familj – Sida 96

God Jul, hör ni!

24 december, 2011 Inga kommentarer

Fiffi skickade finaste överraskningspaketet. Vi blev så glada! Här syns inte ens allt då vi hade på oss halsband, armband och ett par torgvantar. För er som gillar vad ni ser tycker jag att ni ska gå till Fiffis butik. Där hittar ni massor av fina grejer!

Årets gran är den finaste vi haft. I den hänger alla våra jular tillsammans i en salig röra. Jag älskar verkligen att klä granen med barnen och se deras förtjusning i att höra samma historier om och om igen! Traditioner är viktiga.

Slutligen vår FB-hälsning då det inte skickades ett enda julkort från det här hushållet… Jo förresten, syskonen i Australien och Thailand fick! Ha en fin jul. Det tänker jag ha. Jag börjar med att hacka ihop en Jansson. God Jul!

Musik

Jag älskar att sjunga.

18 december, 2011 2 kommentarer

Det var så roligt att sjunga idag! Jag älskar att vara del i en kör (eller i en orkester för den delen). Musik läker. Jag satt och grät en skvätt då Anna-Lotta sjöng en svensk version av Hymne à l’amour (enda versionen jag hittar sjungs av Rikard Wolff, Anna-Lotta sjöng den på ett sätt som passade min smak bättre), men annars stod jag nog mest med ett fånigt flin på ansiktet. Maken påstod att jag såg gladast ut i hela kören, ungefär som det var den där julkonserten 1993 då han spanade in mig för första gången. Ja, vad vore jag utan musik? En bekant som var på konserten sa att kören var jättebra, att Anna-Lotta var bra, men att Göran ”inte var hans typ av musikstil”. Han nämnde inte ens Andreas Landegren, vår helt fantastiske pianist som spelade oss alla in i musikparadiset!

Jag har min fina lillasyster här! Hon passar på att träffa oss i några timmar innan hon far till Skottland för att fira jul med våra föräldrar och vår syster och hennes familj. Vi myser, för det är hennes enda önskemål. Brasa, nötter, långa diskussioner… Kanske får hon följa med mig en runda till SKHLM i morgon, men det har jag inte talat om för henne än. 🙂

Funderingar

Love Actually och kärlek i verkligheten.

11 december, 2011 2 kommentarer

Nästan lika mycket jul som Lucia är Love Actually för mig. I morgon ska jag titta på den igen, för femtioelfte gången tror jag. Jag fastnade för LA första gången jag såg den. Så mycket känslor och mänskliga roller. I dag känner jag extra för den stackars olyckligt käre bästisen. Suck! Livet är krångligt ibland, både på film och i verkligheten.

Här hemma är dock allt annat än besvärligt just nu. Vi har firat väl genomförda konserter med glögg, varm choklad med marshmallows, lussebullar och gott humör. Härligt! Kärlek i verkligheten.

Funderingar

Jag gillar att vara mamma.

3 december, 2011 2 kommentarer

Nu har jag klarat av andra julklappsrundan, den här gången tillsammans med yngsta dottern. (Allt är nu klart för tjejerna. Sonen åker säkert in till stan med pappa dagen innan julafton om jag känner dem rätt. Kul för dem i så fall.) Skärholmen en lördag. Hm. Tur att sällskapet var trevligt i alla fall!

Den här tioåringen fyller elva om två veckor. Så här var det runt den här tiden år 2000: vi var nyinflyttade, det snöade en massa (och jag fick skotta med min stora mage i vägen, för maken jobbade som en blådåre), julpyntet var nerpackat efter våra år utomlands och det var fullt upp med de två ”stora” som då var två och fyra år gamla. Livet ändrar sig så snabbt. Det känns dumt att säga till småbarnsföräldrar att de ska njuta av tiden som föräldrar till små barn, men jag kan inte låta bli. Rätt vad det är sitter man och undrar vad som hände och vart tiden tog vägen. Suck. Nej, inte ner i nostalgiträsket. Nu ska vi lyssna på käck julmusik och julbaka lite i stället. Hoppas att ni får en fin andra advent!

Ditten och Datten

Thanksgiving i vår tappning.

26 november, 2011 10 kommentarer

Vilken Thanksgivingmiddag det blev! Helt perfekt i år. (Det här var den tionde i raden och jag har hunnit förfina mina recept och själva tågordningen i matlagningen.) Jag borde ha gjort ännu mer stuffing, men annars var det Purr-Fect. Jag gillar den här maten mycket bättre än julmaten, så jag är glad över vår adopterade helg.

Bara en ingenjör tänker ”Hävert!” då frun är orolig över att skyn ska rinna över i ugnen. Dagens roligaste stund!

Alltså. Pecanpaj. Man kan bara äta lite, lite tillsammans med en klick grädde, men det är underbart gott.

Vår söta student Abby hade gjort de här fantastiska kalkonmuffinsarna! De var inte bara jättesöta och välgjorda, utan också riktigt mumsiga.

Naturligtvis tog jag en närbild på den enda kalkonen som hade problem med ett ”runny eye”…

Det här, mina vänner, kallas diskbänksrealism. Så här såg köket ut efter tre fyllda diskmaskiner. Efter en maskin till och lite handdisk är det nu jättefint där nere. Dags att sätta igång med adventsgröten och lussekatterna. Eller nej, jag väntar faktiskt tills i morgon bitti.

Dagens många gäster krävde ommöblering. Vi blev så förtjusta i placeringen av den flyttade soffan att den nog kommer att få stå kvar här. Får se hur det känns om några dagar då nyhetens behag har lagt sig lite.

Funderingar

All American.

25 november, 2011 2 kommentarer

I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.

Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… 😀

I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?

Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!

Ditten och Datten

Nästan adventsklar.

23 november, 2011 3 kommentarer

Dagen har jag ägnat åt ompysslande av sjuk son, jobb, skjutsande av barn och adventsstäd. Jag bestämde mig för att helt enkelt ta tag i fönsterputs och gardinnedtagning trots att jag inte alls är i stämning. Jag hann dessutom tvätta julgardinerna (de är i linne och blir så lätta att stryka då de är lite smått fuktiga) och ställa undan alla blommor som inte har någon plats i vardagsrummet då decemberinredningen ska på plats. A frågade efter bilder. Jag har stora problem med min kamera och borde väl skaffa en ny, men så länge får extrakameran (som suuuuuger) rycka in.

Bautablomsterarrangemanget började ge upp idag, så jag tog det som fortfarande var fint och försökte få till en gnistrande bukett. Amaryllisen som jag köpte billigt för ett tag sedan har fått stå i ett fönster för att inte bli så där ranglig och jättelång, men nu fick den en fin kruka, lite mossa från vår ”gräsmatta” i trädgården och sällskap av IKEA-ängeln som jag tycker är rätt söt.

Julkaktusarna som duktigt sätter blommor lagom till advent varje år om man bara behandlar dem tillräckligt styvmoderligt under sommaren fick flytta ut till ett nyputsat fönster. De kommer snart att bli belysta av en vacker, stor pappersstjärna.

Orkidéerna som brukar pryda vardagsrummets fönsterbrädor fick i stället flytta ut i tvättrummet. Där huserar de nu med några tråkiga St Paulior (eller hur man nu säger) som vägrar gå i knopp. Jag tänker inte ge upp! Trägen vinner.

Vi har ett gäng utlandssvenskar att tänka på inför julen. Här är delar av ett julpaket som snart kommer att skickas till Australien. Jag skulle vilja skicka julklappar till en massa människor, men det går ju inte! Vi får ta de ”absolut nödvändiga”.

Jaha, ni vill veta om jag hittade the Christmas Spirit? Nej, inte någonstans. Men jag känner att det kittlar lite under ena foten, så kanske den är på väg nu…

Ditten och Datten

Tack!!!

22 november, 2011 6 kommentarer

Idag kom ett överraskningspaket i brevlådan! Ett sådant där som är tjockt och oregelbundet och spännande. Min syster hade plockat ihop ett riktigt feel-good-paket och skrivit ett instruktionsbrev om vad jag ska göra med alla sakerna. Japp! Jag ska lyda till punkt och pricka. (Fast jag kanske inte lyder då det gäller musiken… :))

Jag lägger gladpaketet till de två överraskningarna från förra veckan – en jultidning från svärmor och en spännande film från Lotta. Tänk så fint det känns att vara omgiven av omtänksamma människor…

Funderingar

Måndag!

21 november, 2011 Inga kommentarer

Oh, yes. Jag gillar måndagar. Jag gillar chansen till nystart. Jag gillar att vakna till något nytt, att kunna göra om och göra bättre. Måndagar funkar precis lika bra som vilken nyårsdag som helst.

Idag kan det hända att någon i familjen vaknade på helt fel sida. Jag önskar att jag kunde ge henne chansen att vakna om med solsken i blick, men det går ju inte. Kanske hade det blivit bättre om jag hade låtit henne titta och lyssna på det här? Känner inte ni också att ni vill vara med där på scenen?

Det är svårt att hänga med i en tonårings känsloliv. Ena stunden är livet toppen och utan att man som förälder fattar vad som hände är det plötsligt botten. I går frågade jag en väninna som har lite yngre barn om vi skulle byta ett tag. ”Det tror jag inte att du vill”, svarade hon. Hm, omväxling förnöjer? Lite tonårshormoner mot trots? Pre-pubertet mot sömnlösa bebisnätter? Ungdomens velighet mot medelålderns uppgivenhet? Äsch, jag är nog rätt nöjd med vad jag har ändå.

Funderingar

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

16 november, 2011 4 kommentarer

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?

← Föregående 1 … 94 95 96 97 98 … 100 Nästa →