Funderar du ibland över tid som kan ägnas åt annat än att göra det absolut nödvändigaste? Här i västvärlden lider vi varken brist på mat, vatten eller husrum. Istället skriker folket efter TID. Trots det har vi nog aldrig haft så mycket tid över till annat än att bara överleva. Jag har många fritidsintressen, allt för många för att ha tid att fokusera på alla samtidigt. Att samla på förslag på trevliga hobbyer kostar dock ingenting och jag förundras ständigt över folks uppfinningsrikedom! Här har du ett gäng som jag själv hade kunnat tänka gräva ner mig i om jag inte redan hade famnen full av härliga fritidsintressen:
legobygge
parkour
bygga pennor
göra tårtor
bokbinderi
klippklättring
sy olika landskapssömmar
träsnideri
filta
svarva
borstbinderi
filateli
guldskinnsbroderi
tälja
origami
astronomi
samla på XYZ
luftakrobatik
stångdans
skriva musik
förädla växter
uppfinna brädspel
bågskytte
glasblåsning
blyinfattat glas
sidenmåleri
smide
skinnsömnad
karate
stöpa ljus
Ja, alltså, jag måste hia mig. Har du någon hobby som är lite speciell och som inte många andra sysslar med? Letar du efter något meningsfullt att fylla din fritid med?
Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Ibland kan livet te sig överväldigande minst sagt. Trots att de flesta av oss faktiskt gör sitt bästa måste vi ändå hantera att folk väljer som de själva vill utan att ta hänsyn till någon annans behov, eller att livet bara händer på ett sätt som är väl utmanande, eller att det vi vill och det vi behöver många gånger inte är samma sak, eller att goda människor har olika vägar till samma mål, eller att vi ibland trillar nerför ett gäng pinnar på stegen som vi använt så mycket kraft för att ta oss upp för, eller att livet faktiskt rätt och slätt är orättvist, eller att så mycket ansvar ligger på våra egna axlar trots att vi känner oss små och otillräckliga, eller att allt i stunder bara suger rätt och slätt. Jag vet inte hur Spotify gör sitt urval, men många gånger får jag förslag på musik som faktiskt inte alls faller mig i smaken. Häromdagen kom dock Coldplays We Pray och jag har lyssnat mååånga gånger sedan dess. För mig personligen betyder bönen mycket och är en del av mitt hanterande av det här oförutsägbara livet. Det är inget jag gör någon stor grej av och är något som jag sköter ”på min kammare”, men folk kan nog reagera för att vi tackar för maten innan vi äter. Det kan kännas som att det tillhör ett annat århundrade. (Gäster behöver såklart inte vara med om de inte vill.) Jag har en vän som också ber mycket trots att hon inte har någon specifik tro på Gud och finner mycket kraft i det. Hur är det möjligt, kan man tänka? Den här studien är spännande att läsa, oavsett hur man ser på världen och oavsett om man är troende eller ej. (För övrigt sägs det att denna låt ej är avsedd att vara ”religiös”.)
(Whoa!) And so We Pray
I pray that I don’t give up Pray that I do my best Pray that I can lift up Pray my brother is blessed Praying for enough Pray Virgilio wins Pray I – I – I Judge nobody and forgive me my sins I pray we make it Pray my friend will pull through Pray as I take it Unto others I do Praying on your love We pray with every breath Though I – I – I’m in the valley of the shadow of death
And so We Pray And so We Pray And so We Pray Pray that we make it to the end of the day And so We Pray I know somewhere that heaven is waiting And so We Pray I know somewhere there’s something amazing And so We Pray I know somewhere we’ll feel no pain Until we make it to the end of the day
I pray that love will Shelter us from our fears Oh I pray you trust to Let me wipe off your tears Confront all the pain that we feel inside With all the cards we been dealt in life Pray I – I – I speak my truth and keep my sisters alive So for the ones who parted seas (ah yeah) For the ones who’s following dreams (ah yeah) For the ones who opened doors (ah yeah) And allowed us to pass down keys (ah yeah) Pray that we speak with a tongue that is honest And that we understand how to be modest Pray when she looks at herself in the mirror She sees a queen She sees a goddess
And so We Pray For someone to come and show me the way And so We Pray For some shelter and some records to play And so We Pray We’ll be singing Baraye Pray that we make it to the end of the day And so We Pray I know somewhere that heaven is waiting And so We Pray I know somewhere there’s something amazing And so We Pray I know somewhere we’ll feel no pain Until we make it to the end of the day, we pray
On my knees I pray As I sleep and wake Cause inside my head is a frightening place Keep a smiling face Only by his grace Cause love’s more than I can take, yeah
And so We Pray And so we pray – ay – ay And so We Pray And so we pray – ay – ay And so We Pray We’ll be singing Baraye ‘til nobody’s in need And everybody can say
La la la la la la la la (la la) La la la la la la la la (la la la la) La la la la la la la la (sing it to me) La la la la la We Pray We Pray
I know somewhere that heaven is waiting (heaven is waiting) I know somewhere there’s something amazing (something amazing) Until we feel no pain We Pray We Pray We Pray
Igår träffade jag en av mina närmaste vänner i Kalmar. Det var en speciell dag, för hon hade bjudit in mig till ett öppet NA-möte (Anonyma Narkomaner), en talardag om relationer, där hon skulle hålla tal. Vi träffades för att först äta lunch på Blomlöfs, tog en kort runda till vattnet för att träffa det vackra slottet och sedan for vi vidare till lilla Nybro. ”Jag har ingen aning om hur många som kommer att vara där, det kan vara få eller ganska många.” Det var det senare. Har du en föreställning om vem som är ”beroende” (så kallar sig alla där, det används inga imperfekt och pratas inte om att det var något man var)? Glöm det. Nu visste jag redan detta med tanke på min kompis. Det aktiva beroendet ligger många, många år tillbaka i tiden, men att gå på möten och att gå igenom 12-stegsprogrammet om och om igen är lika självklart för henne som resten av måstena i livet.
Sällan har jag känt mig så älskad som då jag kom hit. Jag fick kramar och uppmärksamhet utan att någon var påflugen, hade jag varit där för första gången hade jag inte kunnat falla genom stolarna. Jag fick veta att alla är välkomna till dessa öppna möten, men att det inte är så vanligt att familj och vänner kommer. Varför, undrade jag, men förstår att detta är en del i ens liv som kan vara oerhört skrämmande och överväldigande. Somliga såg ut att ha levt tuffa liv, andra såg ut som vilken chef som helst.
Temat för dagen var relationer och talare från olika delar av Sverige var inbjudna. När det var dags för min vän delade hon ”talarsoffan” med en av sina vänner från annat håll. Min väns situation känner jag väl till och vi har pratat så mycket om den att jag mest var så imponerad av hennes mod. När killen bredvid hade haft ordet en stund fick jag däremot hålla mig från att inte börja hulka. Tårarna rann under hans halvtimme och hela jag kände mig som kastad in i ett betongfundament. Vem är jag att tro att jag vet någonting om livet? Den trygghet jag fått uppleva på så många olika plan? Jag har haft bra koll på det i hela mitt vuxna liv, men nu hände något i mig och jag förstod precis hur stort detta är. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är så innerligt tacksam för alla som engagerar sig i beroendevården efter att själva ha varit fast i aktivt beroende. Jag tror att man måste ha levt det för att förstå både hur det är och hur det faktiskt inte längre behöver vara.
Vi avslutade genom att hela rummet ställde sig i en cirkel och höll varandra om ryggen för att läsa sinnesrobönen. Jag kan den utantill, men kunde inte säga ett pip eftersom jag var så tagen av stunden och bara grät. Denna stund var helig, det är det enda sättet jag kan förklara det på. Tack för att jag fick vara med om denna omskakande upplevelse.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Resten av bönen brukar man kanske inte höra så ofta, men den är också viktig.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.
Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.
Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.
I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.
Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!
Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.
Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.
Nilla på Tankebubblor har varje vecka Fredagslistan som återkommande inslag. Där delar hon länkar till en massa fantastiska, tankeväckande, irriterande, roliga, störande, viktiga, underfundiga, provocerande inlägg. Det är alltid spännande att ta sig an hennes lista och jag kan varmt rekommendera den. Jag tänkte inte sno konceptet, men som alla hjärtans-present till dig som läser här vill jag dela några godbitar i listform och det är ju faktiskt fredag. Kanske är dessa för dig som isländsk lakrits med choklad (mmmmmmm), kanske som gröna kulor (urk, snälla, ta dem ur min åsyn), kanske får du känslan av Nonstop (eh, ok, finns inget annat kan jag väl stoppa i mig dem). Hur som helst, tanken från mig är en förhoppning om att du hittar många bitar som du gillar. Glad alla hjärtans dag till dig från mig!
Här har du Valentinskalan som du kan använda för att analysera din kärleksrelation, eller för all del någon annan nära relation. Den sägs vara vetenskaplig. Den är åtminstone mycket hjälpsam i ex. parterapi och rent allmänt tror jag att par mår bra av att diskutera dessa frågor emellanåt.
Vill du lära dig något nytt? På Coursera har du tillgång till några av världens bästa lärare i kurser som är helt gratis. Jag har lärt mig både för att det är kul och i fortbildningssyfte.
Jag älskar mina böcker, även de som kanske bara tar upp onödig plats i hyllorna. Trots det är Project Gutenberg en av mina absoluta favorithemsidor! Här finns mycket av världens ackumulerade kunskap från lång tid tillbaka samlad. Grattis till att du har blivit så rik, Camilla Läckberg, men att läsa Woman’s Voice utmanar bättre min syn på mig själv, andra kvinnor och vår plats i världen.
Kanske är du som jag fascinerad av väder och vind? Den här lajvblixtkartan är spännande att följa, inte minst då åskan befinner sig i närheten.
För dig som gillar färger, ofta byter inredning, syr, stickar, planerar rabatter eller allmänt jobbar med design är det här din bästa kompis. En påminnelse om att det inte finns några fula färger, bara fel kompisar!
Jag har varken kropp, plånbok eller bostadsort för att kunna utnyttja Anthropologies alla tjänster. Däremot gillar jag att gå in och titta på vad de säljer och deras inspirationsbilder för att skaka om min egen fyrkantighet. De stöper verkligen inte allt i samma form och det tycker jag är kul. Efter en runda där kan mina ögon öppnas för något smycke i lådan, en inredningsdetalj på loppis eller ett plagg som inte sett dagens ljus på länge.
Måste jag välja en sorts godis blir det olika varje gång du frågar mig, men idag väljer jag Jelly Belly… Jag kan bli sjukt sugen och då saknar jag att bo i USA. Dessa godisar säljs till överpris på Hemmakväll, så naturligtvis hade jag kunnat köpa mig några om jag verkligen ville. Detta konstgalleri med konst skapad och återskapad av Jelly Bellysar är helt fantastiskt!
Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.
PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.
Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.
Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!
Jag låter tanken gå, släpper den fri. Den tar sig ton som cellon i Bachs första cellosvit i G-dur. Mjukt, mjukt böljar stråken över strängarna och lockar fram allt det vackra i världen. Körsbärsblom och bebisdoft och magskratt så man nästan kissar ner sig och barfotagräs och regn på varm asfalt och kaninungars päls och nybakat med smält smör och lent hår utan tovor och ett barns klara ögon och en gammal hands rynkor och det samförstånd och klick vi känner då vi träffar någon som Emils vän. Orden bygger broar, letar sammanhang och blir en sextonpluggars legobit som ger stadga till en åtta, en sexa och en tvåa som inte kan hålla ihop utan hjälp. Durackorden till trots blommar sorgen ut, den kollektiva sorgen, den ofattbara baksidan i mänsklighetens mysterium. I breda, långa stråk ligger acceptans för svärtan innan tonerna klättrar upp mot kraften som finns i mig, som finns i dem, som finns i oss. Som ett sommarregn trillar de sista tonerna och i klangen som ebbar ut hör jag dem. Tron, hoppet, kärleken. Det kommer att bli bra. Det blir bra.
Konstverket DAG av Charlotte Gyllenhammar står utanför Uppsala slott där Dag Hammarskjöld delvis växte upp. Det är så talande och visar hur stor potential det finns i oss alla från tidig ålder. Vågar vi låta bryta ny mark på vår vandring genom livet?
Här snurrar tankar om skam och skuld, ondska och godhet, nytänkande och konservatism, tro och vetenskap, optimism och pessimism, krig och fred, naivitet och mognad, egoism och solidaritet, ljus och mörker, ramar och frihet, hat och kärlek, rättigheter och skyldigheter, dumhet och klokhet, verklighet och fantasi, teori och praktik. Jag tänker på hur många av oss växlar spår i en tillräckligt mogen ålder då vi kunnat bestämma oss för att vi inte längre vill fortsätta trampa samma smala stigar eller breda autostrador som vi gjort sedan barnsben. Ett liknande spårbyte kan ske igen då vi inte längre bryr oss om vad andra eventuellt tycker och tänker om oss. Jag är på ett korståg att omvända personer till att våga prata med personer som inte är överens med en själv, att praktisera generositetsprincipen och att inte avsluta med ”du är så ***** dum i huvudet” om diskussionen slutar med att ni inte är överens.
Jag kommer ihåg då jag pratade med en släkting som är mycket engagerad i hållbarhet och hela jorden, så till den grad att hen hoppas att hen inte får några barnbarn och inte har köpt några kläder på många år. Hen är uppvuxen med stark kärlek till naturen och har ett yrke där detta är fokus. Jag frågade om det känns jobbigt att hens barn inte direkt följer i hens fotspår, men då sa hen något viktigt. Vi kan aldrig tvinga någon till att förstå vikten av våra egna hjärtefrågor.
Tvinga, hota och skrämma. Detta är ord som främst kan kopplas till verksamhet i den undre världen, klansamhällen, korrupta statsarbetare, utpressning och bomber i portar på flerfamiljshus. De flesta av oss skulle bli bestörta om någon anklagade oss för att vara delaktiga i något liknande. The Swedish Way är mycket mer raffinerad. Här är vi experter på passiv aggressivitet och den riktas åt det håll som den stora massan har börjat röra sig åt. Konsensus är Kung, fakta är irrelevant och allt handlar om känsla. Känns något inte snällt, mysigt, inkluderande eller ”gott” får man ta till hela sitt artilleri. Svenskar har sedan en tid inte gillat att ladda med vapen, utan med skam. Där är däremot allt tillåtet. Jag har mött det på nära håll och det är mycket obehagligt och jobbigt. Inte minst då jag är en känslomänniska vars första instinkter är att reglera efter hur jag mår, inte vad som blir konsekvenserna av ett beslut på lång sikt.
Anledningen till dagens funderingar är ett utdrag ur Tobias Hübinettes blogg som jag läste då jag grävde i adoptionsfrågan igår. Jag kan säga att Hübinette är en person som har många åsikter som inte stämmer överens om mina. Jag har genom åren upprörts mycket över somligt och hållit med om annat. För så är det med tyckmycken, alltså personer som tycker mycket om högt och lågt. Ibland tycker de som en själv, ibland tvärtemot. Det är därför det enligt mig är viktigt att våga diskutera också med människor som har åsikter som går på tvärs med ens egna. (Fråga Agnes Wold hur man en dag kan vara Världens Frälsare och nästa dag bara är värd att slängas på sophögen.) Fundera över om detta är ett värdigt förhållningssätt då man ska försöka nå fram till något som blir så bra som möjligt för så många som möjligt (här hittar du hela blogginlägget):
”Sedan Mattias (Gardell, mitt tillägg) dom över oss föll på Sveriges största nyhetssajt och i Sveriges största tidning (och utöver Mattias egen dom så menade han också att historien och forskningen i efterhand kommer att döma oss hårt) har personer hört av sig privat via mejl och chattmeddelanden och sagt upp bekantskapen samt anklagat mig för att vara sionist och islamofob och för att ha förrått antirasismen och personer som tillhör Palestinarörelsen uppmanar andra att avfölja mig i sociala medier och i övrigt bryta helt med mig.”
”Jag ska kort och gott straffas så hårt det bara går p g a att jag uppfattas vara en folkmordsapologet och folkmordsförnekare samt en sionist och islamofob och isoleras och med tiden glömmas bort (d v s som offentlig person och som forskare så ska jag helt enkelt utplånas och som privatperson så ska jag isoleras) och det innefattar även allt jag har gjort ända sedan 1990-talet vad gäller adoptionsfrågan.”
Ps: Somliga vägar behöver sättas stopp för. Det är därför vi har en lagbok att förhålla oss till. Jag pratar om åsikter, om vad vi tycker i olika frågor.
Du som läser här vet förmodligen att jag är mycket intresserad av släktforskning, historia och samband mellan det genetiska arvet, hur man växer upp och hur ens liv blir. Arv och miljö anses bidra till 30-70% respektive med olika procentsatser beroende på person och upplevelser. Familjen man växer upp i anses räknas in i miljön då föräldrar och syskon alltid har olika förhållanden till varje individ i gruppen och de ev. likheter man hittar därför snarare anses bero på likheter i arvsmassan.
Jag skönmålar ingenting, upphöjer ingenting, utan finner intresset i behovet vi har av att känna oss delaktiga i ett sammanhang. Under de bästa förhållanden kan man hitta detta sammanhang i den släkt man växer upp i, men det är sannerligen inte allom givet. Nu råkar jag ha fått två stora släkter som jag gärna vill ha nära. Detta betyder inte annat än att jag känner stor tacksamhet. Jag har även stor förståelse för alla som skjutits bort av sina familjer av olika skäl eller där man själv tagit avstånd p.g.a. barndomstrauman och liknande. Som en stark vän till min syster uttryckte det: ”när jag var 16 cyklade jag hemifrån för att inte cykla hem igen och var plötsligt vuxen”.
Några som varit direkt berörda av att ofrivilligt ha tagits ifrån sitt biologiska familjesammanhang och förts långt bort är alla utlandsadopterade. Tobias Hübinette och Maria Fredriksson (Korea) samt Maria Diemar (Chile) är några av de utlandsadopterade som kämpat och kämpar hårt mot utlandsadoption. Ämnet är intressant på så många olika plan, flera utgångspunkter anses vara tabu av olika anledningar. Är det därför det varit så tyst trots att forskning visat att utlandsadopterade mår sämre? Sverige är det land i världen med flest utlandsadopterade per capita (alla dessa extremer, vårt godhetskomplex) och det är ytterst intressant att detta ämne fortfarande inte diskuteras mer allmänt. Hübinette (som återigen är i blåsväder i en helt annan fråga) skrev i januari om hur Schweiz nu förbjudit utlandsadoptioner då de inte kan garantera att dessa inte berörs av bl.a. korruption. Kina och Ryssland har vid det här laget beslutat att inte längre adoptera bort barn utanför landets gränser, Nederländerna och Danmark tog beslut om att inte längre godkänna utlandsadoptioner innan Schweiz gjorde detsamma.
Det är även intressant att de som driver frågan mot adoption, könscellsdonation och surrogatfödslar många gånger själva har denna bakgrund. Längtan efter barn är enormt stor och att växa upp med tillgänglighet till båda sina ”könscellsdonatorer och livmoderbärare” är ingen garanti för ett lyckligt liv. Det betyder inte att det inte finns en komplex problematik att ta hänsyn till då frågor eventuellt kommer en vacker dag. Somliga växer upp lyckliga och utan någon önskan att söka sitt biologiska sammanhang, men det finns andra vars enda fokus blir att förstå det i sig själv som inte går att spegla i någon i sin omgivning. Vi har i många program i Uppdrag granskning kunnat följa sveket mot donatorbarnen och problematik som uppstår då man inte vet vem som är ens donator, eller ens att man har varit donator. I Familjehemligheten på Sveriges Radio berättar bl.a. personer om hur de alltid känt sig utanför och sedan fått förklaringen då de fått veta att de haft en annan pappa än sina syskon, eller att de varit adopterade, eller att det finns syskon på annat håll som de aldrig fått känna.
Jag hörde en homosexuell artist med två barn uttrycka sig ungefär såhär: ”Folk frågar vem som är pappa till våra barn. Våra barn har ingen pappa. Det finns en donator. Våra barn har två mammor, det är fullt tillräckligt.” Jag blev så upprörd över inställningen, vem har med dagens kunskap rätt att blunda för att en stor del av en människa inte existerar, särskilt när det är ens eget barn? Kärleken är säkert helt tillräcklig ur ett omsorgsperspektiv, men en viss ödmjukhet för att det eventuellt i framtiden inte är nog för barnet p.g.a. olika orsaker skulle vara på sin plats. Att jämföra med alla dessa barn med fäder som dragit och gjort sig otillgängliga, och som ändå klarat sig jättebra, duger inte. Det handlar inte bara om den fysiska frånvaron, utan även om speglingen i någon man kan känna igen sig i. Inte för alla som sagt, men för tillräckligt många för att det inte ska låtsas om att det inte betyder något.
Dessa ämnen (adoption, köncellsdonation, surrogatmödraskap) gör många upprörda och rent av arga. Den biologiska klockan slår så hårt och homo sapiens enskilt viktigaste driv förutom att försöka överleva är att föröka sig och hålla arten vid liv. Det är så många känslor inblandade! Att få barn eller inte har teoretiserats så till den grad att många verkar ha rationaliserat bort precis hur komplex denna fråga är. Det räknas i dagens Sverige i princip som en rättighet att få barn om man vill bli förälder, men i andra änden på den rättigheten står skyldigheten för fostret/barnet att uppfylla föräldrarnas drömmar och önskningar. Är samhället redo för att på riktigt ta diskussionen och kanske obekväma beslut för att ta hänsyn till dessa barns rättigheter?
