Ni måste se, och lyssna, på det här! Så fantastiskt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än det. Jo, förresten. Grattis till min lillasyster T som fyller 36 idag! Hon kommer säkert att få en runda på Tesco av sin man i födelsedagspresent. T – den här videon är till dig! Tack för allt du gör för att göra mig glad och för att du är min syster.
Om att hitta en pärla.
Under helgen har vi hunnit umgås med svågern och tre av barnens fantastiska kusiner. Makens mormor som aldrig åker någonstans numera kom också hit i några timmar och det var otroligt roligt samtidigt som det verkligen kändes att det kanske inte blir så många fler gånger. Vi njöt av tiden tillsammans. Jag hade extra roligt åt vår 15-åring som uppfostrade sina småkusiner i dataspelsvett. ”Man kan väl inte bara springa omkring och ha ihjäl folk, det måste ni väl förstå!” Tja, en del pengar har kanske trillat på rätt ställen ändå. Fast å andra sidan har jag bestämt fått för mig att det är alldeles precis vad vissa spel går ut på. Vad vet jag? Jag är ju bara en Morsa… 😉
I går gav vi oss iväg på en Road Trip och hamnade i Örebro. Vi var bjudna av makens gamla vänner på en fantastisk musikal! Det var en amatörproduktion med ungdomar i åldern 12 till 20-någonting (och några äldre i kulisserna). Ungdomarna har repeterat och förberett kulisser och annat sedan i augusti och det var så roligt att se resultatet. Inte bara roligt, förresten. Jag rördes till tårar av vissa nummer, så bra var det. Vi följde med familjen S hem och både ungdomar och vuxna hittade kompisar att hänga med. Alla hade glömt bort sommartiden, så kanske var det att vi lade oss kl 2.30 som gjorde att söndagen har passerat i ett töcken för mig?! Tja, ett mycket trevligt töcken förvisso. Jag är inte alls missnöjd! Nu drar en ny vecka igång. Jag ser fram emot att träffa min skolbästis C i morgon då hon passar på att klämma in en lunch med mig innan hon fortsätter hänga med arbetskamraterna. Ett spännande jobbmöte på tisdag, en middag på onsdag och en helg med konferens, fina Fiffi och konsert. Tja, jag lär inte bli uttråkad i alla fall!
Ni har väl passat på att känna universums storhet i Venus, Jupiter och månen i ny? Min kamera kan inte återge känslan. Jag har drömt mig tillbaka till Bostorp, har stått mellan husen på Roséns väg och tittat upp i himlen och sett skådespelet som himlakropparna bjudit på. Här i förorten är det nämligen för ljust för att man ska få samma känsla, men jag kan inte låta bli att bli åtminstone lite imponerad…
Jaaaa!
Ninni är i final i The Voice! Jag blir alldeles glad. Det skumma är att jag hennes fantastiska framträdande i kväll till trots sitter här och lyssnar på Laleh, om och om igen. ”Some die young”. Döden, döden, döden som allas vår fantastiska Astrid Lindgren skulle ha sagt. Det har av olika anledningar varit mycket döden i mina tankar de senaste veckorna. Lika bra att få det ur systemet.
Skit.
Skitcancer. Skithundbajsunderskorna. Skitkonventioner. Skitihörnen. Skithumör.
Nu tänker jag lyssna på Don’t Stop Me Now och I Want to Break Free. På hög volym. Sedan ska jag slänga återvinningen och då kan jag lova att varje glasburk kommer att gå i tusen bitar. Minst. Puss och kram. Happy Friday på er alla.
Ps: I kväll kommer jag att vara på bättre humör. Då ska jag, och ni, rösta på bästaste Ninni i The Voice.
Ps: Jag hittade bilden på någon blogg utan källa. Jag har alltså inte tagit bilden och vet inte vem som har gjort det. Däremot skulle denna huvudbonad sitta finfint på mig idag.
Comfort music.
Simon & Garfunkel – Scarborough Fair
Johnny Cash – I Won’t Back Down
The Beatles – We Can Work It Out
Behöver jag säga något om Mello-Bello? Jag vill ha lite ny musik som berör mig, rör mig, låter mig gråta och skratta! (Fast vänta, jag låg faktiskt dubbelvikt då Ranelid och Sara Li genomförde sitt nummer. Lovar dock att inte länka till det här. Ni får leta själva.)
Ropa inte hej. Eller?
Tja. I går var det vår för en stund. Idag vaknade vi till ett rätt fint snötäcke. Sådana snötäcken ser fina ut inifrån, men ska man ut och köra är det bara att bylta på sig kläderna och ge sig ut och skotta. Det tog en timme att klara av vår uppfart, grannens uppfart och lite extra trottoar. Jag tror det gick på ren vilja.
”Jag är jättetrött”, sa sonen när mamman väckte honom. ”Inte mitt problem. Det var inte jag som var uppe alldeles för länge”, var den arga mammans replik. Hon satte på hårdrock i lurarna och fick extra skottarkraft. Av det hårda arbetet rann hennes arga humör av och hon bytte musik till Doris fantastiska Did you give the world some love today. Efter det kändes det som att dagen skulle kunna bli rätt bra ändå.
Idag ska jag lämna in lövet som ska vidare till Liljevalchs så småningom. Det blev färdigt runt midnatt ungefär. Min smarta dotter frågade i bilen på väg till tåget varför jag hade börjat så sent då jag hade haft mallen hemma i flera månader. Tja, vad skulle jag svara? Jag drog till med sanningen. Jag skjuter ofta på saker och jobbar bra under press. Min ursprungliga plan var jag dessutom tvungen att överge och jag tror att jag är nöjdare med det här resultatet än jag hade varit om jag börjat tidigare än jag gjorde. Å andra sidan hade det varit trevligt att ha lite bättre framförhållning. En viktig detalj funkade inte som planerat och då var det rena turen att jag och maken kunde lösa det på annat sätt. Nu ska jag bara komma på hur jag ska transportera åbäket in till stan utan att skada det. Förhoppningsvis klarar jag att slutföra det jag lovat, nämligen att leverera ett pimpat löv till lokalerna vid Sabbatsbergs sjukhus under eftermiddagen. Efter det är det bara att släppa det här. Jag inser att vi kommer att se 1 999 andra löv och att de flesta med all säkerhet kommer att vara snyggare/bättre/mer välarbetade/mer genomtänkta/blablabla, men jag behöver inte skämmas allt för mycket för mitt. Japp. Så är det med det.
Ps: Glöm nu inte att lyssna på Doris låt.
Alla Hjärtans Dag.
På tisdag är det dags för blomster, praliner och kort om man är lagd åt det hållet. Är man ofrivilligt ensam är samma dag många gånger fylld av ångest och hopplöshet och man undrar vad man gjort för att inte vara värd någon att älska eller älskas av. Då hjälper det inte att man har världens bästa familj eller fina vänner. Jag har lyckligtvis sluppit denna ensamhet, men jag har mött den på nära håll och känt mig så ledsen över att inte bara fina, ensamma människor kan hitta varandra i stället för att behöva våndas. Nu för tiden finns det otaliga träffpunkter på nätet och jag har sett att det faktiskt funkar IRL! Så länge man är ärlig och inte presenterar sig som bättre än man är – fast man behöver kanske inte tala om alla sina dåliga sidor – är chansen att träffa någon man gillar rätt stor.
Hm. För några år sedan skrev jag ett musikinlägg till Sankt Valentins ära. Här hittar ni en Spotify-spellista med nästan alla låtar från det inlägget. Efter syrrornas musikinlägg härom dagen blev jag sugen på att göra en ny lista, så här kommer den:
Annie’s Song – Förälskelse, sådan som fyller ens hela universum. (Mina vänner sjöng den här så jag fick en tår i ögat då jag och K gifte oss.)
You Are The Sunshine Of My Life – Kärlek som man blir glad av, hjärtan och stjärnor! (Alltså, Stevie Wonder!)
Your Song – Tänk att få en alldeles egen sång av sin kärlek… (Elton Johns röst till Bernie Taupins ord gör mig fortfarande berörd trots att jag nästan lyssnade sönder min Eltonskiva under en period i slutet på 80-talet.)
In Your Eyes – Om att hitta den sanna kärleken. (Ser du det på något annat sätt?)
Nothing Else Matters – För alla som vågar visa sin sårbarhet. (Den här låten känner jag riktig hatkärlek för. Jag lyssnar på alldeles för hög volym och ryser av det innerliga, det suggestiva, det utelämnande…)
Be Without You – Om kärlek som varar forever and ever. (Mary J Blige är inte min favoritartist, men jag gillar den här.)
Wonderwall – Älskar, älskar inte? Den ena älskar mer än den andra? Tänk att ens tro att någon annan kan rädda en. (Hur tolkar ni den här Oasispärlan?)
I Still Love You – Olycklig kärlek, så där så det gör riktigt ont. (Högstadiet, sjuan tror jag. Jag gillade verkligen inte hårdrock. Officiellt. Men den här räknas väl inte?)
Iris – Förbjuden kärlek, eller kärlek som aldrig kan bli. (Från filmen City of Angels. Jag älskar den här låten, men kommer knappt ihåg filmen. Får väl se den igen då kanske.)
Africa – Kärlek till något istället för till någon. (Jag kan ju inte göra en Alla Hjärtans-lista utan Toto.)
Vill ni lyssna på de flesta av låtarna i en spellista på Spotify kan ni klicka här.
Om att tro att man kan.
Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:
Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…
Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.
Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?
Idag träffar jag en vän…
… som jag träffar alldeles för sällan. Hon bor i Hamburg, men våra påhälsningar ”hemma” i Karlskrona krockar dessvärre väldigt sällan med varandra. Hennes man fick ta emot en fin utmärkelse här i Stockholm i går, så de råkar vara i trakterna i ca ett dygn. Jag åker till Trångsund om ett tag så jag och M kan få en och en halv timme tillsammans. Vi ska hinna shoppa Ballerina kladdkaka (beställt av hennes tonårsson), födelsedagspresenter till tvillingarna (som fyller år idag) och lite annat smått och gott, så tror ni att ni ser mig flänga omkring i Farsta C tillsammans med en Tysklandsemigrerad svenska så ser ni antagligen rätt.
I går skrev två av mina systrar roliga musikinlägg, här och här. Jag har gjort det flera gånger förut, men kanske inte med en så klar tidslinje som de båda. Jag kunde i mitt stilla sinne konstatera att det verkligen finns ett ledmotiv för varje händelse i mitt liv. Mina första ”lyssna på musik”-minnen är något diffusa, men Demis Roussos, Baccara och ABBA finns helt klart med där i gyttret. Syrrornas minnen var spännande att följa! Själv kan jag konstatera att det faktiskt enbart, med undantag av min kompis storasyster A, är män som har lämnat större musikaliska avtryck i mitt liv. Nu talar jag inte om de låtar som låg på topplistor och som alla lyssnade på, utan de där riktiga öronöppnarna, de nya och spännande tongångar som jag antagligen inte hade börjat lyssna på om det inte hade varit för XYZs skull. (I denna musikinspirationsgrupp finns allt från min gamle fiollärare som jag träffade flera gånger i veckan i många, många år över fästman till en kollega som jag bara kommer ihåg förnamnet på.) Japp. Så är det.
Min uppmaning till er idag är att rota i musikminnet och leta fram en låt som ni inte hört på jättelänge, men som väcker härligt glada känslor!
Jag suger på marimba.
Jag har lovat mig själv att vara mer öppen, att våga prova på nya saker och göra det jag känner för mer ofta. Hm. Nu kan jag i alla fall säga att jag verkligen förstår hur duktig sonen har blivit på sitt förstainstrument. Alla hans övningstimmar har gett resultat. Jag blev ombedd att köra en andrastämma till honom, men efter en stund ”behövde han inte längre min hjälp”. Jodå, jag vet när min hjälp är önskad och när den är överflödig.