Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.
Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.
Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!
12 kommentarer
Hej Monnah!
Jag håller med dig på många vis här, kunde ju dessvärre inte läsa artikeln, men ändå 🙂
Jag tänker att resiliens växer på en ur flera aspekter, dels att man så klart har utsatts för tuffa utmaningar och helt enkelt varit tvungen att hantera det och hitta ett sätt att ta sig framåt, men också genom att få en trygg och kärleksfull grund att stå på från början.
Jag har nog alltid varit en sk curlingmamma för mina barn på många vis, och det ska man ju inte vara kanske någon anser… men jag upplever att dom tacklar livets utmaningar och tuffa situationer på ett fantastiskt vis, och idag känner jag att jag alltid såklart finns för dom ur ett mentalt perspektiv med ett lyssnande, icke dömande öra och outtömlig kärlek förstås. Men eventuella motgångar och tuffa saker hanterar dom otroligt fint och starkt och jag tänker att det är svårt att hitta en specifik mall för att bygga upp resiliens, men nånstans finns det nog i oss alla i olika grad beroende på livets framfart.
Ett viktigt och intressant ämne är det att fundera på. Sen tror jag att dåligt måended hos människor alltid har funnits, men att vi pratar om det på ett annat vis idag än vad vi gjorde för bara kanske 30 år sen, för inte tänka ännu längre bak i tiden.
Kram!!
Precis så är det! Jag tror att vi ibland missförstår vad curlingföräldraskap innebär. Att vi omhuldar våra barn med mycket kärlek innebär ju inte att vi curlar. Att curla för mig är att sopa framför barnen var de än går. Inte låta dem hjälpa till, ringa alla deras samtal, skjutsa fast det går lika bra eller är smidigare att åka kommunalt, kräva att andra behandlar dem bättre än de förtjänar… Typ så! Att lyssna, vara icke-dömande och kärleksfull har inget med curling att göra tänker jag. Det brukar ju sägas att ett föräldraskap med mycket kärlek och ändå med krav är det bästa för de flesta, men det finns naturligtvis ingen mall som passar alla.
Att må psykiskt dåligt är något annat än att inte ha resiliens, dessa fenomen har iallafall inga självklara likhetstecken mellan sig. Det är intressant med allt psykologiskt, inte minst för att det inte riktigt finns några blodprov att mäta vad som händer i en. Det är så mycket i psykiatrin som fortfarande verkligen inte funkar, men trots att det pratas mycket om psykisk ohälsa idag finns fortfarande stigmat kvar. Det är så svårt att hjälpa på ett riktigt bra sätt. Tack för dina tankar! Kram.
Ja resiliens. En fantastisk förmåga som säkert kan växa på många sätt men framförallt att inte bara reagera på sina känslor utan att förstå förstå vad man reagerar på – för att kunna agera. Jag kallar det mental spänst också. Älskar min mentala spänst, den gör att jag kan lita på mig själv.
Ja, så är det verkligen. Att förstå vad man reagerar på, att man kan möta sina känslor och inte bara bada ner sig i dem. Mental spänst är ett toppenord! Nog så viktigt, kanske ännu viktigare än fysisk sådan. Tack, Sara!
Hej Monnah! Livet har sina toppar och dalar! Människan har alltid mått dåligt, men förr pratade man inte om det, det var fult! Man sa bara att personen var ”klen i nerverna”. Psykvården förr var inte rolig!! Har hört en hel del om den. Hemsk!
Att våga möta svårigheter istället för att skydda sig från allt obehag blir vi ibland tvungna till att göra. Gillar verkligen balansen du beskriver mellan ansvar och omtanke. Och påminnelsen om att fylla på med det som ger energi känns extra viktig. Inget lätt ämne!
Trevlig helg och KRAM till DIG! Anna
Så har det verkligen varit. Tänk så många övergrepp som har skett på människor som har mått psykiskt dåligt genom tiderna. Det sker fortfarande! Det pratas mer om psykisk ohälsa, men det är fortfarande ett mycket stigmatiserat ämne. Jag tror att det gör för ont att fullt ut acceptera hur det ser ut och mycket svårt för alla som inte lider av ångest eller liknande att förstå hur det faktiskt påverkar de som lider. Jag tänker dock att det är skillnad mellan att ha psykisk ohälsa och att rent allmänt kunna eller inte kunna hantera det som är jobbigt i livet.
Precis, ibland måste vi göra det. Det tillhör liksom det vuxna ansvaret… Att fylla på är viktigt, inte minst när man har en tung period. Men så svårt det är! Kram och detsamma, Anna!
Kan ju inte låta bli att tänka på den där kvinnan i England som får dödshjälp i Schweiz för att hon inte längre orkar leve efter att ha förlorat sin ende son.
Man skriver hela tiden om henne som ”Fullt frisk” fast hon inte alls mår mentalt bra.
Det räknas liksom inte att man inte klarar av leva vidare när man har en hel kropp och kan röra sig fritt.
Jag tycker det är intressant för att detta får knappt någon att lyfta på ögonbrynen som personen i fråga är helt paralyserad.
För mig finns det alltid något som gör det värt att fortsätta. Fast jag har ju inte gått igenom det denna kvinna har gjort. Och hoppas verkligen att jag ska bli skonad från det.
Jag vet faktiskt inte vad som gjort att jag harvar vidare när den ena jobbiga saken efter den andra händer. Har svårt att säga att det kommer från något speciellt i min uppväxt. Kanske har man det med sig eller inte från födseln…bara spånar här alltså! Intressant det du skriver. Kramar
Mycket intressant! Jag hade inte hört om henne. Men ja, jag tänker på min nära släkting som inte åkte till någon klinik, utan hängde sig i ett träd. Fast jag kan inte säga att hen inte hade resiliens, för sanningen är att jag inte vet vad som föranledde avslutet och jag fick aldrig träffa henom. Resiliens är enligt forskning möjligt att utveckla, så det finns tillgängligt för oss alla. Vi måste bara öva. Den övningen får vi antingen medvetet eller omedvetet, precis som styrka i kroppen. Att veta att vi KAN lära oss hantera svåra saker är väl utgångspunkten, även om somliga har lättare för det än andra. Tack för din reflektion! Kram.
Vilket bra inlägg! Jag har har läst det flera gånger om nu.
Det där med att Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter, var väldigt bra beskrivet.
Vad fint att du kunde få ut något av det! Så mycket av vårt liv är beroende av trygghet, många av oss är inte ens medvetna om att det är det som påverkar hur tillitsfulla eller hur avståndstagande vi är, hur vi tar oss an utmaningar eller hur vi beter oss i relationer. Det är mycket intressant tycker jag!
Nu pratas det om resiliens även i turistsammanhang – ordet är på modet!
Jag var före min tid eller nåt! Måste läsa på mer om turismresiliens. Vet inte riktigt vad sådan fokuserar på?