Jag har haft väldigt många kokböcker, men har regelbundet rensat ut bland dem. De tar vanligtvis stor plats, jag lagar oftast mat utan recept, och dessutom är de ofta daterade. Min syster berättade igår om arvet efter fars kusin. I hennes ägo fanns flera spännande kokböcker, bl.a. en ”jättegammal som t.ex. använde kalvhjärna” och en ransoneringskokbok som gav tips med alla begränsningar som fanns under kriget. Enormt spännande! Visst hade vi förlorat en stor dos kulturhistoria om böcker som dessa hade rensats bort?

Gårdagens bok var, som du säkert listat ut vid det här laget, en kokbok. Yotam Ottolenghi är en kock vars smaklökar verkar funka ungefär som mina. Det är en bra början. SIMPLE gavs ut på Tukan förlag 2018. Många av hans tidigare böcker har blivit till succéer, vilket jag tycker är helt rättvist. Jag kan t.ex. varmt rekommendera både Jerusalem och Plenty. SIMPLE köpte jag billigt då Adlibris hade en kokbokskampanj, men sedan dess har jag bara testat två recept. Smakerna i denna bok är allt annat än enkla, men följer man recepten verkar det högst troligt att smaklökarna börjar dansa glatt! Jag vet inte varför jag inte har testat fler. Jag tror emellertid att det är ingredienslistorna, trots att de är relativt korta, som är orsaken. Det finns alltid någon annorlunda krydda eller någon specialspecialare som ska tillsättas och man går ju miste om helhetsupplevelsen om man bara hoppar över den. Efter att ha suttit och dreglat över bilderna igår har jag dock bestämt mig över att laga något härifrån under helgen. Japp. Så får det bli.

Igår kväll fick jag tyvärr ett tråkigt besked gällande en fin människa precis när jag skulle ta mig an nästa bok. Det gjorde att jag fick dirigera om min uppmärksamhet. Ibland gör livet bara så ont! Jag återkommer imorgon.

Hej, Världen! Så fint det är att påminnas om att det fanns en annan verklighet innan coronaviruset. Bok nummer femton blev Old ways, old secrets: Pagan Ireland av Jo Kerrigan, prisbelönt historiker med ett stort intresse för folktro. Den är utgiven på O’Brien förlag och är ett kärt reseminne som jag tänkt läsa ordentligt ända sedan vi var på (I? Jag tycker det är så klurigt då länder både är en ö och ett land.) Irland, maken och jag. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.

Old ways… är inte en bok som ska läsas som faktalitteratur på universitetskurser. Det är en populär-”vetenskaplig” bok som låter folktro och hörsägen ta plats. De som kan håller kanske inte ens med om allt. För någon som blivit helt förtrollad av landskapet, historian, språket och det lullulliga är det här dock en jättetrevlig bok. Eftersom jag är precis en sådan person var det helt enkelt ett bra köp för mig!

Det var tur att jag satt själv i arbetsrummet då jag läste i Old ways, Old secrets… Jag satt och viskade vissa partier högt, särskilt de med iriska inslag. Då vi var i Irland hade jag en dag för mig själv då maken jobbade. Då hittade jag den här roliga hemsidan och roade mig med att försöka lära mig förstå iriska. Det är ett så fantastiskt spännande språk, och vackert! Kommer jag någonsin till skott med att lära mig italienska ska jag ta mig an iriskan efter det. Språkinlärning verkar nämligen vara ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i toppform.

Som vanligt kunde jag inte hålla mig till bara en halvtimme med denna bok. Jag hann inte läsa hela eftersom jag kom hem så sent igår kväll, men kanske hinner jag sitta i solen en stund i eftermiddag i trevligt sällskap. Jag undrar om jag inte fått lite bättre fart på mina hjärnceller med detta projekt? Det känns nästan som så. Jag har i.o.f.s. övat hela detta läsår på studielitteratur, men jag tror ändå att det här tillfört ytterligare en dimension.

The tipping point, How little things can make a big difference, av Malcolm Gladwell gavs ut år 2000. Den har med andra ord lika många år på nacken som vår yngsta dotter, vår ”bebis”. Det är bra att ha något speciellt att hänga upp tiden på då man försöker förstå hur världen funkade vid en speciell tid. Denna bok handlar om vad det egentligen är som blir ”den tändande gnistan”, det som exempelvis får ett projekt att ta fart eller en trend att spridas. Malcolm Gladwell får bli en egen fallstudie för hur något blir riktigt populärt. Hade den här boken skrivits av en okänd författare tvivlar jag på att den hade blivit en ”#1 National Bestseller”, men nu råkade Malcolm Gladwell vara en jättepopulär skribent på The New Yorker då boken kom ut. Han hade redan en stor ”fan base” och intresset för boken spreds snabbt både bland läsare och kollegor. Gladwells popularitet blev ”den tändande gnistan” för just denna bok.

Ett stycke i bokens efterord känns minst sagt läskigt. Malcolm Gladwell sitter på ett café och pratar med en vän som ägnat snart sagt hela sitt professionella arbetsliv åt AIDS-epidemin:

”’Jag undrar om det inte hade varit bättre om vi aldrig hade upptäckt AIDS-viruset alls?’ Jag tror inte att han menade det bokstavligen, eller att han ångrat de otaliga liv som har räddats eller förlängts av anti-HIV-läkemedel och AIDS-testet. Vad han menade var detta: att AIDS-epidemin i grunden är ett socialt fenomen. Det sprider sig på grund av tro och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter i ett samhälle, och ibland kan man fastna i de exakta biologiska egenskaperna hos ett virus så att de blir en distraktion; vi kunde kanske ha stoppat spridningen av AIDS mycket mer effektivt bara genom att fokusera på dessa övertygelser och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter. Och när han sa det, tändes en glödlampa i mitt huvud: det var detta jag försökte säga i The Tipping Point!”

Det är ju jätteintressant att jämföra HIV-viruset med coronaviruset. Olika sätt att smitta, olika sjukdomsscenarier. Oskyddat sex, sprutnarkomani och blodtransfusioner spred HIV och gör det fortfarande, men idag finns det stoppmediciner som gör att smittade aldrig utvecklar AIDS. Hur blir det med coronaviruset? Vi vet att människan har minne som en guldfisk och är det något vi lärt oss av historien är det att vi inte lär oss något av historien. Kommer vi att se ett muterat virus som tar död på hela mänskligheten (på 80-talet var det detta som vi skrämdes av gällande HIV) eller kommer vi att falla tillbaka till gamla levnadsmönster? Finns det ens möjlighet att falla tillbaka till sådana? Världens makter har tävlat i avstängningskrav och nu börjar de ekonomiska biverkningarna visa sig. Först är det lyxprodukterna som ratas, men det berättas också om att många New York-bor bara lämnat sina hyreslägenheter och flyttat eftersom de inte längre har någon inkomst. Den här Domino-effekten ska nu våra ledare börja rota i. ”LYCKA till!”, som min mamma skulle ha sagt.

Här kommer en bok jag fick i julklapp 2019, en av de nyaste böckerna i våra hyllor. Anna Kåver gav ut Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Om acceptans på förlaget Natur och Kultur 2004. En av mina systrar är psykologilärare, men så inläst att jag är säker på att hon skulle klara de flesta tentor på psykologutbildningen. Det var hon som gav den här till mig tillsammans med bokens parhäst Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. (Jag har läst Kåvers bok Allians, den terapeutiska relationen i KBT i samband med min utbildning.)

Det här är den första boken i projektet som jag känner att jag inte klarar av att slutföra inom projektets ramar. I.o.f.s. har det tagit flera dagar att läsa Gutenberggalaxens nova, men det är något annat. Den här boken är skriven som självhjälpsbok i den rätta meningen. Det är alltså ingen ”sov mindre, prestera mer”-bok, inte heller en bok som lär dig få fullständig koll på allt som händer i ditt liv. Det är ingen bok som strävar efter att få dig att ”uppnå din fulla potential” eller boken som för dig ända fram till miljonärens paradis. Det är en självhjälpsbok som genom praktiska tips, exempel och övningar kan få dig som har det jobbigt på något sätt att må bättre genom ett accepterande förhållningssätt. Boken är också tänkt som fördjupningslitteratur för ”professionellt verksamma inom psykiatrin”, något som jag tänker ligger tillräckligt nära att vara samtalsterapeut.

Vad är då acceptans? Är det att lägga sig platt och låta livet springa över ens rygg? Inte alls. Här kommer den definition som Anna Kåver utgår ifrån: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.”

Det var intressant att fundera i dessa banor, särskilt eftersom jag just hade läst ett inlägg hos min bloggvän, The power of good bye. Ett stycke i bloggtexten gick hand i hand med budskapet i Att leva ett liv, inte vinna ett krig: ”Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling.”

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa mina klienter att landa i acceptans då det gäller sådant som de inte kan ändra. Jag känner själv att det är läkande på så många sätt. Mamma tyckte det var jobbigt då jag inte levde ”i framtiden” med henne (hon oroade sig ofta och försökte planera både för sig själv och andra, ända tills hon mot slutet av sitt liv faktiskt genomgick en stor förvandling och slapp många av sina livslånga rädslor). ”Det är som det är och det blir som det blir” tröstade mig, men gjorde henne upprörd. Vad då ”blir som det blir”? Jag är väl ändå ingen fatalist? Tror jag att det gör mitt liv bättre att sitta på en sten och vänta på att livet ska leda mig rätt? Och vad händer om man ger upp? Dessa frågor var berättigade, och är det. Nej, jag är ingen fatalist, men jag har lärt mig att acceptans har sin givna plats i mitt liv. Saker och ting blir ofta något annat än det jag önskat och planerat för, men det styr definitivt inte mina känslor permanent. Om så skulle ha varit hade jag kunnat behöva leva med beslut som hade gjort betydligt större skada än min accepterande hållning har gjort.

Idag tar jag paus från mina andra studier och ägnar mig på heltid åt Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag kommer också att snabbläsa Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? eftersom dessa två böcker gavs ut som en enhet. Så kan det bli!