On the road again.

Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…

Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.

Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?

För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…

Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…

Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.

Continue Reading

Språk, feminism, massage och kärlek.

Idag steg jag upp kl 5.30 precis som varje morgon de senaste dagarna. Jag och min väldigt snälla ”boss” missade frukosten på hotellet eftersom vi var tvungna att åka så tidigt. I stället fick vi en härlig morgonpromenad i ett nyhöstigt Birmingham som höll på att vakna tillsammans med oss. Stan har nog visat sig från sin bästa sida för oss, för jag har varken märkt av den tristess, stora fattigdom och hopplöshet, massarbetslösheten, de skabbiga förorterna eller något av det andra negativa som jag hade hört talas om innan jag åkte. Frukosten tog vi på flygplatsen i lugn och ro – härliga ”Egg Benedict” med rökt lax, hollandaisesås och engelska muffins. Ja, och så färskpressad apelsinjuice till det. Väldigt gott… Om du vet hur man pocherar ägg utan att få en kastrull full med äggvitetrådar får du gärna tipsa mig, för längre än så har jag inte kommit då det gäller just denna äggkonst. (Jag vill kunna pochera utan vinäger i vattnet, för jag gillar inte smaken. Jo, jag gillar vinäger, men inte tillsammans med pocherade ägg. Nu slutar jag svamla.)

Engelsmännen har varit så trevliga mot oss och jag har ändrat min svamrikanska mot något som mer liknar svamriska. Den brittiska skolengelskan kröp fram lite bakom spåren av mina år i USA, så nu är jag väl ännu mer förvirrad än innan då det gäller engelskan! Jag känner åtminstone att känslan för språket kommer tillbaka. Jag kan läsa obehindrat och jag kan förstå det allra mesta. När det gäller talet kan jag alltid prata runt ett ord som jag inte kan och det brukar funka det också. Dialekten kommer jag inte ifrån. Det ska bli intressant att se vad som händer med våra barn! De har alla kommit in i puberteten och det sägs att man inte ska ha gjort det för att helt kunna slippa spår av sitt modersmål i ett nytt ”förstaspråk” (inte det man använder hemma alltså). Jag tror nog att det ger sig…

Den största delen av dagen bestod av resande, pratande, planerande, vilande och tja, fortsatt resande. Jag fortsätter att jobba för L i USA, så vi bestämde att då Skype finns och jag faktiskt kommer att vara i Sverige hela nästa sommar så behöver vi inte direkt ta avsked. Världen känns inte så oöverkomlig och oändlig längre! Att vara ifrån sin familj i en vecka utan någon direkt kontakt (mer än fejan) är däremot lite väl trist. Det var så skönt att komma hem till syrrans hus, där jag känner mig hemma och välkommen, och träffa min fina, fina familj. Jag är en riktig hemmaråtta, en mammig mamma som gillar att kramas, få kramar, bjudas på något ovackra men fantastiskt och underbart goda chokladbiskvier och att fixa med tvätt och matlagning. Jag gillar inte att vara ett offer, att se allt som har med det praktiska familjelivet som något man är tvingad att göra för att straffas… Jag älskar att vara en del i en helhet. Jag fick träffa maken i en fjuttig timme innan han flaxade vidare till Island (ja, alltså, den här sommaren har varit lite väl crazy) och i bilen lyssnade jag på intressanta tankegångar runt feminism, kvinnlighet och ”Kampen”. Jag orkar inte diskutera det i kväll, men jag återkommer. Jag kände mig i alla fall glad över att ha den bakgrund jag har och hoppas att våra döttrar ska känna att de är starka och sunda individer då de ger sig ut i vuxenvärlden och detsamma önskar jag sonen. För mig är kärleken det viktigaste som finns. Hur kan det finnas så mycket dumhet och elakhet när vi har så stora möjligheter? Hur kan så många problem ältas om och om igen utan att människor ser idiotin i ältandet och löser problemen istället?

Den 11-åriga dottern erbjöd en gratismassage och jag var inte sen att tacka ja. Hon har verkligen handlaget och jag ser en blivande massör i vardande! Jag känner mig som en ny människa efter behandlingen och nu är jag redo att ta itu med de kommande veckornas ihopknytande av lösa trådar och öppna säckar. Det är många jag skulle vilja träffa för att säga ”Auf Wiedersehen” till (jag försvinner ju liksom inte för alltid), men jag inser att tiden går mycket fortare än jag hade räknat med.

Tid, all denna tid… Tänk så mycket musik som handlar om tid. Är du med?
Green Day – Good Riddance (Time of Your Life) (Lika tvetydig som texten är, like kluven känner jag mig för det som jag står inför. Lite rädd och very excited.)
Cyndi Lauper – Time After Time (Hur kunde jag någonsin glömma en av mina favoriter?)
Eller säger jag kanske precis som R.E.M. att jag är ”Out of Time”… (Mandolin som förstainstrument på en av 1900-talets mest populära låtar. Oväntat. Men oväntat bra.)
Lova mig att du lyssnar på Mia Skäringers Tid innan du stänger det här fönstret. Vackraste texten…

Den bästa tiden är den jag tillbringar med människor som gör mig lycklig. ”Stupid is as stupid does”, eller ”Man har inte roligare än man gör sig”. Hoppas att du får vara med människor som gör dig lycklig. Eller tänk om du rentav är den människa som gör andra lyckliga?

Continue Reading

Första dagen på höstterminen.

När jag växte upp åt jag en massa Transparente Blanche under sensommaren då skolan just hade dragit igång. De syrliga, saftiga, smaskiga hemmaäpplena fick alltid vattniga fläckar i skolväskan, men jag åt dem ändå. Hade jag tur hade någon av klasskompisarna bytesfrukt. Bigarråer, augustipäron och söta plommon stod högt i kurs hos mig. Mums! Vi tog nog alla för givet att man skulle ha fruktträd hemma i sin trädgård och vi tog definitivt trädgårdarna för givna. Idag upptäckte jag att syrran hade några spaljéäppelträd längst ut i sin fina hyresträdgård. Tre olika sorter såg det ut som, så jag bad A ta kontakt med hyresvärdarna för att ta reda på vilka äppelsorter som sitter på träden och om man kanske ska göra något särskilt med dem. En trädgård sköter sig dessvärre inte själv. Jo förresten, vår gamla trädgård gjorde det. Så kallades den också ”naturtomt” av mäklaren trots att den ligger mitt i ett bostadsområde.

Det känns verkligen mystiskt, det här att vara ”hemlös”. Jag försöker hålla ihop oss så bra det går, men det lyckas väl sådär. Just idag for jag och tjejerna ner till Sturkö igen medan sonen är kvar hos sin kompis för vidare förflyttning till moster A. Maken kommer tillbaka till Stockholm om ett par dagar och sägs dyka upp här i trakterna till helgen. Vi försöker bedriva någon typ av skolverksamhet för att komma in i rutiner och för att barnen ska komma in i språket så bra det nu går. Tänk så duktiga de är på engelska ändå! Sonen frågar mig om saker ibland då han sitter med sin engelskkurs, men jag tycker att han kan mycket mer än jag. Både han och 14-åringen läser obehindrat vuxenböcker på engelska och de tar för givet att det ska vara så.  Jorden är verkligen ett litet rum

Om lite drygt en månad hittar du mig och familjen någonstans i den hawaiianska övärlden. Vi åker på en långsemester innan verkligheten i vårt nygamla hemland drar igång. Undrar just hur vädret är där och då? Det var skönt att köra bil längs den gråmulna, svala och småregniga kustvägen idag, så jag blev jätteförvånad då jag såg facebookväderrapporten som min kusins fru lagt upp från Staffanstorp i Skåne. Trettioen grader har jag inte upplevt någon enda dag i sommar. Jo förresten, inne i mässhallen nu under Formex, men det räknas väl inte riktigt?

I morgon är det dags för jobb igen. Kanske skulle jag försöka sova lite? Jag lär i alla fall inte vakna av någon morgonpigg tvååring. Hu, så jag saknar de små syskonbarnen! Redan. Fast jag inte ens har varit borta ifrån dem i ett dygn. Spotifylistan med alla barnens Gleelåtar gick hela vägen från Södertälje till Oskarshamn eftersom den funkar offline också. Idag stannade No Air med mig. Här är det söta Jordin och otäcka Chribba som sjunger så det nästan gör ont i mig. Svårt att andas kanske?

Continue Reading

Jaså, säger du det?

Jag har läst och läst, funderat och grubblat, tänkt framåt och varit förblindad. Idag är sikten klar, men jag vet inte om jag känner mig mycket smartare. Jag tänkte komprimera en IKEA-kasse och två plastkassar till bara den blå, packvänliga versionen. Har du lagt mycket energi på att ta reda på vad som är rätt val någon gång? Det kräver sitt. Idag tackar jag L för tipset på en underbar röst. Lyssna lite på Stacey Kent du också. Musik som lenar tankarna.

Continue Reading

Solnedgång på solnedgång…

… och jag tröttnar aldrig. Sedan 30 år tillbaka har jag tillbringat delar av varje sommar på ”min” ö, Sturkö. Här är ingen solnedgång den andra lik. Jag tröttnar aldrig på detta naturens underverk. Kvällens sista, flämtande solstrålar slåss för att lämna avtryck i det förgängliga, färger dansar och lägger sig och mitt i detta skådespel spelar havet ballader, barbershopkvartetter, vackra stämsånger och dundrande orgelkonserter. I kväll blev det Simon & Garfunkles ”The Sounds of Silence”. I går kväll var det snarare Scorpions ”Rock You Like a Hurricane” som dånade fram. Kanske var det den låten som fällde vår asp över grannens tomt?
Ps: Jag har inte möjlighet att lägga upp några bilder just nu. Sorry! Jag vet att det blir trist. På måndag kommer jag igen!

Continue Reading

Om att vara otillräcklig.

Jag vet att jag gör så gott jag kan, men idag önskar jag banne mig att jag kunde klona mig själv och göra en insats för någon vars familj inte riktigt kan eller vill räcka till. Jag var tvungen att ringa till mamma och tacka för alla studentfester (och allt annat) hon fixat genom åren. Jag svär av princip inte, men idag skulle jag lätt ha kunnat använda mig av hela kapten Haddocks ordförråd! Snart ska jag i alla fall iväg och rensa skallen. Det är dags för Gudrun Engbergs kurs igen! Kul kul. Det blir inte mindre roligt av att fina A kommer hit från Malmö för att vara med på kursen. Under tiden hinner vi väl avhandla ett och annat av vikt och värde. Det ser jag fram emot.

Continue Reading

Att utmana sig själv.

6 juni smäller det. Jag vet inte om jag ens vågar gå dit. Mitt löv blev inte alls något praktverk, trots att jag tänkte till både en och två gånger innan jag satte igång med mitt skapande och lade mycket tid på utförandet. Under tidens gång kom jag på flera saker som jag hade velat göra annorlunda. Jag blev också missnöjd med en viktig detalj. (Man ska jobba snabbt då man använder limpistol…) Nåja, man ska vara snäll mot sig själv. Och det är bara ett löv av många andra, så de flesta kommer inte ens att lägga märke till mitt!

Jag kikade lite på Music and Lyrics i kväll samtidigt som jag gjorde annat. Det fick mig att komma ihåg att jag har skrivit en riktigt bra text. Jag kommer inte att vinna någon ny bil med den, men jag är glad över att den finns. Och du kommer aldrig att få läsa den.

Veckans familjeprojekt är att sätta ihop en tidskapsel som vi ska lämna kvar i huset när/om vi flyttar här ifrån. Att sätta ihop listan på vad som skulle finnas med i lådan var något av det roligaste vi har gjort i familjen. En tablettask. Våra favoritrecept. Fotografier. Varsin pryl. Lite annat smått och gott. Spännande, eller hur?

I kväll dedicerar jag sonens favoritlåt till dig som är nykär. 😀

Ps: Kortskissen visar nyheter! Jag hann inte göra något kort till den här veckan.

Continue Reading

Känner du livet i dig?

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

Continue Reading

När solen skiner…

… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.

We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive

Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!

Continue Reading

Vilken underbar kväll!

Den åttonde juni, på min fars sjuttioårsdag, har våra barn skolavslutning. Då lägger sonen 11 år i det svenska skolsystemet bakom sig. Han har fått med sig en massa fantastiskt och en del mindre bra och musiken är definitivt en av de trevligare sakerna. Här sjöng han för ett tag sedan tillsammans med sin körklass Butterfly. I kväll var det så dags för klassens sista soaré. De flesta av barnen var med och uppträdde på olika sätt. G var sist ut med sitt marimbasolo – naturligtvis bäst av alla! 😉 Jag grät mig igenom de två timmarna i skolans aula. Det blev inte bättre då tre av klasskamraterna sjöng True Colors kompade av gitarr samtidigt som det gick ett bildspel med nedslag från de sex åren barnen har haft tillsammans. Jag ser nu ut som tomatmos i ansiktet, men det var det värt. Glöm inte bort att lyssna på massor av musik! Spela, sjung och dansa ofta. Var inte rädd för att prova nya vägar. Du kommer att upptäcka att det finns makalös(a) musik(er) både här och där.

Dessvärre vet jag inte varifrån bilden kommer, men jag har i alla fall inte gjort den själv.

Continue Reading