Nu har jag väl fått COVID-19 också… Alltså, vem vet? Jag har ingen feber, men hostar och har jätteont i huvudet, så jag utgår efter att det bästa för alla andra är att jag stannar där jag är. Blekinge har varit förskonat så här långt. Det är väldigt få som har varit sjuka. Just nu ligger en bekant till familjen på intensiven och hennes svägerska kom just hem från sjukhuset. Det är de första jag har hört talas om som blivit så sjuka här i trakterna.
Hälsoreligionerna sprider sig snabbt över jorden. I takt med att agnostiker och ateister blir fler och fler fylls det på med ivriga eller t.o.m. fanatiska veganer, LCHF:are, paleo-anhängare, ”jag äter inget fett eller socker men gärna bars och energidrycker”-polare, ”handlar bara närodlat, second hand, vegetariskt…”-personer, maratonlöpare och allt vad det är. Hälso- och klimatångesten är verklig och profeterna som förkunnar evangeliet finns snart en i varje gathörn. Ja, eller i alla fall överallt på Instagram och YouTube. Ångesten späs snabbt på i kommentarer på vad man bör göra och hur man bör leva, särskilt om man är en publik person. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på att jag är en av alla som frikostigt delat av mig av mina råd. Det tycker jag är helt okej. Här. Eller i ett samtal. Men som en kommentar i en virtuell tråd bör jag hålla tyst om ingen frågat om råd. Så härmed ber jag om ursäkt för alla gånger jag eventuellt klampat i klaveret och bidragit till att någon mått sämre.
Matsmart kom ut 2008 på Gullers förlag. Det är en reportagebok som låg i framkant inser jag när bläddrar i den och läser vissa av reportagen. Fantastiska bilder, välskriven text och tips som fortfarande håller. Tolv år är en kort tid och samtidigt en evighet. Se själv:
”Magnus Wikner är däremot tveksam till vilken omfattning e-handel kan få när det gäller mat. Kanske kan det fungera för basvaror och sådant man köper mer sällan och kan lagra. Men färskvaror?”
”’Det finns ungefär tusen mathantverkare i Sverige idag’, berättar hon* entusiastiskt. ’Men trenden förstärks nu i hela Europa. Och vårt mål för 2017 är tiotusen!”’ *Bodil Cornell
”Vi kan inte fortsätta konsumera som vi gör idag. Vi kan inte resa på det aningslösa sätt vi gör och vi kan förstås inte köra runt varor som vi gör. En mer human konsumtion är målet, och där kan bra matvaror vara en viktig pusselbit.”
Matsmart håller än och var en trevlig kompanjon under min sjukdag. Det här projektet är verkligen kul än så länge! Det känns hållbart och givande på alla sätt och vis.
För ett tag sedan reflekterade jag över hur dåligt mitt ledord integrerats under 2020. Jag kan inte alls säga att DISCIPLIN lyser. Det känns inte heller tryggt eller självklart, utan som ett sådant där projekt som bara kastas in utan ramar eller krav på utvärdering. Sådana projekt blir aldrig bra. De rinner oftast ut i sanden utan att nämnvärt bidra med något mätbart. (Skolvärlden är t.ex. full av sådana, tro mig.) Jag vet att vissa ledord inte lämnat så stora avtryck, men eftersom jag för några månader sedan var så övertygad om att detta verkligen var mitt 2020 i ett nötskal känner jag att jag vill satsa lite på att styra upp saker och ting. Är jag inte skyldig mitt ord det?
I går natt sov jag dåligt eftersom jag är lite krasslig. Det händer sannerligen inte ofta då jag är välsignad med en mycket god sömn. När jag låg där och stirrade i mörkret började bokhyllan vid sidan av sängen ta form. Jag tänkte lite på hur glad jag är över alla våra böcker och att vi borde sortera lite bättre och bygga hyllan i arbetsrummet som vi pratat om så länge, och tänk hur många härliga och spännande böcker vi har som jag aldrig ens tittat i. Ja, lite så gick tankarna. När jag sedan vaknade visste jag precis hur jag skulle komma igång med min DISCIPLIN.
Jag ska med stängda ögon dra ut en bok från en hylla om dagen tills det inte finns några hyllor kvar. Jag behöver inte läsa hela boken, men jag ska ge den minst en halvtimme och skriva några ord om den här i bloggen. Jag räknar till 22 hyllor, då dotterns rum lämnas i fred. Det innebär att jag har minst 11 timmars boknjutning under de närmaste tre veckorna att se fram emot. Kanske är jag påverkad av alla coronaunderhållningsinlägg som går runt på Facebook just nu. ”Lägg upp en bild om dagen utan kommentarer” om diverse olika ämnen. Här är det dock själva projektet som är viktigt och det blir meningslöst utan en kommentar.
Nu vet du hur jag hamnade här och det är dags för den första boken! Min entusiasm över detta projekt falnade minst sagt då det var denna bok som hamnade i min hand. Överraskning och vilseledning, Sovjetiska och ryska vilseledningsprinciper i krig och fred av Lars Ulfving. Den verkade aldrig ha öppnats och då detta ligger så långt från min intressesfär som tänkas kan antog jag att den är makens. Boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och gavs ut 2006. Mycket har hänt i världen sedan dess.
Besvikelsen lade sig snabbt då jag hade förberett boken för läsning. Efter att ha läst författarens förord var jag helt enkelt fast. Jag måste läsa den här boken! Med alla diskussioner runt ”fake news” kanske det här är en bok som är synnerligen aktuell?
”Överraskning kan emellertid uppnås även utan att avsiktligt förvränga eller undertrycka information, nämligen genom att helt enkelt demonstrera oväntad rörlighet, styrka, uthållighet eller kreativitet. I det senare fallet kan det hävdas att motståndaren lurar sig själv genom önsketänkande eller genom att hysa förutfattade meningar. Detta har redan antytts och kommer att utvecklas senare. Förutfattade meningar kan emellertid förstärkas genom motpartens vilseledande åtgärder. Vi kommer att särskilt behandla ett föga känt exempel från vårt eget närområde.
Det rör sig också om ett samspel mellan dem som vilseleder och den som vilseleds, nämligen att den vildseledde oftast är fången i sin egen föreställningsvärld och därför är lätt att vilseleda – men ibland är inte ens det nödvändigt….
För att inte hamna i en akademisk diskussion om ’hönan och ägget’ diskuteras här som exempel situationer där motparten blir lurad, oavsett om det sker genom avsiktlig vilseledning eller renodlad överraskning – eller om han rentav vilselett sig själv. Immanuel Kant har yttrat: ’Vi blir inte vilseledda – vi vilseleder oss själva.'”
Jag kan tala om att denna bok kanske inte blev en ögonöppnare, men den påminde mig om hur viktigt det är att jag verkligen försöker göra allt jag kan för att bilda mig en neutral uppfattning om vad som är vettigt och vad som faktiskt är sant. I dagens samhälle är det hart när omöjligt att fiska fram vem som talar sanning. I vår postmoderna kultur finns det dessutom många höga röster som ropar att det inte finns någon sanning och att min sanning inte är din. Det kanske är applicerbart på teorier och ord, men då man låter en önskad sanning styra verkligheten kan vi råka illa ut. ”Det kanske inte funkade så bra, men NÄSTA GÅNG kommer det att bli rätt.” Hur många gånger har vi inte hört det? Vi leds av personer som drivs av ideologiska övertygelser och som ibland bygger luftslott på fundament som inte ens finns. Jag säger inte att det är fel, bara att det är nödvändigt att vi förstår att det är så om vi ska kunna förhålla oss till de beslut som fattas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och även när vi lyssnar och tar till oss de nyheter som presenteras från olika håll.
Helt oväntat får jag avsluta med att rekommendera Överraskning och vilseledning. Den är ingen mysrysare, utan en bok för vuxna människor som vågar utmana sina egna föreställningsvärldar. Jag ser redan fram emot dagens bok, som jag alltså kommer att redogöra för här imorgon.
Ps: Det här projektet tog för sig. Jag hade inte alls förväntat mig det här resultatet, kanske för att jag knappt läser ”riktiga” böcker sedan många år tillbaka. Det känns fantastiskt att jag har ro att läsa och inte bara behöver lyssna längre!
Jag behöver inte prestera vare sig egenhändigt komponerade recept, läckra bilder eller miljö- och kvalitetsansvar på den här bloggen-som-inte-handlar-om-mat. Däremot kan jag kosta på mig att dela ut smarriga recept som jag snubblar över. Dagens tips handlar om receptet på den knäckiga paj som min syster brukar bjuda på då vi samlas många i Bredavik. Idag använde jag mig av blåbär, men receptet är skrivet för rabarber. Jag bytte ut mjölet mot ett glutenfritt alternativ, vilket inte påverkade smaken alls.
Jag förstår att du blir mycket sugen på denna läckra dessert efter min imponerande reklamkampanj! Att fotot mest liknar krig i blåbärsskogen borde vara tillräckligt övertygande. Vi var fem personer som delade på sex portioner efter en rejäl måltid, men det var inte för att receptet var snålt tilltaget. Det var bara så gott! Vi åt pajen med vanlig snabbmarsansås, men en riktigt god vaniljglass hade inte heller varit dumt.
Ja, den frågan ställde han häromdagen, maken. Jag satt där med höjda ögonbryn och undrade förvånat över varifrån denna märkliga fråga kom. Tyckte han att antalet pelargoner börjat gått överstyr? Jag har 21 pelargonkrukor och inte är det väl något konstigt med det? Hyser jag allt för starka känslor till mina modersplantor? Jag ger ju gärna bort pelargonbebisar?! Senast häromdagen hittade en av förra årets sticklingar som härstammar från en av mammas mårbackapellisar ett nytt hem.
Makens fråga gav mig chans att inventera och inspektera hur det står till. Då jag talar om moderplantor är det personen jag fått blomman av som får ge namn. Jag har mammas Mårbacka, mammas äppelblom, mammas vita, Bagittas Mårbacka, Bagittas vita, Karumos vita, Lindas Ålsta Frida (zonalpelargon), Lindas Swanland (zonalpelargon rosenknopp), Lindas Bob Hall (stjärnpelargon), Evas hängpelargon och Mimmis Mårbacka. Du ser. Efter förra årets tuffa vinter var det med nöd och näppe jag fick pelargonerna att komma igen och de fick inte heller någon ultimat sommar. De flesta ser redan bättre ut i år än de gjorde efter en hel sommar av gullande! Ja, några av dem har inte börjat blomma än förstås, men flera är redan igång. Jag klagade lite på Bob Hall här i veckan, men som du ser på bilden har han tagit sig och är nu jättesöt. Hans pappa, själva moderplantan, är dock lite klenare och spretar lite på det fula sättet.
Jag tog inte så många skott i år, utan har låtit de flesta pelargonerna bli lite vildvuxna. Den jättestora Mårbackan som min syster tog hit (består av tre samplanterade) blev däremot toppad och fick många bebisar. Jag tog hand om tre av dem, varav två överlevde, resten tog syrran hem. Jag provade att rota en av varje i såjord, pelargonjord och vanlig blomjord. De två sista var det som klarade sig och den sista har tagit sig allra bäst. Jag kan konstatera att det är onödigt att krångla till det. Det har varit toppen att ha ett litet ”växthus” i gästskrubben. Det har definitivt gett dessa skönheter den omsorg de verkligen behövde. Ett gäng har nu fått flytta ut i verandan för att vänja sig vid lite större temperaturväxlingar och några står kvar här i arbetsrummets fönster där de ibland får lite frisk luft vid öppet fönster. De gör mig glad! Så är 21 stycken för många? Nej då. Eller vad tycker du?
Jag mår inte bra av vete och saknar för det mesta varken bröd eller pasta. Däremot kan jag bli oerhört sugen på mannagrynsgröt, comfort food no. 1 då jag och mina syskon växte upp. Vår mamma gjorde världens godaste gröt med smör, röd mjölk och lite socker, så den var inte något vi fick varje dag.
När min syster häromdagen tipsade om sidan @ekotipset på Instagram gick jag in trots min Insta-blockad (när jag tog bort appen från telefonen och slutade hänga där ”vann” jag mängder av tid och slapp ett jobbigt beroende). Jag kan konstatera att just denna sida innehöll mängder av användbart och intressant material. Lite för mycket eko-skrämsel för min smak, dock. Jag gillar inte när man bygger på människors hälsoångest.
Mycket visste jag redan om, men det var roligt med en visuell inspirationsboost! Hade det varit en bok hade jag markerat massor av sidor. Ett tips som jag aldrig hade hört (syrran som är Insta-junkie sa att det finns överallt där) var att rosta havregryn för att sedan mixa dem. Detta ger ett havremjöl som kan ersätta mannagryn för att göra en godare gröt. Skulle det verkligen funka? Jo då, det visade sig vara ett riktigt toppentips!
Havregryn rostas i 200°C i tio minuter, rör om då och då. Låt grynen svalna och mixa dem sedan till havremjöl.
”Mannahavregröt”
0,5 msk smör 0,75 dl havremjöl 2,5 dl röd mjölk en nypa salt
Smält smöret. Vispa i de andra ingredienserna och koka upp under omrörning. Fortsätt röra på låg temperatur i några minuter. Tillsätt lite socker efter smak. Ät gärna med mjölk och bär.
Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.
När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.
Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.
Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.
Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.
Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.
FLADFISK
JEG HUSKER VORES FISKETURE MEN HVAD FISKEDE VI EFTER JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV TURDE IKKE TAGE DIN HÅND TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE DIN MOR ER EN LUDER OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT
Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.
Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.
När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.
https://youtu.be/XkcBkGU5ux4
En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.
Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.
Idag har jag haft en riktigt bra dag full av krukor, jord, fårstängsel, Bredavik, delar av storfamiljen, sommarförberedelser och terapeutande. Jag är tacksam!
För fjärde gången börjar vi om med trädgårdslandet. Den här gången ska inte ett enda rådjur kunna ta sig in i detta odlarcentrum. Det odlas i år både på friland och i ”rutor” där maken testar om plankorna över huvud taget kan stoppa gräset, och när väl rådjursstängslet är uppe får vi ta itu med allt annat gräs som invaderar överallt om man inte styr upp saker och ting. Första året fanns det ingen näring i jorden och det var nästan omöjligt att gräva i den. Vid det här laget har det gått lättare att rensa upp ogräset där det nu odlats under några år. Tyvärr har jag inte haft tillgång till gräsklipp, något som gjort att mina drömmar om täckodling inte riktigt har gått i uppfyllelse. Jag fick ett par bokashi-hinkar som min faster inte ville ha och jag ser fram emot att få förbättra jorden med våra gamla matrester. Dessutom har vi ju gammalt hönshusströ att täcka odlingsbäddarna med precis som vi gjort de senaste åren. Det tar oändlig tid att transportera det i skottkärra mellan ladan och landet dock, men så får det vara.
Jag har närt trädgårdsdrömmar sedan 00-talet, men p.g.a. flera olika orsaker har jag inte kunnat realisera särskilt många av dem. Den här trädgården behöver en rejäl urgrävning, nytt gräs och grus och en ny häck eller ett staket. Vi får väl se när det blir av, men planen är åtminstone klar! När jag var hos Mi Mi och köpte ägg passade jag på att köpa en klematis till äppelträdet.
Imorgon är det sju år sedan en av mina bästa vänner somnade in. Min syster utökar ständigt sin trädgård med växter som på något sätt dedikeras till hennes nära och kära. Jag tycker att tanken är fin och bestämde i Mi Mis växthus att V skulle få slingra sig uppför vårt vackra Ingrid Marie-träd. Vi hade en jättefin klematis som växte vid vår entré i mitt barndomshem, en annan sötnos som täckte bergväggen vid uteplatsen i Segeltorp och en tredje som slingrade sig upp längs en pelare på huset i Orem. Jag tog därför ett enhälligt beslut att det var just en klematis som skulle få krama äppelträdet. Den ser kanske lite klen ut i detta skede, men vänta bara. Enligt det allvetande sajbernätet ska blommorna se ut såhär då de mår bra och är etablerade:
Mi Mi hade flera japanska sorter, men de var lite för ”flashiga” för mig. Jag valde istället en Rouge Cardinal. Dessa sammetslena skönheter har följande historia: Ursprung: A. Girault, Frankrike 1968. Föräldrar: ‘Ville de Lyon’ x ‘Pourpre Mat’. Jag tror att den kommer att sprida stor glädje för oss, särskilt då man står och jobbar i köket eller sitter på norrsidan under varma sommareftermiddagar. Rouge Cardinal ska beskäras rejält då den blommat färdigt eller tidigt på året eftersom den blommar på årets växtlighet. Den söta alpklematisen vi hade i Segeltorp skulle däremot knappt röras. Den blev mer och mer sagolik varje år och bildade söta, silvriga ”frukter” efter blomning. Phu, jag kan bli alldeles utmattad över alla råd som gäller beskärning, gödsling, samplantering och annat. Det är ett under att naturen klarar sig utan inblandning av experthjälp!
Såhär ser den sista buketten av årets tulpanuslingar ut. Jag vill bara säga att tulpaner fortfarande är mina favoriter, trots den besvikelse de stått för under de senaste åren. Jag får nog ha ett helt hav innanför rådjursstängslet i trädgårdslandet nästa år! Som jag skrev i rubriken: Skam den som ger sig!
Makens avtackningsbukett har genomgått några olika stadier. Från en imponerande blå-vit-orange skapelse till två lite mer modesta buketter i blåvitt och orange. Nu är det inte så mycket liv kvar, men de här skönheterna fortsätter leverera. De är jättefina, men jag har ingen aning om vad de heter. Jag tror faktiskt inte att jag har sett några förut. Vet du?
