Det är juni och sommarkvartalet är officiellt här. Den inleds med kaliforniska vibbar, en brun gräsmatta och en känsla av vemod. Jag känner mig verkligen ledsen utan att riktigt veta varför. Nina Simone får sätta tonen med Everything must change, detta känslomässiga storverk som kryper in under huden och släpper fram tårarna som behöver släppas fria. Ljudknapparna på datorns tangentbord funkar inte längre efter nattens uppdatering och jag vet att jag borde sätta sådant jag skjutit upp i ordning. Grrrr. Inte bara vemodig alltså, utan ilsk också. Min allmänna förnöjsamhet har tagit semester och istället har alla känslorna kommit på besök på en och samma gång (men de tog inte med sig Per Gessle, han har väl fullt upp med Gyllene Tider-turnén kan jag tro). Den där larven som också har rätt till att äta sig mätt hade gjort sig ett skrovmål på rosen i krukan. Jag är irriterad över att den enda bussturen in till stan som funkar för mig tar över en och en halv timme istället för de vanliga 45 minutrarna eftersom bussen som tar mig härifrån måste åka ut till Tjurkö först. Jag hade hunnit köra till Växjö på samma tid! Ja, om jag hade haft en bil tillgänglig. Men det har jag ju inte och hade jag haft det hade jag kört in till stan istället för att ha åkt buss. Just det. Jo, men nu är det som det är och idag väljer jag att vältra mig lite i känslorna istället för att vara sådär präktig som jag alltid är annars. Och det får vara okej. Den som hittar nyckeln till styrpanelen till kvinnors hormonella känsloliv borde få Nobelpriset.
Jag får gå hit för att hitta ut ur dagens elände. Tack för växtkraft och värme, vatten i brunnarna och kranen och tack till maken som byggt min lilla oas för själsfrid och återhämtning. Tack till Far och bror som hittade och köpte denna lilla gård som ger mig så mycket glädje. Tack till syster och faster som fått hoppa in som läromästare gällande det gröna när föräldrarna inte längre kunde fylla denna roll. Tack för livet och tack för allt som finns. Allt måste förändras, det ligger i sakens natur. Idag gör den känslan mig vemodig, en annan är det just detta som ger hopp. Och så är det med det.
Igår tog jag äntligen tag i idén om att det hade varit fint med en rund rabatt att ställa fågelbadet i. Maken skruvade i några temporära lattor för att hålla konstruktionen stabil under tiden som den fick flytta på sig. Jag är ju som jag är, så jag plockade ut min stållinjal för att ha den att utgå ifrån då jag grävde. I vanliga fall använder många sprejfärg för att markera var det ska grävas, men den här rabatten är så pass liten att det hade varit onödigt komplicerat. Den torra marken var inte helt lätt att gräva i, men det var också snårigt av rötter av olika slag.
Jag tog hjälp av maken för att få grässtoppet på plats. Just den här versionen är i hårdplast som kom i rulle som knappt gick att rulla upp. Vi fick sätta den på plats genom att trycka den på plats ”ut och in” så att den inte bara rullade ihop sig igen. Det krävde ordentligt handkraft och fyra händer. Den elektriska sågen var mycket behjälplig. Efter ett fasligt grävande, puttande, trampande och puttande var stoppet till slut på plats.
Grässvålen transporterades ner till ”limpan” där jag förra året odlade pumpor. Det tänker jag förresten göra i år också.
Till slut var rabatten klar och fågelbadet på plats igen. Den ruggiga grästuvan i front hade behövt en handklippning, haha! Jag har som plan att lägga stenar runt kanten, men inte förrän jag har samlat ihop tillräckligt många fina i rätt storlek. Nu vill jag först att jorden ska lägga sig lite och så ska jag bestämma mig för vad som ska planteras här. Min vision var slingrande krasse, så jag tror jag satsar på det. Det finns ju även ett gäng klematis från EKO-hallen på vänt, men jag tror att de får det bättre nere i trädgårdslandet där sol inte är en bristvara.
Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…
… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.
Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.
Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.
Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!
På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!
Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.
Jag har vid det här laget fört trädgårdsdagbok sedan 2018. Den har följt ungefär samma mönster, men jag började lägga till foton först då anteckningsappen uppdaterades någon gång, 2020 tror jag det var. Den här typen av anteckningar är så hjälpsamma! Nu när vi är inne på sjunde säsongen i just den här trädgården (från 2017 finns ingenting skrivet, jag var mitt uppe i sorg och förväntanssorg) och jag har börjat luta mig mot erfarenhet istället för att hämta all information från ”expertisen”. Till exempel engagerar jag mig inte längre i (fantastiska) odlingsforum på Facebook eftersom jag blir så stressad av alla som ska dra igång tomater i januari och sådär. Däremot är jag tacksam över att de fanns då jag inte kunde någonting. Dessutom kan jag leta där då jag har specifika frågor och det känns bra. I år började det bra med rejält genomregnade marker, men nu är det återigen torrt, torrt, torrt…
… och inte ett regnmoln i sikte. Jag är tacksam över våra två bevattningsbrunnar, men en av dem har redan gått torr. (Det rinner till med jämna mellanrum, men jag kan inte längre förlita mig på att sköta någon daglig vattning därifrån.) Tack och lov för kommunalt vatten!
Makens ”provisoriska” växthus är jättefint. Igår monterade han byggplast på den östra gaveln, men tyvärr var han inte nöjd med sin montagelösning. Det kommer därför att dröja ytterligare några dagar innan detta kan bli ett tillhåll för värmeälskande växter som chili, paprika och gurka. Hade det inte varit så bökigt att sköta vattningen här nere hade jag nog satt in en vinranka också. (Vi har en som jag fick av min faster då jag fyllde 50, men den verkar inte trivas jättebra trots anpassningar. Tror den vill ha mer värme.)
Mammas väninna undrade om jag ville ha en pensé som hade gjort sitt på hennes balkong. Den frodas vid bikuporna och bina verkar älska att ha den där. (Just här hade de gått och lagt sig och var inte alls ute och flög.) I år har maken och syrran två samhällen igång och båda verkar må bra. Vi hoppas på att det blir en rejäl skörd honung för första gången sedan de skaffade bin.
Jag samlar inspiration till trädgården överallt och tyckte att den här klätterställningen längs vårt promenadstråk var otroligt vacker. Svägerskan har byggt så vackra risstängsel och annat konstfullt i Mörtfors, det är verkligen fint att få in naturen också i människokonstruerade skapelser. Efter att ha grävt en hel del igår eftermiddag har jag ännu en rabatt att gräva ut idag. Det är så torrt i marken att det är mer än lovligt jobbigt, men den som vill ha det fint… Tomaterna borde få komma ner i sina murarhinkar och så är det detta med det evinnerliga vattnandet. Det är bara att öva mindfulness och ta sig an planttantandet till fullo. Först ska jag dock jobba, för jobbet måste också skötas, hehe.
Jag vaknade från en dröm där min systerson var rockstjärna. Jag ser det som högst troligt att detta ligger i hans framtid, både med tanke på hans drömmar och hans musikalitet. Låten som han och hans band framförde var SÅ bra, men jag hade aldrig hört den förut. Nu sitter jag och försöker hålla tonerna levande. Inte direkt Bobby Womack, inte heller 100 gecs. Kanske någonstans där emellan? Nja, tror faktiskt att det var mer Alex G. Coldplay har varit S stora idoler i många år, men det var inte arenarock jag hade i mitt huvud. Inte alls. Det är intressant med drömmar, hur somliga är så verkliga att man vaknar och undrar varför man ligger i sitt sovrum när man nyss befann sig i yttre universum?! I min verklighet skiner solen och allt det gröna har exploderat då naturen tacksamt tog emot en ganska rejäl dos regn. Vilken skillnad det är med äkta vara jämfört med mitt envetna vattnande…
Tulpanerna ger allt i sluttampen på sina femton minuter i rampljuset. Jag har plockat så många buketter i år, både att ge bort och njuta av här hemma. Trots det har det blivit en hel del blommande skönheter kvar nere i Lilla Rotterdam. Vi får väl se vilka tulpaner som bestämmer sig för att komma tillbaka nästa år. Det ska bli spännande att se! Just nu handlar mycket om att gödsla rätt. Det är A och O då det kommer till både blomster och grönsaker. De första åren hade jag definitivt inte koll, men jag tycker att jag lär mig mer och lär mig av mina misstag. Ett problem är att jag måste handvattna så mycket och att det är ett evigt sjå att dosera och fylla på med den flytande näringen som är nog så viktig som det jordbundna gödslet. Precis som med allt annat får jag bara släppa den här tanken på perfektion och tänka att jag gör så bra jag kan. Det kommer att bli bra ändå. Jag är inget proffs med outsinlig plånbok till specialjord och annat som kanske hade gjort saker och ting bättre. Däremot har jag en god vilja och prioriterar att lägga tid i trädgården.
Igår plockade jag in årets första syrenbukett. Jag gör ett experiment och ser om det stannar här eller om de klarar att slå ut. Just syrener står annars vanligtvis inte särskilt länge i vas. Jag följer flädern här utanför med stort intresse. Finns det chans på flädersaft snart? Den kalla och torra våren har kanske inte gett de bästa förutsättningarna för vår fantastiska natur. Jag håller tummarna för fler regnnätter. Päronträden blommar dock med full kraft och även om fru Ingrid Marie sett sina bästa dagar hoppas jag att detta är året då vi får lite äpplen igen. Fröken Idared och hennes körsbärsvänner ser ut att ha tagit sig bra (jag fortsätter vattna ordentligt), men det lär ta många år innan de ger frukt. Nej, nu är det dags att placera ut lite försådda blomster i rabatten. Jag måste även införskaffa snigelpellets, för trots gårdagens inlägg är jag ovillig att dela med mig till de slemmiga kamraterna.
Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.
Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.
I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.
När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.
Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.
En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.
Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!
En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!
Men, nej! Vi hade glömt stänga till sovrumsdörren, så jag vaknade av den varma och starka solen klockan sex fast jag hade tänkt ta lite sovmorgon. Eller, vänta… Inte finns det något att klaga över! Solljuset som målar vackra bilder med ljus och skugga på väggarna i kök och vardagsrum gör mig genast på gott humör och jag bestämmer mig för att sitta här en stund och inta lördagsgodis av bästa slag: trädgårdslitteratur!
Böcker och tidningar har varit så viktiga för mig under hela mitt liv. Numera står de dock mest och samlar damm, men jag vill inte att det ska vara så. Jag saknar det långsamma. Varför ska det vara nytt hela tiden? Det är så lätt att fastna i den ”omedelbara tillfredsställelse” som scrollande på telefonen ger. Googla på något fenomen och fastna på någon makalös hemsida. Titta på bilder på handelsträdgårdarnas handelsträdgårds hemsida och undra varför det inte ser likadant ut i min trädgård. Ja, du vet. Fastna i det oproduktiva spår som kantas av grundkänslan avundsjuka mer än förnöjsamhet. Surfa vidare, bort, utan att stanna kvar i något. Kanske finns något ännu bättre i nästa klick? Jag är inte särdeles avis av mig, det tillhör ungdomens mindre insiktsfulla dagar. Däremot drabbas jag ofta av ”de gaur inte”-känslan, som att lite inte duger och att jag därför struntar i att göra något alls. Jag får väl fortsätta jobba med detta i resten av mina dagar på jorden och tänker att det är okej. Att jag får jobba med det, alltså. Inte att jag struntar i att ge mig själv cred för att jag åtminstone försöker.
Du ser. Trots att jag misstänkte att det kanske var KÖRT för sparrisplantorna som inte hade visat tecken på liv var det ju inte alls så. De härliga topparna har börjat visa sig på flera av de sex plantorna. Kanske hade jag kunnat välja en bättre låda till denna lite mer permanenta installation, men nu blev det så. Det blir sparris ändå och eftersom vår överlevnad knappast beror på om varje planta ger tre eller fyrtio sparrisar kommer jag att njuta av den skörd som blir.
Här är några av listerna som jag skulle ha målat i höstas. Det blev inte av, sedan glömde jag och hux flux var det för kallt. Både färg och lister fanns ju kvar och bättre sent än aldrig. Detta passar utmärkt under vingarna i temat att vara nöjd med det jag gör istället för irriterad över det som inte hinns med eller bara inte blir av. Och med det är det dags att dyka ner i den härliga högen av gamla nummer av Allt om trädgård och några riktigt härliga böcker som jag vet kommer att göra mig glad. Ha en fin helg!
Naturen är full av underbara, fantastiska varelser. Igår hade jag besök av en guldbagge, den levande sorten som stod modell för den svenska filmbranschens finaste pris. Först nu förstår jag varför det blev just denna. Så otroligt vacker (tyvärr rörde den sig så mycket att jag inte hann med med telefonkameran) och fascinerande. Jag har fått en ny favorit!
Jag vaknade med en irritation över att det är så stökigt, både i huvudet, här inne och ute i trädgården. Jag känner mig ibland så överväldigad när det är mycket att göra att jag liksom inte gör någonting av det jag borde ta itu med. Idag känns som en sådan dag, men eftersom jag vet att det bara blir värre om jag hänfaller åt mina känslor är det lika bra att börja hugga i.
Egentligen behöver jag kanske mest inse att jag borde leva enligt samma devis som jag både teoretiskt och praktiskt vet fungerar: en sak i taget, utan fokus på att ”allt” måste vara klart. Igår gjorde jag just så. Min arbetsdag var lite upphackad med paus i mitten då jag både var med på en begravning via länk och hann städa ur verandan och flytta ner alla de försatta dahliorna. Jag planterade om några växter och tog äntligen tag i att sätta pelargonsticklingar i jord. Den här gången fokuserade jag på Mårbackapelargonerna från min faster och min syster. Vi får väl se om det blir något med dem. För övrigt kan jag tipsa om att odla.se säljer sina dahlior med 40% rabatt just nu. Det är ju så jag vanligtvis införskaffar nya växter, då alla andra brukar vara färdiga med sina inköp. Mina Café au Lait-dahlior köptes till fullt pris för några år sedan, men de flesta andra är ”fynd”. De mest populära fröerna/lökarna/plantorna finns vanligtvis inte kvar när plantskolorna försöker göra plats till nästa säsong, men är man som jag nästan helt obrydd över vad som är poppis finns det bara fördelar med att spara 30-70% av ursprungligt pris.
Efter jobbet åkte jag till vår fina granne i Bredavik och tog med en bukett tulpaner från landet. Tiden sprang förbi då vi satt där i köket. Min lillebror ringde. ”Vad gör du?” Jag svarade ”Jag är hos V och sitter och äter såklart!” Tryggheten som vi vuxit upp med i så många sammanhang är inte självklar. Jag omfamnar den varje gång jag blir medveten om den, tackar för att det finns så många människor i mitt liv som jag kan hålla hårt i då det blåser.
När jag ändå var i Bredavik snodde jag med mig några sticklingar från svart vinbärsbuskarna som står där. Förhoppningsvis kan de nu stå i den här stora krukan i skuggan över sommaren och bilda härliga rötter. Lagom till nästa år har vi förhoppningsvis några fina små svart vinbärsbuskar att sätta i trädgårdslandet. Visst är det spännande att det går att föröka växter från det man redan har? För mig är det lika tillfredsställande som att hitta något jag behöver på second hand. Just nu har jag pelargon- och luktärtssticklingar på gång (vi får väl se om det blir något), jag ska toppa en av dahliorna som har ränt iväg för mycket och så har jag en schersminstickling som kanske kan bli något. (Vi har både en klätterros och en schersmin från sticklingar som min syster tagit.) Dessutom är det roligt att sätta fröer som man samlat in från blommorna i trädgården. Ringblommorna som växer hos oss är ju alla från de blommor som sattes av Far i Bredavik en gång och för mig betyder det mycket att de får chans att komma igen år från år. Nu har jag siktet på en syrenberså, något som aldrig blir av eftersom jag/vi inte kan bestämma var den ska stå. Jag vet dock att jag en dag kommer att sitta där och lukta på blommorna!
Ja, men nu händer det! All tid jag ägnar åt drömmar, planering, förberedelser, plantering, rensning och vattning börjar ge frukt. Eller blom kanske? Efter John Taylors information om hur holländska tulpanodlare slår sina tulpanfält för att få de nya flashiga sorterna att bli starka ser jag alltså nu mitt nya tulpanland, Lilla Rotterdam, som ett rent snittblomsförråd. Första blommande sort är den här söta varmgula/orangea skönheten. (Tror det är Orange Emperor, men den har inte alls den intensiva färg som hade utlovats på bilder.) I Lilla Amsterdam kommer jag också att kunna plocka till buketter, där verkar det vara stor skillnad mot tidigare år med fler återkommande lökar. (Visste du förresten att en tulpanlök aldrig blommar om, utan den skickar ut nya lökar efter att ha blommat klart? Tulpaner kan även frösås, men då tar det många år innan plantan blommar.) Eftersom jag för första gången gödslade efter förra säsongens blomning gissar jag att det är den stora skillnaden.
Jag trodde att mina sparrisplantor gett upp lagom till i år som skulle bli stora skördeåret, men icke! När jag påtade runt lite i jorden hittade jag flera kraftiga knoppar på väg upp. Jag inser att fel låda fick uppdraget att agera permanent sparrisland då det är en av de tre som får flest skuggtimmar per dag. Sparrisar vill nämligen ha massor av sol, något som mina plantor inte riktigt fått tillgång till. Alltså, solen når dit, men inte under lika stor del av dagen som hos de flesta andra lådor i landet. Detta gör att skörden blir sen och antagligen mycket klenare än den hade varit med mer sol. Jag ska se till att leta upp ett bättre ställe och funderar på rabatten vid stenmuren utanför trädgårdslandet. Där växer redan jordärtskockor väldigt bra och den sandblandade jorden och skyddet/värmen från stenmuren hade nog varit mycket behjälplig. Det handlar bara om hur väl jag rensar. Vi har så stora ytor att ta hand om och även om jag fått bättre kläm på hur man bäst hanterar ogräs har jag bara en viss tillgång till tid. Nåja, jag ska tänka lite på det och eventuellt införskaffa nya plantor till detta uppdrag. En sparris tar ju ändå 3-4 år på sig innan den låter sig skördas. Tulpaner och sparris står för övrigt båda på min Topp 10 i trädgården-lista.
Monnas topp 10 i trädgården, utan inbördes ordning, i april 2023
dahlia (för dess skönhet och långa blomning)
sparris (godaste grönsaken)
tulpan (har funnits med som min favoritblomma i alla år)
lök (använder lök mer eller mindre dagligen)
slingerkrasse (underbart vacker och jättegod i sallader)
tomat (hemodlade är bäst)
vitkål (jag har nästan kommit över min kålodlingsfobi och tycker kål i alla former är jättegott)
sockerärt (så tacksamt att odla och jättesmarrigt)
luktärt (som kärlek, ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar)
äpple (apelsin må vara min favoritfrukt, men äpple är en riktig trotjänare)
Jag inser att jag har många fler ”måsten”, men dessa var de första som kom till mitt sinne. Vilka har jag missat som du hade valt?
