Här sitter jag denna sista dag på ett år som känns mycket rikt på upplevelser. Av vilket slag då, kan man undra… Jag satt och skrev min årssammanfattning (tradition sedan 1994, även om den inte alltid blivit av) häromdagen och påmindes om det där som jag redan visste. Det finns inga ”bra” eller ”dåliga” år. Visst finns det år som är extra utmanande eller år där mer än vanligt har varit positivt. Delar man upp åren i stunder syns det dock tydligt att det både finns ljus och mörker.
Jag tänker på nyårsaftnar då jag var barn och älskade att titta på fyrverkerierna de nyårsnätter som var klara. (Vår granne LA som alldeles nyss gick vidare till grönare ängar hade alltid sådana där extra maffiga paket.) Långt senare har jag förstått att fyrverkerier är komplicerade grejer, både gällande säkerhet och för stackars djur och människor som blir livrädda av dem. Själv har jag dock alltid njutit. Det finns något så hoppfullt i de där konstverken på den mörka himlen. Jag tänker på en nyårsafton på åttiotalet då jag var tillsammans med en massa andra ungdomar, hörde ABBA:s Happy New Year och tänkte att jag aldrig någonsin skulle hitta någon att dela mitt liv med. Jag tänker på nyårsafton 1999 som vi firade med goda vänner i Philadelphia. Det hade varit så stor uppståndelse runt vad som skulle hända runt allt digitalt i millenieskiftet, vi var spända och själv tyckte jag det var både läskigt och fantastiskt att vi skulle gå över i 2000-talet. Jag tänker på nyårsafton 2014 då mamma ringde från akuten precis efter tolvslaget och berättade att hela hennes buk var full av tumörer. Jag tänker på sista nyårsafton i Orem, så roligt vi hade med världens bästa grannar. Jag tänker på nyårsafton 2019 då jag kände mig extra försiktigt förhoppningsfull. Nu sitter jag här den sista dagen på 2025 och är tacksam för att ha fått lägga ännu ett år bakom mig. Må 2026 bjuda på mycket vackert!
Igår eftermiddag när vi kom hem möttes vi av detta (titta lite mer noggrant till vänster om tomatkuvösen). Våra kära grannar talade redan förra hösten om att den vackra lönnen på deras gårdsplan skulle bort. Den har varit ett orosmoment för dem, inte minst pga risken den utgjort för deras lada, vår lada och deras bostadshus. Träd i all ära, men uppnår de en viss ålder och storlek är det svårt att bortse från fallande grenar och osynlig röta.
Under eftermiddagen följde vi arboristernas jobb med lönnen. Beskärningen skedde helt från hytten med hjälp av något slags såg monterad på en kran. Fascinerande att följa! Det såg ut som att ett litet träd i taget lyftes bort från denna mäktiga växt.
Här syns det bättre vad som pågick. Det sista jag såg av trädet innan det blev för mörkt var några höga stubbar. Jag får ta mig en titt senare idag. Det känns som att vårt hem inte längre är detsamma, fast egentligen är det ju bara utsikten som förändrats.
Detta mäktiga skådespel fångade jag i oktober när jag var hemma för att ta upp dahliaknölarna med vetskap om att det med all sannolikhet skulle bli den sista perioden med höstlövsexplosion runt knuten på ladan. Eftersom jag bodde hemma hos svärfar under de mest glödande veckorna blev effekten desto mer påtaglig då jag kom hem för att ”hälsa på”. Tack för alla stunder jag fått njuta av din prakt, kära lönn! Tack för bidrag till förmultnande löv till rabatterna. Tack för att du delade med dig av dina lönnäsor så att vi nu har en egen liten lönn mellan vår lada och vägen som fortsättningsvis kan få bidra med det som du gjort i många år.
Vi satte oss i bilen i fredags morse och drog iväg för att överraska våra döttrar (och den danske svärsonen). ”Ungarna” skulle träffas i Stockholm för att återuppleva lite traditioner tillsammans. Vi kidnappade helt enkelt denna träff.
Lurendrejerierna började redan i fredags då först jag fick fejstajma lilla barnbarnet i vanlig ordning, denna gången från en ficka längs E22. Oj, så många ärenden jag hade att uträtta denna dag och morfar var hemma om de ville ringa honom senare. Körningen gick bra, vi har en otroligt mild vinter och det var uppriktigt skönt att slippa hala vägar. Vi fick till och med en gnutta sol. Eftersom vi hade gett oss av i arla morgonstund var vi framme redan tidig eftermiddag. Oj, så överraskad vår äldsta dotter var då vi ringde på dörren! Vi visste att hon och barnbarnet skulle vara hemma och tvätta och packa medan svärsonen skulle jobba sent och gå på julbord med jobbet. Vårt sällskap var därför extra uppskattat.
Överraskningarna fortsatte sedan på lördagen då vi tog oss in till Gamla stans julmarknad och mötte upp med ”danskarna” och vår son (han visste att vi skulle komma eftersom han sedan skulle åka tillbaka till Karlskrona med oss). Jag älskar att se våra vuxna barn ha vuxna relationer med varandra. De är så otroligt olika varandra, men på något sätt får de det att funka. Inte minst med hjälp av svärsönerna, de är varmt välkomna tillskott. Lilla Titti är såklart kittet som sedan håller alla tillsammans, hur ska man inte kunna älska henne? Hur som helst, efter inköp av det ena och det andra på marknaden drog vi vidare i ett vackert Stockholm för att ta oss till Rice.
Asiatisk buffé tillhör familjetraditionerna och vi kunde äta oss mätta och prata länge innan det var dags att bryta upp åt olika håll. Alla höll med om att det blev väldigt lyckat. Vi tog med oss mittenbarnet och hennes familj på julkonsert. Tack för musiken i juletid, tack för personer som planerat, övat och ansträngt sig för alla oss som lyssnar. När solisten sjöng Nu tändas tusen juleljus och lilla barnbarnet sjöng med av hjärtats lust fnissades det bland tonåringarna som satt runt oss. Det var ruskigt gulligt.
God jul och lycka till önskades, sedan åkte jag och maken vidare till Nynäshamn där syrrans hus stod och väntade i juligaste skrud. Mammas julkärlek gick definitivt i arv till de flesta av oss, inte minst till denna syster. Det var otroligt mysigt att krama syskonbarn och prata om livet och dricka Sanpellegrino och spela Galenpanna och bara mysa. Denna familj brukar vi alltid ha adventsmys med i luciatider, men eftersom vi inte fick in det i schemat i år kändes det extra fint att kunna träffas nu. Delar av familjen åker sedan till varmare breddgrader. Härligt tänker jag som inte hade haft något emot lite sol och värme nu. MEN, nu vänder det. Vi är förbi vintersolståndet!
Efter sovmorgon och lyxbrunch kunde vi så packa ihop oss och dra hem igen. (Sonen kom sent på lördagen och sov också över.) Solen sken från en klarblå himmel hela vägen, det var en fröjd att köra. Lite jobbigt med den lågt stående solen, men av någon anledning hade jag lämnat mina solglasögon kvar i bilen. Det visade sig vara ett snilledrag och solisarna blev mycket behjälpliga. När vi rullade in på gårdsplanen vid 19.30 var det nöjda miner hos oss alla tre! Så mysigt att komma hem till ett julupplyst hem. Nu har vi tid för mat, bak och julgodisfix under de närmaste dagarna, plus att jag ska klämma in ett körrep ikväll.
Nya lilla barnbarnet har BF 28/12, men tummar hålls för att hon håller sig inne i sin mammas mage till andra sidan nyår. Januaribarn/decemberbarn och allt det där. BB-väskan är iallafall packad och alla är redo. Själv har jag Bachs juloratorium den 4/1, men efter det är jag redo att åka tillbaka uppåt landet och vara behjälplig med ett extra par händer. Det tar ett tag att vänja sig vid att bli fler och det är ingenting man ska behöva göra på egen hand tänker jag. Jag kan laga mat och fixa med det praktiska så det finns tid för återhämtning, anknytning och invänjning för storasyster. Inte är det helt lätt att inte längre uppleva sig stå i första rummet. Jag har en socka klar till storasyster så hon får en egen present när jag kommer tillbaka. Eller, jag hoppas att det blir en socka till, såklart…
Jag kommer inte att ha så mycket utrymme för min eller andras bloggar under veckan gissar jag. Därför passar jag på att skicka varma hälsningar, jag önskar och hoppas att du lyckas balansera förväntningar med önskningar och att det finns tid att reflektera och stanna i fina stunder. Från mig till dig – en riktigt god jul!
Hej och hå, jag jular på. Maken har knappt sett mig de senaste dagarna och så fortsätter det. Jag har sista arbetsdagen idag, sedan blir det långledigt tills jag slår upp mottagningen igen måndagen den 29/12. Det blir mysigt att få rå om sonen och hänga med storfamiljen.
Igår storhandlade jag inför julen och så passade jag på att gå till frisören och få ordning på barret. Inget revolutionerande här inte. När de diktande klasskompisarna på gymnasiet skulle skriva om mig handlade det om min raka bena och att jag på fiol var en fena. Nothing has changed. Mer än att jag är jättedålig på fiol numera, men känner exakt lika starkt för musiken och har bytt ut den mot körsång. ÄLSKAR att jag hittade tillbaka till bästa Sofie som klipper som en dröm. Önskar henne många nya kunder under det nya året!
Familjetraditionen påbjuder att pappa tar sina barn och väljer gran. Utan barn hemma får pappa fixa själv. I år blev det en törstig miniversion av en Disneylik skapelse. Den luktar jätte-, jättegott i hela huset! ”Den har så mycket barr så det gör ingenting om den tappar lite”, konstaterade maken. Hahaha! Nu är den klädd med bara våra egna julgransprydnader. Döttrarna har tagit med sig sina, de som har samlats sedan de var bebisar. Sonens finns kvar här hemma, men jag tänkte att han får hänga upp sina om han vill när han kommer. Som traditionen påbjuder har jag sovit i soffan inatt, lika mysigt som vanligt. Jag är glad att rätt känsla har infunnit sig trots brist på både julväder och ätteläggar. Dags att swisha vidare! Hoppas att du har det bra.
Idag är det 25 år sedan hon kom, vår yngsta stjärna. Hon har bjudit på så många härliga stunder och enormt roliga citat genom åren. Det händer grejer när man är med S. Nu lever hon med sin älskade J i Danmark och jag är tacksam över att hon har hittat en partner som verkligen ser det bästa i henne. Jag är glad varje dag det är dags för just denna födelsedan. Att vi har S hos oss är ingen självklarhet, hennes ankomst till jorden var minst sagt dramatisk. Så idag firar vi! Min svägerska fyller femtio och att dessa två födelsedagstvillingar tycker så mycket om varandra är som det ska vara. Svägerskan finns dock på betydligt kortare avstånd, så det är lättare att sjunga för henne på plats. Idag önskar jag fina födelsedagar till båda dessa fina kvinnor.
Ps: Bilderna är från 2010 och framåt och fanns i det här bloggalleriet. Den översta bilden är från ettårsdagen, men jag orkade inte leta upp bilder från fler gamla fotoalbum. Det finns för- och nackdelar med både pappersbilder och digitala arkiv.
Jag skrev om tid häromdagen. ”Jag vill att min upplevda tid ska vara lång.” Det har jag verkligen fått känna de senaste två dagarna. Det är kanske lätt att det blir så när dagarna innehåller flera ganska intensiva aktiviteter, men också sådant som inte tillhör vanorna. För mig som är så bunden vid rutiner och traditioner är det viktigt att skaka om mig själv lite (på ett positivt sätt) då och då. På rullande stenar växer ingen mossa, eller vad är det man säger?
Igår klämde vi in kyrka, möte med vägföreningen och tårtkalas för svärmor och efter det placerade jag mig mycket nöjd på spikmattan med värmedyna och duntäcke men vid öppet fönster. Alltså, vi har en väldigt mild december och jag är inte missnöjd så länge det åtminstone regnar också. Vill inte ha en 2018-torka nästa sommar.
Jag känner mig så nöjd och glad med hur december har blivit, trots att jag inte alls fått lika mycket gjort som jag hade tänkt, jag fick en flera dagar lång huvudvärkssession som satte käppar i hjulen för sociala aktiviteter och jag har inte alls pysslat sådär mycket som jag önskade eller planerade. Att då ändå vara nöjd och känna julstämning istället för julstress såhär nio dagar innan jul är härligt. Det finns mycket att säga om både det ena och det andra, men inte någonting om otillräcklighet och bara jättelite om besvikelse. För mig är det härligt och välkommet. Sist kvar i kyrkan efter att ha varit köksboss hade jag blivit Rudolf med röda mulen, men jag kände mig så glad! Då ville jag fånga den stunden. Jag är glad att jag vill och orkar göra insatser både här och där för att andra ska ha det roligt. Svårt att förklara, men för en gammal martyr är det sannerligen en uppgradering av livet att inte göra grejer med utgångspunkt i självuppoffrande.
Igår satt jag sedan i kyrkan och förundrades över när lilla A sjöng Nu tändas tusen juleljus tvåstämmigt med sin pappa. Änglaröst! Sådär helt kristallklart och utan att darra på manschetten. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen kan jag säga, och gåshud. Förundran och tacksamhet. Musik är livet, hör du. När vi sjöng för svärmor fick jag precis samma känsla. Födelsedagar har blivit en känslosam historia för mig. Det är som att det där med att få vara i livet inte är självklart på något vis, jag kan bli överväldigad över att jag får vara här. Att jag har möjlighet att förfina hantverket bakom svärmors Schwarzwaldtårta så den kanske blir lite bättre varje år. När jag hör om andra som inte vill uppmärksamma sina födelsedagar eller inte vill att tiden ska gå kan jag bara tänka på alternativet. Jag vill leva mer, jag vill leva ännu lyckligare, jag vill fortsätta vara nyfiken, utveckla mig själv, ha roligt, få följa nya generationer och se dem utvecklas och hitta nya lösningar på gamla problem. Jaha, så filosofiskt får det sluta idag.
Ps: När man i ett julklappsbyte får den bok man själv skänkt till Pingstis får det väl vara ett tecken på att det finns något i boken som jag bara MÅSTE göra! Hahaha, jag skrattade jättemycket åt detta. Bättre humor än så har jag dessvärre inte.
Idag vill jag önska en riktigt fröjdefull lucia! Just lussefiranden har jag så många varma minnen av, blir mjuk i hjärtat av alla de lussetåg jag varit med och sjungit i, sådana jag varit med och arrangerat och sådana som våra barn sjungit i. Och att vara ljusvakt som förälder, klädd i svart och beredd att släcka bränder och rädda svimmande telningar… Idag har vi börjat dagen med frukost framför SVT:s fina luciamorgon från Visby. Senare idag blir det julfest där jag och maken är köksbossar, men det blir också ett litet luciatåg såklart. Ät en lussebulle för mig också. Det är numera nästan det enda jag saknar i mitt vetemjölsrensade liv, men i torsdags fick jag Fria:s glutenfria gifflar av körkompisen som höll i körens fika. Så oväntat goda och saftiga! Får köpa med mig en påse hem. Ska baka Annas glutenfria pepparkakor i veckan, under tiden är Hans och Gretas peppisar riktigt bra. Säljs på ICA Maxi här i stan. Fria och Schärs har en hel del okej grejer, men Hans och Greta toppar allt när det gäller glutenfritt bakande.
Idag har vi en lite speciell tia, nämligen en som personer som läser våra bloggar har varit med och skapat. Kul att andra också vill engagera sig i dessa teman tycker vi! Det är länkat till en del av frågeställarna, så gå gärna in och hälsa på hos dem.
Har du någon speciell jultradition, något som du aldrig skulle hoppa över/strunta i? LillaSyster
Ja, alltså, hej från Monna, tanten som mest vill bo i jul hela tiden! Jag vill inte hoppa över en enda grej om jag inte behöver. Vi har ju på förekommen anledning firat många jular i USA, så kanske har det också bidragit till att det har känts viktigt att ”göra julen rätt”. Julen har alltid varit något tryggt att bottna i och det har känts viktigt att få föra över mina och makens varma känslor för julen till våra ätteläggar.
Med det sagt känns det ändå lite fint att lyfta fram något fint med det amerikanska. Med släkt och vänner i USA på mammas sida har kontakten med detta land på andra sidan Atlanten alltid funnits med i bilden, så jag och mina syskon fick redan på sjuttiotalet julstrumpor. (Nu för tiden, i Sociala Medier-tider, sprids andras traditioner mycket mera.) De hängdes upp kvällen innan julafton och var sedan på julaftons morgon som av ett mirakel fyllda med en härlig tidning, en clementin, godis och någon liten julklapp som skulle hjälpa till att fördriva tiden fram till dagens stora begivenhet för ett barn – julklappsutdelningen. Det hängs fortfarande upp julstrumpor varje år och har vi gäster finns det extra till dem också.
En annan tradition som jag inte känner någon annan som har är att jag alltid sover i soffan den natt då julgranen har kommit upp och dekorerats. Det känns fortfarande magiskt och lite spännande.
Vad skiljer hur önskejulen ser ut mot hur den egentligen brukar vara? Ex skulle gärna vara hemma själv med familjen, men behöver fira med makens släkt. Jessica
Vi har alltid firat ”varannanjular” – en jul med makens mamma, nästa med mina föräldrar. Efter att mina föräldrar gick bort firas våra Håkansson-års julafton istället tillsammans med några av mina syskon här i stan och sedan tillbringar vi juldagen med makens familj. Året efter blir det tvärtom. Det här är ett upplägg som jag faktiskt inte vill ändra överhuvudtaget. Jag dras t ex inte till hotelljular som jag har flera runt omkring mig som gillar och tycker att vi får tillräckligt med egentid som det är. Jag älskar att laga mat och tycker det är så roligt att träffa storfamiljen. Tycker det är mysigt att få vara med och ”skapa mys” till andra. Däremot hade det såklart varit härligt att få ha ”ungarna” och deras familjer hemma varje jul.
Vad är viktigt för dig på julaftonsmorgon? Monika
Jag stiger upp först av alla, njuter av allt. Vittjar såklart julstrumpan! Tomten kommer sällan till mig sedan jag flyttade hemifrån, men det brukar ligga ett glossigt magasin och en clementin där iallafall… Sedan fixar jag julaftonsfrukost. Risgrynsgröt, skinkmacka med senap och lussekatter (eller liknande för mig som inte äter vetemjöl). Mums, mums. Kanske julens godaste måltid?
Får den religiösa bakgrunden till julen någon plats i ditt julfirande? Znogge
Absolut! Detta är för mig som kristen en religiös höjdpunkt. Det första som åker fram förutom stjärnor och adventsljusstakar till första advent är våra julkrubbor. Jag tror vi har skrapat ihop fem stycken vid det här laget. Delar av kören jag är med i sjunger ofta under någon av julgudstjänsterna i Fredrikskyrkan, något som jag tycker är väldigt stämningsfullt. Att jag laddar upp inför julmånaden med Trettio tacksamma dagar sätter mig också i rätt stämning.
Tycker ni det är viktigt att det är julmat som gäller på matbordet när det är julafton? Carin
Jag är kluven. Det är inte precis så att jag tycker att julbordet är årets bästa måltid. Men! Jag är mycket traditionsbunden liksom maken och skulle nog inte kunna få igenom något annat än julmat här hemma. En av mina systrar och hennes familj äter typ inte julmat alls längre. De äter vad de tycker är gott bara. Jag tänker dock att det finns ett värde i att behålla traditioner och gott äter vi alltid annars också, så det kommer nog att fortsättas med både skinka, prinskorv och köttbullar. Och rödbetssallad, det är ju jättegott!
Har ni pysselkvällar där ni gör egna julklappar och/eller skapar julprydnader? Karin
Hela jag är en pysselmaskin, hahaha! Under december blir det både det ena och det andra fixat mest varje dag, men speciella pysseltillfällen har jag bara med syskonbarnen. I år missar vi adventspysslet i samband med Lucia med syrran i Nynäshamn och hennes familj, det är lite trist.
Har du upplevt en jul du helst vill glömma? Marika
Två jular på raken i början på åttiotalet tillbringade syskon till mig på sjukhus. Jag vill dock inte glömma dessa, för det ledde till att julgranen började tas in redan till Lucia för att vi skulle ha möjlighet att säkert få njuta av den. Bra ”ny” tradition som jag tog med till vår lilla familj. Annars kan jag säga att de sjuka jular jag haft inte varit lika roliga. Häromåret hade jag t ex lyckats få borrelia väldigt sent på säsongen och var jätte-, jättetrött. Under just julen vill jag helst orka gå bara på ångorna och julgodis.
Vilket är ditt bästa julminne från när du var liten? Lisa
Mamma var Jularnas Drottning! Alltså, jag måste säga att det var underbart hemma i föräldrahemmet då mamma hade julat upp allt och far hade köpt en trälåda med marsipan, en massa clementiner, stor julost och lång prickig korv. Det hängde julkort överallt och det var så roligt att läsa dem alla. Det är min stora sorg att portot blivit så dyrt att det inte känns rimligt att skicka julkort längre… Inte hållbart att lägga flera tusen bara på porto, sedan kostar ju själva julkorten också pengar.
Ps: Hade verkligen Tomten julklapparna i en svart sopsäck?! Det var väl ändå inte särskilt värdigt…
Vad var det mest minnesvärda från förra julen & vad skulle du vilja göra annorlunda eller ha mindre av denna julen? Nilla
Vårt lilla barnbarn var lite drygt ett år och hon älskade såklart julklappspappret. ”I ett barns klara ögon bor den” – glädjen var sådär stor som sången hävdar. Tyvärr har vi ”bara” vår son hemma i år. Barnbarnet får glädja sin farmor och farfar istället och det unnar jag dem verkligen. Så jag hade snarare velat ha mer av något, eller samma som förra året. Alla våra vuxna barn och deras familjer hemma, det är grejer det.
Om du kunde uppfinna en helt ny jultradition som alla måste följa, vad skulle den vara? Anna
Hahaha, detta var väldigt svårt för mig som har så dålig fantasi! Som alla MÅSTE följa… Att alla ska sova i soffan när granen är klädd? Njae, den traditionen vill jag nog ha själv. Att gå ut på jultipsrunda kanske, för att jag själv också ska komma ut? Det blir så lätt att man bara stannar inne eller möjligtvis på sin höjd rör sig mellan bil och hus under dessa dagar. Jag gillar tipsrundor och frågesporter och egentligen gillar jag promenader också. Eller ett obligatoriskt julpussel kanske? Det är ju jätteroligt att ha ett pussel igång under juldagarna som man kan jobba på tillsammans. Så får det bli! Inget revolutionerande precis, det ska bli spännande att läsa vad ni andra har svarat på denna fråga.
Tack alla som gav mig en möjlighet att grotta ner mig i nostalgiska minnen! Det ska bli roligt att se hur andra upplever sina jular.
Det är alltid likadant under den här tiden på året, åtminstone för mig. Det ser i början av december ut som jag har mycket tid till sådant jag behöver och vill göra, men helt plötsligt är varje liten dag och stund bokad. Jag vill dock fastställa att det egentligen inte är ett problem för mig. Hur är det bara möjligt att jag går på ”den lätte” varje år? Jaja, nu är det så som det är och som sagt, egentligen ÄR ju det inbokade just pyssel, musik och fix som jag tänker att jag vill fylla min tid med.
I fredags packade maken och jag lite lätt till oss själva, men bilen full av annat, och drog iväg mot varmare breddgrader. Eller så mycket varmare var det nu inte och det regnade precis lika mycket där. Vi åkte iallafall hem till dottern och svärsonen i Kettinge på den danska ön Lolland. Där bor de på landet i ett renoveringsprojekt som kommer att bli jättefint. De omges av stora åkrar några kilometer från den pittoreska byn Nysted, en blandning mellan Visby och Nynäshamn.
Eftersom vi kommer att missa både dotterns 25-årsdag och jul hade vi bestämt oss för att fira födelsedag på fredagen och jula lite extra på lördagen. Vår familjetradition har alltid varit att fira dotterns födelsedag genom att göra dumplings tillsammans. Varför bryta en uppskattad och välfungerande tradition? Vi hackade en massa ingefära, vitlök och annat och blandade och fixade och stod till slut med ett stort fat dumplings. Vi brukar blanda den ”stekångade” metoden med att ångkoka. Båda är goda och som med mycket annat är det i kombination med såsen som det blir riktigt gott. Schwarzwaldtårta var önskad, så jag hade förberett bottnar och dekorationer hemma. Maken fixade det sista och så hjälptes vi åt att montera ihop allt. Vi klämde ner varsin bit efter att ha spelat spel i några timmar och som alla vet gick det bra trots att vi egentligen var mätta. Efterrättsmage är nämligen en grej.
Efter att ha sovit gott på hotell i Sakskøbing (pga renoveringsprojekt var detta smidigast) och ätit den obligatoriska och mycket goda hotellfrukosten var det dags för en utflykt med de unga tu. Jag vill bara först visa det fantastiska broderi som hängde utanför vårt rum i korridoren. Alltså, wow! Snacka om skatt. Det var så roligt att studera detaljerna och fundera över hur det kom sig att UC broderade detta jättekonstverk och varifrån dessa mönster kom. Egenkomponerade?
Utflykten gick till Nysted. Trots att molnen hängde tungt och att den råa kylan letade sig in både här och där kunde vi lätt se att detta är en fantastisk plats. Det första som mötte oss nere i hamnen var denna charmiga skorv som inte hade fått någon omsorg på flera år. (Svärsonen är fiskarson och har bra koll på vattenfarkoster.) Tänk ändå hur naturen alltid vinner tillbaka mänsklig påverkan, hur den än ser ut.
Påskdagen 1944 sköts ett amerikanskt krigsflygplan med tio soldater ner i vattnet utanför Nysted. Två år senare restes detta monument som består av flygplanets propeller och en plakett med de tio döda soldaternas namn. Det är naturligtvis ett sorgligt monument, men texten som kommunen skrivit med bakgrundshistoriken fick mig att fnissa… ”Det ualmindeligt smukke monument er anbragt på et meget naturskønt sted” hade översatts till ”The extremely beautiful monument…” Jag gissar att det egentligen står att monumentet är ”ovanligt vackert”, inte ”extremt vackert”. Fnisset fastnar såklart lite i halsen, krig är så otroligt ovärdigt och varje död i samband med ett sådant är tragiskt.
Aalholm slot ligger så fint på andra sidan vattnet. Här stod från början en borg som byggdes på 1100-talet. Tänk att slottet ännu lever och blomstrar idag, 2025. Det fick faktiskt förfalla ända tills 1884 då det helrenoverades. Här kan du läsa mer om hur jordbruket drivs idag och man kan också hyra in sig. Dessutom kan du se långt bättre bilder och en drönarfilm som visar ett hur fint det verkligen är.
Förstår du vad jag menar med att denna plats påminner om en blandning mellan Visby och Nynäshamn? Korsvirkeshus och mys överallt (Visby), men också flådiga villor med utsikt över vattnet såklart. Jag älskar hur danskar jular med alla fina dekorationer, men nog är våra svenska stjärnor och adventsljusstakar verkligen något extra under denna mörka tid på året?
Inne i den vackra kyrkan fanns det julkulor att dekorera med namn på personer man saknar och vill minnas lite extra i juletider eftersom de inte längre finns i livet. Dottern gjorde en kula till mormor och morfar, jag gjorde en till min väninna. Nu finns de alltså representerade i en julgran i Nysted. Fint tycker jag.
Efter utflykten var det dags att göra det sista klart inför julfestknytis i kyrkan. Vi hakade på och det var ett bra val. Vi fick nämligen äta en riktigt fin dansk julmiddag och vara med på ”julkviss” – aka Jeopardy med jultema. ”Danska julfilmer och serier” och ”danska julpsalmer” var vi rätt dåliga på, men vi kunde hjälpa till att samla en hel del poäng i de andra ämnena. Det var iallafall jätteroligt! Till dessert var det såklart risalamonde, eller ris à la Malta med hackad mandel och körsbärssås istället för med apelsin i. Mycket gott. Vårt julfirande avslutades sedan hemma hos Johsa med julklappsbyte och A Christmas Carol och popcorn. Så mysigt! Och Charles Dickens berättelse tål att tänkas på, den är en påminnelse om vad som är viktigast i livet hur den än tolkas.
Vi hann hänga en stund på söndagen också, men sedan var det dags att vända norrut igen. Vi passade på att lämna en julklapp hos lillastesyster (hennes familj var också på utflykt) och tog en runda på mysiga ICA Toppen i närheten. Älskar denna ICA-butik av någon anledning. Deras utställning med gamla butiksprylar är bara för mysig! Visst var man bättre på förpackningar och stil förr? Blev alldeles varm i hjärtat av detta.
Efter några riktigt härliga dagar var det ändå fint att komma hem. Vi tände ljusen för att fira andra advent och konstaterade att vi har det bra. Nu går vi in i luciaveckan och det är snart dags för Lisa Larsons små gullisar att flytta ut på bordet. Härligt! Det är något väldigt speciellt med denna tid på året och jag är tacksam för att jag kan känna så.
