Jag skriver tacksamhetsdagbok i huvudet hela tiden för tillfället. Mitt hjärta svämmar över, som det så klyschigt brukar heta. Det är verkligen ljuvligt ute och jag kan inte bara ta in allt det härliga. Idag ska jag sätta mig med papper och penna för att göra en fysisk att göra-lista istället för att bara bocka av i den som jag har rullande i mitt huvud.
Min syster har långt större erfarenhet av det mesta i blomväg, allt från artkunskap till delning av perenner och vackra installationer. Hennes lilla innegård i stan är så söt, men ger henne inte tillräckligt utlopp för detta intresse. När nu vädret skulle bli det bästa på hela våren kom hon därför ut i ett par dagar för att hjälpa oss. Och alltså, hade hon varit min anställda hade hon bums fått lönelyft! Jag hade aldrig ens kommit på vissa idéer som hon hade och hon har dessutom hjälpt mig göra sådant som aldrig blir av p.g.a. tidsbrist. Nu är i princip hela rabatten mellan huset och ladan genomgången. Den har fått en ren perenndel som förvisso får bli en ”växarabatt” för att jag ska kunna se vad som funkar och hur problemet med att solen går bakom själva rabatten bäst kan lösas. Blommorna vänder sig nämligen åt grannarnas håll (fast i detta fallet är de nog mest glada, haha). Jag gillar rabatter med höga växter längst bak och lägre fram, men kanske får det bli en lite annorlunda lösning. Vi får helt enkelt se! När vi hade grävt och flyttat och vattnat och delat kom maken hem och hade hämtat upp svågern. De överraskade med utflykt till vacker plats vid Östersjön och picknick (fast picknicken fick vi inta efter utflykten eftersom maten hade glömts på gårdsplanen), något som verkligen uppskattades.
Somliga av oss fortsatte gräva, andra jobbade på växthuset. Det blir betydligt mer avancerat än jag hade sett framför mig, särskilt med tanke på att det är en ”sålängelösning”. Jag ser verkligen fram emot att se hur planttantslivet kan förbättras med detta hus i mitt liv!
Nu blev det så mycket jobb med jordiga händer igår, så jag tog inte särskilt många foton. Här kommer iallafall en liten bukettkavalkad från morgonen. Anemone nemorosa, denna ljuvlighet.
Kanske svårt att se, men här står årets första tulpan i ”lilla Amsterdam” som visade färg. Den fick sällskap av gullvivor som syrran tog med från Bredavik och några påskliljor som kanske sett sina bästa dagar.
De maffiga dubbelpåskliljor som kom med gården gör mig glad där ute, men en som hamnat lite avsides i gräsmattan fick följa med in. Små minisar har vi hur många som helst.
I ”Lilla Rotterdam” växer det också så det knakar. Tre skönheter fick följa med in och en visar redan sig i sin fulla prakt! Efter John Taylors information om att alla specialtulpaner bör plockas av för att ge dem chansen att sätta nya lökar och komma igen varje år ska jag bli ännu bättre på att plocka in och ge bort tulpanbuketter. Med detta önskar jag dig en fin söndag oavsett var du befinner dig.
Listan över allt som behöver göras i ”vårbruket” är oändligt lång. Igår jobbade jag länge i trädgården, men blev lite frustrerad då jag efter flera timmar tyckte att det knappt syntes. Listan är inte fullt lika lång längre, men nog har jag att göra! Att städa och rensa är inte bara viktigt inne i hemmet för att få en god grund, utan även för att ge trädgården chans att visa sig från sin bästa sida då vi kommit lite längre in på säsongen. I det här skedet är det dags att flytta på en del perenner, räfsa bort skröfs och gammalt gräs och så ska det rensas. Och gödslas! Och vattnas. Varje delmoment är viktigt, så jag är tacksam över att jag har kunnat plocka upp kunskap på vägen och inte behöver slå upp varenda lilla delmoment längre.
Maken och syrran har bin tillsammans och när nu de första maskrosorna hade slagit ut var det dags att rensa även i bikuporna och sätta på skattlådor som honungen sedan ska hämtas ur. Bina rör sig i sitt eget förunderliga universum och jag fascineras så av deras inbyggda kunskap. Det var fint att höra att båda samhällena står starka och inte bara har överlevt vintern, utan också har goda förutsättningar för att ta sig an nästa skede.
Min syster lade många timmar på att förbereda denna ”sålängelåda” då jordgubbslandet skulle flyttas hit. Jag fick ett gäng lavendel av henne i höstas som dessvärre inte överlevde vintern. Däremot hade det gått bättre för krukrosorna som hon också hade gett mig. Jag vet inte riktigt var de ska stå, mina andra krukrosor har inte klarat sig så bra på de två olika ställen jag har prövat (det har varit för torrt). Kanske får de nu göra gemensam sak flytta till en större kruka? Efter att allt som skulle flyttas var bortplockat och lådan var färdiggödslad, förberedd och vattnad fick två rader fräscha jordgubbsplantor flytta in. Jag hoppas att alla tar sig!
En annan sålängeplacering fick denna vackra backsippa i höstas. Den har verkligen frodats, men kan inte stå kvar i perennrabatten. Nu ser jag ett hav av backsippor framför mig, fast var detta hav ska breda ut sig har jag inte riktig koll på. Än.
I år såg jag framför mig en ny plats för tulpanhavet, nämligen där jag brukar ha luktärterna. Här har du alltså ”lilla Rotterdam”. (Den gigantiska vita hyacinten hade kommit med av misstag i någon av tulpanpåsarna, så det var ju tur att den hamnade längst ut på kanten.) Lilla Amsterdam står kvar för att jag ska se vilka tulpanlökar som eventuellt blommar om efter att jag gödslade där i höstas. Trädgårdsmästaren John Taylor berättade om de moderna tulpanerna, särskilt de som är lite mer pionliknande, och hur sällan de blommar om. För att ge dem åtminstone en chans till detta bör man plocka dem istället för att låta dem stå kvar tills de blommat ut. Det gör jag gärna! Jag har ju hela tiden sett mitt tulpanland som något slags bukettsjälvplock. Nu ser jag trots det väldigt många ensamma tulpanblad i lilla Amsterdam, men det kommer faktiskt en del blommor också. Kanske behöver jag gödsla ännu bättre till hösten?
Lagom till påskafton åkte fågelmataren ner. Denna julklapp har verkligen bidragit till en bättre vinter. Det bestående kommer inte att bli det kallblöta jämntjocka mörkret, utan alla stunder vid fönstret då jag betraktade våra fågelvänner. Jag undrar vad som hände Halte, kajan med bara ett användbart ben, som var den enda fågel jag med säkerhet kunde peka ut. Han slutade dyka upp för några veckor sedan efter att ha besökt oss dagligen sedan november. Jag hoppas att han bara hittade ett bättre ställe att hänga på. Nu är hela apparaten diskad ordentligt liksom de lösa delarna och allt har åkt ut i ladan för sommarlov.
Förra veckan ringde svärmor från Lidl och berättade att de hade fruktträd till en billig penning. Vi satsade på ett Idared äppelträd och två Kordia sötkörsbärsträd. De är nu planterade enligt konstens alla regler. Om de tar sig och trivs har vi fyndat, gör de det inte är det några hundralappar kastade i sjön. Jag tror det kommer att bli bra. De är sprejade med TricoGarden för rådjurens skull, men ska även få stöd och skydd då de behöver växa sig starka innan de klarar Sturkövindarna på egen hand. Maken köpte även med sig två hasselpinnar på rot, men den ena ger jag inte mycket hopp. Vi får se! Naturen är förunderligt fantastisk och konstigare saker än att ett par torra kvistar rotat sig har hänt.
Jag har delat alla findahlior som kändes tillräckligt stora för det och införskaffat ett fåtal nya i lite varmare toner. I år blir det en rabatt med bara dahlior nere vid stenmuren vid trädgårdslandet där de stod de första åren. Alla klassiker (min farbrors och våra vänners hundraåringar) tar sig alltid jättebra och blommar som bara den trots att jag inte låter dem få någon tjuvstart mot sniglarna. Kanske kan ungdomarna värja sig bättre om de hinner sätta blad innan de åker ner i jord. I ”nya rabatten” mellan huset och ladan ska jag försöka jobba fram en perenn- och ettåringsrabatt så får vi se hur det går. I höstas hade jag satt namnlappar vid de olika växterna i den rabatten, men fåglarna har såklart dragit upp dem. Det får bli en senare utmaning att lura ut vad som står vad av det som inte är uppenbart.
Igår skolade jag om de flesta tomaterna. Det visade sig att Balkonzauberfröerna inte var lika dåliga som jag trodde, de var bara hemskt sega i start. Några av dem får därför lite extra tid på sig innan jag sätter dem i större kruka. Paprika och chili mår jättebra, basilikan likaså. Potatisen groddar på och ute i verandan växer spetskål, broccoli, Nya Zeeländsk spenat och ett gäng blommor så fint, så fint.
Jag hade tänkt sätta lite fröer i den här skottkärran vid brunnen på gårdsplanen, men ändrade mig då jag såg hur vackert det växer där redan. Det kommer säkert att komma upp lite ettåringar också vad det lider, men det får räcka som det ser ut så länge.
Örthjulet är min fröjd och glädje! Det mesta verkar ha klarat vintern utmärkt trots allt regn. Citrontimjan ser jag inga tecken på liv hos och jag undrar om det inte har varit för blött för oreganon… Vi får se. Gräslöken är redan helt fantastisk och både citronmeliss och chokladmynta kommer att vara igång på riktigt om några veckor. Malört och vinruta har jag ingen direkt nytta av, men de är vackra. Salvian har jag klippt ner lite, så jag hoppas att den klarar den behandlingen och blir lika fin som förra året. Isopplantorna har fått sig en liten frisering, men hobbarna med kryddtimjan får vara.
Sedan är det tulpanerna! Lilla Amsterdam visar något slags liv, men det är här det händer grejer. Jag tänker att luktärterna ska hamna här också precis som vanligt, men först ska det njutas av härlig färgprakt. Längst till vänster ser du en helt galen hyacint som måste ha hamnat i någon påse av misstag. Vilken tur att den hamnade just där!
Nu är påsken över för denna gång. För vissa har påsklov tagit över, andra har helt vanliga dagar att hantera. Jag till exempel. Har redan donat med bokföring. Perfekt att dra av det ”tråkiga” innan det är dags för något bättre. Det har varit så roligt att ha ungdomarna hemma! Trevliga och spännande diskussioner, god mat och en massa godis. Det sista innebar att min mage igår tackade för att påsken var över. Tänk ändå, vad vi kan höra om vi lyssnar till våra kroppar! Inför Hälsans år hade jag och maken tagit beslutet att inte köpa hem något godis fram till påsk, det var fritt fram hela påsken och sedan är det köpstopp av just godis fram till midsommar igen. Hej och hå!
Vi drog igång långfredagen med sovmorgon och brunch. Detta koncept gillas av hela familjen (även om äldsta dottern och jag inte sover särskilt länge). Älskar att sitta länge och prata och äta god mat, men även att låta matlagningen ta lite tid. Ungarnas favorit är vår version av French toast. Vi skär bort kanterna på formfranska, doppar varje skiva snabbt i pannkakssmet och steker gyllene. Sedan doppas den nystekta toasten i en socker och kanel-blandning och vill man kan man även skära diagonalt till trianglar.
Framåt eftermiddagen åkte barnen till farmor och farfar medan jag tog mig till Fredrikskyrkan för genrep med orkester och sedan en härlig kväll med Poulencs musik. Som vi har övat och gnidit, tragglat och i stunder förtvivlats. Till slut blev det riktigt bra! Jag fick även en klihostattack och fick dyka ner och dricka en klunk vatten, men det verkar som att det gick åtminstone ganska spårlöst förbi. Som jag gillar detta gäng med så många duktiga musiker och underbara personligheter! Lite vänlighet och mycket stöttning räcker långt.
Påskafton bjuder på traditioner, som äggmålning vid frukostbordet. Yngsta dottern äter inte ägg, men är rysligt kreativ och målar alltid ett som någon annan får äta upp. I år stod Stabilopennorna för färgen, nästa år tror jag vi plockar fram vattenfärger.
Godis kräver noggrann tandvård, så påskharen (aka jag) hade bidragit med varsitt paket Plackers också. Bra idé tycker jag själv.
I år hade jag lyckats osedvanligt bra med gömmandet och sonen fick jobba hårt för sina sötsaker!
Efter en kall och regnig upptakt på den här våren var det ingen som hade några höga förhoppningar på påskafton i Bredavik. Vi skulle plocka fram trädgårdsmöblerna, laga muurikkamat, äta påsktårta och ha lite äggjakt för barnen. Det kan man dra av ganska snabbt om det behövs, men som tur är behövdes inte detta! Det var varmare ute än inne i huset! Solen strålade! Man kunde sitta ute i kofta istället för med vinterjacka! Mirakel! Vi hade så mysigt. Jag älskar att kusinerna spelar så mycket brädspel, det är liksom ”Sturkö med kusinerna”.
Somliga sprang mest omkring och var söta! Det här radarparet har mycket roligt tillsammans. Brorsans ryska hyresgäster brukar hänga med oss. Storasyster i den familjen har lärt sig riktigt bra svenska i förskolan och brorsdottern och hon talar en gullig blandning av ryska, svenska och engelska.
Framåt kvällen var det dags för nästa kusingäng. Vi träffade makens brorsbarn som var hemma från sina universitetsstudier. Det var så fint att höra ungdomarna sitta och skratta högt åt dråpliga historier och nostalgiska minnen. Själv hann jag diskutera elbilar, jobbet som filmstatist, psykisk ohälsa och diverse andra intressanta ämnen.
Hemma hade jag förberedelser inför söndagens begivenheter att ta hand om, men det var i köket det hände viktiga grejer. Det här är det bästa jag vet. Stämsång funkar utmärkt även med en trasig keyboard och deras röster låter så fina tillsammans.
Påskdagen firades i ord och musik. Jag kompade bl. a. döttrarna då de sjöng Risen, vacker påskmusik som vår vän Daniel Blomberg har arrangerat.
Sedan blev det mer mat så klart. Vi passade på att fira makens födelsedag i efterskott med hans traditionella födelsedagsfondue och Zeunerts påskmust. I år hade jag gjort en mustig buljong som vi kokade tunna skivor av flankstek i. Till det serverades klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker av olika slag. Och en kall vitlökssås, så klart! På spisen friterades kryddade och panerade ostbitar (brie, präst och någon annan hårdost jag inte kommer ihåg namnet på) eftersom jag hade bytt ut oljan mot buljong i fonduegrytan. Det här var det godaste jag ätit på länge.
På eftermiddag gick vi en runda i trädgården och dottern som jobbat extra med trädgårdsskötsel tog sig an lite ogräs.
Lillastesyster var uppe i Karlskrona och sov hos en av våra andra systrar. De kom ut en sväng framåt kvällen och hade med sig enormt smarriga bakelser (maräng, lemoncurd, grädde och jordgubbar för dig som vill testa själv). Så mysigt med lite extra tid att sitta och prata. (Äta och prata, två av mina favoriter, men det har du nog förstått.)
Måndag morgon och dags för en moders tårar medan ungdomarna åkte hem till sitt igen. Short but sweet! Älskar att de vill komma hem och hälsa på oss gamlingar och lever länge på den extra energi jag får av ett sådant här besök.
Resten av dagen tillbringade jag mer eller mindre ute i trädgården och jag/vi fick massor gjort. Maken och jag passade på att inviga bordet jag renoverade i vintras och även verandan efter dess vintertjänst som extra förvaringslokal och kylskåp. De platsbyggda förvaringsbänkarna är så, så bra och även om detta utrymme nu fortsätter att agera växthus ett tag till så har vi många härliga stunder här ute att se fram emot. För övrigt är det ruskigt gott med egengjord pytt på flankstek, råskuren potatis och massor av lök, men uppvärmda kroppkakor är inte dumt det heller.
Nagel och rengöringsrondell talar sitt tydliga spår. Trädgårdsarbete är skitgöra, men det är skitgöra som jag älskar och som gör mig glad. Och mör i kroppen. Varenda trädgårdsmuskel som legat i träda under vintern fick jobba igår och det känner jag idag. Hej och hå, jobba på. Och det var vår påsk, det. Hoppas att du också fick en fin helg. Nu är det kallt och molnigt ute igen, men jag kommer att vårda minnet av denna soliga och varma (på flera sätt) påsk länge.
Här sitter jag och gäspar och kan knappt stava. Sommartid är inte min grej, trots att jag är morgonmänniska. Idag är jag trött. Det sägs att sommartiden kan komma att bli permanent i år. Detta har diskuterats så länge nu att jag tror det när jag ser det. Kanske får vi ”sätta tillbaka trädgårdsmöblerna” i höst, kanske inte. Idag är det iallafall en timme senare än det var vid den här tiden igår. (Ja, jag vet. Lika krångligt varje gång.)
När jag höll på med scrapbooking gillade jag verkligen Ali Edwards syn på dokumentation av vardagslivet. Jag är väldigt tacksam över att det finns bilder och texter som påminner om just detta, mitt liv som småbarnsmamma i slutet av 1900-talet (oj, vad det låter antikt) och början på 2000-talet. Nu har våra små barn blivit stora och flugit ur boet, men vardagslivet fortsätter. Jag fotar inte alls på samma sätt längre. Absolut inte med kameran, knappt med mobilkameran. Igår bestämde jag mig för att göra något åt det och fotade både det ena och det andra. Som till exempel att det såg ut precis som då vi hade tvättstuga och tvättade allt på en gång. Den här vintern har det blivit liknande på grund av elpriserna, så eftersom vi rörde oss mellan 4 öre och kanske 40 fredag-lördag så passade jag på. Nu slipper vi gå omkring skitiga. (Haha, skojar.)
Påsklådan åkte in från stenladan. Vi har grejerna i en låda från Smartstore som är väldigt bra på att hålla ute både fukt och skadedjur. Jag har helt glömt varifrån alla småägg kom ifrån. De måste iallafall ha tillkommit förra året. Annars har vi samma ägg år efter år, både i metall och papp.
Några fönster blev inte putsade, men jag passade på att göra rent i utrymmet mellan bänkskivan och fönstret på norrsidan av köket. Där brukar jag alltid ställa sådana där dragspelsmotiv under jul och påsk. Igår åkte raden med små rara kycklingar ner där. De har åtminstone sällskap av varandra, vilket kan vara till tröst i detta lite bortglömda utrymme. Kanske blir de stående till midsommar, det kan man aldrig så noga veta.
Våffeljärnet var utlånat, men jag vispade ihop lite pannkakssmet och stekte pannkakor för att göra crepes. Hälften fylldes med rökt skinka och Västerbottenost, hälften med skivade blodapelsiner och lite sötsyrlig creme fraîche-sås. Det blev mycket gott och jag behövde inte gråta över utlånat våffeljärn.
Sedan var det dags att ta hand om potatisen. Jag köpte en påse Early Puritan som nu är satta på äggflak för att ta sig lite mer tills det är dags att få ut dem i jorden. Det här momentet hoppar jag alltid över, men i år hade det varit roligt att åtminstone ha ambitionen att äta några egenodlade nypotatisar till midsommar.
Lördagspysslet bestod av att vrida ihop en liten krans till…
… stora krukan vid entrén som hade blivit av med de gamla, sedan länge uttorkade, ljungplantorna. Påskliljor är alltid trevligt, påsken kommer för alltid att vara gul för mig. Vi får väl se om de alls slår ut. Jag blir ofta lite besviken på de här hårt drivna lökarna. Efter uträttat (eller outrättat) verk brukar de åka ner någonstans i trädgården och där kommer de alltid upp så fint. Just nu är det till exempel fullt av sådana minipåskliljor på väg upp i ”undantaget” i rabatten mellan huset och ladan.
När jag ändå höll på att pyssla med björkriset tog jag resten och ställde ut det i den fina krukan från Gustavsberg. Lite tovade ägg i fina färger på det så ser det lite ombonat ut trots att verandan ungefär från och med nu också agerar kallväxthus.
Frölådan är sorterad efter när jag planerar att få ner fröerna. De som är färdigsådda sätts vid sidan om så jag kan påminna mig om lite olika information som kan vara bra att ha.
Många gånger har jag tackat brorsan för den rejäla och återvunna rostfria bänken som i dessa tider får dela tiden mellan att agera planteringsbord och vara diskbänk/matlagningsområde. Just igår kompletterade jag luktärterna med tre sorter i rött/orange för att det ska bli lite mer tryck i ”luktärtsväggen” nere vid trädgårdslandet. Jag kallsådde lite fröer och satte några andra i växthusskrubben på övervåningen, både grönsaker och blommor. De andra luktärterna åkte ut på verandan som mellansteg, men idag ska jag sätta ut dem utomhus även om det ska bli lite kyligt den kommande veckan. De tål flera minusgrader och blir härdiga och mindre ömtåliga då de får fortsätta växa där ute.
Framåt kvällen lyste det så fint i ljusgrenen som dagen till ära hade dammats av och blivit uppgraderad med nya batterier i ljusslingorna och de söta äggen från Svenskt Tenn. (De två i klart glas ser man inte ens. Jag funderar varje år på att våga måla något motiv med glasfärg för att göra dem lite roligare.) Påskhönan har kommit på plats, men dessvärre har hon inte börjat värpa godis än. Trots att det är jag som är förste assistent till henne och vet allt hon företar sig hann jag ändå lyfta på locket flera gånger för att se om innandömet kunde bjuda på något gott efter att hon kommit på plats. Jaja, rätt vad det är händer det! När kvällen hade gjort entré tittade jag färdigt på Drömmarnas hus, en teveserie som min faster lurat in mig i (mycket spännande) och nu undrar jag om det blir någon tredje säsong. Jag passade även på att sticka på makens andra socka som jag hade som mål att bli klar med nu i helgen. De där sockarna kommer att behövas då de närmaste tio dagarna ska bjuda på max fyra grader. Med detta är jag klar med dokumentationen av en helt vanlig marslördag i mitt liv. Mer spännande än så blir det inte.
Nej, nu stod jag inte ut längre! Den här temporära lösningen som skulle få gränsen mellan grus och gräs att sätta sig hade spelat ut sin roll. Funktionell, men ful och en snubbelfälla.
Det som jag stört mig på i flera månader tog 1,5 h att fixa. Vad säger det om mig? Jo, att jag som vanligt tillbringat mer tid i huvudet med något som känts jobbigt istället för att bara göra det. Suck. Nu är det i alla fall fixat. Hurra!
Att vakna i sin egen säng är en fin känsla. Efter en vecka tillsammans med nära och kära runt huvudstaden känner jag mig upplivad, påfylld och mycket glad. En bekant jag träffade igår undrade varför vi inte flyttar tillbaka nu när vi har alla tre barnen i Stockholm. Jag sa att det inte går att hänga upp livet på sina barn, speciellt inte när de ännu är unga och utbildar sig. De kan hamna i Minnesota, Sundsvall eller Thailand och vi får i fortsättningen vara deras hemhem. Maken irriterade sig på att jag i många år efter att vi hade gift oss fortfarande sa att jag ”skulle åka hem” då vi egentligen skulle åka och hälsa på mina föräldrar. Så småningom kallade jag det hemhem, något som väl var mer överensstämmande med verkligheten.
När jag steg in i hallen slog hemtrevligheten emot mig. Vi har det fantastiskt då vi bor hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Jag älskar att vi får vara så välkomna och en naturlig del av deras och syskonbarnens liv. (Det är för trångt att bo hos något av barnen i deras studentboenden.) Trots det är det något speciellt med att komma hem. Jag är så tacksam över att odören efter dött djur under köksgolvet någonstans är helt och hållet eliminerad. Nu kom vi hem till ett relativt välstädat hus med ordning och reda, rena sängkläder och discokula.
Discokulan hängdes upp då syskonbarnen var här på övernattning förra helgen och gör mig glad. Vi kan behöva lite mer glitter i vardagen, så den får hänga kvar ett tag till. Jag tog en vattningsrunda och hälsade på krukväxterna sådär vid midnatt då vi kom hem och nu på morgonen har jag tagit en tur i trädgården. Idag blir det till att plocka in de sista dahliorna innan knölarna åker upp för vinterförvaring. Jag ska få ner lite perenner som inhandlades på höstrea och så fröer som ska ges tid att ta sig inför nästa säsong. Blir det som planerat har vi också snart ett par nya fruktträd satta på baksidan. Vårt gamla Ingrid Marie har gett okej med frukt två gånger på sex år. Det är väl inte direkt ultimat, så vi får ta tag i föryngringen som vi talat om i flera år vid det här laget.
Jag har insett att våra värmeljus är slut, något som jag inte tror har hänt någon gång sedan jag bodde själv som nyutflyttad tonåring. Värmeljus är liksom en del av ett hems grundutrustning, precis som olivolja, lök, tvättmedel och såpa. Den här vintern som har förutsetts bli tuff gällande boendekostnader kan det vara bra att komplettera hemmet med både alternativa ljus- och värmekällor, inte sant? I det test som tv4 gjorde för någon vecka sedan blev ÖoB:s värmeljus i stearin överlägset bäst i test. Tack till syrran som tipsade! Min bloggvän Annukka har för övrigt testat lågprisvaruhus i närheten av Umeå. Spännande och värt att fundera över för egen del. Att sköta sina inköp på olika platser kostar både tid och ev. bensinpengar, så det gäller att fundera hur man bäst prioriterar. Jahaja, det var dagens funderingar så här på morgonen. Jag tänker att det inte bara jag som är hemma igen, utan också bloggen. Jag gillar verkligen inte att blogga i mobilen, så den senaste veckans klena uppdateringar har sin förklaring i detta. Nu är dock allt som vanligt igen! Peace.
Efter en härligt vardagligt festlig födelsedag kom fina vänner med en cyklamen i en ovanligt vacker färg och fika till ett helt kompani, överraskning av bästa slaget. Plaketten från svärmor fick jag för många år sedan då ord i inredningen var poppis. Numera är det tydligen ute, men jag lägger mig inte. Jag älskar den här påminnelsen som har varit så viktig för mig de senaste åren. Gör mer sådant som gör dig lycklig. Mitt liv är så fint i all sin enkelhet, och även om jag inte kunde ringa mamma och tacka för livet som traditionen bjuder tände jag ljuset i hennes ängel och gjorde just det. Himlens telefon funkar bra den också.
Det blev lite symboliskt att de absolut sista luktärterna för säsongen fick påbörja mitt femtiotredje år på jorden. Vi som vägrar ge oss, som inte ber om ursäkt för oss själva fast säsongen egentligen är över.
Den här synen gör mig orimligt glad. Murarhinkar redo för odlingssäsongen 2023! Fast först ska de få sova gott i stenladan. Det har de verkligen gjort sig förtjänta av.
Snart är det dags att plocka upp dahliaknölarna och låta dem hämta sig innan det är dags för nya stordåd. De kommer nog att få byta plats nästa år, jag tror att jag utökar perennrabatten åt det här hållet istället. Rosa, blått och vitt åt alla håll och kanter tänker jag mig, precis som nu fast mer.
Detta är en av rea-dahliorna, står i kruka vid verandatrappan och vinner blomtävlingen för året (förutom Sven-Eriks och Blombergs klassiker som antagligen är så rikligt blommande då de inte är lika hårt drivna som de moderna sorterna). Jag gillar hur de skiftar svagt i rosa för att sedan bli helt kritvita. Jag tror att namnet har trillat ner mellan jord och hink, men kan tänka mig fler av den här sorten.
Grönkålen har tagit riktig fart. Jag gillar grönkålschips, så det laddar jag för nu! Härligt sätt att muntra upp den mörka, kalla tid som är på väg. Än så länge är det väldigt njutbart utomhus. Det blåser hiskeligt, men det är tydligen bra för elpriserna. Från att ha kostat upp till många kronor per kWh får vi betalt för att använda el?! Minuspriser… (Maken muttrar något om att det också beror på att det är fel på elledningarna till Tyskland, men vad vet jag.)
Amalia gillar sällskapet av orkidéer. De här två blommade båda när jag fick dem, sedan har de stått tråkiga och väntat i mååååånga månader. Jag förlorade lusten då alla mina fina orkidéer fick spinn och jag fick slänga dem och sedan kom jag ifrån rutinen att ge näring vid rätt tid och så vidare. Nu känns det bättre och den här duon har fått mycket bättre omsorg sedan en tid tillbaka. Det visade sig vara bra både för dem och mig, för nu har fem blomstänglar av fem börjat växa igen! Hurra.
Så här ser det ut i vårt gräs på flera ställen. Den otäcka grävlingen fortsätter utmana oss och skiter i att vi erbjuder läckerheter i buren som gillrats och som den lyckats ta sig ur en gång. Jaja, det ger sig väl till slut.
Jag vill inte sluta med något så deppigt, så här kommer istället hopp! Nästa års tulpaner är i jorden, den här gången på ett nytt ställe! Jag valde att fylla på med sorter som har stor chans att komma tillbaka år efter år. Detta ger mig chans att göda ”Lilla Amsterdam” och se hur stor återblomning det blir där om de lökarna får både benmjöl i höst och blodmjöl till våren. Tulpaner och luktärter passar bra som rabattkompisar tänker jag. Även om inte tulpanerna helt gett med sig då det är dags att sätta ut luktärterna så är det lätt att sätta ner dem mellan lökarna. Hoppas att du får en fin dag. Det tänker jag ha!
För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.
För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?
Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.
Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.
Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.
Vad gör jag själv när hösten kommer? Just nu funderar jag till exempel över vad jag ska göra med mina två enorma palettblad som står i verandan och börjar bli riktigt skräpiga. Möjligtvis är det slakt på gång. Två skott i varje färgställning kanske får växa lite försiktigt i vinter i någon fönstersmyg. Om min växtälskande systerdotter vill ha ”trädet” får hon det gärna. Kanske det går att utveckla det med beskärning? Jag blev tyvärr av med två av grenarna vid olika tillfällen i sommar då växten stod lite illa till och efter det blev jag dålig på att fortsätta forma genom att toppa den.
I ettårsrabatten fortsätter ringblommor, lejongap och rosenskära blomma. Jag vet att ju mer jag plockar, desto mer kommer. Det glöms tyvärr lätt bort och jag blir lite snål. Dahliornas revansch är tydlig och alla har efter bättre bevattning börjat leverera igen. Det gäller att njuta innan de första frostnätterna gör entré! Kärleksörten är finare än någonsin och jag funderar på hur jag bäst ska omfördela blommorna i perennrabatten inför nästa år. Tyckte det var bra att låta allt vissna ner på hösten och möblera om på våren, så jag följer det konceptet inför nästa säsong också.
Här ser du hur gången ned till trädgårdslandet blev. Sonen och jag påbörjade projektet i somras, men sedan kom skolstarten emellan och det tog paus eftersom jag inte riktigt prioriterade grävandet. Mammas kusin grävde lite då han var här (han har svårt att sitta stilla) och den senaste veckan har maken gjort en stor insats. Jag är så nöjd! Det blev precis som jag tänkte mig. De fula kanterna mellan gräs och grusgång ska såklart bort, men det översta lagret grus har ännu inte kommit på plats. Nere i trädgårdslandet tar jag hand om en låda i taget och med utvärderingen av årets säsong kommer stor tacksamhet över att vi kan få så mycket mat ur jorden, även en så torr sommar som den här. Med varje dag kommer mörkret tidigare och önskan att kura skymning växer. Fram med handarbetena!
