musik – Sida 30

Att utmana sig själv.

28 maj, 2012 2 kommentarer

6 juni smäller det. Jag vet inte om jag ens vågar gå dit. Mitt löv blev inte alls något praktverk, trots att jag tänkte till både en och två gånger innan jag satte igång med mitt skapande och lade mycket tid på utförandet. Under tidens gång kom jag på flera saker som jag hade velat göra annorlunda. Jag blev också missnöjd med en viktig detalj. (Man ska jobba snabbt då man använder limpistol…) Nåja, man ska vara snäll mot sig själv. Och det är bara ett löv av många andra, så de flesta kommer inte ens att lägga märke till mitt!

Jag kikade lite på Music and Lyrics i kväll samtidigt som jag gjorde annat. Det fick mig att komma ihåg att jag har skrivit en riktigt bra text. Jag kommer inte att vinna någon ny bil med den, men jag är glad över att den finns. Och du kommer aldrig att få läsa den.

Veckans familjeprojekt är att sätta ihop en tidskapsel som vi ska lämna kvar i huset när/om vi flyttar här ifrån. Att sätta ihop listan på vad som skulle finnas med i lådan var något av det roligaste vi har gjort i familjen. En tablettask. Våra favoritrecept. Fotografier. Varsin pryl. Lite annat smått och gott. Spännande, eller hur?

I kväll dedicerar jag sonens favoritlåt till dig som är nykär. 😀

Ps: Kortskissen visar nyheter! Jag hann inte göra något kort till den här veckan.

Funderingar

Känner du livet i dig?

23 maj, 2012 3 kommentarer

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.

Ditten och Datten

När solen skiner…

22 maj, 2012 2 kommentarer

… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.

We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive

Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!

Ditten och Datten

Vilken underbar kväll!

17 maj, 2012 6 kommentarer

Den åttonde juni, på min fars sjuttioårsdag, har våra barn skolavslutning. Då lägger sonen 11 år i det svenska skolsystemet bakom sig. Han har fått med sig en massa fantastiskt och en del mindre bra och musiken är definitivt en av de trevligare sakerna. Här sjöng han för ett tag sedan tillsammans med sin körklass Butterfly. I kväll var det så dags för klassens sista soaré. De flesta av barnen var med och uppträdde på olika sätt. G var sist ut med sitt marimbasolo – naturligtvis bäst av alla! 😉 Jag grät mig igenom de två timmarna i skolans aula. Det blev inte bättre då tre av klasskamraterna sjöng True Colors kompade av gitarr samtidigt som det gick ett bildspel med nedslag från de sex åren barnen har haft tillsammans. Jag ser nu ut som tomatmos i ansiktet, men det var det värt. Glöm inte bort att lyssna på massor av musik! Spela, sjung och dansa ofta. Var inte rädd för att prova nya vägar. Du kommer att upptäcka att det finns makalös(a) musik(er) både här och där.

Dessvärre vet jag inte varifrån bilden kommer, men jag har i alla fall inte gjort den själv.

Ditten och Datten, Musik

Vardagligheter.

16 maj, 2012 Inga kommentarer

Jag gillar att vakna glad och utvilad. Idag vaknade jag glad, men knappast utvilad. Jag kände mig som en gammal trasa. Efter att ha skakat om mig själv lite lagom så där drillade jag med min klara stämma på blekingska för att få upp resten av familjen. Sonen fick jag spruta vatten på. ”Det var ingen rasist!”, mumlade han för sig själv. Resten av familjen kom igång så småningom och de ramlade ut i bilen tio minuter senare än planerat. Hur ser din morgon vanligtvis ut?

Jag har massor av jobb framför mig. Det är jättekul med ett kreativt jobb, men lite läskigt också. Ibland går det bara inte att komma i rätt stämning. Just för tillfället känner jag mig dock rätt uppfinningsrik och på hugget, så vi får väl se om jag kan få till något bra. Jag spelar musik på hög volym. Häromdagen skulle jag komma i julstämning, så jag spelade min jullista på Spotify. Nej, det gick bara inte. Jag fick hitta inspiration från annat håll. Visserligen är vädret rätt novemberaktigt, men jag känner att jag verkligen behöver våren! Det fick bli lite andra tongångar istället. Enter Sandman – Metallica. What’s going on – Marvin Gaye. We won’t get fooled again – The Who. I don’t wanna miss a thing – Aerosmith. Stilla ro och nära – Margareta Bengtson (fast den versionen finns inte på You Tube, så ni får Magnus Carlsson). Tja. Jag är spretig. Så’n är jag. Livet är för kort för att slösas bort. Jobba, jobba! Och kom ihåg att njuta av små stunder av lycka.

Ditten och Datten

Tonårsmammatankar.

9 maj, 2012 Inga kommentarer

Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.

Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.

Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?

Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?

Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!

Funderingar

Hej på er kära läsare, besökare, släkt, vänner och indrullare!

4 maj, 2012 21 kommentarer

Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)

Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:

Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144

För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.

Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)

Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!

Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.

Tips

Tipstorsdag vecka 15.

12 april, 2012 4 kommentarer

Nu ligger den största delen av påskledigheten bakom oss. Vi har haft möjlighet att umgås med storfamiljen nere i Blekinge. Trots att maken inte alls kommer från min hemstad har två av hans syskon hamnat där. Praktiskt då det är dags för lov eftersom många av kusinerna därmed är samlade på samma ställe. Jag tog inte ens med mig min muppkamera och glömde att fotografera med mobilen, så jag har bara ett foto att bjuda på. Bodil Jönsson. Vilken kvinna! Dagens tips handlar helt enkelt om att du tar chansen att lyssna på Bodil om du får den. Jag fick följa med mammas två kusiner på den föreläsning på Konserthuset som handlade om tillgänglighet. Först talade Beata Wickbom. Det hon tog upp var förvisso intressant, men ingenting kändes särskilt spännande. Hon hade liksom inte den magnetiserande förmågan att trollbinda en publik. Annat blev det med den 69-åriga professor emiritan från Lund. Tiden gick väldigt snabbt då hon talade om ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid”, vilket också är titeln på hennes bok som kom ut förra året. Trots att jag kanske inte är så gammal tycker jag att jag fick med mig en massa goda tankar från den här kvällen. Dessutom bestämde jag mig för att börja se internet som det fantastiska redskap det är! Fram för mer lärande helt enkelt.

Ibland undrar jag. Undrar du också? Himlen är oskyldigt blå.

Ditten och Datten

Måndag igen…

2 april, 2012 2 kommentarer

Dagarna går i ett just nu. När jag vaknar på morgonen undrar jag vad som hände med de timmar jag uppenbarligen redan har lagt bakom mig. Helgen som gick var jättetrevlig och jag är tacksam över Fiffis besök, mässa (okej, sällskapet var trevligt), visa ord, Hungerspelen på bioduk, konserten med Ninni, Margareta och Tonsillerna, varmt bad och mörk mintchoklad.

Kudden fick man på köpet då man betalade inträdesbiljett till Äntligen Hemma-mässan. Den är av det billigare syntetslaget, ett fräscht tillskott till sommarhuset även om det är en kudde som inte kommer att gå till historien som en av de skönaste någon har sovit på. Planschen med alla Sveriges dagfjärilar är jag otroligt nöjd över. Nu ska vi lära oss fjärilar på Sturkö! Jag tror jag sätter upp planschen på dass. Där kan man till och med få sällskap av ett levande exemplar om man har tur (eller otur). Kanske skulle jag ha tagit den andra, med nattfjärilarna, också? The Boss fick följa med hem! Jag har velat ha den fina haren sedan Fiffi lade upp den i sin blogg, och nu bor han här. Var han ska hänga vet jag inte riktigt än, men jag ska ta honom med på en runda i huset så ger det sig nog.

Hungerspelens soundtrack går runt, runt i min dator. Abraham’s Daughter är favoritlåten. Suggestiv, en sådan där låt som känns i magen. Det finns många andra guldkorn också, men jag har en benägenhet att lyssna sönder en låt i taget. Jag har som projekt att sätta ihop en jogginglista, men det går inte bra. Jag har kollat runt lite och har märkt att jag har svårt att hitta musik som jag gillar. Alltså, jag hittar massor av låtar jag tycker om, men de ska passa i en joggingspellista. Om du har bra förslag får du gärna komma med dem!

Funderingar

Om att ha olika smak och sådär.

28 mars, 2012 2 kommentarer

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

← Föregående 1 … 28 29 30 31 32 … 35 Nästa →