Tack Stina Oscarson – låt samtalet fortsätta leva.

Dramatikern, konstnären och debattören Stina Oscarson är död. Då och då dör människor, det tillhör sakens natur. Vi finns här på jorden olika länge och sedan finns vi inte längre kvar rent fysiskt. Döden skrämmer mig inte, men sorg är en av de starkaste krafter människan behöver slåss mot i livet och även en av de mest dynamiska och komplexa. Eftersom Stina Oscarson har varit en offentlig person utan personlig anknytning kändes det konstigt att jag helt plötsligt satt och grät över hennes bortgång. Jag såg intervjun av hennes syster och även om den var känslosam var det också något annat.

En bidragande orsak till att Stina Oscarson blev så intressant för mig var hennes långa kamp mot anorexia nervosa, den psykiatriska sjukdom som har högst dödlighet av alla. Jag svälte mig själv under flera år i tonåren. Jag fick aldrig diagnosen anorexi, men mitt beteende uppmärksammades av en skolsköterska och kommentarer om detta fick mitt beteende att övergå i andra ätstörda beteenden, något som följt mig genom livet. Jag är tacksam över att jag slapp hamna i Oscarsons värld. Hon var starkt emot tvångsvård och hennes relation med bl.a. systern försvårades av att sjukdomen alltid stod emellan dem.

Stina Oscarson var känd för sin obändiga kreativitet och nyfikenhet, men också för sin brinnande passion för samtalet. Hade det inte varit för hennes uppmärksammade artikelserie Den polariserade debatten hade jag kanske inte fått upp ögonen för henne. En person så orädd för social smitta med en otrolig klarsynthet och alltid med ett öppet sinne. Hon blev många gånger beskylld för att hon gav ”fel” personer luftrum, att hon var naiv, men det var hennes oräddhet för att möta andra åsikter (”åsikter smittar inte”) som gjorde henne så otroligt intressant. Läs hennes sista artikelserie i Svenska Dagbladet, Stina svarar. Hon avslutade denna artikelserie med en kommentar som legat kvar och grott i mig de senaste månaderna: ”Jag har för övrigt i år tänkt att jag ska byta nyårslöften mot frågor. Att i stället för att självsäkert tro mig veta vad som är bäst för mig, söka formulera frågorna som kanske kan föra mig lite närmare den människa jag vill vara.” Jag läste detta precis då jag funderade över vilket mitt nya årsord för 2025 skulle vara, något som helt klart ledde mig vidare. Här skriver jag mer om det ord jag landade i, ALIGN.

Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025. ALIGN funkar bättre för mig än JUSTERA, så ordet får helt enkelt bli på engelska denna gång.

monna, ett litet ord 2025

Nu har vi snart nått maj månad och jag kan säga att jag är jättenöjd med mitt ord. Stina Oscarson ville söka frågorna som kunde föra henne mot den person hon ville vara. Hon kan inte längre fortsätta detta livsverk, men det kan vi andra som finns kvar. Jag är den jag vill vara, men jag ser utvecklingspotential på väg mot ”mitt sanna jag”. Utan nyfikenhet stagnerar vi, förlorar drivet, lusten. Tack Stina för din nyfikenhet på livet och på hur andra såg på världen. Jag är ledsen över att du inte längre kan vara med och bidra med nya tankar, men lovar att fortsätta hålla det du skrev levande.

Continue Reading

Första Bredaviksfesten 2025.

Hurra för påsk! Första påskafton sedan 1997 utan några ”barn” hemma. Konstigt, men så är ju livet. Vi hade det mysigt ändå och hade chansen till att hänga med andra lite senare på dagen.

Vilka mästerverk våra ägg blev! Eh. Alltid lika kul att fixa till dessa ätbara konstverk, trots vissa tillkortakommanden då det gäller det konstnärliga uttrycket.

Maken blev djupt imponerad av att det blev äggjakt fast det bara var han som fick leta ägg i trädgården. Han var även så generös att han delade innehållet med påskharens assistent. Familjens frihetskämpes Lasse Åberg-ägg med anarkistkycklingen kommer för evigt att vara min favorit.

Vi tog med påskris och flagga till Bredavik och gladdes över att regnet höll sig undan (fast det är så himla torrt, så egentligen hade jag velat ha mängder). Det var lager på lager som gällde i klädväg. Syrran och svågern hade dragit påsken ända ut i varje hårstrå och mötte oss med dessa fantastiska frisyrer. Jag har missat programmen med Mandelmanns, men lillastesystern lät hälsa att syrran var väldigt lik Marie Mandelmann och att svågern var en kopia av Junior Lerin. Kul par!

Jag hade önskat påsk-pad thai och ingen motsade sig. Så gott! Muurikkan kommer till stor användning varje år, jättepraktisk hjälpreda när man är många. Detta recept hade vi som vägledning. (Vi har gjort ett ICA-recept med vitkål också, men det blir alltid lite mesigt.) Lime och sweet chili till – så gott! Jag gillar faktiskt att ha salta jordnötter istället för cashew också.

Syskonbarnen briljerade i vanlig ordning på olika sätt. Att gå på händer är inte något jag bemästrar, men jag är otroligt imponerad över alla som kan.

Vi firade en försenad födelsedag, skrev en gigantisk pepp-hälsning och systersonens fästmö hjälpte svägerskan som är på kryckor med att gömma godis i trädgården för den kommande äggjakten.

Dags för lekar! Klädstafett för påskkärringar och ägglöpning stod på schemat. Jag skulle filma, men skrattade så mycket att jag fick avbryta. Det blev foton istället.

Här är några av mina favoriter.

Till efterrätt blev det inga nymodigheter, utan i vanlig ordning Oscar II:s tårta. Mums filibabba! Till och med Cadbury-ägg som syrran skickat från Skottland. De bästa som finns. Bara världsligt, men något jag saknar att kunna köpa i USA. Vi var både mätta och rätt genomfrusna då vi kom hem. Jag hade tänkt sätta fröer, men det blev vaaarm dusch, brasa i kakelugnen och Döden på Nilen istället. Fin dag!

Idag lyssnar vi på musik för hela slanten! Matteuspassionen och Lamb of God, för att vara mer specifik. Tack för chans på nystart! Påsken är symboliskt och verkligt viktig för för mig. En dag som denna då dimman ligger tät över ön och allt liksom står lite stilla känns det skönt att våga lita på tron, hoppet och kärleken.

Continue Reading

En blomstrande påskhälsning till dig.

Må du få njuta mycket av livskraften som finns i allt grönt som slår ut just nu, i allt fågelkvitter och alla småkryp som håller dig på tårna. Jag har dödat inalles åtta små mördarsniglar hittills detta år och hoppas att jag inte hittar fler. Moahahaha… (Suck, de är väl här för att stanna, gissar jag.) Här får du backsippan i ett öppet påskägg från mig. Må äggen smaka gott och må fjädrarna fladdra i solen denna dag!

En liten bonusbild på gulligaste lilla påskkärringen får du på köpet.

Continue Reading

En allt annat än stilla vecka.

Idag är det långfredagen i stilla veckan, men vi har inte varit särdeles stilla så här långt. Det var så mysigt att ha dottern och svärsonen hemma för att fira svärfar och sedan hänga med oss i några dagar. Somligt har jag redan berättat om, här kommer en liten bildbomb om annat man kan roa sig med i detta svenska och ibland lite bortglömda hörn en vecka som denna.

Vi började med nittioårsfirandet av svärfar. Nittio! Respekt. Det blev en så mysig fest med mycket gott på menyn. Fira livet, alltså, oavsett om det är fem, fyrtiotre eller nittio år som gått sedan födelsen. Vi lever i en tid där tidens gång inte ses på med blida ögon, men jag älskar det faktum att jag fortfarande får vara med och fira min egen och andras årsdagar.

Borta på brorsans tomt har det sprängts för VA. Vår ö har berget lurande precis under jorden på många ställen. Att dra fram rören till detta hus visade sig kräva ett visst urgröpande medelst dynamit. Spännande process!

Syrran hade skickat ett chokladprovningskit från Skottland. Det var så roligt att höra allas tankar om toner, kakaohalt och vad som kan räknas som gott eller ej! Det som blev kvar togs med till Danmark så svärsonens familj får vara med och testa de också.

I Brömsebro var det varma köket stängt på måndagen, men bättre lycka på Blomlöfs i Karlskrona dagen efter. Sååå gott och härligt att få sitta utomhus och äta lunch. För mig var det årets första utelunch i solen. Jag var glad för vinterjacka och halsduk, för även om solen värmde blåste det som sig bör när man befinner sig i Karl XI:s egen stad Pinan. Det var smockfullt av gäster, både ute och inne. Svärsonen satt och gjorde överslag på hur mycket pengar de borde dra in på en vanlig lunch i april. Inflationen är märkbar och färre äter ute, så det är roligt när det går bra för en verksamhet.

När vi var mätta och belåtna åkte vi upp till Klackamåla. Dottern ville så gärna visa sin älskade morfars sista vilorum för sin man och vädret var perfekt. Först stannade vi för att krama lite på min faster och sedan tog vi en promenad förbi vårbäckar och vaknande natur. Ljud på!

Vi lämnade en bukett påskliljor och en virkad, men hållbar blomma. Därefter fikade vi och dåsade bort i den underbara vårsolen där i slänten. Så mysigt! Far hade gillat den där stunden, hundra procent.

Han hade även gillat dotterns uppvisning av styrka och vighet i gröngräset. Inte har hon fått det från mig, det är då ett som är säkert.

Även denna aktivitet hade varit Far-godkänd. Att ligga där och se upp på de raka tallarna – en av mina favoritvyer. Sövande och läkande.

Det har påskats lite mer och ätits godis från godisgömmorna. Kanske lite för mycket, men bjuder hönorna så tackar man ju inte nej.

Screenshot

Detta foto är en screenshot från acroyogasessionen som S och J fick i bröllopspresent av min kusin som dottern har yogat med många gånger. De visade sig vara ena riktiga hejare på detta. Allt höljt i ett rosa skimmer, naturligtvis.

Vi passade även på att ha grillpremiär. Det är bra att ta fotografier så att det riktigt syns vad som behöver åtgärdas. Just här i grillhörnet har det inte städats än, men det blir väl tid till det också. Gott blev det iallafall, riktigt gott. Mer grillat till folket!

Det där städandet som görs lite mer sällan tycker jag är extra tillfredsställande. Nej, jag gillar inte särdeles att dammsuga eller skrubba toaletter, men att såpskura golv är riktigt härligt, en sinnlig upplevelse på många sätt.

Slutligen kan jag säga att brevlådan bjudit på full pott den senaste veckan. Så roligt det är med brev och paket! Rövarspråk, sporkar och Cadbury-ägg – guldkant på detta liv. Tack till alla som bidragit. Nu tar resten av påskhelgen vid och jag går in i den med stor tacksamhet.

Continue Reading

Glad påsk!

Skärtorsdagens morgon började med att jag öppnade Uttorps bageri för att baka en sats frallor till ungdomarna som skulle resa hem till Danmark igen. Efter tack för underbara dagar och kramar var det dags att jobba en stund. Skönt att efter det kunna röja runt i vår lilla veranda och fixa klart. Igår skurade jag golvet och flyttade på allt som inte skulle stå där och idag var det dags för fönsterputs, rengöring av ytor och att få allt på plats. Det är dock inte dags för riktiga mystiden. Först ska detta bli ett extra växthus.

Än så länge står bara tomaterna här, men snart blir det andra bullar! Detta är den bästa tiden, medan allt fortfarande lever, sniglarna inte tagit över än och hoppet lever om att detta blir den bästa skörden hittills.

Älskar det klassiska påskriset i Höganäskrus. Fjädrarna hade dottern fixat och jag tycker det blev så fint med de matchande juvelfärgerna i de röda fönstren och glasflaskorna i fönstret. Efter körövningen satte jag mig ändå en stund och njöt av såpadoften och att bästa sommarrummet i huset inte längre är soptipp/lager. Nu kan vi påska i lugn och ro. Jag önskar dig som läser här en riktigt fin långhelg!

Continue Reading

Hur står det till med arbetsmoralen hos dagens ungdom?

Ibland känner jag mig lite extra gammal. Främst då jag börjar oja mig om ”dagens ungdom” och då det känns som att de befinner sig på en helt annan plats än jag i hur de tar sig an livet eller vad de befattar sig med, hur de gör det och varför de väljer att göra det. Jag tänker på allt från polyamorösa relationer till att hänga med vänner via en telefon eller dator istället för att göra grejer tillsammans, oavsett om de befinner sig i samma rum eller i samma stad.

Imorse skickade min faster en ledare skriven av en vän till familjen, Emma Jaenson. Titeln är hård: ”Unga vill bli rika på att göra ingenting”. ”Håller du med?” Fasters fråga får mig att att tänka till. Tja, visst håller jag med. Maken brukar dra beskrivningen av hur det brukar funka rent allmänt gällande engagemang i sådant som kräver en uppbyggnadsfas.

  • generation ett jobbar hårt, offrar mycket och sliter hårt för att bygga upp
  • generation två förvaltar
  • generation tre tar slut på pengarna och förstår/uppskattar inte den ansträngning som tidigare generationer gjorde

Se på hur det svenska välfärdssystemet ser ut idag så ser du mönstret. Kanske är det lite utdraget över fler generationer än tre, men jag vet att jag blev hårt uppfostrad med att välfärdssystemet var till för de svaga som inte hade familj som kunde hjälpa till, de som var helt ensamma eller de som var för sjuka för att kunna upprätthålla ett arbete. Vi skulle vara tacksamma för det, men det var inte till ”för oss”. Välfärdssystemet har vuxit ur sig självt och förklaringsmodellen här ovan tycker jag funkar utmärkt som förklaring, men det är en diskussion för en annan dag.

Min kompis som jobbar som gymnasielärare lade märke till det här med att ”alla” skulle gå ekonomisk linje för att bli ”entreprenörer och rika” för ett gäng år sedan. Hon är ma/NO-lärare och har sett Natur-klasserna minska för varje år. Att gå Natur och hålla alla vägar öppna kräver mycket och hårt arbete, kanske till och med extra tråkigt arbete. Tyvärr är det inte längre lika inne att briljera med snabba hjärnsynapser, utan det är cash som är king. Ekonomisk linje, alltså. Greta-generationen sägs vara damer i min ålder och äldre, inte alls självuppoffrande tonåringar som det verkade då det begav sig. Dagens tonåringar lever i en värld som åter accepterar pro-ana (detta gör mig enormt ledsen), deras unga föredömen sprutar botox och fillers, opererar om sig, lever i en värld full av skönhetsprodukter och sitter och sminkar sig framför vem-vet-vem-som-kollar… I storfamiljen hördes en tonåring säga att hen skulle gifta sig rikt och på så vis ordna det för sig. Den retoriken var, skulle jag säga, väldigt främmande på 80-talet då jag själv var tonåring. Kanske passade den bättre under tidigare delar av 1900-talet, eller rentav 1800-talet?

Jag kommer från ett hem där hög arbetsmoral och plikt förordades, något Jaenson också påpekar tillhör den svenska kulturens historia. Det är annars något som i dagsläget verkar vara just det. Historia, alltså. Jag kan se att en allt för stark pliktkänsla tillsammans med en arbetsmoral som aldrig inbjuder till vila eller tid att ”lukta på blommorna” är skadlig, men å andra sidan finns det väl få blommor att lukta på om man inte orkar lägga ner det hårda jobb som krävs för att upprätthålla en trädgård t.ex. Jag vet att många tonåringar är sönderstressade av kraven i det betygssystem som verkar funka dåligt för många, det finns kanske inte fler lata än 1989 då jag själv tog studenten. MEN, det verkar också finnas en allmän blöt filt som ligger över våra ungdomar. Den består av snabba dopaminkickar, önskan om mycket pengar, ett filterliknande utseende, ”rätt” märken, snygg inredning och en allmän rädsla för att binda sig i en långvarig relation. Det har ojats över ”dagens ungdom” sedan de gamla grekerna, så jag borde antagligen oja mig mindre och inse att detta är en naturlig utveckling och att denna båge i pendelns rörelse snart är över och leder till något annat. Jag ber att få återkomma i frågan, det lär vara dags att utvärdera om, säg, tio år eller så.

Continue Reading

Musskit och vårkatarsis.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister (Karin Boye) och nog knastrar det mellan tänderna då vägarna sopas rena från sand och skräp. Det är då också dags att storstäda både här och där. Jag och mina syskon har kvar vårt sommarställe här på Sturkö tillsammans. Vi har inplanerade dagar både vår, sommar och höst då vi alla storstädar och fixar i trädgård och hus. Eftersom vi ska vara där på påskafton bestämde syrran och jag oss för att stråla samman med några av våra avkommor och deras respektive för att storstäda, ta ner gardiner för tvätt och ta fram trädgårdsmöblerna.

Innan städningen skulle dra igång tänkte jag, dottern och svärsonen äta lite gott på Blomlöfs i Brömsebro. Tji fick vi, för när vi kom dit visade det sig att de inte serverar varm mat på måndagar. Jaja, vi bestämde oss för att åka till Blomlöfs i Karlskrona idag istället och plockade upp grillad kyckling, vindruvor och bakelser på ICA i Jämjö. Det blev en god lunch det också, denna gång intagen med ytterkläder på vid matbordet i Bredavik. Sedan drog vi igång som virvelvindar!

Huset städas innan vi stänger för vintern, men det är alltid sådant som man behöver ta itu med, som att städa efter mössen som alltid hittar vägen in någonstans. I år var det ovanligt få tecken på mössens vinterliv. Annat var det förra året

Här är något av det vi gjorde:

  • urtorkning av kylar och frysar
  • rengöring och avtorkning av alla ytor
  • rensa spindelväv uppe vid taket
  • skura duschrummet
  • dammsuga soffor och fåtöljer
  • ta ner alla gardiner för tvätt
  • tvätta fönster
  • dammsuga golven (vi torkar när det är slut på att ha skorna på inomhus då det är varmare)
  • kontrollera musangrepp och rengöra
  • sätta på varmvatten
  • plocka fram trädgårdsmöbler
  • göra rent i ”gula stugan”

Älskar att våra unga vuxna känner lika stark anknytning till denna plats som vi gamlingar. Ingen sommar utan Bredavik. Ju äldre ”barnen” blir, ju fler som ansluter till familjen, desto klurigare blir det att lösa hur vi ska kunna vara där alla samtidigt. För det är ändå det som är roligast, att hänga med ”de andra”…

Efter städandet kom ”de andra” hem till oss och åt middag och påskgodis. Så mysigt att prata och prata och fundera runt bröllop och annat kul. Och vips, så var den dagen tillända. Det är så skönt att lägga sig trött i hela kroppen av hårt fysiskt arbete! (Maken som skulle flyga till jobbet fick ta bilen p.g.a. dimma tidigt igår morse. På vägen höll han på att krocka med en älg, en tvärbromsning och tio meter tillgodo sas vara förklaringen till att han kom hem med både sig själv och bilen i fullgott skick. ”Vad är det jag säger, det är säkrare att flyga än att ta bilen!” Burr…)

Continue Reading

Anemone nemorosa.

Varje vår vill jag uppleva ett vitsippshav. Igår fick vi chansen på väg till svärfars 90-årsfirande. Yngsta dottern och hennes man är hemma för denna begivenhet, då är det roligt att uppmärksamma de starka blekingska banden med Danmark. Lyckå slott byggdes som skydd åt handelsstaden Lyckå (numera Lyckeby) på 1500-talet. Det belägrades av svenskarna under sjuårskriget, men sedan tog danskarna över igen. 1600 förlorade Lyckå stadsrättigheterna och slottet revs. Sedan dess har bara ruinen funnits som minne över dessa års oroligheter.

Continue Reading

Konsertdag.

Jag är så tacksam för min kör och de upplevelser jag får genom den. Igår var det dags att framföra de verk vi jobbat med sedan början på året. Vackra toner, skavande toner och toner som lyfte oss alla som var i Fredrikskyrkan tillsammans. Jag hade en konversation i pausen som ledde till vidare tankar, om vad det är som gör att vi blir så engagerade i något att vi är villiga till att göra rejäla uppoffringar. Det skriver jag mer om en annan dag, för jag har inte tänkt klart. Med det önskar jag dig en fin ingång i stilla veckan, eller en fin vårvecka om du inte uppmärksammar påsken.

Jag skickar med en inspelning från vår repetition för några veckor sedan. Älskar hur lätt vår sopransolist lyfter sina toner ut i kyrkan. Miserere måste vara ett av de mest sjungna körverken i västvärlden, eller vad tror du?

Continue Reading

Den tredje åldern, om att åldras.

Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?

När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:

Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.

Patricia Tudor Sandahl

Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!

Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.

Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.

Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!

Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.

Continue Reading