… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!
Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.
Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.
Hur har du det? Maken sa: ”i år drog junisemestrarna vinstlotten”, och så kan det vara. Vi vet ingenting om resten av sommaren, men nog har det varit riktiga semesterdagar de senaste veckorna! Kvällar med känsla av tropikerna och skönt badvatten i havet är inte dumt för alla som gillar sånt. Själv har jag svettats runt i mitt norrlandsblod. Jag inbillar mig att det är morfars gener som gör att jag inte tycker att det är särskilt skönt om termometern drar över sisådär 21°. Mormor satt och solade så fort hon fick chansen och jag kommer inte ihåg att farmor klagade över värmen hon heller. Lillastesyster skickade Erik Lindorms vackra dikt i familjechatten och den är värd att läsas minst en gång om året.
Det är så stort att jag får gå på jorden ännu en sommar, full av doft och sken, och bjudas in av varje dikesren till smultronmiddag på de gröna borden och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara vid liv, en människa, ett blod, ett jag, ett hjärta, som kan slå med lätta slag och låta sorgsna drömmerier fara som moln i fjärran på en sommardag.
Vi väntar in den stackars skörd som kommer att klara sig efter denna enorma hetta. Jag har nödvattnat, men det är inte någon särskilt bra teknik. Nåja! Det löser sig. I kylen står vår andra omgång flädersaft och idag ska jag göra en till. Flädern i hörnet i trädgården har levererat mängder av blommor. Vår halvdöda fläder vid parkeringen har inte haft så många blommor sedan vi flyttade hit. Inte ens innan 2018 då den sommarens fem månader långa torka näst intill tog knäcken på den.
Maken gjorde en kållådeprototyp. Nja, ingen prototyp direkt, men en testlåda för att se om den skulle kunna funka. Det är ett ramverk där han fäst kålnät med häftstift och häftklamrar. Den är lite otymplig, men annars perfekt. Det går jättebra att vattna genom den, men för att rensa och skörda behöver man vara två personer för att hantera den. Den andra lådan med kål har bara duken lagd över sig i vanlig ordning, men eftersom kål tar så mycket plats ges ohyra utrymme att ta sig in här och där. Vi får se vad utlåtandet blir efter hela säsongen.
Brorsan behövde hyra en liten grävmaskin till anläggningsarbetet borta hos vår dotter. Han passade på att hjälpa oss gräva för elkabeln som ska förse ladan här hemma med rejäla doningar till makens snickeri och de maskiner som kräver lite mer kräm. (Han var uppe i Klackamåla och grävde också, det var intensiva dagar!) Vi har så nära ner till berggrunden, inte konstigt att gräsmattan torkar ut och blir brun på en gång så fort det blir lite varmt och torrt. (Just detta som syns på bild är dock bättre och här blir det till och med nästan lite sankt under de andra årstiderna.)
Vi fick besök av mammas kusin och hans fru i några dagar och tog med dem till Ronneby brunn. Det är så vackert där, inte minst under denna tid på året. Vi tog lilla rundan och njöt extra av den doftande trädgården, av den japanska trädgården och de blommande näckrosorna. Maken kollade in en snillrik konstruktion och jag påmindes om att jag måste ha lite mer ormbunke i vår trädgård. Café Mandeltårtan bjöd naturligtvis på idyll och goda bakverk. Dulcebiskvin jag åt kan ha varit den godaste kaka jag ätit någon gång.
Igår flyttade vår svärson också hit (han jobbade en månad till efter flytten i förra månadsskiftet), men vi har njutit i fulla drag av att ha möjlighet att hänga lite extra mycket med godbitarna i grannhuset. Både vi morföräldrar och vår dotter har varit nöjda med detta. Tvåochetthalvtåringen är enormt charmig och klurig, men hon är också två år. Alla som har träffat en sådan känner till att frigörelseperioden innebär en och annan utmaning. Då är det skönt att ha en mormor och morfar som gärna distraherar med cykelturer, kycklingar, bad i poolen och annat kul. Är jag nöjd med att lilla familjen flyttat hit? Det är faktiskt helt underbart.
Det har varit underbart att ha fått hänga med släkt och vänner lite mer än vanligt. Maken och jag är ett bra matteam. Vi har inte riktigt haft tillgång till den egna skörden, men nog har alla gäster fått äta våra egna gurkor. Jag är tacksam för alla fina samtal från dessa veckor. Nära, innerliga, roliga, spännande, lite irriterande – här har det rymts högt och lågt. Precis så vill jag ha det. Den skira buketten fick jag av en fin vän som har lite annat i trädgården än mina cirkusblommor. Så vackert!
Jag trodde inte vi skulle få några egna jordgubbar (efter i år kommer vi inte längre att odla jordgubbar i lådorna, utan sätter dem utanför trädgårdslandet istället), men tji fick jag! De är remonterande, båda sorterna vi har, så skördarna blir inte så stora. Goda är de iallafall och tillsammans med grädde eller grekisk yoghurt ger de en kulinarisk upplevelse till den som får smaka.
Torkan ställer till det på många olika sätt. Jag har använt vattnet i våra två brunnar på gården så långt som möjligt, men har också behövt komplettera en del med kommunalt vatten. Gräsmattan är i princip brun och man kan inte direkt säga att något prunkar som det gör när det bjuds på både regn och sol, men det är gott nog för mig och jag tycker också att det har varit värt timmarna med mina vattenkannor. Jag har räknat ut att jag vattnat 400-500 liter vatten per dag ungefär. Ännu mer vissa dagar. Kanske borde jag satsa på en ökenträdgård istället, hehe?
Häromdagen var jag inne med tjejerna i stan då dottern hade klipptid. Det var värsta ståhejet på torget. Ungdoms-VM i orientering här i stan! De håller på hela veckan, men i måndags var det sprinttävlingar där det gick undan. Jag blev så rörd av att dessa ungdomar kommit från hela världen! Duktiga, ambitiösa, dedikerade… Stod och lipade vid mållinjen där både glädje och besvikelse uttrycktes på många olika sätt. Hoppas att alla deltagare har en helt underbar vecka, vare sig de kommer från Singapore, Belgien, Italien eller Nya Zeeland.
Slutligen kan jag visa hur jag använde Chat GPT häromdagen då min kreativitet stod helt stilla. Jag och maken kollade på förslagen. Några är görbara, andra är vi inte alls intresserade av. Vi får väl se vad som händer. Lite i taget gör vi förändringar som vi gillar och som gör vårt hem lite mer som vi önskar och vill ha det. Just nu tänker jag att det blir bra om elkabeln kommer ner i jorden innan hösten är här och om inte alla tomater får pistillröta (hettan har gjort det svårt att ge jämn bevattning, så några av sorterna ser ut att vara lite ledsna). Nu mognar snart de första och jag ser fram emot några goda tomatsallader under resten av sommaren. Får vi inte några över att lagra så är det helt okej.
Innan jag slutar för den här omgången vill jag tipsa om en av de godaste sommarsmarrigheterna vi vet: melon med färskpressad limejuice och lite chili. Här Piel de Sapo, men det är gott med alla sorter. Hoppas att du har en fin sommar oavsett om du har semester, jobbar eller bara lever ditt liv precis som vanligt. Tjingeling!
Jag hoppas att du som kanske läser de här raderna känner livet i dig på ett härligt vis. Bloggen har på förekomna anledningar fått prioriterats bort de senaste veckorna. Det får vara som det är. Det är iallafall en hejdundrande sommar här i Karlskronas skärgård. Jag förstår att detsamma gäller på många andra ställen. Ha det gott tills vi hörs igen!
… eller snarare en 60-årsfest, två studentuppvaktningar, ett förberedande av begravning, en begravning, en pappershjälp, en kyrkstädning, en trädgårdsdag och ett ettåringskalas senare sitter jag här en helt vanlig måndagsmorgon. Det har varit en smått galen vecka, något som jag redan antog. Det har varit en känslosam vecka. Idag är en vanlig jobbdag, men samtidigt kommer svägerskan från Australien hit och ska sova över så vi får lite ”egentid” och mer tid att prata. Men kanske ska jag skriva om det helt oväntade som skedde häromdagen. Jag satt hemma och jobbade med öppet fönster, men hörde att det kom någon och knackade på. Tyvärr hade jag inte möjlighet att öppna då min klient var mitt uppe i något mycket känslosamt, men jag tänkte att det kanske var Jehovas vittnen eller att någon kunde vänta. Knackaren hördes dock åka iväg igen. Samma kväll kom någon åter och knackade på dörren. Det visade sig vara en av våra lokalkändisar, konstnären Jan Abramsson. Han frågade efter maken som fick komma ner och ta emot förstapriset i Sturköbladets korsordstävling – en inramad originalakvarell av själve Jan! Det hänger redan en större akvarell av Abramsson här hemma, en femtioårspresent till oss själva då vår gemensamma ”hundraårsroadtrip” i USA blev inställd 2020 på förekommen anledning. Men vilken fröjd! Motivet är från Prästamarken i naturreservatet, en plats som maken (och jag) verkligen älskar. Makens nygamla vurm för korsord betalade sig för all framtid med detta pris! Vilken grej, alltså.
Dessa otroligt roliga festdekorationer från 60-årsfesten måste jag visa. Härliga foton från jubilarens liv under olika åldrar förgyllde plockmaten. Det var roligt att få gå en tipsrunda om J och dessutom hade vi en trekamp där alla fick chans att leka tillsammans. Det är roligt att låta gäster i alla olika åldrar samarbeta! Vi fick äta tills maten stod i fyrkant, något som för övrigt varit temat för hela veckans begivenheter.
Studentfestligheterna ägde rum i grannfastigheterna på Bergåsa där vi har våra barns kusiner på sin pappas sida. Måndagsstudenten fick strålande sol och vi kunde sitta ute i den varma kvällssolen, men hos tisdagsstudenten fick vi sitta inne. Finns det hjärterum så finns det stjärterum och båda familjerna hade gjort så fint, gott och trevligt!
På torsdagen var det så dags att ta avsked till svärmors man. Det blev en så fin stund tillsammans. Jag älskade alla vildblomster som mina svägerskor hade varit ute och plockat. Min ena svägerska jobbar som trädgårdsmästare på denna kyrkogård, så hon var också vaktmästare och kunde både ringa i klockorna för sin pappa och göra det vackert. Vacker musik och fina minnen delade från olika delar av familjen blandades med att maken berättade L:s levnadshistoria och så sjöng vi En vänlig grönskas rika dräkt. Jag satt vid pianot och spelade, men njöt av den innerliga sången. Det blev en jättefin stund. Efteråt åkta vi alla hem till oss där vi förberett att ta emot alla över 25 gäster i vårt lilla hus då vädret inte var särskilt inbjudande. Mysig fikastund med några av L:s favoriter, t ex drömtårta och vaniljbullar.
På lördagen jobbade maken och jag sida vid sida. Kycklingarna fick ett nytt bo i svinstian och jag försökte komma ifatt med allt som fanns kvar att göra på min trädgårdslandslista. Nu är de sista fröerna för den här omgången satta. Jag kommer att sätta mer i takt med att det skördas, men det här var det viktigaste. Jag har också flyttat en del blommor som självsått sig och rensat bort där det blivit allt för tätt. Detta känns SÅ skönt! Gräsklipparen gick sönder. Igen. Vi vill inte lämna in den till öns fixare då han redan haft chans både på klipparen och röjsågen med mindre bra resultat. Eller, nu var jag orättvis. Efter fjärde omgången tror jag faktiskt att han fixade felet med röjsågen! Jaja.
Igår var det så mammas födelsedag och samtidigt min systersons ettårsdag. Jag tog med syrran, dottern och barnbarnen till mamma grav för vidare färd ner till Höllviken för att uppmärksamma det senare och fick en fin dag till. Jag tycker det är underbart att lilla Titti och systerdottern som är nästan lika gamla har så roligt tillsammans. Det amerikanska systemet där man är ”cousins” med alla som är släkt bortanför mor- och farföräldrar, aunts och uncles funkar perfekt. Det behövs inte göras mer specificerat än så.
Sommaren har officiellt dragit igång och med det är ingenting vanligt. Det gäller att vara mer flexibel och det är precis som det ska vara! Nu ska jag iallafall hoppa ur morgonrocken och åka till affären en sväng innan det är dags att börja jobba. Hej och hå! Hoppas att du får en fin vecka.
… efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna de går och går efter varann – VA?! Måndag försvann.” Mamma Mus veckovisa lever jag just nu. Jag vaknar och somnar och däremellan händer det så mycket att bloggen inte riktigt hinns med. Det är naturligtvis okej att det är så, detta är livet. Härligt! Under tiden har lilla Titti slutat med blöjor, rosor och päronträd har smaskats på av hungriga individer, rådjuren har hunnit skrapa på nya äppelträdet trots skydd (tydligen inte tillräckligt högt upp), jag har ”hittat” fler släktingar, det förbereds för begravning och student och kycklingarna, de bara växer och växer.
Något som också växer är de uppstammade Dr Westerlund. Kanske inte så snabbt som jag hade tänkt mig, men det är okej. De tar sig iallafall. Jag ska nog ge dem lite pelargonnäring, jag tänker inte riktigt på det då jag vattnar pellisarna i trappan där ute.
Min svägerska och svåger har gjort en uteplats som är alldeles magiskt fin! Här kommer det också att växa och prunka framöver. Jag älskar ju ölandssten, men känner inte många som gör det. Än så länge ges sådan bort både här och där. Gissa att jag fick hjärtrusning då jag fick se detta projekt?! Snacka om känslor av avundsfriskhet. Det är bra att jag får lov att sitta här och njuta om jag vill. Svägerskan är otroligt kreativ, att hon blev trädgårdsmästare blev en fullträff. Så kul att hon kan omsätta det i sin egen trädgård. Inga skomakarungar där, inte.
Apropå växande. Hur gammal är man om man tar kort på vattenmätaren? Denna rejäla genomvattning satte fart på hela trädgården och gav mig lite andrum i vattnandet. Det sägs att det ska komma mer nästa vecka. Jag hoppas på det, men vill såklart inte att det ska regna på alla studenterna! Nattregn är TOPPEN.
När syrran kommer till stan från Nynäshamn vill jag såklart träffa henne. Nu hade hon ett jobb tillsammans med Visit Karlskrona och jag tog med mig dotter och barnbarn och plockade upp Annika för vidare färd mot en annan av öarna i skärgården, nämligen Hasslö. Vi åt lunch på trevliga Sjöboden, njöt av vackert väder vid sandstrand och andra vyer än vanligt och så passade vi på att stanna till hos faster, farbror och kusin på Jordö. Att inte göra planer flera veckor i förväg (det ”normala” svenska) gör att man riskerar att missa den man vill träffa, men å andra sidan blir det lite mer lättsamt och inte så krångligt för den som blir besökt. Det var iallafall jättemysigt. Även om småtjejerna inte kommer ihåg besöket känns det fint att kunna ge dem deras rötter.
Rötter fick jag också ge en nyfunnen släkting som aldrig hade sett någon bild på sin farmor. Här sitter hon längst till vänster i egen hög person, så gullig och finklädd. Jag skickade även en massa bilder och lite mer information om den lilla tösens mor och hennes syskon (moderns yngsta lillebror var min mormors far), både öden och äventyr. Jag letar själv efter mer information och hittade senast igår en släkting i USA som kommer att kunna täcka upp fler kunskapsluckor. Ibland är internet verkligen helt fantastiskt. Jo, ganska ofta när jag tänker efter.
Vi var hembjudna till vänner i Småland och fick se hur fint de gjort sedan de flyttade in i sitt nya hem för ett par år sedan. Golvet i hallen är målat av frun i huset med hjälp av tejp. SÅ snyggt! Hela huset är otroligt charmigt och fullt av mysiga vrår, härliga och lite speciella kakelugnar, ett drömkök och inte minst ett bibliotek to die for. Jag älskar vårt hem, men tycker också att det är jätteroligt att se andras stilar och lösningar. Dessutom påmindes jag om varför jag älskar rhododendron (precis som ölandssten fnyser många åt denna drottning) och fick se några helt magiskt vackra exemplar i deras trädgård.
Nu fortsätter vi med sextioårsfest, flera studentfiranden och begravning. Vi vill såklart även hänga med makens lillasyster som är hemma från Australien. Detta gör att jag tar en bloggpaus under den här veckan. Hoppas att du som brukar titta in och läsa får härliga och minnesvärda dagar. Du får med dig en fin Sturkösolnedgång på vägen.
Åh, det är ljuvligt att få tillgång till sin näsas fulla kapacitet efter ett par veckors nedsättning, eller till och med heltäppa. Igår kände jag hur världen doftade som var det första gången någonsin jag fick använda min näsa på riktigt. Du har kanske sett de där tårdrypande filmerna på små barn som får hörapparat eller glasögon och får höra eller se sina föräldrar för första gången? Den känslan. Ren och skär glädje, den renaste sorten! Oxlarna blommar och gör världen osedvanligt vacker för både ögon och näsor. Eller, det är väl en sanning med modifikation. Jag älskar doften, men vet också att alla inte gör det.
Inne hos kycklingarna håller jag rent och fint med nya tidningspapperslager varje morgon, men fodret luktar pecka. Det må vara en doft jag inte riktigt uppskattar, men det struntar jag högaktningsfullt i, för de där små dunbollarna luktar desto mysigare. Vi tar upp dem flera gånger om dagen för att gosa med och socialisera dem, få dem att veta att vi är deras och att de är våra. Jag tycker mig märka att de redan accepterar mig bättre då jag är där.
Sedan är det försommardofternas försommardoft: nylagd asfalt! Det luktar ju bara så underbart och dessutom är det härligt att köra på den. Jag var på Blomsterlandet för att fixa blommor till de andra två gravarna jag har hand om (mammas gjorde vi fin i måndags) och ägnade flera minuter åt att bara stå och sniffa. Hahahaha! Tur att det inte är lim eller thinner jag väljer att sniffa, utan oxel, kyckling och asfalt. Vilka är dina bästa dofter just nu?
Nu blev det en del barnbarnsinlägg på en gång, men jag lovar att det kommer annat igen alldeles snart. Vi har en del spännande på gång här hemma, något som jag längtar efter att få dela med mig av. (Jaja, få nu inte allt för höga förhoppningar, men jag vet att inte bara jag tycker att det är roligt.)
I vanlig ordning firades Mors Dag med att jag köpte några buketter liljekonvaljer av mina brorsbarn på Bergåsa. Deras Mors Dags-kiosk med liljekonvaljsbuketter och småkakor är alltid en succé. En av buketterna fick följa med svärmor till Mörtfors, den andra tog jag med till mammas grav. Hennes brudbukettsblommor brukar alltid få en plats på graven just till denna dag. Kyrkogården var full av människor. Jag har aldrig bott så nära en kyrkogård förut, men har fått för mig att den här är ovanligt välbesökt. Många är de som vårdar och fixar vid gravarna och specialdagar är det alltid mycket aktivitet runt kyrkan.
Det var fullt upp med allt hela dagen, men några foton blev det inte av att jag tog. Vi hade det iallafall bra! Danskarna och lilla grannfamiljen kom alla hem till oss och åt mors dags-middag innan den ena svärsonen körde upp till Stockholm igen (han behöver jobba där juni ut) och danskarna körde hem till sitt. De senare hade packat med sig ett gäng plantor som hade blivit över här hemma, men som jag inte hade kunnat göra mig av med. Nu har jag bara en paprika som ska få större kruka och kanske en tomat, men annars är det bara någon låda med ärter kvar att sätta. Odlingssäsongen går in i den period där det ska vattnas och rensas för att ge de bästa förutsättningar för kommande skörd. Den här veckan får vi kanske lite regn. Det hade verkligen varit skönt, men jag vågar inte hoppas för mycket. Tills dess är det bara att fortsätta köra med vattenkannestyrketräning.
”Gillar du syrener, mormor?” ”Har du något gott att äta, mormor?” Eller mojmoj… Tusen frågor som jag gärna svarar på.
Att få lilla Titti som granne har förändrat förutsättningarna i grunden. Jag ser fram emot att ha min lilla sidekick som sällskap i trädgårdslandet. Hon är synnerligen villig att hjälpa. Det gäller att smida medan järnet är varmt, så jag ska passa på att lära henne allt jag kan!
Jag skrev att jag skulle pausa bloggen över helgen, men se, det blev en riktigt lång helg. Livet kom emellan. Ett bröllop som vi inte kunde gå på. Och döden. Ute kvittrar fåglarna för fullt, gräsmattan ser ut som modern konst i grönt och brunt och ”inte en droppe regn på fleeeera daaaar”… Och pelargontrappan har kommit på plats, men får kanske flytta lite på sig medan verandans rödfärg målas om.
Vi fick en jättefin helg med våra vänner M och S. De har funnits i vårt gemensamma liv från allra första början. (M:s brorsa sa till maken att han kände en jättefin tjej. ”Hon är lite tjock men bakar god äppelpaj” – fattar inte att maken inte högg till direkt på det betet. Det ordnade sig av sig självt så småningom, phew.) Nu för tiden är vi till och med släkt då S är moster till vår svärson. Tänk hur livet kan bli! Så bra, så bra. Nu för tiden försöker vi få till en träff om året och i år kom boråsarna till oss. Vi såg till att äta gott, prata mycket, promenera långt och var på utflykter till Kristianopel, medeltida kyrkor, Solliden och Ölands motordag i Borgholm (fråga inte, men det sista blev en toppentrevlig bonus).
Jag tänker på när jag fick träffa brorsans vaktlar och fick se ett vaktelägg IRL för första gången. Så litet och otroligt vackert! Själva fåglarna är inte de vackraste jag sett, men de är definitivt roliga. Min systerson gifte sig i Skottland, men vi hade inte möjlighet att vara med denna gången. Den här gången kunde jag istället hämta syskonbarn i skolan. Jag kommer alltid att tänka på vaktlar då jag tänker på min skotske systerson och hans gulliga fru hädanefter.
Detta foto ser ut som skräp, men gör mig glad. Jag fick gå bort och mäta lite i huset till lilla familjen som flyttar hit på fredag – iiiiihhhh!
Igår hade jag börjat förbereda middag till trevliga gäster som var på ingång då jag fick ett samtal som gjorde att allt avstannade. Ett dödsbud, en inställd middag och en kväll på lasarettet för att sörja tillsammans. Tänk så lite vi vet och tur är väl det. Det spelar ingen roll att man är förberedd, döden kommer aldrig ”lämpligt”. ”Ska vi ta en pizza”, frågade maken då vi satt på vägen hem och var alldeles urpumpade. Jag hade börjat med köttbullar, potatisen till potatismos var skalad och pressgurka stod i kylen. Äh, vi gör klart istället, tyckte jag. Och så blev det. Vi gick där i köket under tystnad. Åt köttbullar, potatismos, gräddsås, pressgurka och lingonsylt under tystnad ”mitt i natten”. Var tacksamma för livet under tystnad. Så konstigt det känns när ens eget liv fortsätter medan någon annan inte längre har tillgång till sin kropp. Nu får vi stötta, hjälpa och se till att göra vad vi kan för att hantera ”efter”.
Maken har börjat ett nytt jobbuppdrag och är på annan ort, jag har suckat över torkan och varit tacksam över att det finns vatten att vattna med, jag har varit tacksam över familjen och jag ser fram emot att få gå på musikal ikväll då brorsdotterns skola bjuder på show. Allt är som vanligt, men ingenting är som vanligt. Och livet fortsätter framåt, precis som det alltid gör.
… så där vackert kommer jag ut och tar emot den med öppna armar. Överallt sjungs det! Näktergalen och koltrastens sånger känner jag igen, de andra får jag väl skaffa den där appen ”alla” pratar om. Men vad heter den egentligen, du som vet? Träden sjunger. Oxeln har inte börjat blomma, men den är så vacker där den står vid vår nerfart. Fruktträden blommar med allt vad de har och mer blir det. Rabatterna fick en oväntad boost av 1,5 mm regn som föll igår. Det låter som ingenting, men det kallade fram både mördarsniglar och allas bästa uppträdande. Det är som att alla småplantor sträckte på ryggen och de stora växte fem centimeter över natten. Å, vad jag älskar det här. Nu ska jag snart jobba och har fullt schema hela dagen tills våra vänner kommer ikväll. De stannar över helgen, så det blir inget bloggat på några dagar. Men njuta, det ska jag. Jag hoppas att du får göra detsamma.
