Thomas di Leva is still going strong och Spotify tipsade om att han precis gett ut ett nytt album. Jag har inte riktigt tagit mig tid att lyssna in det, men påmindes om hans gamla existentiella mästerverk Vem ska jag tro på. Texten har väl aldrig varit så sann som idag. Eller, den skulle passa i alla tider, men i dessa tider med AI är det som att den blir till riktigt sprängstoff. Det är så irriterande att man inte vet om ett filmklipp är äkta eller ej. Jag hatar det. Hatar att folk luras. Hatar att jag måste ifrågasätta varenda litet möte med ett filmklipp som jag har. Hatar att folk förändrar, förbättrar, exkluderar, broderar ut och utan att darra på manschetten luras eftersom de tycker att de har rätt och någon annan har fel. Onda personer är onda nog på egen hand och gulliga barn kan väl bara få vara gulliga barn utan att få lillgamla ord inplanterade i sina munnar? Hat kan vara en farlig känsla och är ett starkt uttryck, men jag tycker att det har sin plats här. Snälla, sluta manipulera mig, sluta manipulera dig själv, sluta med dessa lurendrejerier…
Vi har haft flera frostnätter och även om dahliorna klarar lite kyla kommer snart natten efter vilket allt bara leder till slem. Därför passade jag på att åka hem och gräva upp mina ”bebisar”. Jaja, jag vet att det kan låta löjligt att prata om blommor på det här viset, men de kräver sannerligen både gull och en hel del omsorg för att både överleva och uppnå sin fulla potential.
Maken var redan ute och grävde och rensade i grusgången då jag kom. ”Det var som du sa” är ingenting som jag behöver höra, men visst hade jag haft rätt i att grusgången behövde ha ett rejält ogrässtopp underifrån för att vi åtminstone skulle slippa åkerfräken till exempel. Maken fick nu jobba dubbelt, så det var lite synd. Å andra sidan kan det ibland vara värt att testa något obeprövat. Ogräs slipper man för övrigt aldrig. Fröna undviker inte grusgångar och har man en sådan får man helt enkelt räkna med en hel del tid till skötsel.
För mig handlade det som sagt att ta upp trädgårdens bukettdrottningar. Jag älskar att ha en variation av färger i dahliarabatten eftersom jag både gillar att ha blommor inne och att ge bort buketter. Det blir inte lika koordinerat, men eftersom jag inte är John Taylor eller har någon visningsträdgård får jag som tur är göra precis som jag vill. Jag saknar verkligen de sorter som mössen smaskade i sig för några år sedan, så till nästa år blir det kanske komplettering med några sorter. De gamla sorterna är både mest generösa och minst diviga, men White Pearl, Karma Amora, Polka Anemone är specialarna som bara spottar ur sig blommor om man vågar klippa redan i början av säsongen. Jag är inte så lila av mig, men jag hade Lavender Perfection som var otroligt fin tillsammans med White Pearl (vit med svag skiftning av syrenlila i kanterna). Något liknande vill jag gärna ha, eller åtminstone något som passar med White Pearl som annars känns lite ensam bland alla andra i röda och orange toner.
Dessa påsar fick jag av lillastesysters familj. Bukett på lök, en idé som jag verkligen gillar till trädgårdsfolk! Jag ser fram emot att se dessa växa upp i trädgårdslandet, skyddade från de tulpantjuvar som skuttar omkring utanför stängslet.
Du har väl hört talas om den bruna maten? ”Det där är inte bloggvänligt”, sa kocken. Han hade gjort fläskkarré och Landjägerkorv i Sauerkraut dagen till ära. Det luktar pekka, men mums, så gott det är! Hoppas du kan o-se detta om det blir alltför jobbigt för dina stackars ögon.
Sista rycket! Jag gjorde några fina buketter som förhoppningsvis maken kan njuta av i några dagar. De buketter jag tog hit till svärfar för några dagar sedan står fortfarande helt okej. Tack för all glädje! Jag har nästan glömt kampen för er som jag förde mot mördarsniglarna, men bara nästan. (Två små äcklisar mötte sitt Waterloo igår, men jag hade väl annars inte ögonen öppna för fler.)
Dagen avslutades med Långö runt med syrran. Fint väder, vackra omgivningar, kul med nya vyer. Tänk om vi hade bott kvar där, hade jag haft sex småsyskon då? Hade jag blivit lägenhetsbarn? Nej, just det sista hade inte hänt. Far hade fått spunk av att inte kunna gå ut och mamma hade inte heller varit förtjust. Tanken svindlar ändå. Sliding Doors.
Upplägget under de veckor jag bor hos svärfar bygger på att jag sover här och att jag jobbar härifrån, men ibland åker jag hem för att uträtta grejer som behöver fixas, eller går på kör, eller träffar släkt och vänner, eller – ja, lever själva livet.
Igår kväll hade jag haft en lång dag. Många samtal, snabbesök på Sturkö, middag och disk och allt det där. Det var som upplagt att sätta mig med en stickning framför teven tillsammans med svärfar. Det var så mysigt! Leo Borg, Björn Borgs son, spelade i Stockholm och det visade sig att han hade riktigt drag i sin backhand. Han spelade så bra att han vann! Jag tittar aldrig på sport eller partiledardebatt längre, men nu har det blivit så på förekommen anledning. Det känns ibland som att jag befinner mig i slutet på 2016 och har far bredvid mig framför teven. Samma vibbar. Det är fint och sorgligt samtidigt. Och jag vet allt om att vara i nuet, men jag har ändå längtat mig tillbaka flera gånger den senaste veckan. Så får det vara, jag vet precis varför det blivit så. Långsamt växer stickningarna fram och jag sover mer än vanligt. På torsdag ska vi åka på utflykt till lasarettet, en utflykt som ingen av oss precis längtar till men som ändå måste göras. Som sagt. Jag har varit här förut. Både fint och sorgligt.
Det här är en tid på året som ofta springer förbi. Allt har lagt sig efter en rörig terminsuppstart. Jag skulle säga att hela samhället behöver anpassa sig efter skolterminerna och så ska det väl också vara. Runt skolstart surrar det. Föräldrar ska skola in och gå på möten och VAB:a och följa med på nya aktiviteter och sprida barnförkylningar på arbetsplatsen och… Detsamma gäller många mor- och farföräldrar, inte minst de som har vuxna barn som står ensamma i sitt föräldraskap. Sedan lägger sig lugnet lite. Då ska allt det andra klämmas in. Som att ha kräftskiva och stänga sommarställen inför vintern. Och städa rent allmänt. Och träffa vänner och familj. Och renovera. Och sticka.
Syrran är kontaktperson till en jämnårig kvinna som varje år påminner om att vi ska ha kräftskiva i Bredavik. I år blev den av så sent så det inte fanns kräftor att finna i butikerna, åtminstone inte lätt. Vi hade således tidernas första kräftskiva utan en enda död kräfta närvarande. Vi kan säga så mycket som att vi alla blev mätta ändå. Det fanns nämligen i vanlig ordning alldeles för mycket mat. Även om jag gillar kräftor är det mycket lättare att pilla räkor och de är goda de också.
Jag får be dig kolla in plattan till höger på efterrättsbilden. Min syrra (eller kanske hennes svärdotter?) har tagit med sig en amerikansk tradition, nämligen fruktdipp i Philadelphiaost och kolasås. Kolasåsen togs med från USA tidigare i år. Så gott! Sådan går annars att göra hemma. Det finns massor av recept på nätet, här har du ett. Det är också gott att dippa salta grejer som salta pinnar och lättsaltade potatischips.
På lördagen anslöt ett gäng till Bredavik (vi fyra syskon i Karlskrona och syrran i Skåne och delar av våra familjer) för att plocka in utemöbler och kajaker, plocka ner volleybollnät och studsmatta och städa bort läckerheter för vinterns möss för att minimera risken för musbon och andra skador. Dessutom fick jag möjlighet att mysa med lillastesysters gullisar, ”småkusinerna”. Jag och lilla S sjöng sånger tillsammans och hon gillade att jag hittade på sånger om henne och livet, så som jag brukar göra. Så mysigt att få tanka lite livskraft och ny energi från dessa fina små varelser! Jag och maken fixade också muurikka-pad thai och några köpetårtor eftersom jag hade fyllt år. Ja, för jag kunde inte få in någon bakning och jag tror att alla uppskattar Almondytårta, dajmtårta och Frödinges prinsesstårta också. Jag fick fler fina presenter och nu har jag t ex kommande tulpanbuketter och förhoppningsvis Bornholmsfikon att vänta nästa år!
Visste du förresten att det snart är jul igen? Ja, åtminstone om jag ska tro vad jag lyssnar på (Bachs juloratorium eftersom jag övar) och vad jag har mött på stan. Åhlens är inte heller det första varuhus som skyltat för den kommande högtiden. Jag må älska julen med allt vad jag har, men nu vill jag åtminstone sluta gå med t-shirt utomhus innan jag funderar på julpyssel och glöggmingel. Glöggmingel behöver jag förresten inte tänka på alls, men det kommer alltid upp i sammanhanget. Så klart. Och all den där julmaten och julgodiset. Kanske är det någon annan som inte vill behöva tänka på det än och därför laddat upp med morötter vid kassorna på Hemköp? Jag fnissade då jag såg dem och undrade stilla om någon bytt ut sin choklad mot morötter pga denna skyltning…
Helgen avslutades med söndagsmiddag. Maken följde med till svärfar och så lagade jag söndagsmiddag medan maken slipade knivar. Våra Amandine blev goda i år, de passade bra till fläskfilégryta med gräddsås. Efter maten kom svägerskan, svågern och lilla K på besök. Vi fick ett mysigt fikahäng med prat om högt och lågt. Högertrafikomläggningen som svärfar som värnpliktig var med och dirigerade. Stockholm i gamla tider. Vanartiga fruntimmer. Allt detta medan den vackra solnedgången speglade sig i spegeln i vardagsrummet. Efter senaste avsnittet av Barnmorskorna i East End somnade jag ovaggad. Och det var den helgen.
själva stan är vacker från många olika håll och kanter
närhet till ett centrum
variation gällande promenadmöjligheter
syrran finns tillgänglig som promenadkompis
Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).
Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.
Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.
Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.
Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.
Under några veckor kommer jag att bo inne i Karlskrona hos mina svärföräldrar. Svärmor är ute på äventyr och jag kommer att bo hos svärfar under tiden. Maken blir kvar hemma hos fjäderfäna, men vi kommer naturligtvis att träffas ändå. Innan jag blev skjutsad in till stan fixade jag till ljusgrenen och plockade fram vår fulsöta Halloweenuggla. När jag flyttar hem igen är vi nämligen bara några dagar från Halloween och sedan får inte spökena vara med längre. Men visst är de lite söta? Förra året fick jag två nya gullisar av lillastesyster, riktigt spökiga spetssystrar. Säga vad man vill om Halloween (jag säger mest att det inte är min favorithögtid), men amerikanerna vet hur man håller sina hem och trädgårdar levande genom att dekorera efter vilken tid på året det är! Detta har jag verkligen tagit med mig.
Jag tycker alltid om vårt svarta IKEA-skafferi i köket, men under oktober passar det ännu lite bättre in. Trendenser-Frida har bidragit med mycket lärdom gällande inredning, även om hennes stil är långt från min egen (eller min långt från hennes). Att alltid bjuda in lite svart i rummet är en sådan grej. Det gör resten av inredningen mer levande. Ja, om man nu är intresserad av vad det egentligen är som händer runt hur man har det i sitt hem. Vilka färger man omger sig med, om det är stökigt eller ej, hur stora möblerna är, vilken stil de har, huruvida man har målade väggar eller tapeter, om textilier finns representerade eller ej, om man har gröna växter eller inte, om man är gardinperson eller om det är jalusier som gäller, vad som får stå framme, vad som betyder något, hur man grupperar saker, vilken typ av belysning som gäller och hur många olika ljuskällor som finns, om möblerna först och främst ska vara bekväma eller ”snygga”, om det är viktigt vem som har tillverkat vad, om stilen är enhetlig eller om man är mer ”eklektisk” av sig… Ojojoj, heminredning är en skog av möjligheter som många lägger otroligt mycket av sin vakna tid på. Själv behöver jag ha det ordningsamt och hemtrevligt hemma, men jag förstår att alla inte alls ser på mitt ultimata som ens ett alternativ för dem. Nu är det iallafall höst och Halloween hemma hos oss, även om jag inte kommer att vara där så ofta de närmaste veckorna. Rätt ska vara rätt!
Från och med igår innehar jag Monacos medianålder år 2020, 55 jordsnurr. Det fanns då lika många yngre invånare som äldre i detta lilla pluttrike. Monaco ligger etta på världens medianålderstopplista. Längst ner på samma lista håller Niger bottenpositionen. Att läsa att medianåldern är 15 år känns både chockerande och märkligt. Så blir det i ett land där det föds ca sju barn per mamma (vår familj med sju barn ansågs vara så märklig att vi var med i tidningen flera gånger, i Niger hade det inte varit något att lyfta ögonbrynen för), medan man inte kan vänta sig att bli äldre än 61 år gammal. Olika falla ödets lotter. I en allt mer sekulariserad västvärld där guden heter Money Money Money, vägen till upphöjelse är självutveckling och den största synden är att föröka sig har Niger ingen plats. Även där håller dock ålderskurvan på att omforma sig från en upp- och nerförsbacke till en cylinder (fråga inte, det bara är så).
Jag funderar rätt ofta över ”den teoretiserade världen” och hur den gör att människor förlorar greppet om verkligheten, försöker inrätta sitt verkliga liv i något som finns beskrivet i en bok, i en rapport, i ett spikat lagförslag och sällan funkar i vardagen. ”Teoretiserad värld” är inget begrepp som finns någon annanstans än i mitt huvud och på denna blogg, men den existerar lika fullt. Den värld där den tänkande varelsen människan beräknar eller känner hur saker och ting hänger ihop och hur då också resten av alla medmänniskor helst borde leva sina liv för att det ska funka har varit, och är, olika i alla tidsperioder och kulturer. Filosofi, vetenskap, politik, religion… Det finns många olika vägar att gå. Men när människor från olika teoretiska platser ska mötas på vägen blir det ofta bråk om vem som har rätt till att bestämma hur den ska skötas, vem som får gå på den och på vilket sätt man ska ta sig fram. Särskilt idag då individen på många platser kopplats bort från gruppen. Nej, inte är det lätt det här.
I helgen har jag upplevt det verkliga livet, så som det är för en 55-årig kvinna på Sturkö, med den familjekultur jag kommer ifrån, med de sammanhang jag tillhör, med de traditioner jag lever med utanför teoretiska modeller. ”Idag när det är min födelsedag får jag göra precis vad jag vill, eller hur?!” ”Vad är det? Blogga?” (Makens kommentar.) ”Nej.” ”Städa?” Hahahahahaha! Roligt att höra hur den person som står mig närmast ser på mig ändå. Men till makens försvar ska sägas att han faktiskt har delvis rätt. Jag gillar att blogga och att fixa och dona ingår i hans syn på städa. Han vet hur glad det gör mig att gå omkring och plocka både inne och ute i trädgården. Jag har blivit firad i flera dagar. Paket och blomsterbud, kära familjemedlemmar i dagarna två och uppvaktning med blommor och presenter så jag nästan skämdes. Men bara nästan. Tårta är ju gott och det finns inte mycket jag gillar bättre än att ha människorna jag älskar runt omkring mig. Ja, det skulle kanske vara att städa… Och nu går jag ut i världen med ännu en etta knuten till mina livsår, glad, nöjd och tacksam för att leva.
Är det fler än vi som har haft ett fasligt stök ute inatt? Oj, vinet i trädkronorna har gnisslat i öronen. Går vi ut i trädgården hörs bruset från Östersjön fastän sidan ut mot öppet hav ligger 1,5 km härifrån. Enligt SMHI når vi inte ens stormbyar eftersom de värsta vindpustarna ”bara” ligger på 23 m/s enligt uppgift. Jaja, det blåser iallafall rejält och tallen har i vanlig ordning släppt lite skräp som den förväntar sig att vi sedan ska ta hand om. För att inte tala om lagret med barr (fast det mesta av dem hade redan fallit).
Hur som helst, det passade med en rejäl storstädning såhär precis i början på oktober. Hösten är storstädningarnas tid i naturen. Detsamma ägnar jag mig åt. Jag gillar att ägna de sista dagarna på ett levnadsår till reflektion, städning i miljö och sinne och att bana väg för nya upplevelser under året som ligger framför mig. Såpskurning av trappan (åh, vad gott det luktar), tom tvättkorg i tvättrummet, dammsugna och fiberdukstorkade golv och så nytt trävax på bänkskivorna i köket.
I städningen ingick också att uträtta ärenden på skrivbordet. Jag skickade bl a tillbaka en tom ask till amazon.se eftersom de inte gör en returbetalning om de inte först fått den felade produkten tillbaka. Trots googling kunde jag inte komma förbi AI-kundtjänsten, så då fick det bli så. En tom ask fick gå tillbaka till var-den-nu-hamnar. Ja, om du undrar så var problemet att vi inte fick någon lampa, utan kartongen var tom. Så kan det bli.
Höstljuset, alltså. Jaja, jag vet att jag tjatar, det bjuder jag på.
Före och efter Amy (ovädrets namn)-bilder från trädgården. Det blåser fortfarande rejält och vi har blivit lovade en massa regn i eftermiddag. Det är bra, då rensas hönsbajsarna bort och brunnarna fylls på. Nu blir det inget bloggande på ett par dagar. Jag ska fylla på själ, efterrättsmage och tacksamhetsdagbok. Och skriva ut protokollet från Vägföreningens möte som stirrat mig i ansiktet i en vecka nu… Med det vill jag önska dig en fin helg.
För många år sedan introducerade min svåger ett julklappskoncept som funkar jättebra för oss. Vi leker numera alltid ”julklappsleken” då storfamiljen samlas för att fira jul i juli under syskonveckan, men också då vi firar jul med makens familj. Istället för att köpa julklappar till alla (överväldigande eftersom vi är så många) fixar vi tre julklappar som tillsammans har kostat 100 eller 200 kronor. Naturligtvis går det bra att fixa alla julisar på ICA Maxi, men second hand är också okej. Har man dålig fantasi får man använda sig av pengar, men man kan också skapa något. Humor är uppmuntrat, men tanken är också att ge sådant som man själv hade kunnat uppskatta. Ingen ska känna sig exkluderad eller tycka att julklapparna är en börda. Har man svårt att hantera besvikelser och tanken på att man kan bli helt utan presenter när leken är klar uppmanas man att inte vara med. (Nästan alla brukar dock vara mycket generösa och både ge bort och byta med varandra när allt är klart.)
Vi ger fortfarande egna julklappar till barn och barnbarn, men inget extravagant. Det känns bra att fundera över varför vi ger julklappar och hur den känslan bäst kan plockas fram. Min syster myntade häromåret ett uttryck till sin dotter som jag verkligen fastnat för: ”du har inte skrivit en kravlista, utan en önskelista”. Eftersom jag själv minns glädjen i att sitta och ringa in drömmiga grejer i leksakskatalogen så kan jag inte riktigt släppa ”önskningar”, men samtidigt ligger det något underbart i att veta att någon har valt något speciellt till en själv. Det är en övning att ta emot gåvor med tacksamhet, oavsett vad man får. Den detaljen har inte ens många vuxna lärt sig.
Varför skriver jag om julklappar den tredje oktober? Jag var på Pingstkyrkans second hand igår. Där hade de dukat upp ett helt bord med julgrejer och hängt upp julstjärnor. Detsamma gäller flera andra butiker jag har besökt de senaste veckorna, så uppenbarligen har upptakten börjat! Eftersom jag är en riktig jul-junkie har jag ingenting emot det, men jag vill göra det på mitt sätt. Mitt sätt innebar tydligen att jag köpte ett gäng julklappar som jag blev MYCKET nöjd med. Jag betalade 424 kronor och räknade bort en liten vas för 40 kronor till vårt tittskåps tomma fack. Resten av grejerna hade kostat 1450 kronor till nypris enligt mina uträkningar. ”Ojojoj, vad mycket pengar du har tjänat”, skojade maken. Han vet att jag sannolikt aldrig hade köpt grejerna till de priserna. MEN, det är fantastiskt att tänka att jag kan omvandla någons oönskade prylar, flera i nyskick, till gåvor som jag hoppas kan bli mycket uppskattade. Jag är nöjd. (Flera av mottagarna läser i bloggen, så tyvärr kan jag inte visa vad jag hittade.)
De senaste kvällarna och nätterna har bjudit på helt fantastiska skådespel här ute på Sturkö. En och annan lampa har naturligtvis ljusförorenat mörkret, men det har ändå varit njutbart. Att vi befinner oss i Vintergatan och ändå kan se den sträcka sig över himlen är något av det största jag kan tänka på. Det gör mig pirrig och full av förundran! I mig bor en liten astronom som vill veta mer, mer, mer. Inte vill jag fara ut i rymden med en raket! Nej, jag håller mig hellre här på jorden. Däremot hade jag velat komma till en plats där det är lättare att med stjärnkikare få universum närmare.
Följande har vi att se fram emot:
6 oktober, håll koll på solnedgången för en nära passage mellan Saturnus och en oval måne. Klockan 2.46 kommer de att passera varandra i Fiskarnas stjärnbild bara 2,52° från varandra. (Alltså, vem kan räkna ut detta?!)
7 oktober är det dags för fullmåne. Se upp, du som har svårt att sova dessa nätter! Ut och njut av månljuset istället.
8 oktober bjuder Drakoniderna på meteorregn. Nu kan man räkna med ca en meteor per timme, så inte blir det en sådan där storm som detta meteorregn ibland ger upphov till. Men ändå.
Nästa natt är det dags för Södra Tauriderna. 0,6 meteorer per timme, tja, det är ju inget att hänga upp sin önskelista på precis! Eller ska man tänka precis tvärtom? Lyckas man fånga dessa ovanliga ”stjärnfall” är det kanske större chans att få sin önskan uppfylld?
14 oktober är det halvmånen och Jupiter som passerar varandra väldigt nära. Vänta till kl. 0.17 för att se dem så nära varandra som möjligt.
29 oktober har man en kvart på sig att fånga Merkurius. Denna planet blir synlig vid solnedgången precis ovanför den västra horisonten och går ner en kvart senare igen.
5 november kan du med en riktigt bra kamera räkna med magiska månuppgångsbilder! Då är det dags för Supermåne! Månen ser då 14% större ut än en ”vanlig” måne, alltså inte en synvilla.
Blir du inte liiite spänd inför höstens stjärnhimmel? Kanske är det dags att lära dig namnen på de stjärnbilder som syns på vår plats på jorden? Eller veta när det är en planet som dyker upp på ett oväntat ställe? Själv blir jag iallafall väldigt glad av detta och njuter av att vara på en plats där det finns möjlighet att förundras både här och där.
Ps: Uppenbarligen är bilderna bara tagna av en skruttig mobilkamera, men förhoppningsvis kan du blunda och känna hur det egentligen såg ut.
