Jag sitter här och skriver medan snöflingorna virvlar omkring utanför fönstret. Igår sken solen från en blå himmel, fåglarna kvittrade och snön smälte så det kändes som vår, idag är det vinter igen. Det är februari, vad hade jag väntat mig? Jag ser att SMHI förväntar sig flera dagar med ömsom plus- och ömsom minusgrader och regn på det. Jag gissar att mina Icebug-kängor får jobba hårt, eller så håller jag mig bara undan risken att halka på is. Bränt barn skyr elden, jag är orimligt rädd för att bryta benet igen. Jag gillar helt enkelt inte is, inte att åka skridskor heller. Däremot gillar jag blommor och just idag sitter jag och planerar trädgården och kan samtidigt inte låta bli att påminnas om hur underbart det är att kunna plocka buketter utanför dörren från snödropparnas tid och ända in i tidiga vintern…
Igår for min tyska syster och hennes son tillbaka hem till Tyskland, medan lillastesyster tog sina barn och åkte hem till sin man i Höllviken. Det har varit så mysigt att ha dem här i grannhuset, det kändes verkligen som att vi hade lov. Det handlade mer om lovkänsla än något annat, att kunna njuta av sådant som jag verkligen gillar. Samvaro, aktiviteter av olika slag och fina samtal.
Sista promenaden pratade jag och syrran om lite mer psykologirelaterade frågor, vilket inte är ovanligt. Hon frågade vad jag tyckte och tänkte om Gabor Matés tankar. Hon har läst ”När kroppen säger nej”, något som jag inte har gjort. Däremot har jag lyssnat mycket på Matés tankar i poddar och via andra kanaler. Han pratar mycket om beroende av olika slag, men också hur starkt samband det finns mellan fysisk (o)hälsa och vad som händer i ens mentala tankevärld. Här kan du höra om just samband mellan hur vi hanterar våra egna behov och hur det påverkar vår kropp, men du kan höra honom på en massa ställen om du googlar. Hans tankar är mycket intressanta och har bidragit till hur jag ser på mig själv, inte minst har de gett en förståelse för varför jag blev så dålig efter att ha varit med och vårdat mina föräldrar i 1,5 år. Jag kommer att för evigt att vara en person som visar omsorg till andra, men jag ställer inte längre mig själv på andra plats. Det går bra att låta dessa två sanningar existera i samma verklighet. Vi behöver ta hand om egna behov, uttrycka våra känslor på ett hälsosamt sätt, sätta stopp när vi inte orkar och lägga ansvaret på ett ruttet beteende på personen som ruttnat istället för på oss själva. Vi behöver ta ansvar för att lära oss hur vi tar emot livet, vad vi gör med stress och vi behöver lära känna vår egen kropp och hur den funkar. Vi behöver prata om det som tynger vårt sinne för att bördan ska lätta. Vi behöver ge oss själva tid att läka när vi mår dåligt. Det är spännande att gå från att vara en total people pleaser och martyr till ”något annat”. Det är ett arbete jag fortfarande håller på med och som jag hoppas bidrar positivt till min hälsa. Kanske kan dessa tankar också bidra positivt till din?
Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:
Hålla av dina föräldrar.
Icke lyda trögt utan villigt.
Låta syskonkärlek råda.
Visa tjänarena vänlighet.
Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.
Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
Idag är det dags för vardagsrummets lov! Bloggbrudarna har varit i farten igen. Här kan du läsa de andras svar på dessa frågor: Anna, Anna, Annika och Sara.
Hur används vardagsrummet i ditt hem? Både maken och jag har våra arbetsrum på övervåningen, men ibland sätter sig maken i vardagsrumssoffan då vårt wifi är lite svajigt. Det funkar bättre i mitt arbetsrum än i hans. Annars är vardagsrummet vårt umgängesrum. Vi samlas gärna i soffan efter att ha bjudit på mat i köket och gillar att sitta och prata med familjemedlemmar och vänner. Vi har också vår teveskärm i vardagsrummet, men vi tittar nog väldigt lite på serier och film jämfört med många jag känner. Vi tycker dock att det är mysigt att följa en bra serie och är lite periodare gällande det. Efter att vi blev färdiga med Yellowstone har vi inte fyllt på med något nytt. I vardagsrummet gillar jag att sitta då jag stickar, men det har jag inte heller gjort sedan den sista julklappen blev klar. Jag kan också lägga mig där för att läsa eller scrolla på telefonen.
Finns det någon pryl som är lite extra viktig för dig i ditt vardagsrum? Både mina och makens första par skor står i Pilasterhyllan i björk som maken fick i 30-årspresent av sin mamma och styvfar. Hyllan var den enda möbel som fick följa med då vi flyttade med 26 (28?) flyttkartonger och några tavlor till Orem, UT. I vardagsrummet står också ett rullbord som far byggde i slöjden då han var tonåring. Det är ju inte specifikt mitt, utan tillhör alla syskon. Kanske är det snart dags för någon annan att få njuta av det?
Vilken plats i ditt vardagsrum tycker du allra bäst om? Årstidsbordet! Alltså, det är ett litet bord som man möter i passagen från hall till kök via vardagsrummet. Där ändrar jag böcker och dekoration i takt med årstidernas skiftningar, en tradition som jag tog med mig från USA.
Vad skulle du vilja ändra på i ditt vardagsrum? Åh, jag skulle vilja att det var STÖRRE! Vi får dela upp familjen då vi ska ha gäster för att det inte ska bli för trångt. Teoretiskt skulle det gå, men alla på en gång funkar mycket bättre under sommarhalvåret då vi kan vara i den jättestora trädgården (eller ladan om det skulle regna).
Om ditt vardagsrum kunde prata, vad skulle det klaga på mest? ”Ge mig en ny soffa, for Søren!” Jag har älskat vår soffa som inhandlades på IKEA i Draper 2012, men den är så urblekt och nedsutten att det inte är roligt längre. Vill inte lägga ut lika mycket pengar som en ny IKEA-soffa kostar på ett Benz-överdrag. Maken har lagat spiralerna under soffan som lossnat genom att spika fast dem igen (dålig konstruktion), så rent teoretiskt funkar soffan fortfarande som den ska. MEN, den har lagt sina bästa år bakom sig. Jag hade inte haft något emot att byta ut den till en likadan, men modellen har utgått ur sortimentet och det finns ingen lika bra hörnsoffa. Hörnsoffa är ett måste för att rymma folk!
Vad i vardagsrummet har hängt med längst, och varför? Vi har flera saker som har många år på nacken (makens mormors matta, fars rullbord, våra små barnskor och några böcker), men som kanske inte har hängt med i mitt och makens olika hem lika länge som hur gamla de är. Just nu är det en mässingsljusstake som vi fick av min mammas moster i bröllopspresent 1994. Vi gillar att använda saker med affektionsvärde, men vill ju gärna att de ska vara vad vi tycker är fina också såklart.
Vad skulle du vilja ha i ditt vardagsrum, men som du inte kan ha där? Det finns bara ett svar på det, förutom plats för fler personer. EN FLYGEL! Alltså, det hade räckt med ett piano, men det får inte heller plats. Buhu! Jag är väldigt nöjd av mig, men ett hem är inte något riktigt hem utan ett piano och dottern tog med sig sitt elpiano då hon flyttade.
Vad har du för teknik i ditt vardagsrum och var finns den? En teveskärm hänger på väggen. Punkt. Vi har en bärbar högtalare som ibland står på bokhyllan, men högtalarna i teven är bättre än den även om teven har fjorton år på nacken. Edit: När jag läste hos Anna i Portugal kom jag ju ihåg att vår router också är monterad i vardagsrummet, men det är något jag aldrig någonsin tänker på eftersom den är gömd. Så kan det vara!
Varför anser du att ditt vardagsrum är värdigt ett alldeles eget blogginlägg? Jag älskar hela vårt hem och tycker kanske inte att just vardagsrummet är speciellt jämfört med alla andra rum. Dock har det skapats lite extra många härliga minnen där skulle jag vilja påstå, så visst är det värt ett eget inlägg.
Har du något/några särskilda minnen som är kopplat till nåt eller några av vardagsrummen genom ditt liv? Det första som dyker upp i mitt minne är den gröna hörnsoffa som var hjärtat i mitt föräldrahem. Den var i mörkgrönt tyg och så bekväm och härlig att sitta i! Dessutom svalde den i princip alla i vår stora familj, även om det alltid satt någon i fåtöljen (eller bakom den om man egentligen inte fick titta på programmet som gick på teven, hahaha) eller på golvet. Alla mina och mina syskons pojk- och flickvänner utfrågades av min mamma i denna soffa, något som säkert kunde upplevas som lite svettigt (även om det bara fanns gott uppsåt, mamma var genuint intresserad av människor). Mamma var den som gärna ville byta ut soffan till något mer modernt, far vägrade. När den slutligen gick till tippen tror jag minsann att inte bara jag grät en tår, fastän den hade sett sina bästa dagar för länge sedan vid det laget. Jag är väldigt tacksam både till vardagsrummet på Roséns väg 3 och den där soffan och för alla härliga minnen som skapades där. Det andra jag tänker på är alla härliga jular och andra festligheter som jag haft ynnesten att få tillbringa med nära och kära. Minnesglimtarna från dessa kommer ofta från olika vardagsrum, både mina och andras.
Det hade varit jätteroligt att höra dina tankar om ditt vardagsrum. Lämna gärna i kommentarsfältet länken till ditt inlägg om du skriver ett.
Till våren gifter sig min systerson i Skottland. Mina syskon kommer att åka dit, men med all sannolikhet ser det inte ut som att det blir möjligt för oss. Man kan helt enkelt inte vara med på allt roligt som händer i livet. Eftersom jag håller på med min upprensning kan jag istället återuppleva andra härliga resor genom åren. Jag missar dock den fantastiska möjligheten att dela en stor och viktig dag med personer jag älskar…
Förutom USA som bjuder på en massa fantastiska resmål har jag samlat på mig tre andra favoritdestinationer (om nu hela länder räknas som ”destination”) genom åren. De har alla bjudit på fest för alla sinnen. Kanske borde jag nöja mig med att det var bra då och istället testa andra platser som ju potentiellt kan vara bättre, men jag tänker ändå att detta är platser som jag kanske kan få möjlighet att återvända till. Den första är Irland. Jag har haft detta foto i bakhuvudet genom åren och blev mycket förvånad då jag insåg att det togs i Irland. Jag älskar Skottland där min syster bor och hade nog tänkt mig att Irland skulle vara lite likt. Det var det förvisso, men det fanns också något annat som talade till mitt innersta. Jag blev alldeles tagen av allt och fällde många tårar de dagar som tillbringades här. Kanske var jag osedvanligt känslig under denna tid, men jag vet att Irland och jag hade något mycket speciellt tillsammans.
Sen har vi Italien. Italien… Italien! Min första ”riktiga” utlandsresa med en massa upplevelser som fortfarande känns levande så här mer än fyrtio år senare, men jag har älskat de andra resorna dit också. Fortfarande när jag en dröm om att lära mig italienska, men inser att hade jag verkligen velat lära mig hade jag gjort slag i saken vid det här laget. Jag har gjort ett lite mer engagerat försök och två mindre än halvhjärtade. MEN, jag ger inte upp. Jag är glad att jag har ett rikt liv och en vacker dag öppnas kanske fönstret för att lära mig ett nytt språk igen.
Sedan har vi Thailand, detta paradis på jorden. Ja, jag vet att detta är ett ”dåligt” resmål ur flera perspektiv, men hos mig bor de två resorna hit i ett speciellt ljust och varmt rum där allt smakar gott och känns mjukt och lent mot huden. Ah, jag slappnar av bara jag skriver om det! Så där fick du mina bästa tips. USA, Irland, Italien och Thailand. Högt och lågt, varmt och blåsigt, extra allt och sparsmakat, eldigt och svalt. Valuta i minnesbanken förlorar inte sitt värde i inflationen, inte för mig iallafall. Jag är mycket tacksam för fina upplevelser jag haft genom åren på de olika platser jag besökt eller bott på och hoppas att jag fortsätter vara öppen för nya, hjärteöppnande upplevelser!
längtar inte bort, varken framåt eller bakåt i tiden, men har en stark nostalgisk ådra
är tacksam för alla medmänniskor som brinner för sina intressen och därför bidrar till att jag också kan utvecklas
gillar att lyssna på poddar och musik, men övar på att vara stilla med mina egna tankar lite mer ofta (tänker på vad min kompis sa om att hennes barn och dennes partner alltid går med hörsnäckor i öronen och lyssnar på något, men att barnbarnet växer upp i tystnad)
älskar pyssel och hantverk och tror att allt jag gjort genom åren har bidragit till mycket av den förnöjsamhet jag känner idag
gillar att utvärdera mig själv med jämna mellanrum och märker att jag blivit mycket snällare mot mig själv genom åren
kommer alltid att vara tacksam för allt gott mina föräldrar och lärare/mentorer på olika vis bidragit med och som lett till att jag ”kan lite om väldigt många olika ämnen”
hatar verkligen att stå svarslös, nästan lika mycket som att jag gråter när jag blir arg
älskar att ta en kort tupplur på eftermiddagen
Jag tycker
att livet är intressant, klurigt och alldeles, alldeles underbart
att det ibland är smärtsamt uppenbart att hela mänskligheten är lurad att tro att det enda sättet att få det bättre är att ”klättra uppåt”
att musik läker
att rooiboste är bästa sättet att börja morgonen
att det är krångligt att sitta rätt
att det hade varit intressant att göra fler ”riktiga” pilgrimsvandringar
att de osynliga språk vi talar många gånger säger mer om en person än själva orden
att ekosystemet är lika läskigt som fantastiskt
Jag tycker inte
att AI är en tillförlitlig källa och känner mig lika ofta lurad som hjälpt av denna numera oundvikliga källa till vad-det-nu-är
att det är lika roligt att läsa böcker längre pga sämre uppmärksamhet (jag jobbar på det)
att det är vettigt att det finns personer som dör av svält samtidigt som andra har klocksamlingar värda miljoner
att modern arkitektur visar att byggkonsten har utvecklats, snarare tvärtom
att det är särskilt roligt att träna, men älskar att gå på promenad
att dagens soffmode är mänskligt och längtar tills sittvänliga soffor kommer på modet igen
om Melodifestivalen längre
att samhället är särskilt människovänligt rent generellt längre
Häromdagen blev jag påmind om ett projekt jag ville göra med mig själv, men som jag aldrig tog tag i efter att ha sett ett TED-tal för många år sedan. Jag lyssnade på en podd som hade Dr. Jill Bolte Taylor som gäst. Taylor är hjärnforskaren som fick uppleva hur det var att ha en stroke i realtid. Det tog henne åtta år att bli helt fit for fight, men nu sprider hon kunskapen hon inhämtade av sina egna upplevelser. Den viktigaste hon tog med sig verkar vara att vår hjärna är gravt underutnyttjad och att vi kan minimera vårt lidande genom att lära känna våra ”fyra personligheter” bättre. Hon menar att hjärnan är delad i fyra distinkta personligheter som vi kan lära känna och därmed utnyttja till vår egen fördel. Att vi på sätt och vis kan resonera med de olika ansvarsområdena. De fyra personligheterna är följande:
Något som Taylor brinner för är att vi ska upptäcka de delar av oss själva som inte är lika egocentrerade, karaktär 3 och 4, och låta dem ta plats. Att vi kan känna att vi är ”ett” med varandra, som när den egoistiska ”samhällslådan” som är så vanlig idag försvinner. Vi är så fokuserade på mer, mer, mer och hur dåligt vi mår, något som vi absolut inte behöver göra om vi inte vill. Hennes insikter och funderingar är både provocerande och så, så tankeväckande! ”En känsla efter en tanke varar högst 90 sekunder. Efter det väljer du att tänka om samma tanke och fortsätta må som du mår, bra eller dåligt.” Min mamma (mentalsköterska till yrket) hävdade bestämt att man kan styra hur nedstämd man bestämmer sig för att bli. Eller tvärtom. Det resonerar med Taylors tankar, men också med de tankar om acceptans som jag jobbar med som samtalsterapeut.
När Jill Bolte Taylor var mitt i sin stroke kunde hon inte längre funka som vanligt, men hon kunde använda de delar av sin hjärna som inte var påverkade. Hon fick lita på mönsterigenkänning istället för att kunna läsa t ex och kunde på det viset få hjälp innan det var för sent. Det är otroligt känslosamt att lyssna på hennes berättelse, men också hennes livsmål. Hon har skalat bort många ”måsten”. Som knuten till Harvard var hon känd och ambitiös. Hon säger själv att om stroken aldrig hänt hade hon säkert varit högt ansedd, fortfarande jobbat på Harvard och satsat allt på karriären. Nu bor hon på en husbåt där hon njuter av naturen, hon jobbar ”lite lagom” och besöker vänner där hon har meningsfulla konversationer och känner gemenskap. Lyssna gärna på någon intervju med henne! Jag länkar till hennes hemsida här.
Ps: Bilden är AI-genererad efter en förlaga på Jill Bolte Taylors hemsida.
Till dagens inlägg passar ju denna perfekt. Den satt på världskartan i vårt arbetsrum i Orem, men tankarna på att ändra mindset har funnits längre än så.
Jag har redan skrivit mycket om hur jag ser på livet, både ur ett fysiskt/materialistiskt, mentalt och andligt perspektiv. Det är ingen hemlighet att jag numera knappt köper några nya kläder, att jag gillar second hand (av olika orsaker), att jag gillar att hushålla med både egna och jordens resurser och att jag ändå gillar att ha det vackert omkring mig, att jag älskar att känna att jag har fyndat och att jag gärna njuter av sådant som jag anser vara lyxigt. Jag vill inte skriva någon på näsan angående detta och tänker att alla har sin egen väg att gå i livet.
I min ”iver” att vara lagom sparsam har tankarna gått åt alla håll och kanter under januari månad. Livet är för kort för att inte njutas av! FRÖJD är mitt ledord för ordet for Søren! Det går bra att vara sparsam utan att bli asket eller ”tråkig”. Jag tror att det är bra för de flesta att fundera runt någon eller fler av dessa frågor.
Hur ser vår budget ut? Behöver den justeras?
Behöver något sparande/investeringar automatiseras eller tvärtom hanteras mer tydligt och personligt?
Borde vi spendera mer på något?
Jag gillar att ge bort presenter, hur kan jag göra detta på ett sätt som känns givande både för mig och ev. mottagare?
Det har blivit så dyrt att skicka grejer på posten (utom via Tradera, det är överlag jättebilligt), kan jag komma runt detta?
Jag älskar second hand, men vill samtidigt inte fylla på med fler prylar (allt måste ha sin egen plats för att få flytta in hos oss osv). Behöver jag bli bättre på att använda det som finns här hemma, kanske byta ut inredningsdetaljer och liknande mer ofta (är redan ganska bra på det tycker jag, men säg det som inte kan förbättras)?
Finns det grejer som behöver städas bort, få ett nytt hem, användas på ett bättre sätt?
Finns det något som vi faktiskt skulle kunna förhöja vår livskvalitet genom att införskaffa? (Svar ja, gillar verkligen inte våra noppriga lakan.)
Planera för en ny Tradera-runda.
Samtidigt som jag höll på med mitt lilla sparsamhetsprojekt skickade jag en korsordstidning till mammas kusin i USA. Hon älskar att få dessa tidningar som både håller igång svenskan och hjärnan och jag brukar försöka skicka ett par, tre stycken per år. Det har dock blivit dyrare att betala portot än själva tidningen, så jag kände mig lite tjurig då jag kom hem efter att ha varit på ICA Nära och skickat iväg den där tidningen. Då kom jag ihåg min syrras tips att köpa frimärken billigt. Frimärkens värde består år från år och frimärken som är märkta Inrikes brev har det värde som dessa frimärken kostar samma dag som man skickar sin försändelse. Frimärken som inte har blivit använda kallas ”postfriska” och säljs både på auktion och på diverse försäljningssidor. Själv gick jag genast in på Tradera och letade upp några olika försäljningar av just postfriska frimärken och hittade en auktion som skulle avslutas om några timmar. Frankeringsvärde 800 kr, ingen hade budat. Eftersom Tradera har infört ett köparskydd så jag skulle kunna skicka tillbaka paketet om jag blev lurad bestämde jag mig för att testa. Jag satte ett maxbud på 350 kr (inklusive porto på 44 kr och köparskyddet på 15 kr skulle det innebära halva priset på varje frimärke) och glömde auktionen. Senare samma dag fick jag meddelande om att jag hade vunnit på försäljarens utgångsbud, 250 kr, eftersom ingen annan varit med och budat! Det innebar att jag betalade 309 kr kronor för frimärken värda 800 kr. Många av dessa frimärken har lite lägre valörer, så det kommer att bli ett pusslande för att få ihop rätt värde när jag ska skicka något. Det ska bli mig ett riktigt nöje!
Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.
Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.
Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..
Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.
Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.
