monnah – Sida 18 – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Standan.

29 augusti, 2025 6 kommentarer

Varje torsdageftermiddag ser jag till att uträtta ärenden och träffa människor i Karlskrona eftersom jag ändå ska till kören på kvällen. Nu ligger inte stan särskilt långt bort, men tar jag ändå bilen känns det bra att utnyttja den till att kunna ta mig runt. Det går bra att åka buss också, men då blir det betydligt krångligare att ta mig till olika platser.

Igår handlade jag en del, lämnade tillbaka annat, lämnade lite grejer på Pingstkyrkans second hand (naturligtvis var vi inte färdiga, det dyker upp nya grejer att göra oss av med hela tiden) och tog mig en runda där för att spana in utbudet. Jag träffade mannen som tog den underbara finska väven mitt framför ögonen på mig (haha, har jag inte släppt det?) och insåg att han varje gång dammsuger efter värdefulla grejer som han säljer vidare. Han ringde till en kompis och pratade högt och tydligt om hur han hittat ”en sådan där tavla till i serien” för 25 kronor, en tavla som tydligen var MYCKET värdefull. Bravo! Själv köpte jag en underbar stor polsk vas för hela 65 kronor. Den ska stå på vår trappa med utomhusbukett, men det får bli till sommaren eftersom dess mönster passar bättre med midsommartider. Nöjd! (Men jag borde inte vara nöjd med att fylla på med annat då vi gjort oss av med så mycket annat, förvisso sådant som vi inte använt.)

2023 var min jättebra frisör föräldraledig, så jag struntade i att klippa mig och väntade ända tills i våras då det verkligen behövde göras något. Jag klippte mig på samma salong som vanligt, men med en annan frisör. Efter lite lirkande berättade hon att Sofie Koskenkorva hade startat egen salong på Pottholmen. Jag var bara nöjd med klippningen i en dag (så länge håret höll stylingen), men kunde inte med att gå och klippa mig på en gång. Igår var det så dags! Nu hade det gått lagom många månader… Sofie är så bra. Jag vill gärna sprida ordet om salongen Noura och få fler att hitta till henne och hennes kollega Isabell. Just nu är Pottholmen en stor byggarbetsplats, men så småningom kommer denna salong att fronta den park som är inplanerad där det nu ligger en temporär parkeringsplats.

Efter klippningen var det dags att ta en tur till Stortorget och Fredrikskyrkan. Vem det nu är som planerar Karlskronas blomplanteringar så är det någon som kan sin grej. Det är alltid så fint i byttor och rabatter. Här syns inte riktigt chokladskäran, men sådana dansade omkring i flera av byttorna jag åkte förbi på väg upp till torget. Se bara, vilken ögonfröjd… Jag var glad redan innan repetitionen och ännu gladare efteråt. Vi jobbar effektivt, med glädje och precision. Nästa gång är det dags att börja repetera Bachs juloratorium. Vilken lycka att äntligen få sjunga detta verk, och till det med den underbara barockorkestern som spelade till oss härom året. Hurra! Och det var den dagen.

Funderingar

Den känslan.

28 augusti, 2025 6 kommentarer

Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.

Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:

Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.

Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)

Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.

Ditten och Datten

Jag sorterar och sorterar och sorterar.

27 augusti, 2025 18 kommentarer

Hade du levat på ett annat sätt om du visste dagen för din sista stund på jorden? Inte vet jag min sista stund, men jag ser bokstavligen hela livet passera revy mitt framför mina ögon just nu som en bieffekt av att vi på riktigt började ta itu med utrensningen av ladan i våras. Det skulle vara trevligt att kunna säga ”jag ångrar ingenting”, men så är det inte riktigt. Däremot ropar jag högt till alla som vill lyssna att jag har levt ett rikt liv, att så många underbara människor har slagit följe med mig, att några har stannat medan andra liksom finns kvar fast de inte är tillgängliga längre, att jag har haft drömmar och önskningar som har fört mig framåt mer än hållit mig tillbaka, att jag har släktingar och familjemedlemmar som har gett och ger mig trygghet och kärlek i överflöd, att livet är en berg- och dalbana, att solnedgångar alltid känns speciella, men bör upplevas utan något kameraobjektiv framför ögonen, att småbarnsåren var sjukt roliga och jobbiga, att makens äventyrslust gett oss chanser som jag aldrig ens hade kunnat drömma om, att det som känns självklart idag inte nödvändigtvis är det imorgon, att alla kommer med sitt bagage och att det är okej och slutligen att det är väldigt roligt med dokumentation av olika slag, men att det också är klurigt att bestämma vad som får stanna och vad som får gå.

Första bilden på mig, vad jag vet iallafall. Jag är född 5/10, detta kort togs på julafton samma år.

Jag rensar foton och memorabilia och sorterar med något slags mani. Känner att jag vill rida på vågen av lust för detta projekt och påminns om att det är så lätt att bara låta saker och ting vara när något blir överväldigande. Därför fortsätter jag. Dag efter dag. Digitala filer, negativ från olika platser som sorteras in i tidsordning, många tusen fotografier. En del åker i soporna. Solnedgångar och växter utan sammanhang. Suddiga bilder utan estetiskt eller dokumentärt värde. Sådant som var oviktigt då och oviktigt nu. Några stora semestrar samlas ihop för att få en egen plats i familjelådan.

Det här var lite i början av projektet. Nu har det tagit över hela vardagsrummet…

Alla barn har varsin låda. Maken och jag har varsin låda med sådant från tiden fram tills vi träffade varandra. (Alltså, jag har gjort många fotoalbum till barnen, dessa foton är sådant som ”blivit över” eller aldrig hamnat i något album.) Vi har en låda med storfamiljens foton och dokumentation av olika slag (min och makens ursprungsfamiljer, våra mor- och farföräldrar). I en låda samlas alla dokument och ett fåtal foton vi hittat från den här gården. Den tillhör huset så klart. Jag samlar allt i lådor från Smart Store Dry som motstår fukt, lukt, damm och odjur. (De är för övrigt riktigt bra och jag kan varmt rekommendera dem. Locken klarar dock inte hur tungt som helst.) Fotona lägger jag inte i rätt tidsordning, det känns övermäktigt och dessutom kan jag inte vara precis gällande det. Hade livet hängt på det hade jag kunnat gå igenom alla negativ, de finns ju sparade. Lådan med dem får stå någon annanstans än på ladans vind om det ska vara någon mening tänker jag. De ska väl mest vara en backup om något skulle hända med fotona.

Jag vill gärna tala med mitt femåriga jag. Vad var grejen med fingrar på fingrarna? Varför har jag gett mig själv gristryne och legobitar till tänder? Vad är det jag har där framför mig på marken? Jag må vara bra på att upptäcka andras konstnärlighet, men har inte riktigt hantverket inneboende…

Snart är den här delen av genomgången klar. Den har varit roligast skulle jag vilja säga. Prylar i all ära, men de betyder faktiskt inte mycket för mig. Vi har gjort oss av med SÅ mycket, men det finns ändå mer än nog kvar. Gällande gamla brev och liknande får de vara kvar till stor del. De innehåller kanske ingenting revolutionerande, men mina brevvänner är en del av en historia som våra barn kanske aldrig kan förstå utan dessa bevis. Riktiga flygbiljetter, pappersdokument, blåkopior. Tänk ändå vilken fantastisk utveckling jag fått vara med om så här långt! Jag förstår att det är lätt att tro att man nått vägs ände gällande utveckling, men vet att det inte är så. Livet som det var kommer aldrig tillbaka och så ska det vara. Det är ändå skönt att landa i den känslan! /Hälsningar Nostalgikern

Planttant

Rapport från självhushållningen.

26 augusti, 2025 4 kommentarer

Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.

Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).

Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!

Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.

I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.

Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!

Funderingar

Livet är orättvist.

25 augusti, 2025 12 kommentarer

Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.

Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.

Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.

Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.

Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”

Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.

Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.

Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.

Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.

Ditten och Datten

Utflykt till Tjurkö.

24 augusti, 2025 8 kommentarer

Vår yngsta dotter och hennes man stannade till på vägen hem till Danmark efter några semesterdagar i Stockholmstrakten. Så mysigt! Vädret var fint och jag hade rensat kalendern, så vi bestämde oss för att introducera svärsonen till ”mitt och dotterns” ställe. Det är hit vi åkt ut varje sommar tillsammans, bara hon och jag. Nu är det nya tider. Det är alltid roligt att ta med sig någon ny till ett ställe som man själv känner sig väldigt hemma i. Andra perspektiv är inte dumma, alltså.

Jag är tacksam att detta friluftsmuseum har byggnader som är öppna och tillgängliga. Det ger möjlighet att drömma och fantisera om hur det måste ha varit. Under sommarlovsmånaderna är restaurationshuset öppet. Där finns butik, konst- och hantverksförsäljning, museum och second hand i en trevlig röra. Detta missade vi tyvärr i år, men det kommer nya chanser! Jag rekommenderar den orange kulturslingan på 1,5 km under alla tider på året. Där finns skyltar med texter som förklarar vad det är man ser. (Och ja, min hälsporre är BORTA sedan ungefär en vecka!!! Det är så skönt. Ett halvår räckte mer än väl för att ödmjuka mig. Nu kan jag äntligen börja träna lite på riktigt igen.)

Fattiga fiskare och bönder på Sturkö och Tjurkö arbetade extra som stenhuggare och det finns tecken efter privata brott överallt på dessa öar. Tysken Franz Herman Wolff mutade in brytningsrätt på 1860-talet och startade upp en industriell verksamhet. Det pågick verksamhet till 1930 som gav många tusen personer arbete. Det skeppades gatsten främst till Tyskland. Kronoarbetskåren hade 5000 fångar på Tjurkö under denna tid. Det var fångar som inte hade särskilt tunga förbrytelser i bagaget, men jag gissar att de ändå förbannade sina brott. Stenhuggeri är en mycket tung sysselsättning som dessutom gav svåra lungproblem för många. Nu för tiden har man insikt i det senare och använder olika tekniker för att undvika stenlunga.

Miljön är karg, men otroligt vacker. Till och med stenslaggen bidrar till det mycket speciella landskapet.

Tänk att man till och med kostade på sig att lägga räls för att lättare kunna transportera den tunga stenen ner till hamnen. Idag finns bara grunden kvar.

Längst upp till höger ser du skymten av Karlskrona. Vår grannö ligger närmast vår närmaste stad, men det blir långt då man åker landvägen. Här finns inte kommunalt vatten och avlopp som på Sturkö (även om det är inplanerat) och landskapet är kargare än det på ”vår” ö. Det är iallafall en ö att älska och jag rekommenderar en utflykt dit för den som befinner sig i krokarna.

Ditten och Datten

Första äggen och en ny tupp i hönsgården.

22 augusti, 2025 8 kommentarer

Möt Nico, vår nya tupp. Han kommer närmast från våra vänner på Tjurkö då de hade blivit lovade bara hönor av sin försäljare. Nico fick de behålla (eller ge bort), men ska få en ny höna i hans ställe. Tuppen Brutus som bott här sedan halva juni blev för aggressiv. Brorsan har tagit hem honom och ska se om han kan tämjas. Annars finns det tyvärr bara en annan väg för honom.

Bullen, vår höna som ska få sitt riktiga namn (Birgit) inarbetat, har precis börjat lägga jättegoda ägg. Hon är väldigt tveksamt inställd till Nico dock. Följande meddelande skickade jag våra vänner i morse:

”Jag funderar på om Bullen påverkats mycket negativt av att tillbringa sitt första halvår med en förtryckande tupp. Hon visar tydliga tecken på intersektionell feminism och Nico håller på och präglas på matte medan han låter Bullen hållas med sitt tjat om rangordning. Han har bl a testat att mest hålla sig i hennes rede för att försöka övertyga henne om att han är ofarlig. Hur som helst verkar han gilla Sturkö och både äter och dricker när Bullen håller sig borta. Slut på rapport.”

Det här blir säkert bra!

Ditten och Datten

Trettioett år.

20 augusti, 2025 22 kommentarer

Igår var det hela 31 år sedan vi sa ja till varandra. Jag tittar på bilderna i bröllopsalbumet och fnissar lite över hur unga vi var. Det tycks som att en stor del av gästerna inte längre finns med i vårt liv. Många har gått bort, en hel del har försvunnit genom skilsmässor, några har flyttat (grannkommunen eller andra världsdelar spelar liksom ingen roll, kontakt kan man ha eller inte ha oavsett) och en del vänskaper har runnit ut i sanden. På en av bilderna där man ser nio personer är två döda, två familjemedlemmar som vi träffar ofta, en god vän till maken som han inte träffar ofta, men där tidsintervallerna inte utgör något hinder, en av mina goda vänner som jag har en liknande kontakt med, en kusins f.d. och två av mina gamla pluggkompisar som jag inte träffat sedan det där bröllopet. Så märkligt det är, det där med tiden. Allt som har hänt mellan den 19 augusti 1994 och den 19 augusti 2025.

Det faktum att vi fortfarande är gifta med varandra är inte självklart. 31 år är genomsnittet för ett svenskt äktenskap och man räknar med att ungefär 50% av äktenskapen har upphört då man når den dag som skulle ha varit den trettioförsta bröllopsdagen. Ett par av våra vänner har rådslag varje bröllopsdag. Då lovar de varandra trohet ännu ett år. Somliga lovar ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”, men verkar ha glömt det då nöden knackar på trots att döden inte hunnit fram. Andra ger andra löften och hoppas på bättre lycka eller samma lycka som ens föräldrar haft. Äktenskap är en konstform som kräver arbete på flera fronter. Det kan vara lätt att glömma bort, både i skuggan av tuffa utmaningar och vardagstristess. De äkta tu fortsätter utvecklas under tiden som äktenskapet framskrider, men inte nödvändigtvis åt samma håll. Det hamnar förvisso käppar i hjulen för oss alla, men sammansvetsande erfarenheter är nog så vanligt förekommande om vi öppnar våra sinnen för dem. ”Real love is art.” Sann kärlek är konst, en konstform. Det skriver jag sannerligen under på.

Ditten och Datten

”Vill du ha sleepover?”

19 augusti, 2025 4 kommentarer

Igår bestämde maken och vår svåger att de skulle ut och paddla och sova över någonstans i skärgården. Då hörde jag av mig till syrran och frågade om hon ville träffas. Det ville hon. Vi bestämde oss för att hänga i Bredavik eftersom det var en helt underbar kväll med vackert väder av det där slaget som man kan njuta av för fullt. Först möttes vi dock upp på ICA Nära här på ön för att inhandla lite gott att äta till middag.

Efter att ha suttit ute i kvällssolen för att ta till oss de varma, mjuka solstrålarna var det dags att fixa maten. Syrran hade en del smaskens i kylen på sommarstället redan, så vi hade kompletterat med god dricka (Kiviks pomonad med rabarber är väldigt god kan jag säga), räkor, chips, ost och lite frukt. Plockmat är inte dumt, alltså. Där satt vi vid ”finbordet” som kom med huset i kvällningen medan solen gick ned och njöt av stunden. Brorsan kom förbi en stund för att hämta lite grejer och fick åtminstone en dricka och lite chips. Vuxenlivet är fint på många sätt, men ansvaret är också utmanande i stunder. Det känns tryggt att kunna dela sådana med de människor som funnits nära mig i alla tider, mina syskon.

När vår bror hade åkt hem gick syrran och jag en kort promenad. Utan att hojta för högt verkar det som att hälsporren bara försvunnit sedan några dagar. Jag kan gå igen! Fotsulorna är fortfarande ömma, det är väl klimakteriet som spökar, men jag njuter ändå. Att kunna insupa denna vackra miljö på nära håll gav mig ny kraft. Det blev ingen övernattning, för syrran åkte hem till stan och jag åkte hem för att stänga in fjäderfäna, men det blev några finfina timmar som jag är tacksam för. Nu kämpar vi vidare!

Ditten och Datten

Utflykt till ormbunksskogen.

18 augusti, 2025 8 kommentarer

Vi bor på den största ön i Karlskronas skärgård. Fortfarande finns det många ställen här på ön jag inte har besökt, antingen för att de ligger på ställen som är svåråtkomliga eller för att de ligger på ”fel” håll. Ibland tänker jag att jag skulle låtsas vara tysk turist och ta cykeln runt ön. Häromdagen tog maken med mig på avsvalkningstur, jag tåler verkligen inte värmen särskilt bra. Det var så skönt att vada omkring i vattenbrynet ute vid Östersjön. Har aldrig sett så många människor ute vid sandstranden längst ner på Kronovägen. (Ett tjugotal, hahaha! Jag är så bortskämd.)

Förmultnande sjögräs och tång luktar mest ”allmänt Sturkö” för mig. Här ute vid fria havet finns det fri tillgång året runt och därmed luktar det alltid lite mer än under sommarmånaderna i Bredavik då det ofta städats upp i början av badsäsongen.

Naturens under, alltså! Jag gillar inte spindlar särdeles, men jag älskar verkligen spindelnät. Tycker de är otroligt fascinerande och kan stå och spana på både byggandet och själva rovandet under lång tid. Kan du se byggdamen här?

Ormbunksskogen här hade jag aldrig upplevt. Vi gick upp för grusvägen för att spana in huset som är till salu här ute. Skumpig väg till bebyggelse, men stor potential till att få det som man vill och bara ett fåtal grannar. Huset ger samma vibbar som föräldrahemmet under min tid i grundskolan. Precis en sådan rutig fåtölj som står i storstugan hade vi där, liksom hörnskåpet i furu. Furupanel i gillestugan. Jag har fortfarande inte riktigt tagit till mig 70-talets estetik. Jo, i textilier ibland och i vårt arbetsrum har jag ju klövertapeten som var poppis då och som satt i mitt flickrum. Den är dock per definition jugend (1890-1920), en stil som jag gillar desto mer. Tack för möjlighet till avsvalkning! Jag undrar vad det egentligen är som gör att vi antingen älskar eller ogillar värme?

← Föregående 1 … 16 17 18 19 20 … 453 Nästa →