Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?