If you can’t beat them, join them. Kirskålen växer och frodas i vår trädgård och efter att ha testat smaken förra året har jag bestämt mig för att skörda, förvälla och frysa in en del i år. Både pesto med solrosfrö (billigare än pinjenötter och man riskerar inte att få fenomenet pinjemun) och kirskålspaj är riktigt gott. Kirskålen kan byta ut spenat i de flesta recept. Även om det är lätt att odla spenat måste ju något man varken behöver så, vattna eller rensa vara ännu bättre?
Jag gjorde en pajdeg på 3 dl mjöl, 150 g smör och 2 msk iskallt vatten. (Förgrädda i 200 grader ca 15 minuter.) Den här fyllde jag med 2 lökar och 2 vitlöksklyftor som finhackades och frästes mjuka tillsammans med några liter kirskål som rensats från stjälkar, förvällts och grovhackats. Detta lades i det förgräddade pajskalet och fick sedan sällskap av 3 dl riven ost, en förpackning smulad fetaost, lite paprikapulver och svartpeppar och en äggstanning på 3 ägg och 3 dl mjölk. Skjuts in i ugnen i 30 minuter (många treor, lätt att komma ihåg).
När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.
Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.
Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.
Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.
Igår var jag ett tjurkart. Inte hela tiden eller hela dagen, men när jag överväldigades av gräsrötternas tjocka system och det faktum att vi för tredje året i rad höll på att angripa dessa rötter. Jag älskar verkligen att hålla på i trädgården. Jag älskar att ta hand om det som växer, att följa tidens gång, gulla med gödsel och kanske lite fiberduk eller annat som kan tänkas förbättra de små plantornas förutsättningar. Jag gillar däremot inte att rensa ogräs, inte heller att slåss allt för hårt mot naturen. Vi ska ju samarbeta!
De senaste två åren har vi haft ett enkelt trädgårdsland. Det planerar vi att ha i år också. 2018 upplevde vi den torraste och varmaste sommar som har uppmätts i våra trakter. 2019 blev lite bättre, men vattnet i brunnen tog slut då också. Det har inte snöat märkbart på hela vintern, men i år ska i alla fall vattenförråden vara väl påfyllda. Jag har slagits med kållarver, jordloppor, pistillröta, potatisbladmögel, rådjur, fasaner, frost, skorv, sorgmyggor och allt möjligt annat. Jag har accepterat att dessa angrepp är en del av planttantslivet. Även Sara Bäckmo råkar ut för liknande missöden, kanske ännu mer. Hon verkar dock snabb på att upptäcka angreppen och vet vad som är vad, vilket gör att hennes skördar blir fantastiska. Själv är jag glad när vi kunnat äta så mycket egenodlad mat som vi har. Dessutom var trädgårdsterapin i efterhand nödvändig för min överlevnads skull, både 2018 och 2019. Det är kanske väl dramatiskt uttryckt, men jag förstår verkligen hur det kommer sig att man skickar folk att jobba i trädgårdar då de har tagit slut.
Rådjursstaketet ska flyttas och bli högre. De är viga och hungriga, de där vackra odjuren, och de skyr inga medel för att ta det de vill ha. Maken har testat några olika modeller, men nu är han övertygad om att han har kommit på något som ska fungera. Dottern är en sann estet som gillar att drömma, skriva och komponera, men när hon sätter fart att arbeta är hon som en maskin. Jag är ytterst tacksam för hennes insatser och tänker att vi nog ska få till något bra i år också.
Skissen över landet 2018 skulle jag rita om och göra mer detaljerad, men det blev aldrig av. Istället…
… använde jag baksidan för att göra den nya planen för 2019 för att hålla koll på växelbrukets fällor. Skörden blev mycket bättre än första året av flera orsaker, men rådjuren åt upp allt för mycket av det som kom upp. När de väl hade kommit på hur de skulle forcera stängslet hade vi inte mycket att sätta emot.
Just nu är vi i början på odlingsåret 2020. Jag är förväntansfull och hoppas kunna utveckla mitt kunnande och få användning av det jag lärt mig så här långt. Det verkar som att jorden jag använde då jag omskolade tomaterna tog med sig något skräp, för trots att både potatisbladmögel och pistillröta har tagit mycket av de föregående årens skördar var plantorna vid den här tiden på året jättefina både 2018 och 2019. Så är inte läget i år. De ser redan ut att ha gått på en eller annan livsmina, men så länge det finns liv finns det hopp. Inte sant? Om inget annat lär chiliskörden bli lika fin som vanligt. Suck.
… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.
Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!
Så här såg det ut under vintern någon gång:
Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.
Min fina vän har haft så många handarbeten i sina händer att de säkert inte går att räkna. Igår hade jag nöjet att få se några av dem, framför allt dukar virkade med det finaste garnet och den nättaste virknålen. I en annan låda låg broderade alster som knappt sett dagens ljus sedan de fållades och pressades. Där såg jag den här lilla duken i Hallandssöm, en av Sveriges vackraste landskapssömmar. Jag hann knappt uttrycka min beundran över detta mästerverk förrän det låg i mina händer och nu är alltså duken min. Här kan du läsa om Hallandssömmens spännande historia.
Annandag påsk tillbringade vi först i Klackamåla med att röja, elda och förundras över hur härligt det är där. Klädda i rökindränkta lodiskläder fortsatte vi på eftermiddagen in till Karlskrona för att fira svärfars 85-årsdag i sann coronastil och på behörigt avstånd till jubilaren. Dagarna går in i varandra utan att vi riktigt märker var den ena slutar och den andra tar vid i detta som vi kallar livet.
Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.
Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.
Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!
Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.
Skansen får vänta. Nu blev det Uttorp istället och vi är alla så tacksamma över att vi kunde få en minnesvärd dag med bara brudparets närmaste familjemedlemmar i dessa tider med ”social distansering” och virusbödeln hängande i luften. Vår dotter och kär-son fick börja sitt liv som hustru och man i en tid som kommer att gå till historien. Makens syster @fotografkarinvivar är fantastiskt duktig. Jag grät då jag tittade igenom ögonblicken hon hade fångat.
De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!
