Jag har läst och läst, funderat och grubblat, tänkt framåt och varit förblindad. Idag är sikten klar, men jag vet inte om jag känner mig mycket smartare. Jag tänkte komprimera en IKEA-kasse och två plastkassar till bara den blå, packvänliga versionen. Har du lagt mycket energi på att ta reda på vad som är rätt val någon gång? Det kräver sitt. Idag tackar jag L för tipset på en underbar röst. Lyssna lite på Stacey Kent du också. Musik som lenar tankarna.
Solnedgång på solnedgång…
… och jag tröttnar aldrig. Sedan 30 år tillbaka har jag tillbringat delar av varje sommar på ”min” ö, Sturkö. Här är ingen solnedgång den andra lik. Jag tröttnar aldrig på detta naturens underverk. Kvällens sista, flämtande solstrålar slåss för att lämna avtryck i det förgängliga, färger dansar och lägger sig och mitt i detta skådespel spelar havet ballader, barbershopkvartetter, vackra stämsånger och dundrande orgelkonserter. I kväll blev det Simon & Garfunkles ”The Sounds of Silence”. I går kväll var det snarare Scorpions ”Rock You Like a Hurricane” som dånade fram. Kanske var det den låten som fällde vår asp över grannens tomt?
Ps: Jag har inte möjlighet att lägga upp några bilder just nu. Sorry! Jag vet att det blir trist. På måndag kommer jag igen!
Om att vara otillräcklig.
Jag vet att jag gör så gott jag kan, men idag önskar jag banne mig att jag kunde klona mig själv och göra en insats för någon vars familj inte riktigt kan eller vill räcka till. Jag var tvungen att ringa till mamma och tacka för alla studentfester (och allt annat) hon fixat genom åren. Jag svär av princip inte, men idag skulle jag lätt ha kunnat använda mig av hela kapten Haddocks ordförråd! Snart ska jag i alla fall iväg och rensa skallen. Det är dags för Gudrun Engbergs kurs igen! Kul kul. Det blir inte mindre roligt av att fina A kommer hit från Malmö för att vara med på kursen. Under tiden hinner vi väl avhandla ett och annat av vikt och värde. Det ser jag fram emot.
Att utmana sig själv.
6 juni smäller det. Jag vet inte om jag ens vågar gå dit. Mitt löv blev inte alls något praktverk, trots att jag tänkte till både en och två gånger innan jag satte igång med mitt skapande och lade mycket tid på utförandet. Under tidens gång kom jag på flera saker som jag hade velat göra annorlunda. Jag blev också missnöjd med en viktig detalj. (Man ska jobba snabbt då man använder limpistol…) Nåja, man ska vara snäll mot sig själv. Och det är bara ett löv av många andra, så de flesta kommer inte ens att lägga märke till mitt!
Jag kikade lite på Music and Lyrics i kväll samtidigt som jag gjorde annat. Det fick mig att komma ihåg att jag har skrivit en riktigt bra text. Jag kommer inte att vinna någon ny bil med den, men jag är glad över att den finns. Och du kommer aldrig att få läsa den.
Veckans familjeprojekt är att sätta ihop en tidskapsel som vi ska lämna kvar i huset när/om vi flyttar här ifrån. Att sätta ihop listan på vad som skulle finnas med i lådan var något av det roligaste vi har gjort i familjen. En tablettask. Våra favoritrecept. Fotografier. Varsin pryl. Lite annat smått och gott. Spännande, eller hur?
I kväll dedicerar jag sonens favoritlåt till dig som är nykär. 😀
Ps: Kortskissen visar nyheter! Jag hann inte göra något kort till den här veckan.
Känner du livet i dig?
Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂
Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.
After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.
4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.
6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.
10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.
45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.
1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.
No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.
This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?
One possible conclusion reached from this experiment could be:
If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..
How many other things are we missing?
Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.
När solen skiner…
… blir man glad, eller hur? Solljuset bygger upp vårt D-vitaminförråd, vi blir lättare till sinnet samtidigt som solen gör oss ordentligt vakna på dagen och trötta på kvällen. Jag har en skum musiklista på Spotify just nu. Där spelas låtar som tillsammans med ljuset gör mig ännu gladare. Jag gör som yngsta dottern då texten blir tvivelaktig – jag sjunger ett extra högt PIP! för att överrösta den sjungande artisten. Alla sätt är bra utom de dåliga. Musik är ord och noter i härliga harmonier, men jag kan ärligen säga att de två översta låtarnas musik tilltalar mig mer än texterna.
We are young
Call me maybe
Perfect day
I will survive
Guldnaglar och gula tofflor blir man förresten glad av. Jag rekommenderar båda starkt!
Vilken underbar kväll!
Den åttonde juni, på min fars sjuttioårsdag, har våra barn skolavslutning. Då lägger sonen 11 år i det svenska skolsystemet bakom sig. Han har fått med sig en massa fantastiskt och en del mindre bra och musiken är definitivt en av de trevligare sakerna. Här sjöng han för ett tag sedan tillsammans med sin körklass Butterfly. I kväll var det så dags för klassens sista soaré. De flesta av barnen var med och uppträdde på olika sätt. G var sist ut med sitt marimbasolo – naturligtvis bäst av alla! 😉 Jag grät mig igenom de två timmarna i skolans aula. Det blev inte bättre då tre av klasskamraterna sjöng True Colors kompade av gitarr samtidigt som det gick ett bildspel med nedslag från de sex åren barnen har haft tillsammans. Jag ser nu ut som tomatmos i ansiktet, men det var det värt. Glöm inte bort att lyssna på massor av musik! Spela, sjung och dansa ofta. Var inte rädd för att prova nya vägar. Du kommer att upptäcka att det finns makalös(a) musik(er) både här och där.
Dessvärre vet jag inte varifrån bilden kommer, men jag har i alla fall inte gjort den själv.
Vardagligheter.
Jag gillar att vakna glad och utvilad. Idag vaknade jag glad, men knappast utvilad. Jag kände mig som en gammal trasa. Efter att ha skakat om mig själv lite lagom så där drillade jag med min klara stämma på blekingska för att få upp resten av familjen. Sonen fick jag spruta vatten på. ”Det var ingen rasist!”, mumlade han för sig själv. Resten av familjen kom igång så småningom och de ramlade ut i bilen tio minuter senare än planerat. Hur ser din morgon vanligtvis ut?
Jag har massor av jobb framför mig. Det är jättekul med ett kreativt jobb, men lite läskigt också. Ibland går det bara inte att komma i rätt stämning. Just för tillfället känner jag mig dock rätt uppfinningsrik och på hugget, så vi får väl se om jag kan få till något bra. Jag spelar musik på hög volym. Häromdagen skulle jag komma i julstämning, så jag spelade min jullista på Spotify. Nej, det gick bara inte. Jag fick hitta inspiration från annat håll. Visserligen är vädret rätt novemberaktigt, men jag känner att jag verkligen behöver våren! Det fick bli lite andra tongångar istället. Enter Sandman – Metallica. What’s going on – Marvin Gaye. We won’t get fooled again – The Who. I don’t wanna miss a thing – Aerosmith. Stilla ro och nära – Margareta Bengtson (fast den versionen finns inte på You Tube, så ni får Magnus Carlsson). Tja. Jag är spretig. Så’n är jag. Livet är för kort för att slösas bort. Jobba, jobba! Och kom ihåg att njuta av små stunder av lycka.
Tonårsmammatankar.
Idag är det dags att lyfta mina egna funderingar igen. Att jobba tillsammans med en femtonåring för att nå ett mål och sedan känna segerns sötma, det är mycket värt. Att få höra att samma femtonåring har skrivit om sin mamma (that would be me) då han fått i uppgift att skriva en uppsats om en inspirerande person är inte heller dumt. Mitt i detta tornadovirvlande liv som tonårsmamma gäller det att stanna och andas, tänka efter vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något, vilka slag man ska ge sig in i och var man ska lägga sin energi. Jag är så tacksam över mina barn! De ger mig extatisk lycka, magkatarr, oförglömliga upplevelser, stora och små insikter, förunderliga uppenbarelser och får mig att se på mitt liv ur en helt annat synvinkel.
Jag omvärderar ständigt mig själv i min mammaroll. I jobbet som mor står jag inte ensam. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar orkar dra hela lasset hela tiden. Att stå ensam i föräldraskapet måste vara något av det tuffaste man kan gå igenom, någonsin. Min far polisens hjärta har ömmat särskilt för pojkar utan pappor. (Egentligen söner till ensamstående mammor, pojkar som inte haft någon närvarande pappa.) Visst finns det maskrospojkar, men det går inte att bortse från det faktum att barn behöver sina pappor, särskilt pojkar. Att pojkarna kanske inte alltid är helt överens med sina pappor är inte det viktigaste, men de behöver veta att deras pappor älskar dem och att de alltid kommer att göra det. De behöver någon att se upp till. De behöver lära sig hur man agerar som vuxen man.
Vi vuxna måste våga vara vuxna och en av de viktigaste sakerna vi kan göra är att visa våra barn att allt vi gör får konsekvenser och sedan, när tiden är mogen, släppa dem och våga låta dem göra sina egna misstag. Hur tänker du om det?
Har jag inte gjort något annat bra som mamma så vet jag i alla fall att jag har gett barnen kärleken till musiken. Jag tror inte det går en dag som vi inte har någon gemensam musikupplevelse. Idag vill jag dela med mig av ett av de mest fantastiska TED-tal jag har hört. (Visst finns det många bra, men det här är för mig lite speciellt.) Lyssna på den döva slagverkaren Evelyn Glennie och förundras. Här är min egen lille trumslagarpojke efter att ha sjungit i Adolf Fredriks manskör på valborgsmässoafton. ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv”, eller hur var det nu?
Ps: Evelyn visade att man inte behöver kunna höra för att uppleva musik, men jag kan ändå inte tänka mig ett liv utan fungerande hörsel. Titta på Sarah, född döv, då hon hör sig själv för första gången på 29 år… Teknikens under!
Hej på er kära läsare, besökare, släkt, vänner och indrullare!
Innan jag drog igång bloggen igen efter det ofrivilliga uppehållet tänkte jag mig noga för. Det är bra att tänka till då och då. En av mina gamla barndomsvänner tycker att jag ställer så många frågor jämt och tyckte att jag borde vara lite mer som Magnus Ugglas Jerry. Tyvärr funkar jag inte riktigt så. Jag tycker och tänker. Ofta och mycket. Jag tror det är därför jag gillar att blogga. Jag är gammal dagboksskrivare, men en dagbok får man ingen respons på. Den fungerar som ett bollplank för en själv och för de stackare som eventuellt kommer att läsa mina dagböcker en vacker dag kommer jag nog att framstå som en extremt känslomässig person utan någon förankring i jorden. (Jag har skrivit som mest i perioder som har varit omvälvande, ledsamma eller tunga. Det ger ju ingen rättvis bild av verkligheten?!)
Här inne rör sig en hel massa människor. Jag känner rätt många av er och uppskattar verkligen ett hej både i kommentarsfälten och ”i verkligheten” då vi träffas. Då jag precis hade installerat Google Analytics skrev jag upp alla ställen som mina besökare kommit från, men det funkar inte igen – ni har blivit för utspridda. Här är topp tio sedan den första januari i år:
Stockholm – 3019
Malmö – 692
Karlskrona – 362
Göteborg – 317
Phuket – 310 (nu är det slut på de besöken)
Berlin – 304
Uppsala – 225
Borås – 170
Vetlanda – 169
Eskilstuna – 144
För att fira de över 11 000 besöken som gjorts här i bloggen sedan den 14 november och dagen då min mormor hade fyllt 92 år om hon fortfarande hade levt tänkte jag att det kunde passa bra med en liten utlottning. Jag plockar ihop ett må bra-paket med några pocketböcker, lite choklad, ett gäng pysselprylar och en riktigt bra skrivpenna. Skriv bara hej här i kommentarsfältet eller skicka ett mejl till mig (monica@bernpaintner.com) innan söndag kväll så har du chansen till paketet. Under tiden kan du få njuta av några favoritlåtar.
Alltid Dig Nära (Sofia Karlsson)
Moon River (Andy Williams)
Jesus, Take the Wheel (Carrie Underwood)
Öppna Upp Ditt Fönster (Lisa Ekdahl)
Build Me Up, Break Me Down (Dream Theater)
Beds Are Burning (Midnight Oil)
Mormor fick vara med och fira sina tvillingflickors 60-årsdagar. Tänk att ha barn som är 60… Jag tycker det känns skumt att ha ett barn som har 45-46 i skostorlek och han är bara 15!
Mormor – jag tror det är här någonstans i vår skog som Glödknäppen bor nu för tiden. Jag har inte sett eller hört honom, men man vet aldrig var han kan tänkas dyka upp.