg där man som gäst får känna sig behjälplig, om än bara för en liten stund). Efter lite snack runt allt och inget var vi sedan plötsligt på väg mot Falköping.
Först stannande vi vid Vänga mosse för en promenad över densamma på spänger. Ett foto blir tyvärr väldigt platt. Min hälsporre gjorde att vi avverkade en lite kortare sträcka. Det var fint att se att så många olika ”typer” av frilufsande lördagsvandrare var ute. Här kan du läsa mer om mossen!
Nu låter det som att allt vi gjorde bara var att äta, men riktigt så var det inte. Allt vi åt var dock otroligt gott och värt att nämna så jag kommer ihåg. M undrade om vi gillar ost och det gör vi ju. Därmed hittade vi fram till Osterian, Falbygdens osts butik och restaurang. Vi var inte de enda ostälskande lunchgästerna, men efter en stunds väntan fick vi plats vid ett långbord. Mysigt att sitta och äta bland okända tycker jag. Det finns möjlighet att interagera lite för de som gillar sådant eller att äta i lugn och ro. Buffén kan varmt rekommenderas! 189 kr, som hittat för allt som erbjöds tycker jag. Verkligen läckert.
Mätta och belåtna for vi vidare mot Gudhems klosterruin. Jag kan inte låta bli att sugas in i historian, funderar på hur det måste ha varit att vara nunna på 1100-talet och att folk måste ha varit skapta på annat sätt om de skulle klara av kölden! Det fanns inte många eldstäder i det stora klostret och den isolering våra moderna byggnader har fanns inte att tänka på. Och tänk, jag som pratar så mycket! Skulle jag ha smugit mig in i samtalsrummet lite för ofta för att få utlopp för alla mina ord? Verksamheten här höll på tills 1500-talets reformationoch från 1595 fram till 1951 var kloster förbjudna i Sverige. Jag måste ta reda på vad, hur och varför!
Nunnorna hade gästhus och här var vi nere i dess välbevarade källare och huttrade. Vi kan anta att det inte var någon som låg och sov här, huuuuuu!
En bit från Gudhem ligger den fantastiska Ekornavallen. Detta är en märkligt välbevarad begravningsplats med kvarlämningar från många tider. I vanliga fall hittar man begravningsplatser nära bebyggelse, men så verkar det inte ha varit här. Här ser du gånggriften Girommen, makalöst välplacerad med vinklar på exakt 90° och placerad perfekt för att uppmärksamma vår- och höstdagjämning. Under minst 4300 år har man uppenbarligen använt denna kultplats. Hur har man flyttat på alla stenblock, hur har man klarat att bygga perfekt med passform och allt utan ett enda digitalt instrument eller några maskiner? Alltså, vi människor måste ha blivit dummare eller något med tiden.
Efter att ha värmt upp oss i bilen och ätit lite lakrits (kvinnorna) kom vi fram till Varnhems klosterkyrka och Kata gård. Denna plats har jag tänkt på sedan jag hade glädjen att få följa med min syster på ett jobbuppdrag för några år sedan. Resfredags Svenska Pärlor och andra restips är min bästa idégruva! Jag älskar verkligen den här platsen. Att vi hade den enorma turen att en av de kunnigaste personerna gällande Kata gård hade personliga gäster och drog hela guidningen för alla som råkade befinna sig här var ett otroligt plus. Den här gången kunde jag ta till mig ännu lite mer information. För alla historieintresserade rekommenderar jag varmt den här lördagsrundan…
Anledningen till att vi hamnade här över huvudtaget var att M läste ”9100 tranor vid Hornborgarsjön idag”. Alltså, vi måste ju dit och kolla. Allt det andra var bonus att plocka upp på vägen. Hur räknar man tranor? Det övergår mitt förstånd. Vi tog oss iallafall fram till de där tranorna liksom en massa folk från Japan, Nederländerna, Tyskland och andra platser. Det blåste urkallt och mitt sällskap var mindre intresserade av att invänta något dansande. När vi sett tranorna stå och beta i några minuter kände vi oss därför färdiga. När jag var här med syrran var trandansen nästan över, vi var här i mitten av april, men vi lyckades ändå få se lite sprattel.
Kvällen avslutades efter denna evighetslånga dag i jacuzzin och jag kan lova att jag sov ännu godare natten till söndagen. Denna dag skulle jag också kunna berätta om, men nu är tiden ute. Att sitta här och prata var iallafall en viktig del av dagen. Vid 18-tiden kom flyttarna med Kia och det var dags att åka hem igen. Detta blev ingen långhelg, men en lång helg. Jag känner mig så glad och pepp på att lära mig mer om klosterliv och mossar, men först ska jag beta av the-never-ending-lista! Jag är tacksam över att alla mina plantbebisar överlevde dagarna utan mig och ser fram emot att komma vidare i vårbruket. Hoppas att du får en härlig vecka!
Jag njuter av goda vänners sällskap, sol, klosterruiner och träliga tranor som inte vill dansa. Det äts gott och det pratas djupt. Livet är fint. Snart återkommer jag till bloggosfären!
Hej solen, hej våren, hej vinden, hej livet! Hej hej Monica, hej på dej Monica… Dagarna går i ett huj. Det har hänt något den här veckan. Jag har helt plötsligt blivit morgontrött efter att vi flyttade fram tiden. Alltså, jag brukar vakna pigg och glad vid 5.30-6.30. Nu vaknar jag trött när larmet går vid sju och är så seg. Känner mig som den trötta tonåring jag aldrig var i själva tonåren, hehe. Det löser sig säkert, men detta har gjort att min lilla bloggstart på dagen inte riktigt har hunnits med. Kanske har kroppen bara varit trött efter det långa migränanfallet. Jag har varit smart nog att inte kommentera mina djupa cirklar under ögonen för klienterna och tycker att de i vanlig ordning haft fullt upp med att hantera sig själva och det som hänt i terapin.
Jag älskar de solkatter, solspeglingar och ljusbilder som avbildas i husets olika rum beroende på tid på dygnet under den här tiden på året. De gör mig glad, påminner mig om discokulan som det kanske är dags att plocka fram igen. Älskar att ha ett vardagsrum som badar i solkatter och blir glad av att få in ännu mera ljus i huset, även om allt som befinner sig i närheten av våra söderfönster har hunnit blekas och blivit sprött.
Ursäkta den märkliga posen, men jag ville visa ”gardinluggen” för familjen. Jag passade nämligen på att gå till frisören igår för första gången på minst 1,5 år, sannolikt längre. ”Gör vad du vill!” Så revolutionerande var kanske inte förändringen, men jag har aldrig haft ”gardinlugg” förut. Däremot har jag har 60/40 i hela mitt liv. Ja, alltså sidbena för dig som inte talar frisörlingo. (Jag, t.ex. Jag kunde också tyst konstatera att alla inte alls tar botox nuförtiden, något som frisören hävdade.) Jag kan inte ens riktigt komma ihåg senaste klippningen och har inte hunnit gå igenom bilderna bakåt. När jag senast skulle boka klipptid hade min duktiga frisör slutat och sedan fick jag inte för mig att boka tid hos någon annan. Nu gick jag till samma ställe som förut och fick reda på en av deras f.d. kollegor att Sofie och Isabelle hade öppnat ny salong på Pottholmen inne i Karlskrona. Jag kan varmt rekommendera Sofie och hoppas att det går bra för henne på den nya salongen. Det är tuffa tider för alla som bedriver verksamhet som kräver att kunderna har pengar ”över”. Låt oss hoppas att det nya ljuset också kommer med lite ruljans för alla som strävar på.
Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)
Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.
It’s not how fast you can go The force goes into the flow If you pick up the beat You can forget about the heat More than just survival More than just a flash More than just a dotted line More than just a dash
It’s a test of ultimate will The heartbreak climb uphill Got to pick up the pace If you want to stay in the race More than just blind ambition More than just simple greed More than just a finish line Must feed this burning need In the long run
From first to last The peak is never passed Something always fires the light That gets in your eyes One moment’s high And glory rolls on by Like a streak of lightning That flashes and fades In the summer sky
Your meters may overload You can rest at the side of the road You can miss a stride But nobody gets a free ride More than high performance More than just a spark More than just the bottom line Or a lucky shot in the dark In the long run
You can do a lot in a lifetime If you don’t burn out too fast You can make the most of the distance First you need endurance First you’ve got to last
Jag fick läsa en ansökningstext häromkvällen och sa att personen ifråga kanske skulle undvika metaforer som ”jag brinner för”, men idag ångrar jag mig. Undvik inte alls stora ord! April kräver ord som är allt annat än lagom. Jag brinner för denna tid, men det brinner också i knutarna. Det finns så sjukt (för att citera alla Love is Blind-deltagare) mycket att hinna med, det finns ingen rast, ingen ro och ingen ände på allt som ska göras. Jag får lyssna på lillastesysters råd att verkligen bara ta en sak i taget. Jag hade kunnat strunta i bloggen, men det vill jag inte. Den här stunden vid datorn är verkligen värdefull för mig!
Igår ville jag fånga citronfjärilen på violerna och det blev en lite vinglig live-bild som här presenteras som en video. Hoppas du får känna samma glädje som jag. Underbart ögonblick.
Påsken närmar sig och mamma var alltid så duktig på att hålla efter gravarna då hon levde. Det känns viktigt att se till att det alltid ser fint ut vid hennes grav också. Precis då man satt vårblommorna brukar det se klent ut, men de här små penséerna kommer snart att blomma friskt. Med tanke på hur rådjuren ser kyrkogården som sin personliga delikatessdisk är det enda raka att spreja allt noggrant med Trico Garden. Det hjälper inte alltid på tulpanerna här hemma, men penséerna brukar de faktiskt låta bli. Jag satte likadana penséer på svärfars grav. Hans sten börjar se grön ut, så jag ska dit någon dag och tvätta den ren med lite såpa (efter tips från svägerskan som jobbar på kyrkogård).
Efter kyrkogården var det dags för en uppdatering gällande brorsans fina hus. Just nu håller han på att tapetsera. Det blir så fint! Älskar allt med det där huset. Återvunna dörrar och fönster beställda efter gamla mått (våra) för att ge huset känslan av att ha varit med längre än vad det faktiskt har. Samtidigt är det så praktiskt planerat, med en riktigt rejäl groventré/tvättstuga, fint inbyggt skafferi i köket och eget badrum borta vid stora sovrummet. Återbrukad braskamin i vardagsrummet och utgång därifrån ut i trädgården, en halv minut till busshållplatsen och lite smått och gott i trädgården som säkert går att plocka fram. Ett fantastiskt boende.
Fint, inte sant?
Hemma hade jag fullt upp med att fylla på tomatjord, skola om den sista tomatsorten, chili och paprika och så ta hand om allt det som jag fick av mammas väninna. Allt har tvättats och gåtts igenom. Tyvärr var en del i för dåligt skick, det ska tydligen läggas i textilåtervinning trots att det inte längre är helt eller fräscht enligt vad jag förstår. Vet du mer om detta får du gärna berätta. Jag går till min föränderliga julros varje dag och förundras över detta mästerverk. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli en sådan här planttant… Kan man inte kalla denna för ljuvlig?
Efter senaste hälsodippen kände jag mig hemskt efter gällande både det ena och det andra. Mina pelargoner har iallafall kommit igång ordentligt nu! Jag klipper alltid ner mina rejält efter vintervilan, så det är klart att det känns lite skakigt innan alla börjat sätta blad. Flera har redan satt blomknoppar också, men de här första plockar jag faktiskt bort för att se till att plantorna växer sig stadiga först.
Mina ”gamla” dahlior brukar jag sätta rätt i backen runt den första maj, men lite modernare sorter verkar behöva skjutsen de får om man sätter dem i påsar inomhus 1,5 månad innan. Jag hade fortfarande inte fått i dem, så igår var det dags. Maken hjälpte mig dela dem. Flera hade som jag skrev om förra året problem av olika slag. Det verkar som att dahliaodlarna inte ombesörjt kvaliteten och därmed bidragit till att olika problem spridits med deras knölar. Jaja, det är som det är. Jag trodde att jag hade fått bort mina dåliga sorter förra året, men jag hade minst en med knippe som jag fick slänga igår. Mina sorter är nu decimerade, men jag kommer att ha lika många plantor som vanligt. Det blir bara lite mindre varierande rent färgmässigt i dahliarabatten och det är väl okej!
Försöket med att sätta tomatplantor i mjölkkartonger har slagit väl ut. Vet inte om det är ”tomat- och chilijorden” jag köpte på Blomsterlandet som gett en sådan skjuts, för sådana här rejäla plantor har jag aldrig haft så här tidigt. Får väl ställa dem i verandan nu när jag fyllt på jord i alla för att sakta ner tillväxten lite. Nu räknar jag med att varje tomatstam sätter rötter längs med sin nya jordpåfyllning.
Alla luktärter har redan kommit upp, men de ska få växa sig några centimeter högre innan jag sätter ut dem utomhus.
När jag kom till Willys fick jag bevis på att det verkligen var en extra speciell dag och jag var glad över att vara tillbaka i spelet igen. Tack för en fin dag!
