Tisdagsbjudning.

Man behöver inte göra saker krångligare än de är. För ett tag sedan hörde min kusin av sig och frågade om jag ville kvista över till Ronneby en tisdagskväll för att träffa lite kusiner. Jajamensan, det ville jag. Jag älskar min och makens släkt, gillar att hänga med släktingar och gör det nog mer än de flesta jag känner. Det är ingen självklarhet att blodsband garanterar smärtfria relationer, inte alls. Vi har nog alla personer i vår närhet som medvetet dragit sig undan familjegemenskapen av olika anledningar. Andra har blivit uteslutna ur gemenskapen pga krångligheter som inte alltid är så självklara. En av anledningarna till att jag verkligen gillar släktforskning är för att jag genom denna har fått en överblick över allt från personlighetsdrag till sjukdomar och familjetrauman. Jag har lärt mig att bara för att man är släkt behöver man varken dela kroppsbyggnad eller politiska åsikter. Jag har lärt mig att familjen kan vara ALLT när livet går sönder, men att den också kan bli en boja runt foten. Nog om detta. När jag kom med min vas med tulpaner kunde jag inte annat än att fnissa. Det stod redan två liknande vaser på bordet – en från min faster och en som min kusin själv hade plockat in. Det märks vilken familj jag kommer ifrån, haha.

Spegeloron till vänster roade mig när jag satt här i soffan. En likadan hade denna kusin med till oss på sommarstället som värdinnegåva då hon kom för ett gäng år sedan. Jag har alltid älskat den, men nu blev jag ännu mer förtjust. En sådan måste jag försöka fixa hem hit! R bjöd på jättegod mat, men det var sällskapet som var det bästa. Faster o farbror, flera av mina kusiner och några av deras (vuxna) barn – det var så mysigt att uppdateras om Livet för dem alla. Och tänk vad roligt det är att se hur någon som är en liten spoling i ens minne helt plötsligt visar sig vara en spännande, smart och omtänksam vuxen! Jag blev påmind om att inte behöva vänta till en passande helg om tre månader för att bjuda hem någon. Mänskliga möten – finns det något bättre?