När ljuset brunnit ut…
Idag slutade ett hjärta att slå. En bror till någon som är viktig för mig, en söt liten kille som växte upp till en kreativ och alternativ man som blev fantastiskt duktig på det han brann för finns inte mer här bland oss. Jag kan inte ens tänka tanken på att förlora något av mina syskon, det gör för ont! Den här är till dig, J. (Jag säger som mamma brukade säga till oss när vi tittade på Melodifestivalen då vi var små och hatade scenkläderna – blunda och lyssna.) Fast förresten, du skulle förstås hellre ha lyssnat på den här.
Jodå.
På östkusten har man utfärdat utegångsförbud. Det sägs snöa och storma alldeles förfärligt. Tur att vi hade vår lilla utflykt i går, för det började faktiskt snöa här också i eftermiddags. Jag och yngsta dottern skulle ha åkt och köpt en ridhjälm till henne, men av det blev det ingenting av. Att ge sig ut i snöväder är ingen bra idé här i Utah har jag märkt. Många har ingen respekt för dåligt väglag, nästan ingen har vinterdäck och väldigt många kör för fort. Jag må vara en fegis, men sådan är jag.
Jag och maken tog oss till Zupas i stället och åt vår date-soppa tillsammans med sjuttioelva BYU-studenter som fnissade, pratade och dubbeldejtade. Haha! Jag kände mig väääldigt gammal. Efter middagen (den chokladdoppade jordgubben man fick med som efterrätt var bäst) åkte vi till biosalongen och såg Side Effects. Den var bra, men inte så bra som den sades vara. Jude Law var snygg och stackars-synd-om (han må vara en cheating b-tard i verkligheten, men efter Love Actually kan jag bara älska hans rollkaraktärer), Catherine Zeta var inte alls lika bra som hon brukar. De andra var helt okej. Storyn var spännande, men jag räknade ut slutet lite för tidigt för att jag skulle vara helt nöjd. Det finns många filmer jag hellre skulle ha sett igen än att ha ödslat tid på denna rulle. De här till exempel. Och nu ska jag bada.
Ps: Överraskningar är roliga. Hemligheter kan också vara det. Hahaha! Ja, och att bjuda med sig en åtta- och en sexåring till Costco kan vara dagens verkliga behållning. Du milde! Kom ihåg att inte tro allt du hör barn och ungdomar säga om sina föräldrar och hoppas att dina barn inte berättar allt för komprometterande detaljer om dig eller din partner för någon annan. 😀
Ps 2: Snart är det Alla Smärtors Dag. Vet du vilken film som inspirerade denna ”skylt”? (Ville bara testa vår nya skrivare och skrev ut en grej jättesnabbt. Funkade för övrigt bra.)
Sappy songs och rockigare tongångar.
En del låtar är bara för mycket, men jag kan ändå inte låta bli att gilla dem. Eller jag kan i alla fall inte tycka illa om dem. Musiksmak är något man inte kan tvinga på någon annan. Jag kan tala om för dig vad jag tycker är vackert eller vad som ger mig rysningar, vilka tongångar som gör mig glad och vad som får mig att gråta. Hur du reagerar på samma toner beror på vem du är och vad du har med dig i bagaget.
Efter denna lilla utläggning får du världens sötaste lilla kärlekssång. Den får bli mitt årliga Alla Hjärtans-inlägg. Och när du ändå är lite fransk tycker jag att du ska lyssna på Hymne à L’Amour. Man kan inte lyssna för många gånger på den, eller hur? (Jag gråter varje gång. Kan inte låta bli. Går det inte över snart?) The Ash Grove ger mig också tårar i ögonen, men av en annan anledning.
Maken sa just att Rush kommer till Sweden Rock Festival i sommar. Tillsammans med Asia, Status Quo, Kiss, Jon English och what-not… Han sa också att det ju är synd att jag inte är i Sverige då, men om jag hade varit det hade jag ändå inte fått gå eftersom jag säkert skulle rymma. Där ser man. Jag hade inte riktigt planerat mitt liv så, men han känner mig ju rätt väl. 🙂
Lite kärlek och så där.
Ett av mina favoritpar är Dregen och Pernilla Andersson. Jag vet inte varför. Kanske för att de verkar så udda tillsammans vid första anblicken. Kanske för att de verkligen verkar strunta i vad andra tycker och tänker. Kanske för att de verkar genuint lyckliga tillsammans. Kanske för att de verkar så annorlunda och samtidigt så vanliga. De har hur som helst efter stor möda och ännu större besvär fått en liten bebis. Det gör mig glad. Ännu gladare är jag över att han får heta Sixten. Det är nämligen ett namn som bara de bästa får! Och här får du lite dansk kärlek.
Fotograf: Linda Åkerberg
Don’t let the sun go down on me.
Vaknade till den här i morse. Don’t let the sun go down on me… Tänker att det är texten som trycker sig in i magen på mig, inte Elton John eller hans glasögon. Tack, Bernie Taupin! (Egentligen är det George Michaels version jag lyssnat mest på genom åren. Här har du den.)
I can’t light no more of your darkness
All my pictures seem to fade to black and white
I’m growing tired and time stands still before me
Frozen here on the ladder of my life
Too late to save myself from falling
I took a chance and changed your way of life
But you misread my meaning when I met you
Closed the door and left me blinded by the light
Don’t let the sun go down on me
Although I search myself, it’s always someone else I see
I’d just allow a fragment of your life to wander free
But losing everything is like the sun going down on me
I can’t find, oh the right romantic line
But see me once and see the way I feel
Don’t discard me just because you think I mean you harm
But these cuts I have they need love to help them heal
Film och musik.
Musik och film. Film och musik. Älskar båda. Lite är det ju så att en film blir oförglömlig med rätt person bakom castingen, pricksäkra scenografer och kostymörer, känslosamma kompositörer, starka regissörer och skådespelare som vet hur man låter en annan personlighet ta över. (Förlåt alla som jag inte tog upp här i beskrivningen! Det är helheten som byggs upp och blir ”rätt”. Det räcker inte med bara en stjärna.)
Här har du några smakprover på filmmusik som jag tycker är lite extra värd att lyssna på:
Out of Africa – Blandad Kompott
Oh Brother, Where Art Thou – I’ll Fly Away
Flashdance – What a Feeling
Matilda – Send Me on My Way
Gladiator – Now We are Free
Hunger Games – Abraham’s Daughter
Love Actually – Both Sides Now
The Constant Gardener – Kothbiro
Chariots of Fire – Titles
Breakfast at Tiffany’s – Moon River
Ghost – Unchained Melody
Moulin Rouge – Come What May
Enchanted – So Close
En liten bonus… Ett sådant där filmögonblick som man inte glömmer. Utan musiken hade det bara inte blivit lika bra. Filmmusik, film, musik – har du några favoriter som är lite extra värda att påminna om? Trevlig helg!
Ps: Under the weather? Varmt bubbelbad med ljuva ångor tack vare Bath and Body Works, en Aleve och lite rökelse hjälper garanterat. Du kanske inte blir frisk, men för en stund kommer du att tycka att livet är liiiite lättare att hantera.
Om att aldrig någonsin ge upp.
För ett tag sedan skrev jag till någon i min familj att jag kände mig som en riktig ”quitter”. Nu vet jag egentligen att det inte är min kärna, mitt innersta. Jag har kämpat för många saker i mitt liv. Ibland får man kämpa sig igenom tuffa saker, andra gånger är det småsaker som stör. Idag träffade jag en äldre mor som berättade om sin f d svärdotter, barnbarnens mamma. Hon talade med sockrade ord, men all hennes förtvivlan, frustration och ilska sken igenom. (Moderskapet upphör inte för att barnen växer upp och flyttar hemifrån.) Efter det besöket träffade jag en yngre mor, trött efter sömnlösa nätter, olika infektioner som hela familjen gått igenom under flera månader och en svår bilolycka som hon och hennes familj var med om på julafton. Hon fick en ordentlig whiplashskada och hennes man, som precis hade gått igenom en hel fotrekonstruktion, blev skadad både här och där. De två små barnen klarade sig helt utan skador, av bilen finns knappt ingenting kvar. Hennes ord var inte sockrade. Hon sa att hon genom hela sitt liv har upplevt att ibland går allt fantastiskt bra eller helt okej, men det är inte förrän man är mitt inne i sådana här tuffa perioder som man inser hur bra det var när man hade det bra. Denna kvinna är ingen Pollyanna, inte alls. Hon försökte bara inte dölja något, utan presenterade verkligheten utan någon bitterhet.
Efter dessa besök kom jag hem till mina hemskolade barn, tonårsbråken och de vardagliga frustrationerna och kände mig lite extra tacksam. Vi pluggade, köpte Ben & Jerry’s (japp, vi åt glassen), kollade på en film, bråkade lite, åt tacos, skrattade och gladdes åt yngsta dottern som varje dag under lång tid tränat på att göra en backbend kickover och idag knäckte koden! Mellan 20.30 och 21.00 fick alla utom pappa, som inte var hemma, se miraklet hända om och om igen. S sa att jag skulle filma och lägga upp föreställningen i min blogg och tala om för ALLA att man ALDRIG ska ge upp, för en dag bara funkar det! Vem är jag att neka er denna härliga livslektion?! Varsågod, här har du beviset:
Kom nu ihåg vad du lärde dig av att läsa dessa rader. Ge aldrig upp. Som sagt. Ge aldrig, aldrig upp.
National Holiday – Martin Luther King Day.
Idag har vi hemskolare anpassat oss till det ordinarie skolschemat. Folket har firat Martin Luther King Day, vilket i princip innebar att alla skolor var stängda och att vi inte fick någon post, men alla affärer och företag var öppna som vanligt. Amerikanerna har anpassat sig till sina medborgare vilket innebär att de bara har några nationella helgdagar kvar. Dessa handlar nästan bara om presidenter, krig och nationalhjältar. Tja, och så Thanksgiving (fast pilgrimerna var väl något slags nationalhjältar – är man släkting i rakt nedstigande led till en pilgrim står man högst upp i hierarkin här, absolut över att vara indian) och juldagen. Man har en massa halvofficiella helgdagar också. Ta en titt på listan! Jag tycker till exempel att Tax Day låter otrooooligt spännande.
Vi firade genom att dricka varsin vanvettigt nyttig smoothie till frukost. Ja, inte ena dottern förstås, hon tålde bara inte smaken. Det kunde hon avgöra bara genom att höra att den innehöll spenat. (Hon älskar spenatsallad, så jag förstår inte riktigt?!) Denna brygd var inte så otäck som den ser ut på fotot. Jag vet förresten inte om det är smoothien eller stenbänken som ser läskigast ut. Recept? Apelsinjuice, banan, jordgubb, spenat.
Idag upptäckte jag det första klottret jag har sett sedan vi flyttade hit i oktober! Det var inte ens särskilt imponerande. Någon som blivit avbruten mitt under taggandet? Eller någon som har problem att skriva bokstäver rättvända? Vi får väl se om Walgreens fixat det här tills nästa gång jag kommer dit.
Den här utsikten hade jag från bilfönstret då jag satt och väntade som vilken amerikansk, skjutsande mamma som helst. Sonen hade sin marimbalektion och jag satt och njöt av en spektakulär solshow. Det gör sig ju inte riktigt på bild, men du får kanske en känsla av hur fint det var i alla fall.
Maken har dragit igång ett rätt kul projekt här hemma. Vi håller på att göra en enorm tidslinje där viktiga personer och händelser markeras för att vi alla ska få koll på vad som hänt från 1400-talet och framåt. Det ska bli spännande att se hur det fortskrider. Idag valde familjen att skriva in Leonardo da Vinci, Gustav Vasa, Erik XIV, Franska Revolutionen, Napoleon och Bröderna Grimm på rätt ställen. Ja, och Victor Hugo. Jag ska skriva in Bach och Beethoven. (Du vet väl att det alltid är ”asian” som är bäst? Hm, eller var det Chuck Norris…) Vilken händelse eller person skulle du skriva in på en sådan här tidslinje?
Bara fina tankar.
Tidigare i kväll kom barnens (sorry, ungdomarnas) kompisar över. Det har varit liv i luckan med rundpingis, datormord (Tur att man alltid har fler än ett liv…), Apples to Apples och film. Jag satt och tänkte en stilla tanke. Ibland behövs det inte mer än att vara alldeles tacksam under en alldeles liten stund. På söndag ska jag dela med mig av mina tankar runt tacksamhet. Jag känner att jag har förberetts väl det senaste året. När man kan bryta benet och vara tacksam över att familjen verkligen blivit starkare av denna upplevelse måste det väl betyda att man kommit en bit på väg?
Mitt You Do-paket med alla Formexnyheter kom idag. Det var så roligt! Att utveckla produkter med hjälp av medarbetare, datorer och andra hjälpmedel och sedan se allt färdigt är alltid lika spännande. Min syrra har också haft möjlighet att gästspela den här gången då vi var mitt uppe i flytten under den mest intensiva utvecklingsperioden. Hon är superkonstnärlig och det var lite speciellt att se henne använda sin talang och sedan få jobba med det hon hade bidragit med. 🙂 Jag är mycket nöjd med slutprodukterna…
Efter att ha lyssnat på country i bilen varje dag under ett bra tag är jag lite mätt. Tror att jag ska ratta över till lite rockigare tongångar, men först ska du få en present. Idag hörde jag nämligen en av de finaste texter jag hört någon gång. Själva helheten med musiken blir lite långtradig, men orkar du läsa igenom orden tror jag ditt hjärta blir lite varmare och gladare. Här är My Wish – till dig!
This is my wish
I hope you know somebody loves you
May all your dreams stay big
I hope you know somebody loves you
May all your dreams stay big
North Shore, Oahu, 2012
My Wish – Rascal Flatts
I hope that the days come easy and the moments pass slow,
And each road leads you where you want to go,
And if you’re faced with a choice, and you have to choose,
I hope you choose the one that means the most to you.
And if one door opens to another door closed,
I hope you keep on walkin’ till you find the window,
If it’s cold outside, show the world the warmth of your smile,
And each road leads you where you want to go,
And if you’re faced with a choice, and you have to choose,
I hope you choose the one that means the most to you.
And if one door opens to another door closed,
I hope you keep on walkin’ till you find the window,
If it’s cold outside, show the world the warmth of your smile,
But more than anything, more than anything,
My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.
I hope you never look back, but ya never forget,
All the ones who love you, in the place you left,
I hope you always forgive, and you never regret,
And you help somebody every chance you get,
Oh, you find God’s grace, in every mistake,
And you always give more than you take.
But more than anything, yeah, and more than anything,
My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.
My wish, for you, is that this life becomes all that you want it to,
Your dreams stay big, and your worries stay small,
You never need to carry more than you can hold,
And while you’re out there getting where you’re getting to,
I hope you know somebody loves you, and wants the same things too,
Yeah, this, is my wish.
This is my wish
I hope you know somebody loves you
May all your dreams stay big
Förresten får du en countrybonus också bara för att. Alan Jacksons Remember When från en av mina favoritfilmer någonsin – Up.
Överkonsumtion och understimulans.
I vårt garage ligger nu ett mindre lager av kartonger, plast och frigolit. Vi har sannerligen bidragit till skräpberget sedan vi flyttade hit. Vi har köpt så få saker som möjligt och har hållit oss till IKEA efter att det visade sig vara jättesvårt att hitta bra second hand-fynd, men IKEA-grejer kommer i kartonger. Vi befinner oss i ett studenttätt område och det bidrar säkert till att det finns mycket skräp och få fynd på de ställen där vi har letat. Pingisbordet hittade K via en bekant på Facebook. Toppenbra! Vi har inrett huset med det allra nödvändigaste och försökt piffa till med tavlor, böcker, instrument och smågrejer som vi tog med oss. Jag vet att vi har grejer som fyller ett helt, stort rum hemma hos min bror, men jag saknar dem inte. Jag saknade grejerna i kökslådan och jullådan som vi glömde märka rätt, men vi har överlevt utan dem också.
Jag har funderat mycket över det där med hur mycket prylar betyder. Affektionsvärden ska inte förminskas! Julvepan som Ks mormor har vävt och korsstygnstavlan som min morfars mor har broderat gjorde att vi kände oss hemma här i julas, att det fanns något som var ”som vanligt” och som kändes tryggt. Det är det där med överflöd jag inte längre kan hantera. Varför fylla på och fylla på när vi redan har så mycket? Jag gillar tanken ”en grej in – en grej ut” som våra vänner praktiserar. Vi har andra vänner som sålde hus och hem, köpte en husbil och som nu lever ett jättespännande liv här i USA. Vi fick tänka till när vi skulle flytta, men de måste ständigt tänka på hur mycket plats allt tar. I garderoben har jag jättelite kläder jämfört med de flesta andra jag känner och ändå använder jag bara en bråkdel av dem… Konstigt, det där.
I går var vi på en kort inköpsrunda, jag och barnen. (Jag orkar knappt, och bör inte heller, förflytta mig även om jag blivit en hejare på kryckor.) Jag köpte med mig 14 plastlådor med lock. $20 för allihop. Snygga och praktiska då locken snäpper till. Nu har alla barn fått varsin låda och jag har tagit hand om resten. Jag orkar inte organisera och så där, men jag har storslagna planer…
Här kommer ett exempel på nödvändigt, men onödigt, inköp. Vi har två notställ hemma, men på något vis blev båda kvar. G har spelat marimba och använt en strykbräda som notställ. I måndags var jag trött på att ha detta ständiga provisorium uppställt i audienssalen, så vi stannade vid Summerhays Music och köpte med oss ett svart och något stadigare notställ! När sonen packade upp det visade det sig att vi fått fel färg. Notstället var gladrött… Inte gör det mig någonting, snarare tvärtom! På bilden ser det nästan orange ut, men det är inte riktigt så hysteriskt. Hur som helst ser det bra mycket snyggare ut med denna praktiska inredningsdetalj än den förra lösningen!
För övrigt önskar jag att jag kunde spela bas. På Metallicas Facebooksida kunde man idag läsa ”ARIA Guitars is proud to introduce the Aria Pro II Cliff Burton Signature Bass. The bass will be officially launched at The NAMM Show in Anaheim, CA on January 24 – 27. Cliff’s father, Ray Burton, will be on hand at the Aria Guitars booth to do the introduction and sign autographs on Friday, January 25 at 12:00 noon.” Jag nöjer mig egentligen med att spela basstämman på Guitar Hero. Fast om jag fick välja om, då skulle jag vara en ruggigt bra basist. Nu är det bara så att OM inte finns, och nu kan jag bara spela fiol och piano skruttdåligt fast jag borde vara duktig på båda. Fyyy. Förresten, varför blir basisterna aldrig kända? Förutom kanske då Cliff Burton som ju dog i en bilolycka i Sverige då jag gick på gymnasiet. Hårdrockarna på skolan sörjde… Får jag välja sätter jag Geddy Lee från Rush som min favorit. Han är lite duktig på allting den mannen. Japp.