Det här är ingen coronaviruskanal. Jag är inte sjukvårdsutbildad, har inga kunskaper i immunologi, virologi eller bakteriologi och jag har inte studerat de olika stammar av influensavirus som cirkulerar jorden runt om och om och om igen. Jag vet faktiskt ingenting alls som gör att jag har rätt att yttra mig om de beslut som tas i samhället idag. Trots det kan jag inte hålla tyst. Jag tycker mig märka att många som sitter på beslutsfattande positioner i samhället vet lika lite som jag, men tar brottstycken av kompetenta utlåtanden och väver ihop dem till något eget som sedan leder till mer eller mindre genomtänkta beslut.
När det gäller coronaviruset behöver man släcka bränder. Situationen som uppstått är ofattbart komplex och har redan drabbat många personer på ett sätt som de aldrig hade kunnat tänka sig för några månader sedan. Det verkar inte finnas tid att utöva konsekvenstänkande eller ryggrad nog att riva upp ogenomtänkta beslut. Det vimlar av ryggradslösa populister som sätter större vikt vid att vara omtyckta än att göra sådant som i längden vore det bästa för folket som har satt dem på en beslutsfattande position.
Dotterns gymnasielärare jämförde covid-19 med pesten. Låt oss göra ett tankeexperiment. I Sverige dog mellan en och två tredjedelar av befolkningen under digerdöden, vilket skulle motsvara mellan drygt tre och knappt sju miljoner personer i dagens Sverige. Miljoner. Än så länge har drygt tretusen personer dött, de flesta av dem var redan i dåligt skick. De som har råkat ut för denna sjukdom har fått lida fruktansvärt och många av de överlevande har lång rehabilitering framför sig. Trots det ställer jag mig frågan hur länge vi ska kunna upprätthålla ett samhälle i paus utan att vi på riktigt kraschar.
Många jag känner förstår inte samhällsekonomi och de funderar kanske inte över det faktum att det som var Sveriges styrka då vi kom igen efter exempelvis andra världskriget inte längre finns kvar. Att vi (och många andra länder) har en riksbank som gillar att trycka pengar tror jag inte heller de känner till och de funderar kanske inte så mycket över vad som händer om alla småföretagare går under och det bara finns stats- och kommunalanställda kvar. Sådant funderar jag på. Och jag bestämmer mig helt enkelt för att odla lite mer än förra året. Kanske är det inte helt gripet ur luften heller med tanke på att ransonering diskuteras med mataffärerna i detta nu. Peace.
1. Coronalunch tillsammans, alla tre. Favoritsalladen just nu är tomat, gurka, basilika, torrostade solrosfrön och dressing på balsamvinäger och god olivolja. Så gott!
2. Äntligen har papperskopiorna på svägerskans fantastiska foton kommit. Några av favoriterna hänger i ljusslingan i hallen och påminner nu om en av de bästa dagarna i mitt liv!
Vilken underbar dag! Vårvindar friska och solsken i blick. Jag glömde vattna i trädgårdslandet och orkade inte räfsa upp gräset till täckodlingen, men jag kom ut på långpromenad med maken, hade ett givande studiemöte med triaden och har fyllt på frysen med gratis nyttigheter.
Ibland glömmer jag bort hur vackert det är här. Kanske inte glömmer direkt, jag promenerar ju i närområdet mer eller mindre varje dag. Det handlar mer om att jag blir hemmablind och börjar ta allt det vackra för givet. Det märks att många äldre håller coronatristessen på avstånd bl.a. genom promenader i vårt naturreservat. Varje dag ser jag bilar på kyrkoparkeringen och hurtbullar med kartor i högsta hugg. Härligt!
Tur att S gillar att skörda vad-som-nu-behöver-skördas. Idag plockade hon in två gigantiska bunkar med kirskål. När jag hade rensat och tagit hand om allt hade vi gemensamt lagt flera timmar på fyra 200-gramspåsar med förvälld kirskål. Med tanke på att finbutiker sålt denna delikatess för 600 kr/kg så var det kanske värt vårt jobb? Nu kan vi äta nyttig delikatess också i vinter.
Avslutningsvis vill jag skriva om min dröm att vara kulturtant i Stockholm. Då och då går jag in på Hemnet och kollar in tjusiga lägenheter från förra sekelskiftet i Vasastan. Idag hittade jag två lägenheter som Kronofogden lagt ut på exekutiv auktion. Det har jag aldrig sett där förut. Visst finns det alltid fastigheter som Kronofogden vill bli av med, men jag har aldrig sett några i just Vasastan. Är det coronaviruset som ställt till det? Och hur vanligt kommer det att bli med exekutiva auktioner framöver? Jag vill att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Att landa i de små glädjorna, som t.ex. skördat lyxogräs, hjälper mig åtminstone att förhöja livskvaliteten.
Idag fick dottern ny information om studenten. Två klasser i taget ska få träffa lärarna, individuella foton ska tas, portionsförpackad festmat för två klasser åt gången intas i matsalen där alla ska sitta med stort avstånd, inga uppvaktade släktingar, yada, yada, yada. S blev så ledsen att hon tyckte att vi lika gärna kunde lägga ner firandet och att hon inte ens vill åka in till stan den dagen. Stackars tjej. Vissa saker kan man bara inte göra om eller göra senare och studenten är en sådan grej. Vi enades om att det kanske blir ett litet firande med den närmaste släkten och att vi ställer till med 20-årskalas nästa år istället. Suck. Stackars tjej!
Ekollonet som jag vårdat ömt i flera månader börjar nu ta form. Så här ser alltså en ek ut som bebis. ”Jorden är ett litet rum” sjunger Eva Dahlgren, och i detta rum finns det plats för tusen år gamla ekar. Tänk om denna blir en av dem?
Det blev tid för lite coronaterapi under eftermiddagen. Jag tillbringade 1,5 h med att putsa mässing på kakelugnarna. Till vänster ser du dörren som jag kom längst med. Fy sjutton, vad träligt! Jag har använt både Häxans metallputs och ättika-salt-pasta för att få detta resultat som jag inte ens kallar halvbra. Med tanke på hur illa det var från början (den högra luckan hade vid fototillfället fått en inledande omgång, medan själva ramen inte blivit behandlad alls) hyser jag hopp om att det ska bli bra till slut. Sanningen är att jag inte trodde att det skulle gå att få till något ens någorlunda bra resultat. Nästa grej jag ska testa är Bistro mässingsputs, men det får vänta några dagar.
Med dagar som läggs till veckor, månader och år har det snart gått lång tid. Det här är den femtionde våren jag upplever. Jag har vårminnen som barn, tonåring, ung vuxen, lärare, småbarnsmamma, tonårsmamma och tja, numera kan jag inte göra annat än att titulera mig som medelålders planttant.
Jag har sedan vi flyttade hem från USA den sista gången haft klåda i ögonen varje vår och inte förrän förra året började jag förstå att det säkert rör sig om pollenallergi. Med en biodlare i hushållet kan jag inte vara självisk, utan kliar och snyter mig utan att klaga. Det finns de som har det mycket värre. Dessutom är naturen så oerhört vacker i denna utvecklingsfas. Den skira grönskan börjar gömma hus och gårdar som varit synliga sedan i höstas i takt med att det gömda folket vågar sig ut i det skarpa vårljuset. Det blommar så vackert i olika färger och allt matchar fast färgskalan är mer brokig än Pippis garderob.
På lärarhögskolan lärde vi oss att ”det som inte blir gjort innan påsk kan ni glömma”. Nu när jag inte jobbar i skolan längre känns det lite tvärtom. Vid påsk är det dags att öka hastigheten, växla upp, ge allt. Dagarna blir längre och det finns mer ork till ”riktigt” arbete. I år är det resten av världen som är förlamad av hälsoskäl, men själv kan jag njuta av att fortsätta utvecklas. Ledordet DISCIPLIN har inte riktigt satt sig än, men jag gissar att om jag verkligen ska växa av det som pågår runt omkring mig (och då menar jag inte till storleken) är det dags att damma av det ord som jag kände så starkt för i december. Ut och njut!
Jag hittade en rolig lista hos min syster och tänkte att det kunde vara bra att börja söndagen med att tänka på våren ur lite olika perspektiv. Annikas liv har rätt drastiskt förändrats med coronavirusets framfart till skillnad från mitt, men jag kan konstatera att jag inte är helt oberörd jag heller.
Rangordna våren i relation till de andra årstiderna!
Jag vet, jag vet. Alla fåglar kommit re’n, glad såsom lärkan i morgonstunden och sköna maj i all ära… Våren borde vara en självklar etta enligt många, men för mig är hösten alltid nummer ett. Jag härleder detta faktum till att jag är ett oktoberbarn och att jag svettas då det är för varmt. Man kan alltid klä på sig ett extra lager, men det är inte lika lätt åt andra hållet. Nåja, nu är det våren vi pratar om. Jag kan konstatera att våren kommer näst längst ner på min lista utan att det betyder att jag ogillar den. Jag älskar för det första att vi har fyra distinkta årstider här i Sverige. Dessutom älskar jag att odla, men det roligaste är ju att se det odlade växa och att skörda, inte att gödsla, göra sig av med ogräs och vara orolig för att det kanske är för varmt, för kallt eller för torrt hela tiden.
Så här ser alltså min lista ut: 1. höst 2. jul 3. sommar 4. vår 5. vinter
Du kan protestera om du vill, men jag kommer inte att lyssna.
Hur är den här våren i jämförelse med förra?
Våren 2019. Många av familjens äldre vänner, släktingar och bekanta gick bort och jag var på fyra begravningar under våren. På något vis tröstar det mig att de fick dö i ”lugn och ro” och att det fick komma då det skulle. Ja, förutom en körkompis som var alldeles för ung. Trots att döden var så närvarandet hände det mycket annat fint. Höjdpunkten var att fira in ”sista året som 40+” på Yasuragi med min fina vän. Min kalender var full av sådant som är JAG. Det var jobb på SFI, promenader, fika, middag, handarbetscafé, körövningar och uppträdanden, vi var värdfamilj till ett par amerikanska körtjejer, trädgårdsdagar och resor både i och utanför Sverige och vi umgicks mycket med storfamiljen. Det var en fantastisk vår som sedan övergick i en helvetessommar, men det är okej. När jag tittar igenom min blogg (ännu en gång är jag så tacksam över att den här dokumentationen finns) och kalender känner jag mig glad och tacksam över livet som det såg ut då.
Ska jag då jämföra det jag har nu kan jag konstatera att vi fått mycket gjort i coronatider, men att det är träligt att inte kunna vara lika social som vanligt. Jag tycker även synd om människor som påverkats direkt och indirekt både då det gäller hälsan och rent praktiskt. Oro, osäkerhet, väntan, drastiska förändringar… ”Det är som det är och det blir som det blir.” Det må låta fatalistiskt, men samtidigt är det hjälpsamt att landa i att vara trygg i nuet istället för att leva i en orolig framtid.
Var möter jag helst våren och varför?
I trädgårdslandet. Igår frågade min syster när mitt odlar-intresse vaknade. Det är lite svårt att svara då jag från början var en smått ovillig planttant. Numera är dock känslan av att stoppa händerna i jorden, med eller utan trädgårdshandskar, oslagbar.
Bästa respektive sämsta med våren?
Det bästa är känslan av uppvaknande, hopp och lust. Det sämsta är att jag ofta blir överväldigad av att det finns så mycket att göra. Aprilväder är inte heller någon favorit hos mig.
Vårskriket, ja eller nej?
Absolut! Nästan varje år.
Hur ser (såg) mina vårplaner ut?
Eh, tja, vi fick superanpassa dotterns påskbröllop och fick ett underbart minne att ta med oss efter det. Förutom Stockholmsresan, som ju aldrig blev av, hade vi inte så mycket planerat. Jag studerar hemifrån till ”samtalsterapeut med e-hälsa”, så rent praktiskt är det mest bara mitt sociala liv som verkligen ser annorlunda ut än det hade gjort om tiderna varit andra.
Nästa plan som kommer att justeras efter omständigheterna är yngsta dotterns student. Den dagen, den glädjen. Vid det laget har det dock hunnit bli sommar.
Vad tittar jag på/läser just nu?
Trädgårdsböcker, ”Fader Brown” på svtplay och ett och annat avsnitt av Outlander.
Vad tränar jag helst under våren?
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag promenerar precis som vanligt, men saknar faktiskt skärgårdsgymmet som jag inte har velat besöka under omständigheterna. Mitt liv är ganska o-stockholmskt och den mesta träningen får jag i vardagen då jag gräver i trädgården och lyfter tunga grejer.
Nya vårplagg i garderoben?
Inte ett endaste. Jag ser ut som en slashas mer eller mindre varje dag. Funderar på om det inte hade varit en god gärning till mina medmänniskor att se till att skaffa nya gummistövlar och ta på mig lite mer estetiskt tilltalande arbetskläder.
Typisk vårmat jag längtar efter?
Sparris! Alltid sparris. Kirskål och nässlor förgyller också ”ofta” våra gommar under våren sedan vi flyttade tillbaka till Sverige.
Lämpliga vårutflykter?
ARK56! Vi valborgseldar alltid på brorsans vitsippsö, så också i år, även om det blev till första maj. Apropå vitsippor så är Ådalen i Jämjö otroligt vackert under våren. Blekingeleden är fantastisk. Vi bor ju i Sveriges Trädgård, så jag klagar inte på utbudet!
Vad ser jag mest fram emot den här våren?
Hade frågan kommit då det fortfarande var vinter hade jag sagt dotterns bröllop. Nu känns det som att våren närmar sig sitt slut och att jag längtar tills jag får sätta ut tomater och de andra grödorna.
Något jag är extra nöjd med den här våren?
Jag är väldigt nöjd med att vi fått så fint i ladan och att vi hela tiden har en riktning framåt. Jag är tacksam för ”gör om, gör bättre”, för förlåtelsens princip och för att jag klappar mig själv på axeln lite mer ofta nu för tiden. Jag är så glad över tillfället jag har att genomföra drömmen om en ny yrkesmässig inriktning såhär lite senare i livet. Dessutom är jag glad över att komposthögen blivit en lyxig, om än tillfällig, förvaring för perenner som ska få en permanent plats när det väl är dags för trädgårdslyftet.
Hur ser din variant på vårlistan ut? Haka gärna på!
… växer bilden av vårt hem fram. Idag scannade jag några negativ som jag hittade i samband med ramen häromdagen och hittade denna bild av vårt hus. Ramen och negativen måste helt enkelt ha kommit med huset. Kuvertet är märkt 2/9 1941 och ska ha beställts av en Inga Antonsson. Nu måste jag såklart ta reda på om Elsa Antonsson-Svensson var släkt med henne! Vid den här tiden var Elsa fortfarande hemhjälp här i huset, så det skulle kunna förklara ett och annat. Jag älskar den liggande panelen och vet att den var röd. Jag misstänker att dörrarna var bruna redan här, men är så glad att vi valde att ha dem gröna.
Edit: Jag älskar verkligen ancestry.se! Naturligtvis skulle jag ha kollat om Elsa hade en syster som hette Inga innan jag skrev det här. Det hade hon. Elsa föddes 1914 och Inga 1915. Gertrud Antoinetta föddes 1923, men dog i tbc som 17-åring. Deras mamma Elfi Maria var bara 33 år då hon dog i ”nervsjukdom”. (Detta står i dödsboken bara några rader under min mormors mormor Jenny Augusta Maria som tydligen dog i hjärnblödning.) Elsas pappa Anton (inte hennes man med samma namn) gifte om sig och fick tre flickor till på 30-talet. Nu måste jag se till att få fram alla foton i kuvertet för att se om det finns några fler godbitar.
Där ligger hon i spillror medan livet runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt. Det krasar när hennes medmänniskor klampar rätt över henne, men de hör ingenting. Hon ler. Nickar försiktigt och skrattar till. Det låter så ihåligt, så falskt. I morgon ska hon klä sig i fetvadd och plåster. Då kanske det känns bättre…
Torsdag 30 april 2020. Idag är det 51 år sedan björkarna susade och liljekonvaljer förgyllde mina föräldrars bröllopsdag. Det är smart att lägga sina egna högtidsdagar till samhällets röda kalender. Då garanteras man ledighet så fort det är dags att fira. Om man inte jobbar skift, som min far till exempel. Och hans arbetsdagar sammanstrålade ovanligt ofta med midsommar och jul. Med en stor familj som han alltid såg till att värna om gjorde traktamenten och övertidsersättning stor skillnad i lönekuvertet.
Det är intressant, det där med kärleksspråk. Som samtalsterapeut har jag påmints om hur viktigt det är att öva på att uppfatta andras kärleksspråk för att förstå dem på riktigt. Ett förhållande har större chans att utvecklas till något starkt och hållbart om vi strävar efter att förstå vår partner, vår vän, vår arbetskamrat. Har du inte gjort testet än är det kanske dags?
Glad Valborg till dig! Jag hoppas att du får uppleva åtminstone lite eld i hjärtat denna kalla, ruggiga dag. Själva eldar vi imorgon. Under dessa märkliga tider kan man ju bestämma över både det ena och det andra på egen hand och eftersom det ändå inte eldas officiellt någonstans går det finfint att tillrättalägga Valborg så det passar våra behov. Apropå obekväma arbetstider och sådär.
