En regnig dag som denna har det givits tid att sortera och fixa, men jag har också lyssnat på mycket musik. Det är musik som inte är AI-genererad som bilden här ovan, utan som skapats ur mänsklig smärta och kärlek. Jag undrar hur länge människor kan behålla kärnan i sitt innersta innan AI suger ur den också?
Jag älskar Lisa Nilssons nya platta. Några av låtarna har hon skrivit själv, annat har hon plockat upp från andra och det har hon gjort med den äran. Livet är en cykeltur har jag lyssnat på hur många gånger som helst den senaste tiden och stora känslor tar plats när de vackra noterna och orden fyller mitt inre. Tolkningen av Ola Magnells…
…original (som inte heller är dåligt) är något utöver det vanliga. Ja, så tycker jag iallafall. Nu råkar det vara Magnells ord Lisa sjunger och de är i klass med Kenneth Gärdestads. Samma träffsäkerhet gällande vad det egentligen innebär att vara människa. Om du inte har lyssnat på detta mästerverk än hoppas jag att du tar dig tid att lyssna på alla orden, låta dem genomströmma ditt innersta och landa mjukt på en vacker plats.
Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.
För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.
Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.
Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…
Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…
Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…
Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.
And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.
Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.
Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.
När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.
Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.
Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!
Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)
Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.
It’s not how fast you can go The force goes into the flow If you pick up the beat You can forget about the heat More than just survival More than just a flash More than just a dotted line More than just a dash
It’s a test of ultimate will The heartbreak climb uphill Got to pick up the pace If you want to stay in the race More than just blind ambition More than just simple greed More than just a finish line Must feed this burning need In the long run
From first to last The peak is never passed Something always fires the light That gets in your eyes One moment’s high And glory rolls on by Like a streak of lightning That flashes and fades In the summer sky
Your meters may overload You can rest at the side of the road You can miss a stride But nobody gets a free ride More than high performance More than just a spark More than just the bottom line Or a lucky shot in the dark In the long run
You can do a lot in a lifetime If you don’t burn out too fast You can make the most of the distance First you need endurance First you’ve got to last
Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!
När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.
Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.
Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn.Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.
I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.
Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.
Sista dagen på december, sista dagen på året. Imorgon skriver vi i en ny anteckningsbok, får chansen att ta omtag och lägga sådant som inte är värt att ta med bakom oss. Jag älskar dessa naturliga brytpunkter, älskar känslan av fräschhet och möjligheter. Det känns hoppfullt. Vi lägger bakom oss ett år som har varit kantat av svårigheter för många nära och kära. Mitt eget 2024 var fint, men präglat av detta. Att se tillbaka på hela år är klurigt – det finns höga berg och djupa dalar genom alla perioder i livet och även tunga år bjuder vanligtvis på ljuspunkter. Detta är några av de härligheter som detta år lade i mitt knä:
Januari
Jag gick hårt ut med årsordet HEMSLÖJD och sydde bl a en morgonrock i Ellinor Nilsen-stil till äldsta dottern i försenad julklapp. Så roligt jag har tillsammans med min gamla symaskin, nu påminns jag om det igen. Även om jag hittat ett fantastiskt ord att följa mig under 2025 tror jag att hemslöjdsvibbarna får dra med mig in i allt detta nya.
Vi fick lite riktig kyla och det var dags att gå över isen till Jerkö igen. Eller ja, jag tyckte att det var lite läskigt och följde inte med hela vägen, men det var verkligen en minnesvärd dag.
Jag har massor av bilder från vår vackra natur här på Sturkö från januari då det blev många härliga promenader. Mina Icebugs (kängor med dubbar) har gjort att jag återigen vågar ge mig ut då det är halt.
Februari
Ljuvliga dagar i Stockholm, bl a heldag med yngsta dottern då vi gick på Nordiska muséet och njöt av god mat och många steg i vår vackra huvudstad.
Syskonsönerna flyttade in i ny, fin lägenhet och bjöd kusinerna på inflyttningsfest. Vi gamlingar fick också hänga med. Kul att de unga har så fin kontakt med varandra.
Vi hade en givande körhelg på Skärva herrgård. Jag älskar att hänga med detta gäng, de ger mig så mycket energi och glädje!
Mars
Vi firade estetsyrrans femtioårsdag med röjardag och finmiddag i Klackamåla. Jag är så tacksam över henne och mina andra syskon. Här är födelsedagsbarnet längst till vänster, sedan lillastesyster med ättelägg och så resebloggarsyrran.
Odlingssäsongen drog igång i vanlig ordning. Makens installation har hjälpt mig komma igång på ett bra sätt de senaste åren. Syrummet blev det nya inneväxthuset istället för Gurras skrubb och det visade sig funka jättebra.
Vi har pga Lilla L varit mycket mer i Stockholm än förut. Oj, så liten hon var här… Det går verkligen snabbt med utveckligen i början.
April
Den föränderliga julrosen var helt galen i år. Jag har sällan sett något så vackert i rabatten och njöt i fulla drag. Jag vet faktiskt inte om jag fått så mycket ”bang for the buck” av någon annan växt? Denna köpte jag på utförsäljning då den var liten och ”utblommad”. Visst är det viktigt att kunna se förbi någons yttre och försöka hitta potentialen?
Vi firade Valborg på byggarbrorsans vitsippsö i vanlig ordning och fick träffa brorsonens härliga norska fästmö. Härlig dag, en av mina favorittraditioner på året att ”fira” våra föräldrars bröllopsdag här och tänka att det väl ändå var väldigt fint att de träffades.
Vi fick vara valpvakt till svägerskans lilla skälliga yrväder. Hon älskar att vara här ute på Sturkö där det finns något att sniffa efter i varje litet hörn.
Maj
Ja, men första rejäla sparrisskörden blev dokumenterad och jag känner munnen vattnas igen. Trots att lådan som sparrisarna råkade hamna i av misstag inte ger de bästa förutsättningar får vi ändå tillräckligt mycket för att kunna njuta och till och med kunna bjuda någon på det goda.
Vi blev gudföräldrar och fick en härlig dag i Lund.
Våra ”Lidl-fruktspön” blommade för första gången, men på svägerskans inrådan plockades blommorna bort för att ge våra klenisar en chans att växa på sig lite. Vi får väl se om de klarade torkan förra året, jag är inte helt säker på det.
Juni
Vi städade ut i ladan för att bereda plats för snickeri och kunna fixa loppis. Ojojoj, det blev många timmar lagda där.
Min fine brorson tog studenten och det blev fest i Bredavik.
En härlig midsommar i goda släktingars och vänners lag firades med solen skinande, återigen över Bredavik. Fina E sydde ett skyddande tak till ”grillbordet” innan festen drog igång och vi var över 70 personer på plats. Ojojoj, vad våra föräldrar skulle ha myst.
Juli
Äldsta dottern och hennes familj var på besök i flera veckor. Njutbart. Vi var i naturreservatet och fikade bland kossor och dotterns ”typ” koskräck inbjöd till spännande utmaningar. Se, det var en rolig utflykt!
Loppisen drog igång och jag tror jag träffade nästan varenda granne. Kul att de tog chans att presentera sig då chans erbjöds. Nästan alla var trevliga, även sommargästerna som kom in och semesterloppade. Faktiskt en betydligt mer social tillställning än jag hade trott.
Syskondagen – favorit i vanlig ordning! Den här gången fick vi åka häst och vagn och blev bjudna på korv och våfflor med vacker utsikt. Att få träffa fars kusin var också jättetrevligt och upplysande. Han berättade mycket om släkten som jag inte visste.
Augusti
Det går inte att blunda för det faktum att en stor del av mitt liv handlar om det här under sommarhalvåret. Efter allt pysslande och vårdande och vattnande och rensande och gödslande är det äntligen dags att verkligen njuta av blomsterprakt och god mat.
Maken och syrran har haft lite otur med biodlandet, men årets honungsskörd blev inte helt kass. Tyvärr ljunghonung. Eller, jag gillar ljunghonung, men den är svår att utvinna och har en lite mer intensiv smak. Nu är dock fyra bisamhällen igång, vi hoppas på en härlig vår med en massa honung 2025.
Vi hade möjlighet att fira en hel del under 2024, bl a makens och min trettioåriga bröllopsdag. Glamping vid Östersjön bjöd på en av årets absolut bästa dagar.
September
Orsaken var väl inte så trevlig, men det var ändå underbart att kunna hänga med syrran i Skottland i en oplanerad vecka. Tack för livet.
Möhippa för yngsta dottern, en så mysig kväll där vi åt gott och pysslade inför bröllopet.
Att få hänga med några av människorna som betyder mest i mitt liv en dag var också finfint. Min faster bjöd in till ännu en möjlighet för mig att lära mig mer om släktens historia. Hon och hennes man tar så fint hand om fars föräldrahem. Det betyder mycket för mig att kunna komma dit lite då och då.
Oktober
Att fira Lilla L:s ettårsdag var naturligtvis en riktig höjdpunkt! Tänk så glada vi är att ha henne i våra liv.
Yngsta dottern har de senaste åren fått flytta runt i Stockholms andrahandsmarknad och som inneboende. Fy sjuttsingen, det har inte varit lätt. Detta var sista flytten från detta och vi tackade återigen Kian som varit med om så många flyttar vid det här laget att de är omöjliga att räkna. Sicken flyttbil. Det hade vi nog inte räknat med när vi tog med den i containern från USA.
Årets vackraste dag fick vi då estetsyrran och jag var i Klackamåla för att samla in naturmaterial till det kommande bröllopet. Ett sådant ljus har jag nog aldrig upplevt under dagtid. Allt började med denna hysteriska regnbåge och ljuset följde oss hela vägen hem.
November
En av de bästa dagarna på året var naturligtvis yngsta dotterns bröllop. Efter viss skrämselhicka löste sig allt med hjälp av insatser från vår fantastiska storfamilj och goda vänner. Wow. Jag blir tårögd bara av att tänka på dagarna runt denna ögonblicksbild! Bröllopet blev precis det brudparet drömt om. Vackert, roligt, fint, fantastisk mat och känslosamt.
November handlade också mycket om svägerskans och svågerns nya hem. Det är fantastiskt, men kommer att kräva många års insatser. Innan det var dags att flytta in skulle gamla golv rivas upp och så skulle det såpskuras. Fint att kunna hjälpa till lite. Jag är så glad för deras skull och tror att de kommer att få ett jättefint liv här.
Vinterns första och enda snö så här långt kom precis i tid till brorsbarnens årliga julpysselhelg. Kunde den ha kommit bättre? Svar: nej. Snögubben de byggde var så fin och hann leva i nästan ett helt dygn innan hans liv var till ända.
December
Love Actually in Concert, adventspyssel, Stockholm i december med min (nu f d ) japanska utbytesstudent, träff med fina vänner, julkonsert i Gubbis, Adolf Fredrik-Lucia – alltså decemberveckan i Nynäshamn och Stockholm bjöd på extra allt. (Foto: Lilla Ls mamma)
Vi firade svärmor med tårtfest och jag påmindes om hur roligt jag tycker det är att baka.
Att hålet efter kattluckan numera är galleri är stort. Efter åtta år med ett fyrkantigt hål i dörren känns det rätt fint att det äntligen är åtgärdat och jag har lust att fixa en massa fler grejer i samma paritet. Typ saknade lister, garderober som behöver dörrar eller skynken och lite sånt.
Att göra en sådan här återblick är lite klurigt. Vissa perioder är så intensiva att ett par dagars aktiviteter hade räckt för att fylla hela månadens kvot med skojigheter. Jag gillar i alla fall att ge bara det ljusa en plats på detta viset. Det har som sagt varit ett år med mycket oro och ledsamheter. Det är ingenting jag försöker skyla över, men allt har sin tid och plats tänker jag. Det är också viktigt att tänka på detta när man tittar på andras liv som kan te sig lätta eller överdådiga då allt det jobbiga och svåra inte får någon plats. Det kan inte delas öppet, SKA inte delas öppet.
Nu ska jag dricka kamomillte med honung och fortsätta se tillbaka på året och göra planer för nästa samtidigt som jag hostar ikapp med maken och sonen. Hoppas att just du som läser här får en fin nyårsafton och att 2025 börjar på bästa sätt!
Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.
Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.
Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.
2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.
Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!
… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
