I verandan står det lilla svarta bord som inhandlades för en billig peng strax efter sekelskiftet (eller i början av 00-talet som det också heter). Det fick inte följa med oss till Orem, men annars har det fått jobba hårt sedan det hamnade hemma hos oss. Jag målade om det i mattsvart för att det skulle bidra till den viktiga svarta detalj som varje rum bör ha, något som jag på den tiden lärde mig om i de Sköna Hem-tidningar jag ärvde från svärmor. Jag vet att min inredningsestetik mest påverkats av yngsta fastern, men svärmors vurm för vackra ting med smakfull placering har också varit viktig. Till Sköna Hem har jag en stark hatkärlek, samma typ av känslor som jag har till tonårens Veckorevyn. Jag gissar att sociala medier är det närmaste man kan komma idag. Sådant som bidrar och hjälper till att forma en, får en att drömma och önska, men som också slår kilar i ens självförtroende, skapar avund och får en att känna sig värdelös.
Hur som helst, det lilla bordet inhandlades på loppis för knappt några pengar alls. Hantverket är gediget och jag borde ha valt en annan sorts färg då jag målade, men vad visste jag på den tiden. Nu blev det som det blev och bordet har varit mycket behjälpligt genom åren! Det har i olika hem och hos olika personer fått agera årstidsbord, avlastningsbord, skrivbord, extrabord, matbord och numera står det i verandan och är helt enkelt ett bord där det ställs grrrrrrejer. På vintern är verandan extrakylskåp och förvaring, nu har odlingssäsongen kört igång och då är det trädgårdsrelaterade prylar som står där. Till sommaren är verandan ett extra mysrum/matrum och förvaringen hålls mest till sittbänkarna. Då får det lilla bordet bli blombord och jag har mest haft lite mer ömtåliga plantor där. Eftersom bordet har dragits mellan Sörmland och Blekinge rätt många gånger så hade det hunnit bli lite trött. Fogarna hade släppt, trots det gedigna arbetet. Igår fixade helt enkelt maken till det.
När jag målade bordet monterades det aldrig isär, så vi såg inte att trots att alla delar var väl uppmärkta så hade bordet blivit felmonterat. Varför skriva minnessiffror till monteringen om man sedan inte tänker följa dem? Långsidorna var placerade på motsatt sida. Det har uppenbarligen funkat, men ändå. Med lite Pattex och handkraft fick konstruktionen ny stabilitet.
Eftersom träet sväller beroende på luftfuktighet går det inte bara att limma på en bordsskiva. Här har det lösts med ett slags små ”monteringsklossar” runt hela bordsskivan. De har säkert ett särskilt namn bland personer som pysslar med möbelnickeri. Här ser man rester av den mörkbruna färg som bordet hade då vi köpte det. Jag hade velat veta årtalet för bygget…
Lite pilligt att fästa varje kloss i fåran, men det gick finfint. Visst är snickeri fascinerande? Jag önskar att jag hade haft mer tålamod och varit mer uppmärksam under trä- och metallslöjdslektionerna. Å andra sidan har jag fokuserat på annat i livet och nu har jag en man som är jättebra på sådant här. Det är jag tacksam för.
Kanske hade det varit smart att ta hand om färgen nu när vi ändå var igång, men det får vara. 2000-tals-shabby. Matt plastfärg blir inte direkt lika snyggt sliten som äggoljetempera eller linoljefärg. Jaja, nu är det som det är. Och bordet står stadigare än det gjort under alla år det tillhört oss, trots att det monterades fel från första början. Nästa vecka ska resten av verandan städas klar och efter det kan den som är hågad se bordet i den miljö det brukar känna sig hemma i.
Lämna ett svar