Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.
Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.
Förgängelsens språk
Livet kommer och går likt en främling som passerar förbi. Vad har jag att se fram emot som ej talar förgängelsens språk? Ungdomens glöd falnar obevekligt och håret blir vitt. Endast de tre bergstopparna, som resa sig högt över nejden, komma att bevara sin skönhet oinskränkt.
Härom veckan satt jag och surfade (säger man ens så längre) igenom gamla bokmärken och länkar och rensade. För dig som läser här regelbundet är det ingenting konstigt med det. Jag håller ständigt på att rensa ut. Visst måste det vara så? Ja, så är det iallafall för mig. Jag kvävs av för mycket. Tycker om en massa olika typer av hem, bl a riktigt maximalistiska med sammetsdraperier och härliga färger, en lite bullrig miljö. Det handlar inte om att jag inte gillar och därför kvävs av mycket. Det handlar om att det känns som att jag drunknar om det blir för mycket. För många projekt, för många uppgifter på en gång, för röriga skåp utan överblick. Jag ogillar skarpt att något bara står på en plats ”sålänge”. Jag vill att allt här hemma har ett hem, en plats där den/det bor. Jag har olika stilar och faller lätt för prylar som är vackra i mina ögon. En vas, en ljusstake, en täljd björn som följer med i en auktionslåda. En poncho i precis rätt färg (fast jag vet att den enda poncho jag någonsin använder är min mammas gamla svarta fleeceponcho som håller mig varm och trygg) eller ett par bebisskor som är perfekta och supergulliga, men som inget av mina barn eller barnbarn hade kunnat få på sig pga knubbiga små fötter. De där textilierna som jag vill ge nytt liv då de bara kastats ut i en rensning efter en gammal släkting som lagt eoner av tid på att brodera, väva eller sy. Alla de där grejerna som jag faller för kan inte få följa med hem, men en del får göra det. För att balansen ska finnas kvar måste jag då omförhandla vad som behöver flytta ut. Det är som att jag med jämna mellanrum är juristen som hjälper mig själv i en bodelning. ”Du får vara kvar, men du får flytta ut”. Via Tradera, Pingstis eller Sellpy. Jag gillar också att ge bort gåvor som haft liv hos andra förut. Absolut inte för att jag är snål, utan för att skönhet finns på många ställen och även användarvänlighet.
Hur som helst. Jag kände starkt att jag behöver göra en omstart gällande somligt. Vi har redan regeln att inget som inte får plats får flytta in hos oss och vi har inget hoarderhus (vilket jag förstår att man skulle kunna misstänka). Det är ordning och reda överallt, den enda lite stökiga plats här inne är syrummet (särskilt bakom sängen där sonens marimba ligger under lite grejer som inte hade mått bra i ladan) och verandan (det ligger i sakens natur). I december är det tio år sedan jag klippte invigningsbandet i vardagsrummet och vi flyttade sedan in på riktigt i februari 2017. Jag tror att det är dags att inte bara hålla ordning, utan försöka hitta om något bara blev och om vi kanske kan förändra något i möblering eller förvaring. Både jag och maken har nu den tanken igång och det är lite spännande. Vi har andra behov nu. Vardagsrummet ska inte vara till en tonårsfamilj, utan ska passa en mormor och morfar som har barnbarn som kommer på besök många gånger varje vecka. Syrummets förvaring är inte särskilt välorganiserad jämfört med hur det skulle kunna vara. Sonens krypin ovanför trappan har blivit makens arbetsrum och behöver både bättre wifi och bättre möjlighet till förvaring. Vi behöver en bokhylla till, var ska den stå? Tioårsjubiléet kommer snart och när det gör det vill jag att vi ska vara färdigtänkta och färdigomorganiserade. Det känns spännande!
Jag vaknade, inte av att jag var kissnödig som annars är anledningen, utan av åskmuller och hårt regn. Morgonens åskväder som drog förbi lite lagom långsamt var helt underbart! Jag hade gett upp hoppet om att få uppleva ett sådant i år och är så tacksam för att min pessimism fick sig en dask på näsan. Jag låg sedan i halvslummer och njöt av vädret som skötte sitt utanför sovrumsfönstret. När det var dags att börja dagen på riktigt gick jag ut för att vittja regnmätaren. 25 otrooooliga millimeter! Vi tar emot varje millimeter med tacksamhet, detta var en riktig gåva. Vi satte en liten bokhäck häromdagen och ett sådant här regn är verkligen hjälpsamt. Kanske ska jag också flytta hagtornsplantor in i den gamla häcken nu när jorden mjukats upp lite? Eller så väntar jag några veckor med det. Jag tänker på doften av blöt katt och mys med Milla, vår underbart självsvåldiga madam och sista (senaste?) katt, framför kaminen i Snättringe. Hon älskade varken regn eller snö, men njöt kanske till och med mer av kaminen än jag. Då vi häromdagen var på besök hos en vän med två mysiga och sociala katter fick jag åter en intensiv kattlängtan, men är glad att jag får gosa hos andra då och då.
Den här tiden på året när allt stänger ner, avrundar, lägger sig att sova, är så fin. Jag skrev ”2027 finns nya chanser och ny sättpotatis” till min faster. ”Vi behåller framtidstron”, svarade hon då. Så är det. Vi behåller framtidstron. Det är vägen genom stora svårigheter och små. Ibland är det svårt att få med sig hoppet, men jag vet med bestämdhet att det är ens bästa kamrat då livet känns tungt. Jag har möblerat om lite på årstidsbordet och även här i köket. Nu är det lite mer höst inne än ute, men jag älskar löven som var dekorationer på yngsta dotterns bröllop med skogstema då hon gifte sig för två år sedan. Vi kommer inte att kunna njuta av grannarnas lönn i år då den är nedtagen och uppsågad till ved, men de här löven (bl a från den lönnen) håller fortfarande! (Förgyllda resp. ”målade” med Mod Podge.)
Igår gick jag händelserna lite i förväg och beställde två vinterjackor/kappor på Sellpy för 40 kr/st. De ser jättefina ut, men det är svårt att se detaljer på Sellpys foton som ofta är rätt kassa då det gäller mörkare plagg. Maken passade också på att beställa några nya jobbskjortor. Vi får se om det blev 340 kr som kastades i sjön eller om de blev väl investerade kronor. (Second hand är ju bara ”bättre” för en själv om man faktiskt får användning av det man köper.) Denna väst/poncho köpte jag för flera år sedan på Sellpy och är ett av mina favoritplagg. Speciell modell och fin färg. Nu fräschade jag upp den med noppborttagaren. Västen ser åter som ny ut och håller en säsong till utan problem.
… väl, så gläd dig, åt din lycka med envar, och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Jag vet inte hur många gånger jag har delat med mig av Esaias Tegnérs rader, men det är dem jag återkommer till när männen tänker på romarriket. Jag påminner mig själv flera gånger i veckan om denna visdom. Idag påminner jag dig också. Att livet växer då det delas med andra. Att jag gör mig själv en tjänst om jag delar med mig av härligheter av alla de slag. En lunch (funkar bra med linssoppa eller mackor). En blombukett. Ett par lökar. Ett citat. Några vackra bilder. En klokbok. Tips som förenklar livet. Musik som får mitt hjärta att sjunga. Foton från fina stunder som delats med andra. Släktforskning. Saker som jag inte längre har nytta av, men som kan förgylla någon annans liv. Tankar som är spännande. Jag blir till bättre nytta i kören om jag övar på mina insatser. Jag växer i min medmänsklighet om jag sträcker ut en hand och delar det jag har, om det än är något litet. Jag har möjlighet att både få hjälp och göra min röst hörd om jag engagerar mig i vägföreningen, min församling, i bygdegården eller vad det vara må. Andra blir glada om jag uttrycker min uppskattning till eller för dem. Själv må vara bäste dräng, men drängar jobbar bäst och får mest gjort i lag.
Detta är sådant som gjort mig lycklig den här veckan. Lyckan må vara svår att definiera och svår att fånga, men ett är säkert. Man måste öva på att både känna och fånga den. Göra medvetna val och låta sig förloras i stunder. Inse att lyckan som känsla är flyktig och att en mer långvarig lycka mer handlar om förnöjsamhet. Släppa jämförelsen där man i princip slåss med andra och istället välja att gå sida vid sida med dem.
Slutligen vill jag dela med mig av något det finaste jag hört. Jag var med syrran och svägerskan på Marinens Musikkårs Vasaskjulskonsert i fredags. De avslutade med Ulrica Pia, ett verk som beställdes av Amiralitetsförsamlingen av Stefan Nilsson (kompositör till musiken i Skärgårdsdoktorn, Så som i himmelen, Beck och annat vackert) till marinens 500-årsjubileum och hade urpremiär 2022, året innan Stefan fick reda på att han led av ALS och sedan dog. Om jag hört om detta så har jag glömt det, men nu glömmer jag aldrig mer. Musiken skrevs specifikt till Marinens musikkår samt orgeln och kyrkklockorna i Amiralitetskyrkan, något som gör denna inspelning ännu mer speciell. Jag hör historiens vingslag, seger, sorg, förlust och hopp i musiken. Kårarna rann nerför ryggen och tårarna rann ner för kinderna på mig där jag satt på min obekväma plaststol, men det var lycka jag kände. Och nu delar jag den med dig.
Ps: Här har du hela konserten. Väl värd att lyssna på! Om inte annat så för att få höra riktig karlskronitiska. Och höra Stefan Nilsson berätta om framväxten av Ulrica Pia. Jag älskar för övrigt Scenkanalen Blekinge! Så mycket bra musik.
Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.
Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.
Sara Rönne
Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).
En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.
Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)
Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.
Birgit Nilsson och Jenny Lind har nu haft tillräckligt med tid att vänja sig med kycklingarna som inte är så kyckliga längre. Tre tuppar som går omkring och brölar. Två av dem ska bort, men vi ser lite hur de reagerar när de lever tillsammans allihop innan vi bestämmer oss för om Toto, Robbie Williams eller Magnus Uggla får bli herre på täppan. I vår fina hönsbok står det att det blir tuppfighter då ungtupparna är ungefär ett halvår gamla. Jag vet inte om hormonerna svallar högre hos våra tvåmånaders herrar för de tuppar sig alla tre mot varandra mest varje dag. De slåss absolut inte, men deras halsfjädrar burrar upp dig och de trippar fram och tillbaka och muckar med varandra. Och ingen tuppar sig mot Birgit som ju är ledarhönan. Alltså, det är med hackordning är verkligen en grej. Hos oss hackar de inte, men det är mycket tydligt vem som har tillgång till maten först innan de andra får sin del. Hur som helst, idag är det dags för dem att flytta ihop i det ”riktiga” hönshuset. Därmed behöver de också en utegård så de inte behöver sitta och häcka inomhus i flera dagar medan de lär sig förstå att de alla ska bo därinne. (På kvällarna har kycklingarna gått in till sitt kycklingbo även om alla har gått fritt ute tillsammans.)
Maken har nu byggt denna lilla utegård. Igår kom vår svärson, svågern och systersonen och hjälpte till och tidigt i morse kom svärsonen tillbaka för det sista. Heja! Nu håller vi tummarna för att det går smidigt och att deras inordnande i gruppen går någorlunda smidigt. Vi hoppas på att det blir så.
För övrigt har jag stor respekt för hönsnät. Som barn sprang jag in i en sådan här rulle och sprättade upp benet till skelettet. Ve och fasa! En dansk, arg läkare sydde ihop såret innan bedövningen hade kickat in och min moster som kört in mig till akuten fick skälla ut honom. Ve och fasa! Men wow, ändå. Tyckte min moster var urhäftig. Efteråt gick det inte heller bra då ett stygn släppte och såret blev infekterat. Ve och fasa! Resultatet blev ett 5×1 cm stort ärr som fortfarande är väl synligt på mitt underben. SÅ många gånger jag blev ledsen då folk frågade vad jag hade gjort på mitt ben. Idag bryr jag mig inte alls om ärret, men respekt för hönsnät har jag fortfarande…
Jag fastnade vid en kommentar som Anna skrev till förra inlägget om vår plats här på jorden. ”…inte bara ett hus att bo i, utan ett hem fyllt av liv, minnen och människor”. Det är ingen hemlighet att jag är hemmakär och att jag gärna hänger hemma både ensam och i sällskap med andra. Jag vill att det ska vara en plats där jag känner mig fullständigt trygg, men också en plats dit andra känner sig välkomna. Genom åren har det varit olika viktigt hur nöjd jag har varit med mina hem. Eller, den yngre versionen av mig var ganska sällan nöjd när jag tänker efter. ”Det är väl lätt att vara nöjd om man bor i en pittoresk sommardröm” kanske du säger, men det handlar inte alltid om de faktiska omständigheterna och om det tänkte jag skriva lite idag.
Som alldeles precis nygifta flyttade vi till Palo Alto i Kalifornien. Historien runt det hem som vi hade under skolåret 1994-1995 då maken gick på Stanford och jag hade tjänstledigt och pluggade/gjorde volontärarbete i en skola ”med utmaningar” hittar du här. Vi trivdes så bra på alla sätt och vis och hade fantastiska människor runt omkring oss. Eftersom vi levde i någon annans hem där vi delade allmänna utrymmen med singelmamman som ägde huset och hennes tonårige son, samt två andra studenter som också hyrde varsina rum, fanns det teoretiskt inte riktigt chans att göra detta hem till vårt rent praktiskt. Vår hyresvärd var dock enormt generös med sitt sociala kapital. Hon bjöd in oss på familjemiddagar, jag fick vara med i hennes bokklubb, hon tipsade andra om min existens och att jag inte hade arbetstillstånd men gärna hjälpte andra för att ha något att göra och vi fick gärna hänga i hennes vardagsrum om vi hade vänner hemma. Detta BLEV verkligen vårt hem. Vi hade knappt några pengar, men var otroligt rika på både upplevelser och erfarenheter då vi flyttade tillbaka till Sverige. M inspirerade oss mycket gällande både det ena och det andra och hon är en av de personer som har påverkat mig mest i vuxen ålder, både gällande hur hemmet ”såg ut” och hur det kändes. En sann influencer!
När vi flyttade hem till Sverige igen hamnade vi i Visättra i Botkyrka kommun. Det låg så vackert med en enorm svamp- och bärskog bakom knuten, men själva området var väl ”sådär”. Det slangades bensin från vår bil vid flera tillfällen, så trots att jag är en sådan som vill ha full tank ”hela tiden” var det bara att bita i det sura äpplet och bara tanka lite åt gången. Jag hade aldrig valt att flytta till Visättra igen, men åren här var i backspegeln ändå härliga. Det var här vi blev föräldrar för första gången, det var här jag samlade inspiration till hur jag önskade att vi skulle bo ”sen” och vi försökte få till det där öppna hem som M i Palo Alto hade inspirerat till. Vi hade två av mina systrar och deras män i samma hus och grannhuset och åt middag på rullande schema hos varandra en gång i veckan. Det var en plats som blev ett ”så länge”, något som tyvärr genomsyrade mycket då jag tänker på den tiden så här i efterhand. ”Så länge” är faktiskt nästan aldrig någon bra grundinställning.
Jag har berättat om min vän som gick igenom sina föräldrars foton då de skulle fira femtioårig bröllopsdag. ”Pappa är en fantastisk fotograf, men när jag satt och bläddrade igenom alla dessa bilder var det enda jag brydde mig om vilka tapeter vi hade, vilka som var med och var symaskinen stod, inte hur vacker en blomma var.” (Fritt ihågkommet, men du förstår kanske vad hon menade med det.) Precis så kände jag idag då jag snabbt bläddrade igenom några album för att hitta bilder från våra olika boenden. Jag har tagit en massa ”fina” bilder på barnen genom åren, men vill påminnas om mycket mer. Ljuset (eller hur skumt det var) då man kom rätt in i köket från korridoren i vårt studentboende t ex. ”Family housing” på campus på University of Pennsylvania erbjöd maken en inredd trea till oss med integrerat kök och vardagsrum, ett badrum (som jag inte med all kraft i världen kan komma ihåg mer än att det var rätt stort) och två sovrum (föräldrasovrum med en gigantisk king size-säng och arbetsplats, samt ett barnrum vägg i vägg). Allt gick i olika nyanser av chokladbrunt, bajsbrunt och nikotingult. Maken hade flyttat dit på förhand och fixat allt inför vår ankomst och min mamma följde med mig, tvååringen och den fem veckor gamla bebisen på planet. Jag steg in lägenheten och kände ”NEEEJ!”. Jag hade helt klart baby blues, något som inte gjorde det lättare att ta till mig denna lägenhet till mitt hjärta. Jag kände mig ensam och eländig och maken fick peppa mig att ta tag i mitt sociala liv för att inte ruttna bort alldeles. Det var här jag myntade uttrycket ”home is where I put my butt”. Svälj förväntningarna, gilla läget, gå ut med mod och se bortom det mest uppenbara. När jag hade hanterat alla de stökiga känslorna hände det grejer. Jag blev ansvarig för en internationell lekgrupp och höll till i lekrummet (sista bilden) på entréplanet i vår byggnad och vi fick som familj två riktigt härliga år tillsammans. Vill jag bo i Philly igen? Nej. Ångrar jag de två åren där? NEJ! Vi hade så mycket roligt, både själva och tillsammans med andra personer från hela världen. Somliga har jag fortfarande kontakt med. Och så blev jag av med min fobi för silverfiskar då vi hade kackerlackor i huset, hahaha! Trots att vi bodde inrett, fick beta av vårt sparkapital för att överleva ekonomiskt försökte jag verkligen göra hemmet till vårt. Jag gjorde det bästa efter omständigheterna. Det värsta från den här tiden var känslan av avundsjukan gentemot andra studentvänner som bodde på helt andra sätt. Jag känner i allmänhet sällan avundsjuka och förstår var den kom ifrån, men vinsten i form av driv framåt gick inte att implementera. Att jämföra sig med andra när man redan vet att omständigheterna inte är optimala är plågsamt. Tur att det inte fanns några sociala medier under den här tiden!
När vi flyttade hem till Sverige efter den här USA-rundan vägrade jag ett temporärt boende igen. Vi åkte runt och tittade på boenden i ”finare” områden norr om stan, men vi hittade ingenting som kändes rätt. När huset i Snättringe dök upp i flödet fick jag övertalas att ens åka dit då jag tyckte att det var så fult med svarta knutar på ett rött hus. Jaja, jag levde lite i lala-land och hade förväntningar som överskred både vår budget och hur verkligheten såg ut. När vår son satte sig på altanen på baksidan och sa att här skulle vi bo så blev det så. Här hade jag inga större problem att gilla läget. Vi fick tolv fina år där jag ”puttade min butt på plats” i lugn och ro. Vi bodde på en plats där vi hade nära in till vår vackra huvudstad. Grannskapet var finemang, vi bodde på en plats som kändes trygg, barnen fick växa upp under goda omständigheter. Jag ville absolut inte flytta härifrån, men det var ju tur att jag blev utröstad av resten av familjen…
… för annars hade vi aldrig hamnat i Orem. Jag har skrivit så mycket om denna tid att jag inte känner att det behövs mer, men bara bilderna på detta hus får mig att känna varma, gosiga känslor in i själen. Trots att jag bara tyckte om utsidan då vi flyttade dit! Vi hyrköpte det med våra vänner med tanke på att vi skulle köpa loss dem om vi bestämde oss för att stanna och de skulle köpa loss oss om vi flyttade. Precis så blev det. De fortsatte att hyra ut det ända tills förra året då de själva flyttade dit. Det känns fint att veta att jag kan komma dit och hälsa på igen, även om jag då kommer hem till någon annan. Vårt hus, men någon annans hem. Våra husvänner var en stor del av vårt liv där och fortsätter vara det, men på ett annat sätt nu såklart. När jag bodde här på Carterville Road tänkte jag ofta på hur jag hade velat göra om huset. När våra vänner renoverade inför sin flytt valde de att göra det på sitt sätt, så nu är det nytt på deras vis. Det stör mig inte, jag inser att mina minnen har med andra människor och upplevelser att göra. Huset blev ”ett hem fyllt av liv, minnen och människor”, något som fortsätter vara sant för oss. Jag gillar att ha det fint omkring mig och har gjort mitt bästa för att uppfylla det behovet genom åren. Samtidigt inser jag att om jag måste välja så fokuserar jag långt hellre på annat än nyansen på tapeten eller vad som hänger på väggarna.
Jag hoppas att vi får fortsätta fylla den här platsen med allt vackert under många år framåt. Skulle det behöva bli på något annat vis får jag ta det då. Jag kommer alltid att påminna mig själv om att ”home is where I put my butt”. Att jag kan sitta så mjukt och skönt just nu är något som jag inte tar för givet. Tacksamheten är stor, inte minst till min brorsa. Utan honom hade vi inte varit här idag. Det är en otroligt vacker plats utan kackerlackor, haha. Perfekt på många vis, men vi fortsätter att utveckla och förändra där vi ser potential. Lite i taget. Och med påminnelsen att fira varje framsteg innan man går vidare till nästa projekt. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.”
Jag älskar vårt hem. Visst finns det saker att åtgärda, men överlag finns det något härligt att hämta i snart sagt varje hörn. Vi fick bo in oss lite i taget eftersom bara nedervåningen var färdigrenoverad (förutom verandan) då vi flyttade in. Yngsta dottern fick eget rum som nu blivit syrum/gästrum. ”Skrubben” ovanför trappan som var tänkt att bli gästrum blev sonens rum under en period då han flyttade hem för att kunna samåka med sin pappa till Kalmar och har nu blivit makens arbetsrum. Jag tänker på de beslut och uppoffringar som har lett till att jag kan stiga upp på morgonen och njuta av att det glittrar i den rena disken efter en god natts sömn medan lilla Titti sitter och sjunger om kycklingarna som bajsar och äter banangröt med blåbär. Jag, liksom alla andra, har gjort många dumma val genom åren, men beslutet att flytta tillbaka till Karlskrona var inte ett av dem. Denna dagen börjar i tacksamhet över beslut som fattats av oss, av familjemedlemmar och av andra personer. Dessa beslut har varit giganorma eller pyttesmå, men de har lett hit. Fjärilseffekten. Eller tja, typ. Det går inte att leva sitt liv i ångest över varje litet val som ska fattas. Jag tror ändå att det är bra att med jämna mellanrum ägna en stund åt att påminna sig om att både val och icke-val leder till att det blir som det blir. Och idag handlar mina sådana tankar runt att vi hamnade i detta hus som blev vårt hem och att vi blev kvar. Senare idag ska jag gå på vår vägförenings årsmöte. Hade jag sett detta i min framtid? Jag som knappt visste att det fanns ett Sturkö bortom Bredavik… Nope. Tack för att vi inte kan räkna ut allt på förhand. Tack för att det går att omförhandla saker och ting, både stort och smått. Tack för kloka val och tack för att det kan bli bra även om vi väljer tokigt.
Den senaste tiden har jag tänkt (orimligt) mycket på mina upplevelser av vad som är sant och det i mitt liv som bygger på antaganden som kanske inte stämmer. Inte ”säg, vad är sanning”, utan mer vad jag har för föreställningar om sådant som tillhör min historia och mitt dagliga liv som har utrymme att tas itu med för att funka bättre för mig. Både teoretiskt och praktiskt. Anders Hansen in all his glory har sin bild på hjärnan och människors mentala liv. Allt är helt säkert inte sant, men mycket stämmer och förklarar ett och annat som utmanar människors hälsa. Både fysisk, mental och andlig sådan. Att hans förklaringsmodeller i somliga fall bygger på hypoteser och antaganden som kanske inte är sanna är okej. Förklaringsmodellerna funkar iallafall. Jag tänker bland annat på minnen och vad han skrev gällande det i Hjärnans akilleshälar. Hur ett minne omformas varje gång man plockar fram det och att det efter många framplockanden kanske inte är med sanningen överensstämmande. Eller, att när två personer berättar om samma situation och berättelserna skaver mot varandra betyder det inte att den ena nödvändigtvis har fel eller ljuger, utan att tolkningar av verkligheten ser olika ut beroende på vem man är, hur man blir bemött och vad man absorberar av en händelse. Att man har löst något på ett visst sätt en dag kan också ha en massa olika orsaker. Ibland har något bara blivit så utan någon som helst eftertanke.
Pga död i storfamiljen rensas det nu friskt på somliga håll. Delar av det utrensade har redan hamnat hos oss, men det är möjligt att det finns något annat som också kan hamna här. Maken önskar att det blir så. Egentligen jag också, men jag sa först nej pga vårt lilla hus. ”Det gaur ente”, som man säger här i Karlskrona. När han nu var iväg för att hjälpa sin mamma började jag fundera vidare på mitt nej och utmanade mina egna föreställningar. Det kanske visst skulle gå? Bara för att vi möblerade på ett visst sätt 2017 betyder inte det att det behöver fortsätta att se ut så. Mina tankar ledde vidare till en riktig omstrukturering. En lösning av förvaring som har varit dålig redan från början fick en lösning som nu funkar mycket bättre. Du vet den där evighetsrensningen som jag hållit på med i flera år vid det här laget kunde fortsätta efter att ha legat nere över sommaren. Jag vet att det låter omöjligt att rensa så här mycket fast varken jag eller maken är hoarders, men det är det inte. Och det finns en hel del kvar att göra. Jobbet jag gjorde i veckan är dock slutfört. Jag har en bättre lösning för känsliga säsongsprylar som inte kan stå ute i ladan pga fukt, jag har hittat en bra plats för färg som inte kan stå i frysgrader och det finns nu plats för det som maken gärna vill ska flytta hit. Vårt allrum på övervåningen har blivit ett musikrum, äntligen! Spelen och en del leksaker till besökande barn som såg så stökiga ut i just allrummet står prydligt bakom den vikvägg jag använder i samband med mina samtal. Perfekt! Jag har plockat ner lampor med lysrör som passar bättre i snickeriet än i mitt arbetsrum och jag har testsuttit soffan med den nya placeringen. Rullbordet får jag fundera vidare på, kanske hamnar det hos vår dotter som gärna tar över det om det blir så att det inte får vara kvar. Det är nyttigt att omförhandla. Det är viktigt att omförhandla. Det kan såklart bli sämre, eller bara inte bättre, men det kan också bli jättebra. Oavsett om omförhandlingen sker i huvudet eller i möbleringen i allrummet.
Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.
Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken, och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.
Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.
Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.
Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)
Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.
Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.
Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!
Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.
Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?
Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.
Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.
Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!
