De senaste dagarna har jag försökt få ordning på mina tankar. Mina ambitioner att leva frimodigt fick sig liksom en törn innan jag ens hann köra igång ordentligt. Jag vill verkligen inte vara någon dystergök, men jag kan inte hjälpa att min förmåga att sätta mig in i andra människors känslor nästan sätter krokben på mig när det blir för mycket. Vad gör man när det på kort tid och utan förvarning blåser upp till storm på det här viset?
- det har visat sig att båda mina föräldrar har riktigt svåra hälsoproblem att tackla i år
- en släkting som var viktig för mig en gång i tiden hittades död på toaletten lagom till jul (hen var gammal, men ändå)
- en av mina fina vänner väntade smått, men fick på första ultraljudet reda på att det inte blir någon bebis
- en annan nära vän kämpar på med svårigheter på hemmafronten
- en vän i en annan stat är på väg hit till Utah för att begrava sin son på måndag
- två vänner sitter i sådana rävsaxar som före detta makar verkar vara förtjusta i att placera ut
Egentligen finns det ju massor av fantastiska och härliga saker också. Mitt hem är min borg och när jag är här är jag omgiven av människor som jag älskar, de älskar mig och vi ger varandra trygghet. Jag är alltid tacksam över det nätverk som alla föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder och kusiner utgör, men jag tar det inte för givet. Jag är begåvad med ovanligt fina och fantastiska vänner och bekanta och känner att skulle det behövas så finns det många som skulle hjälpa till att lyfta och putta på.
Nu är det dags att börja varje dag med en liten tacksamhetsmeditation igen. Just tacksamhet verkar vara det som ger min själ bäst näring och också det som hjälper mig över de svåraste guppen.
Jag vet att vi alla har våra utmaningar, men idag önskar jag just dig ett lite lättare liv och luft som är lätt att andas. Peace.
