Nina Burtons Gutenberggalaxens nova gavs ut på Albert Bonniers förlag 2016. Jag köpte den på en bokrea någon gång efter det och den blev liggande i min oändliga ”att läsa”-hög. I det här hushållet brukar det vara svärmor som kommer med böcker, vare sig de är gåvor eller lån, men hur det var så lånade hon med sig den här hem. När det gäller recensioner litar jag fullkomligt på henne. Jag har ännu inte läst en bok som hon har rekommenderat utan att tycka att den var bra. När hon och svärfar hade läst Gutenbergalaxens nova insåg jag dock att jag hade en väl dold guldtacka liggande på min bord. Det här är nämligen en av de bästa böcker hon läst! Någonsin. Kanske den bästa. (Iallafall just då, så är det ju med många upplevelser.) Denna recension har följt med mig, men det har gått flera månader utan att jag gjort något åt saken. Så, äntligen!

Fram till idag har jag hunnit läsa ut dagens böcker samma dag, eller åtminstone ägnat så mycket tid jag önskat åt dem. Igår hade jag dock så mycket att göra att jag inte började läsa förrän ganska sent och jag kommer att behöva läsa vidare idag, kanske under flera dagar. Jag hamnade i den varma famn som en riktigt bra bok är och fick uppleva känslan av att sugas in och glömma tid och rum. Det var så länge sedan det hände att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. Att komma med mina slutgiltiga kommentarer innan jag är klar känns inte rätt, men åh! Jag vågar redan rekommendera den å det varmaste. Hör bara:

”Böcker är tidskapslar, svarade han kort. Ger kontinuitet.”

”Böcker är arv och samtal över tiden!”

”Uppbragt pekade han genom fönstret på några passerande som tycktes okunniga om sitt brott.
– Vad vet folk idag? Bara nyheter! En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet.”

”Naturligtvis dök Erasmus snart upp i föredraget. Det var nästan så jag tyckte mig höra antikvariatsägaren i guidens ord. Erasmus var en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenter knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stod för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov, och beundrare ville muta hans tjänare för att få se på honom när han sov, eller samlade ljusstumpar från hans skrivbord…”

Jag återkommer!

Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.

En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.

Ah! Dagens bok är av mina absoluta favoritböcker. Mycket välläst och genombläddrad, både av mig och maken. Maken är expert på att lägga upp och planera resor för att få ut så mycket som möjligt av dem. Själv är jag förvisso duktig på att googla och ha en övergripande önskan om hur dagarna ska se ut, men han är så bra på det att han skulle jobba i resebranschen. (Den ligger väl i princip i koma nu, men ändå.) Guide to the National Parks of the United States, National Geographic, fifth edition, 2006. Bilderna får en att vilja åka överallt på studs, utflyktsguiderna är detaljrika och stämmer mycket bra överens med verkligheten, kartorna gör att det är lätt att planera en resa och tipsen på boende och andra praktikaliteter uppdateras med varje utgåva. På fjorton år hinner mycket hända och vandrarhem och hotell är det kanske bäst att söka på nätet.

Jag och maken hade tänkt fira våra femtioårsdagar med en resa längs Oregonkusten där vi aldrig varit förut och äntligen skulle jag få komma till Seattle som har dragit i mig i många år. Nu blir det väl inte så, men förhoppningsvis finns möjligheten nästa år, eller nästa, eller… Jag läste iallafall in mig lite på Olympic och Mount Rainier. Min resebloggarsyster, som nu byter bana, och jag pratade om resande och om hur det kommer att bli i framtiden. Kanske får vi mer ofta sitta och drömma vid reseguider istället för att göra de där resorna i verkligheten? Virtuella turer kanske blir mer vanligt förekommande och kanske hittar vi tillbaka till dokumentärer och nöjer oss med dem? Hur som helst är jag fantastiskt tacksam över möjligheterna jag har fått till att besöka några av pärlorna i det stora landet i väster. Jag älskar den storslagna naturen. Amerikanerna kan sina nationalparker och jag fortsätter drömma om att få besöka flera av dem.

Dagar kommer och går, mänskliga svagheter består. Paolo Roberto, inspiratör på så många vis, har trampat i koskiten. Han blev fast då han köpte sex av en eskort häromdagen. Det kostade 1500 kronor för 30 minuter, men jag tror att han tycker att priset var fett o-värt. I media har detta nu stötts och blötts så mycket att till också med Corona fick sig en liten paus. Jag konstaterar återigen att vi människor är så förutsägbara. Samma personer som hävdar att ”fängelse är helt fel väg att gå” ropar nu högt på Facebook att Paolo är våldtäktsman, att alla män ska rannsaka sig själva i frågan och att det är viktigt att herr Roberto får ett riktigt kännbart fängelsestraff. För sådana är vi människor. Vi radar upp kognitiva dissonanser i långa radband och är rätt duktiga på att skriva om allt som händer så det passar i just vår förklaringsmodell. Jag längtar efter att läsa Jonathan Haidt igen, men inser att den inte kommer med i mitt bokläsarprojekt ens om jag fuskar eftersom jag har lånat ut den.

Nej, nu hamnar vi någon helt annanstans. Eller? Dagens bok är så långt från The Righteous Mind som tänkas kan. Det här var ännu en oläst bok, möjligtvis bläddrad i. Varken jag eller maken känner igen den, så kanske har något av barnen fått den i present någon gång? Vem är Björn och vem är Benny gavs ut 2004 av det spännande paret Fredrik Lindström och Hasse Pihl. Jag lade mig och läste detta mästerverk igår morse och kan konstatera att jag togs på sängen av den dåliga humorn då jag inte alls visste vad jag hade att vänta. (Haha, kunde inte låta bli.) Jag frustade av skratt i vissa partier och var tvungen att läsa om schackets historia för sonen då han ringde hem. Intelligent humor är befriande! Författarna har använt påhittade förklaringsmodeller på frågeställningar som ”Vem är Björn och vem är Benny?” och ”Varför brukar uppföljare bli misslyckade?” och de gör det emellanåt riktigt bra. Något som jag reagerade på var att denna bok säkert inte hade fått bli utgiven utan refuseringar idag. Jag tror inte att den hade klarat den allmänna ”pekåfieringen” och det har hänt mycket på det planet under de senaste sexton åren.

Kanske har du också funderat på vad som egentligen ingår i orden åsiktsfrihet och tryckfrihet. Styr ordet och du är på väg mot en diktatur. Censur och inskränkt yttrandefrihet går hand i hand. Trots det ropar några av de som anser sig vara öppnast och generösast med acceptans högt när det gäller vilka ord man får eller inte får säga, vad man får skämta om och inte, vad som är rätt åsikt och vad som är FEL. Det här är en diskussion som får mitt skratt att fastna lite i halsen. Tanken väcks. Är det rätt att censurera böcker som skrevs då, men som är politiskt inkorrekta idag? Är det inte viktigt att vi förstår vår historia och istället har en diskussion om varför något som känns jobbigt idag var helt normalt för femtio år sedan? Eller sexton. Jag tar tanken med mig och konstaterar att detta bokprojekt banne mig är den bästa idé jag fått på den här sidan sekelskiftet.

Våra bokhyllor döljer sanna skatter, högt och lågt, klassiker och självhjälpsdravel om vartannat. Igår drog jag fram Lotta Jansdotters Simple Sewing, patterns and how-to for 24 fresh and easy projects. Boken gavs ut 2007 och inhandlades av mig på bokrea då vi bodde i Orem. När jag bläddrar i boken idag inser jag att det var formspråket i kombination med det låga priset som ”lurade” mig att villhöva den.

Jag älskar den här boken och den har faktiskt fått många genombläddringar genom åren. Jag har dock inte klippt ut ett enda av mönstren eller sytt något av projekten. Anledningen är inte att urvalet är dåligt, nej då. Projekten är både enkla, förmodligen ganska snabbsydda och i flera fall rätt användbara. Förutom checkboksfodralet då, sådana använder bara de äldsta amerikanerna idag. Problemet är att jag egentligen mest är intresserad av Jansdotters snygga tygtryck och många av dem står att finna i boken.

För min del kan jag säga att jag har alldeles för många instruktionsböcker som bara fått funka som Pinterest. Jag har helt enkelt köpt dem på rea för en billig slant och varit övertygad om att jag skulle få användning för dem vid tillfälle, men sedan har de blivit stående där i hyllan och på sin höjd sett fina ut. Det är bibliotekens P och Q-böcker som jag ofta lånade hem för att njuta av. Rannsakar jag mig själv är det kanske några stickböcker och viss trädgårdslitteratur som faktiskt kommit till användning. Ja, och mina kalligrafiböcker som faktiskt är förhållandevis välanvända. Lotta Jansdotters bok åker återigen in i bokhyllan utan att få ha kommit till praktisk nytta. Jag är dock tacksam för alla goda minnen som den rörde upp och det är väl inte fy skam?