Om avundsjuka.

Jag har sex syskon och en extrasyrra som jag är väldigt stolt över. Jag gläds med dem då de lyckas i livet, när det går bra för deras barn eller om de har klarat av något som känts som en uppförsbacke. Jag känner med dem då något är svårt eller jobbigt. Jag hejar på dem då de behöver det. Jag kramar om dem, både bildligt och bokstavligt, om det skulle behövas. Idag känner jag att det rätta är att skriva ett litet blogginlägg om avund.

SONY DSC

Min syster Annika har sedan hon var riktigt ung drömt om att resa över hela jorden. Hon är dessutom en av de mest målmedvetna människor jag känner och har skrivit och bockat av listor i oändlighet då det gäller både det ena och det andra. Vi skiljer oss åt i det att hon är betydligt bättre på att se till att få sina drömmar uppfyllda. Hon jobbar hårt på det, både med målsättningar, telefonsamtal, mejlkontakter och nätverkande. Hon är verkligen värd all framgång hon kan få! Under de senaste åren har det börjat gå riktigt bra för henne då det gäller resandet. Hon driver en vid det här laget framgångsrik blogg, Resfredag, och har en resepodd tillsammans med sin kompis Lisa.

I takt med att det har gått bra för Annika har det dykt upp avundsjuka kommentarer, näthat och ”trollande” i bloggens och poddens kölvatten, men också i Annikas privata ”sociala media”-flöde. Första gången det hände blev jag rent paff, men nu när det har hänt flera gånger har jag insett att det här är ett fenomen som man inte kommer ifrån som offentlig person. Egentligen kommer man väl inte ifrån det i vanliga livet heller, men skvaller som pågår bakom ryggen gör kanske inte lika ont som ord i svart på vitt.

Avundsjuka är en av ”dödssynderna” och vi kan väl tycka vad vi vill om den. Den är tydligen den känsla som brinner starkast i oss människor och har du tid tycker jag verkligen att du ska läsa den här artikeln som lyfter upp avund, vad den gör med oss och hur vi blir påverkade både personligt och i samhället av denna starka kraft.

Vill du lyssna på ett bra TED-tal som handlar om karriär, snobberi och hur man kan hantera både sin egens och andras framgång tycker jag att du ska lyssna på Alain de Botton.

Är du avundsjuk? Känner du att avunden äter upp dig inifrån i dagens samhälle där folk delar lyxig och vällagad mat, läckra partners, vita stränder i avlägsna semesterparadis, sexpack på magen eller vad det nu är i parti och minut? Gör som en av mina vänner – lägg ner Facebook, Instagram och andra sociala medier. Sluta jämföra dig med dina vänner och bekanta. (Om du inte hunnit lyssna på Alain de Botton så kan jag avslöja att det är just deras framgång som gör mest ont för oss. Ajajaj.)

Jag har talat om tacksamhet förut, hur viktigt det är och hur man kan lyfta sin egen livskvalitet genom att öva på att se det fina man har i sitt eget liv istället för att ägna så många tankar åt det man inte har. Tacksamhetsdagbok äger, kära du! Peace.

Continue Reading

Dagens upptäckt.

Både maken och jag har pluggat in våra släktforskningsuppgifter i familysearch.org. Idag hittade jag den roliga sidan relativefinder.org, ett program som jämför ens familjeträd med olika ”kändisars”, till exempel kungligheter och klassiska kompositörer. Det visade sig att jag är släkt med Sibelius genom min morfar! Har man bara en enda kändis i släkten tycker jag han är ett bra alternativ. Här kan du få höra och se min favorittolkning av Finlandia, Sibelius storverk. Det känns helt plötsligt som att mitt stora musikaliska intresse kanske har sin förklaring, hehe.

Vi visste redan att maken är släkt med Gustav III:s syster Sofia Albertina genom sin mormor, så vi förväntade oss lite kunglig glans i hans sökning. Det rasslade till med 888 kändissläktingar!!! Jag ska gå igenom dem i morgon. Det blir spännande!

Edit: Tja. På olika sätt är maken visst släkt med mängder av europeiska kungligheter (inte så konstigt med tanke på Sofia Albertina), men också en massa amerikanska presidenter, många inblandade i Salem witch trials, Lucille Ball, Edgar Allan Poe, Jesse James, Emily Dickinson, Davy Crockett och, tada, Jean Sibelius, haha! Vi är alltså släkt någonstans längs med vägen långt borta i fjärran. Skillnaden i Ks och mina resultat har till stor del att göra med att släktbasen K har är nästan 28 000 personer stark, medan min bygger på 363 personer. 

Continue Reading

Dagens Bridal Veil Falls.

I eftermiddags kom min syster och svåger för några intensiva timmars umgänge med oss. Hurra! En dålig maträtt till frukost Las Vegas i går ställde till med matförgiftning, så vi var inte ens säkra på att de skulle kunna komma. De åker nämligen vidare i morgon igen.

12_8

Det är inte bara det att både syster och svåger är osedvanligt trevliga att hänga med. De hade också med sig DET HÄR. Har du sett något liknande? Verkligen (o)tur att de kom.

12_5

12_6

Ännu en strålande vårdag inbjöd till trädgårdsarbete för mig, maken och yngsta dottern innan besöket hade hunnit fram. Jag gillar när S hoppar ihop innehållet i trädgårdsavfallstunnan. Vår trädgård är nämligen så stor att vi hade behövt fem sådana här tunnor runt den här tiden på året. Ja, ja. Vi får göra vad vi kan med det vi har.

12_2

I går satte vi lite penséer i ett par krukor. Det blev Sverigetema den här gången. Det syns kanske inte riktigt, för de blå blommorna har inte slagit ut lika mycket som de gula. Trädgårdens första påskliljor passade på att slå ut dagen till ära. Så fint!

12_14

Besökarna hade önskat att få komma till Bridal Veil Falls, så vi tog med dem på en strapatsrik promenad. Vissa delar av vägen mellan Vivian Park och fallen var fortfarande snötäckta, som här.

12_10

Medan vi plumsade i snö var det andra som roade sig med att paddla. Sekunderna efter att det här fotot togs trillade vår paddle boarder i vattnet. Huuuuu!

12_16

Anledningen till att T och N är i USA över huvud taget är att de passar på att fira Ts 40-årsdag tillsammans med sin bröllopsresa. Den blev nämligen aldrig av för femton år sedan. Bättre sent än aldrig får en särskild mening vissa gånger, eller hur?

12_17

Yngsta dottern och maken. Fint.

12_15

Söstra mi, hon är fin, hon. För några månader sedan var min likaledes fine bror här. Synd att vi inte fick till ett sådant här ”spana in i framtiden”-foto tillsammans.

I natt förlorar vi en timme på grund av den fåniga sommartiden och eftersom jag och tjejerna ska åka in på Music and the Spoken Word för att få in lite obligatoriska körlyssningstimmar för äldsta dottern är det nog bäst att hoppa i säng nu. Det här blev en finfin dag. Den lägger vi i plus-korgen! Peace.

Continue Reading

Triss i underhållsfria husdjur.

Yngsta dottern virkade väldigt mycket under en period. Efter att ha vilat från virknålen ett bra tag bestämde hon sig för att fixa med en överraskning till några små barn som både hon och jag gillar väldigt mycket. Jag tycker alla de här virkgossingarna är söta och får en ny favorit varje gång jag tittar på dem. Vilken gillar du mest?

1_1

1_2

Continue Reading

Spelkväll.

Vi gillar att spela spel. Helst sällskapsspel. I Sverige hade vi ett Wii Sports som satte fart på fläsket och att sjunga karaoke och spela fuskgitarr var också roligt. Barnen spelade ofta Super Smash Bros. Här har vi inga spelkonsoler, så vi får förlita oss på hederliga gamla bräd- och kortspel. Yatzy, schack och vanliga kortlekar används näst intill dagligen. Bananagrams är min favorit, Apples to Apples är populärt och vårt nyaste spel Set är en riktigt rolig hjärnbråkare! Har du några spel att rekommendera?

25_3

Continue Reading

Nu behöver vi vara starka!

19_1

Find a place inside where there’s joy and the joy will burn out the pain. Joseph Campbell

Ibland tar styrkan slut. Man orkar inte hålla masken, man orkar inte kämpa, man orkar inte bry sig, man orkar inte göra om och göra rätt, man orkar inte vara den som ska vara det sammanhållande kittet, man orkar inte träna eller laga nyttig mat, man orkar inte le, man orkar inte lyfta någon annan, man orkar inte tro, man orkar inte hoppas, man orkar inte med någon annan och man orkar ännu mindre med sig själv. Ibland är det dock livsnödvändigt att hitta tillbaka till orken man förlorat på vägen. Då kan det vara bra att följa Joseph Campbells förslag att hitta ett ställe inom sig där glädjen finns för att låta den vinna över smärtan, vare sig den är fysisk, mental eller själslig.

Vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ibland är det på sin plats att påminna sig själv och andra om det.

19_2

Yngsta dottern gör ”the crow”, en yogaposition som jag faller ihop (i skrattattacker) i en hög på golvet av när jag provar. S är fysiskt långt starkare och segare än jag, men jag är tjockare och klokare, så kanske kan jag bemästra denna position jag också en vacker dag! Tränar man blir man nämligen starkare. Det gäller inom många områden. Peace.

Continue Reading

En musikfråga…

… från en nioårig kille tidigare idag ledde till att jag kom ihåg det här musikinlägget från längesedan. Kanske vill du just idag lära dig mer om någon musikgenre som du inte fördjupat dig i förut eller så kanske du bara vill lyssna på lite bra musik.

Min syster och hennes familj är på väg till Thailand för att återigen bo där i några månader. Om du är intresserad av en alldeles ovanligt vanlig svensk familj med en passion för att upptäcka världen kanske du vill följa deras äventyr. Varsågod: RESFREDAG.

21_1

Continue Reading

Långlördag.

I morse fick jag med 4/5 av familjen ut på promenad i Rock Canyon. Det var så skönt trots att snön hängde i luften och det var lite grått. Lördagar som inte har några aktiviteter inplanerade är guld värda.

I Sverige firade min kusin sin 40-årsdag med glitter och glamour, liveband och god mat. Själv satt jag och målade och skrev precis hela kvällen. Det glittrade lite det också, för jag målade med Lumin Artés Twinklingfärger och skrev med det sega guldbläcket jag har. Borde leta efter något annat, för jag blir alltid frustrerad på det. Hoppas att din helg glittrar lite extra på något vis!

16_1

16_2

16_4

16_5

16_6

16_7

16_8

Continue Reading

Äventyrlig onsdag.

Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.

När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar.  Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.

14_2

Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.

Continue Reading