trädgård – monnah

När livet spretar.

27 maj, 2026 12 kommentarer

Jag skrev att jag skulle pausa bloggen över helgen, men se, det blev en riktigt lång helg. Livet kom emellan. Ett bröllop som vi inte kunde gå på. Och döden. Ute kvittrar fåglarna för fullt, gräsmattan ser ut som modern konst i grönt och brunt och ”inte en droppe regn på fleeeera daaaar”… Och pelargontrappan har kommit på plats, men får kanske flytta lite på sig medan verandans rödfärg målas om.

Vi fick en jättefin helg med våra vänner M och S. De har funnits i vårt gemensamma liv från allra första början. (M:s brorsa sa till maken att han kände en jättefin tjej. ”Hon är lite tjock men bakar god äppelpaj” – fattar inte att maken inte högg till direkt på det betet. Det ordnade sig av sig självt så småningom, phew.) Nu för tiden är vi till och med släkt då S är moster till vår svärson. Tänk hur livet kan bli! Så bra, så bra. Nu för tiden försöker vi få till en träff om året och i år kom boråsarna till oss. Vi såg till att äta gott, prata mycket, promenera långt och var på utflykter till Kristianopel, medeltida kyrkor, Solliden och Ölands motordag i Borgholm (fråga inte, men det sista blev en toppentrevlig bonus).

Jag tänker på när jag fick träffa brorsans vaktlar och fick se ett vaktelägg IRL för första gången. Så litet och otroligt vackert! Själva fåglarna är inte de vackraste jag sett, men de är definitivt roliga. Min systerson gifte sig i Skottland, men vi hade inte möjlighet att vara med denna gången. Den här gången kunde jag istället hämta syskonbarn i skolan. Jag kommer alltid att tänka på vaktlar då jag tänker på min skotske systerson och hans gulliga fru hädanefter.

Detta foto ser ut som skräp, men gör mig glad. Jag fick gå bort och mäta lite i huset till lilla familjen som flyttar hit på fredag – iiiiihhhh!

Igår hade jag börjat förbereda middag till trevliga gäster som var på ingång då jag fick ett samtal som gjorde att allt avstannade. Ett dödsbud, en inställd middag och en kväll på lasarettet för att sörja tillsammans. Tänk så lite vi vet och tur är väl det. Det spelar ingen roll att man är förberedd, döden kommer aldrig ”lämpligt”. ”Ska vi ta en pizza”, frågade maken då vi satt på vägen hem och var alldeles urpumpade. Jag hade börjat med köttbullar, potatisen till potatismos var skalad och pressgurka stod i kylen. Äh, vi gör klart istället, tyckte jag. Och så blev det. Vi gick där i köket under tystnad. Åt köttbullar, potatismos, gräddsås, pressgurka och lingonsylt under tystnad ”mitt i natten”. Var tacksamma för livet under tystnad. Så konstigt det känns när ens eget liv fortsätter medan någon annan inte längre har tillgång till sin kropp. Nu får vi stötta, hjälpa och se till att göra vad vi kan för att hantera ”efter”.

Maken har börjat ett nytt jobbuppdrag och är på annan ort, jag har suckat över torkan och varit tacksam över att det finns vatten att vattna med, jag har varit tacksam över familjen och jag ser fram emot att få gå på musikal ikväll då brorsdotterns skola bjuder på show. Allt är som vanligt, men ingenting är som vanligt. Och livet fortsätter framåt, precis som det alltid gör.

Ditten och Datten

När naturen sjunger…

22 maj, 2026 12 kommentarer

… så där vackert kommer jag ut och tar emot den med öppna armar. Överallt sjungs det! Näktergalen och koltrastens sånger känner jag igen, de andra får jag väl skaffa den där appen ”alla” pratar om. Men vad heter den egentligen, du som vet? Träden sjunger. Oxeln har inte börjat blomma, men den är så vacker där den står vid vår nerfart. Fruktträden blommar med allt vad de har och mer blir det. Rabatterna fick en oväntad boost av 1,5 mm regn som föll igår. Det låter som ingenting, men det kallade fram både mördarsniglar och allas bästa uppträdande. Det är som att alla småplantor sträckte på ryggen och de stora växte fem centimeter över natten. Å, vad jag älskar det här. Nu ska jag snart jobba och har fullt schema hela dagen tills våra vänner kommer ikväll. De stannar över helgen, så det blir inget bloggat på några dagar. Men njuta, det ska jag. Jag hoppas att du får göra detsamma.

Recept och Hälsa

Vill du ha ett smarrigt måltidstips?

14 maj, 2026 6 kommentarer

Idag hade jag syrran här på besök. Hon frågade om hon kunde komma ut några timmar denna lediga dag och jag blev jätteglad. (Maken är i Kalmar och brandflyger.) Jag skickade länken till min planerade middag och frågade om hon var villig att äta det jag planerat. Tur att hon var det, för milda makaroner, vilken god mat! Jag kan inte låta bli att lägga upp länken här så att du också får chansen att smaka. Jag bytte ut de frysta räkorna mot en stor burk räkor i lake som jag köpt billigt i påskas och det blev jättebra. Skippa inte lime och koriander – dessa satte verkligen pricken över i:et! Som sagt, missa inte en riktigt smarrig måltid…

För övrigt är det härligt att hänga med någon som är lika intresserad av något som en själv som kan nörda ner sig och förstå precis vilka bekymmer man har över smått och stort. Syrran är så duktig på trädgård! Hon har mycket större erfarenhet och kunskap än jag, men det är jag som har den stora trädgården. Hon lägger mycket tid på vårt sommarställes trädgård och har där formklippt buskar, förädlat växter, anlagt rabatter och annat spännande. Till hennes lilla innegårdsträdgård inne i Karlskrona når inte så mycket ljus, så den är lite mer svårflirtad. Hon och brorsan har också tagit över farfars föräldragård och trots parkslide, torka och sällanbesök förvandlar de långsamt denna plats till en mysig oas. Jag är tacksam över att jag får sticklingar, idéer och goda råd och att jag åtminstone har kommit så långt att jag kan dela med mig av små plantor som jag själv dragit upp då och då. ”Oj, vad nöjda mamma och far är i sin himmel”, sa hon idag när vi gick och vattnade i vårt trädgårdsland. Ja, inte hade någon av dem trott att jag skulle bli någon planttant, det är jag ganska säker på. Men att all deras kärlek för natur och trädgård liksom ploppade upp till slut även hos mig var kanske inte helt oväntat ändå?!

Planttant

Gravvård och trädgårdsbestyr.

22 april, 2026 14 kommentarer

Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.

De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Planttant

Sol i sinnet.

10 april, 2026 12 kommentarer

Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!

Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.

I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.

Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.

Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!

Planttant

Vak upp, den nya dagen gryr!

8 april, 2026 10 kommentarer

Karin Boye skrev ”bryt upp”, men jag vaknade utan den minsta lust att bryta upp. Däremot kände jag att ”oändligt är vårt stora äventyr”! Kolla bara hur den föränderliga julrosen lever livet… Jag är rejält förkyld och skulle ha makens systerson på matlagningskurs, men bad honom att flytta den tills på fredag. Härligt att jag hann sjunga på vår ”galaktiska premiär” med kören i söndags innan viruset slog till. (Kyrkoherden presenterade vår internationella premiär av Our Wildest Imagining som en galaktisk sådan, jag funderade om han han lider av samma megalomani som Trump. Fast å andra sidan var det väldigt officiellt, se bara här!) Ibland är det väldigt skönt att jobba hemifrån, särskilt med tanke på att det är andra personer inblandade som slipper ”lida” om jag bara inte vill smitta någon annan.

Jag hade varit ute och fixat i trädgården hela eftermiddagen, sedan var det skönt att landa i soffan med Lillasysters sockor. Stackars liten, jag har inte stickat ett enda plagg till henne än fast hon är över två månader gammal. Nu gör jag ett par sockor som kommer att passa lagom till hösten. Jag vet att hon får låna Lilla Tittis alla plagg, men det känns viktigt att hon också får egna grejer. Jag satt och stickade framför Love on the Spectrums sista avsnitt på säsong fyra. Milda makter vad jag lipade. Kanske för att jag var lite risig, men mest bara för att det var så underbara deltagare med otroligt mycket kärlek. Älskar det där programmet. Har en lång lista på filmer och serier som andra rekommenderat, men det blir så sällan av att jag tittar på något. När jag stickar känns dock en serie som ett perfekt sällskap.

De första fröerna har nu åkt i lådorna i trädgårdslandet. Jag och maken fortsätter att förbereda för resten av det som ska sättas. Så mycket lättare det är i år än förra året då jag hade låtit bli att göra höstjobbet ordentligt 2024. Även om jag vet att goda förberedelser nästan alltid leder till lättare arbetsbörda och bättre hållbart resultat är det lätt att glömma i stunden då man bara vill komma undan så snabbt som möjligt. Dessutom var jag sååå trött på trädgårdsarbete den där hösten. Jaja. Påsken kom tidigt och det syns inte minst i krukan vid entrén. Den första påskliljan slog ut först igår! Penséerna fick maken i födelsedagspresent för några veckor sedan. Jag satte ner dem i krukan rätt omgående, men de har fortfarande inte riktigt kommit igång. Det har möjligtvis att göra med att det både är kallt och att de står på norrsidan.

Jag fortsätter jobba på många fronter. Kolla här hur min fasters fänrikshjärtan har spridit sig. Helt enormt! Jag fick en klump som sattes här hösten 2024, men först nu har de tagit sig riktigt rejält. Jag ser fram emot blomningen. Jag har inte hittat något som riktigt har trivts här, så jag är jätteglad. Uppe i bakkant står höstaster från en annan faster. Älskar att jag har familjemedlemmar representerade lite överallt i trädgården.

Planttant

Fixardag i trädgården.

26 mars, 2026 10 kommentarer

Jag älskar att trädgårdssäsongen har dragit igång på samma gång som jag blir lite stressad. Det får gärna regna mer då det i vanlig ordning är rätt torrt här i markerna. Fördelen med att jobba hemifrån är att det ibland finns tid emellan samtalen, nackdelen är att det då kan kännas stressigt att jag inte utnyttjar varje minut. MEN, det går ju inte, så är det bara. De senaste dagarna har jag dock fått en hel del gjort av sådant jag tänkt på i flera veckor.

Prio ett var att rensa bort björnbärssly längs stenmuren vid vår uppfart (eller säger man nerfart om det är lite nerförsbacke till huset). Riset har skrapat bilar hela vintern, jag tror att alla besökare är glada över att det nu är fixat. Jag är iallafall väldigt nöjd. Jag har sår överallt, från ansiktet och neråt. Björnbär, alltså. Så goda att äta, men inte utan att man får jobba hårt för dem! Jag fick en taggfri tilling av min kusin. Den har förvisso tagit sig, men har inte gett så många bär än. Förra året flyttade maken på den, så jag hoppas att den kommer att trivas bättre i det nya boendet.

Jag har också tagit hand om skröfset i den övre perennrabatten. Jag låter alltid fjolårets rester stå kvar för att förhindra att något fryser eller ruttnar. Det gör att mina rabatter alltid ser lite skräpiga ut fram tills rensningen, men vinsten av att göra såhär är stor. Det gäller även sparrisen t ex. Nu är det iallafall fixat och det ser så fint ut!

Eh, nä, nu ljög jag visst, som Pippi skulle ha sagt. Fint ser det inte ut, men hoppfullt! Så många av mina härliga perenner har kommit upp och allt ser ut att må bra. Egentligen vill jag flytta på några av plantorna som jag känner står för långt bak eller långt fram för att riktigt komma till sin rätt. Igår plockade jag fram mina anteckningar från förra året för att se vilka plantor det var jag hade planerat flytt för, men jag hittar inte anteckningen. Har kollat i telefonen också, kanske står det där på någon bra plats. Annars får jag förlita mig på foton, jag vet ju ungefär. Höstanemonerna vill jag få fram lite. Jag ska inte heller spara lika många plantor purpurklätt i år.

Syrrans inhyrda Helleborus gör sig redo för en maffig blomning. Egentligen skulle den bara stå här ”så länge”, men den trivs ju så bra. Tror inte syrrans mörka stadsträdgård hade kunnat ge samma goda förutsättningar. Hon får plocka med sig några blommor som snitt istället. Min ”föränderliga julros” har också massor av knoppar och verkar kunna blomma lika underbart som förra året. Kul när rätt förutsättningar finns! Egentligen borde jag bara satsa på sådant som verkligen mår bra hos oss istället för att dalta och göra mig till. När en växt trivs behöver den så mycket mindre omsorg, och den ser också vackrare ut. Jag lär mig lite i taget och känner mig mycket mer säker på vad jag håller på med. Anstränger mig för att hitta rätt förutsättningar från början så att det inte blir så mycket jobb i längden, struntar i sådant som helt enkelt inte funkar utan att hänga läpp. Det är befriande!

Planttant

Planttantssäsongen är igång.

4 februari, 2026 12 kommentarer

Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.

Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!

Planttant

Höstbruk och Delicatobollar.

21 oktober, 2025 6 kommentarer

Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.

Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.

För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?

1 2 3 … 28 Nästa →