Hej lille Hjalmar. I fredags plockade jag upp min vän från tåget för en mysdag tillsammans. Vi gick en mil i våra vackra omgivningar och hade riktig tur med vädret. Pratade om högt och lågt, vitt och brett. Dryftade livets mörka sidor och skrattade tillsammans. Njöt av naturens intensitet och det nya liv som börjar spira underifrån. Rundan avslutades efter tre timmar på kyrkogården för att besöka mammas grav. Jag visade vännen vår gravstenskyrkogård, något hon aldrig hade sett och fascinerades av. Själv fastnade jag framför Hjalmars gravsten. Jag har sett den förut, har undrat över vem Hjalmar var. Idag tog jag mig äntligen tid att leta upp honom i kyrkböckerna. Lille Hjalmar föddes som son till slaktaren på Kullen mitt under första världskriget och dog trettio år gammal strax innan andra världskriget avslutades. I dödboken står han som ”sinnesslö” och dödsorsaken anges som ”allmän sjuklighet”.
Jag har en vän som bor i Tel Aviv (inte samma som kom på besök). Jag bekymras över att veta att hon befinner sig mitt i ett krig. Jag har andra vänner som har familj i Iran. Under krig måste livet ändå fortsätta. De glädjor och bekymmer som fyller livet i fredstid är i mångt och mycket samma som de som fyller livet under krig. Sedan tillkommer naturligtvis den ständiga oron över att döden ska stå och banka på dörren en vacker dag. Krigstidens Sverige motsvarade väl inte Tel Aviv 2026, men jag tänker ändå att Hjalmars föräldrar kanske oroade sig över sitt kommande barns framtid. Hur skulle det bli för honom? Vilka hopp och önskningar hade de för honom? Vilka förväntningar? Och hur blev det när de insåg att han inte var som de kanske hade förväntat sig? Var det så att han föddes med en intellektuell funktionsnedsättning, eller blev han förlossningsskadad? Gav han mycket kärlek och fick han någon? Jag tänker att han var älskad, han fick ändå en egen gravsten med datum. Hans mamma var 44 år då han föddes, hade han Downs syndrom? Eller blev det en komplicerad förlossning då hon var äldre? Hjalmar hade en storasyster, Elna, som föddes sexton år innan honom. Mamma Hulda hade varit i Amerika, men av någon anledning kom hon tillbaka till Sturkö. Var hon besviken? Eller var hon tvärtom mycket nöjd med livet i Amerika, träffade sin Pehr under ett besök i moderlandet och bestämde sig för att bli kvar? Hulda och Pehr gifte sig 1/7 1899, Elna föddes i augusti. Barnet föddes i äktenskapet, men tiden fram tills dess var kanske inte helt okomplicerad. 1902 föddes lillasyster Märta som dog redan innan sin tvåårsdag. Anledningen till det står inte angiven i dödboken. Efter det hittar jag inga fler barn till Hulda och Pehr förrän Hjalmar föds. Tänk vilken glädje för föräldrarna! Nu kom Pojken! (Detta var en annan tid och jag antar att Slaktaren var särskilt glad över att se en son i familjen.) Jag hoppas att Hjalmar fick ett gott liv, även om det blev väldigt kort.
Idag skänker jag en tanke till alla som lever sina liv i krig, de som älskar, kivas, är rädda och hoppfulla. Jag skänker en tanke till alla som har levt sina liv här på Sturkö, som har begravts här på kyrkogården. Och jag skänker en tanke till Hjalmar och tackar honom för påminnelsen om att leva i tacksamhet.
För ett tag sedan frågade Annika mig om jag inte kunde skriva lite mer om min upplevelse av att hemskola barnen och varför vi gjorde det. Åren har gått och en del har blivit luddigt, men jag ska göra mitt bästa. När vi flyttade till USA 2012 hade jag varit lärare i nästan tjugo år (tog examen i december 1992). Jag skulle vilja påstå att jag var ganska erfaren. Något jag och maken hade varit oense om sedan vi träffades var att svenska skolan bjöd på en mycket mindre värld än vad som var möjligt och att den dessutom var mycket politiserad. Hans ex gick också på lärarhögskolan, så han hade god insikt i den värld som på den tiden skapade de lärare som kom ut i skolan. Med tiden började jag förstå lite mer av vad han menade.
Då vi flyttade till Kalifornien 1994 fick jag en chock över hur dum jag kände mig, och hjärntvättad. Jag hade alltid varit mycket säker i mina övertygelser och att jag ”hade rätt”, att det svenska systemet var det enda rätta, men hjälp, så mycket min världsbild förändrades. Stanford, där maken pluggade på ett utbytesstipendium, var en fantastisk plats. Där samlades intelligenta ungdomar och spännande professorer från jordens alla hörn. Jag fick uppleva oändlig ”diversity” gällande hudfärg och hemland, men det var väldigt homogent gällande kognitiv förmåga… Jag som hade varit en av de bästa i klassen under hela grundskolan, hade gått med mycket smarta klasskamrater på Natur under gymnasiet och läst på lärarhögskolan utan minsta problem var helt plötsligt ”dummast” i snart sagt alla sammanhang. Jag blev naturligtvis inte ointelligent på resan över Atlanten, men jag upplevde hur det var att inse att även om jag var bra på engelska var det något helt annat att ha intelligenta diskussioner på detta språk, jag kände att det helt plötsligt fanns en massa förklaringsmodeller som inte alls skulle ha funkat hemma i Sverige men som funkar på andra håll i världen, jag upplevde att andra ”slängde sig” med referenser som jag var den enda som hade noll koll på – ja, det var en omvälvande tid! Det var också en fantastisk tid. Jag fick möjlighet att expandera mitt sinne och öppna mig för att inte alltid vara så säker på att det jag såg som rätt VAR rätt. Det kanske var en förklaringsmodell bland många andra. Jaja, jag var kanske lite sen i utvecklingen och att du som läser detta hade insett det redan som tonåring, men just detta är en av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig efter året i Palo Alto. Som Glinda och Elphaba sjunger i Wicked: ”Because I knew you, I have been changed for good”.
Vi flyttade hem till Sverige, men tog några år senare en runda till Philadelphia då maken pluggade för att ta en ”master i business administration”, en sk MBA. Ännu en gång fick vi möjlighet att hänga med fantastiska människor av olika slag. Här fick vi också uppleva en annan slags ”diversity”. Genom kyrkan lärde vi känna mycket fattiga människor, som bodde på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kackerlackor krypande längs väggarna och möblerna, en kost som bestod av läsk och skräp istället för mat… Jag fick uppleva rasism riktad åt mig (hade lärt mig att bara vita människor kan vara rasister) och jag hängde mer eller mindre varje dag med goda vänner från Israel, Tyskland, Sydkorea, Japan, Mexiko och ett gäng andra länder. Ännu en gång fick mitt sinne expandera. Jag fick en större insikt i hur påverkade vi blir av vår miljö och att det finns människor som är mer frihetliga, medan andra mår bättre av konformism. Jag fick börja lära mig att både ifrågasätta mina egna övertygelser och landa i vad JAG egentligen tyckte, inte vad jag hade lärt mig ”var rätt”. Detta var en process som sedan fortsatte i Sverige och jag blev liksom argare av mig och LITE mindre naiv. Vi flyttade hem till Sverige, fick vår yngsta dotter och levde ett helt vanligt, svenskt småbarnsliv där barnen gick hos dagmamma (åtminstone de två yngsta) och i skolan (vår äldste fick börja i sexårs ett år tidigare då vi kom hem) och vi arbetade. Våra tre barn är otroligt olika varandra, precis som barn är. De hanterade skolan på helt olika sätt. När 2012 kom hade vi i hushållet en frihetligt sinnad pappa som var mycket trött på Sverige, en fruktansvärt skoltrött son som var färdig med grundskolan, en mellandotter som drömde om the American Dream och tyckte att det var synd att hon varit för liten i Philadelphia för att komma ihåg något och yngsta dottern som fick kämpa otroligt hårt i en skola som var väldigt dåligt anpassad för hennes behov. Maken fick ett jobberbjudande från sina gamla pluggkompisar, jag som ville stanna i Sverige blev nedröstad och så flyttade vi till Orem, UT. Att hemskolning var ett alternativ kändes helt rätt för maken, medan jag kom med min lärarhögskola i bagaget och tyckte att det bara var knäppskallar som hemskolade. Men tack och lov fick jag möjlighet att tänka om. Det fanns ett väl utbyggt nätverk med hemskolare dit vi flyttade. Sonen säger själv att han hade blivit hemmasittare i Sverige, nu fick han möjlighet att läsa High School via det lokala universitetet som erbjöd online-skola. (Mind you, detta var innan Covid och något som jag bara trodde existerade på den australiensiska landsbygden. Jag hade ju sett Doktorn kan komma.) Han fick träffa fantastiska professorer genom sina olika kurser och förutom ma/NO-läraren på högstadiet hade han aldrig mött någon lärare som hade kunnat utmana honom eller ge honom relevant undervisning. Han tillhörde helt enkelt de ”duktiga” eleverna som sitter uttråkade utan att störa medan nyfikenheten och lusten till lärande dör. Det hade börjat redan i ettan då ”han väl kunde sätta sig med Tove i hörnet och läsa” då han redan kunde allt de andra jobbade med. Jaja. Det blev som det blev. Och alternativet med online-skola funkade bra då han också var mycket deppig under denna period. Vi hade fantastiska grannar som var med och bidrog till det sociala livet och själva bjöd vi hem gäster varje vecka för att låta oss själva och barnen träffa människor av alla de slag. (Jo, för frågan kom från ALLA håll om hur vi skulle hantera det faktum att hemskolningen skulle göra barnen asociala.)
Vår mellandotter gick på tre olika high schools, något som hon själv har tyckt var jobbigt efteråt. Vi skulle bara ha satt henne på Orem High där de flesta grannbarnen gick. Anledningen att hon gick på den första skolan var att de erbjöd IB-programmet och att hon och hennes storebror därför skulle gå där. (Sonen tog en teknikklass i veckan där, resten ville han läsa online.) Tyvärr drogs pengarna för de klasserna in just då våra barn skulle börja eftersom alla pengar hade gått till ett nytt ”football field”, så efter första året flyttade dottern till vad som skulle vara den bästa skolan lite närmare oss. I USA har man scheman som bygger på A- och B-dagar. Hon hemskolades halva tiden och resten tog hon klasser på highschool och så fortsatte det till sista året då hon gick på heltid med grannkompisarna på Orem High. Som sagt, när IB-alternativet nu inte fanns hade det antagligen varit bäst för dottern att bara köra vanlig highschool hela tiden. MEN, det kan vi inte veta. Annat var det för yngsta dottern. Hon hade haft det så tufft i skolan och skulle alltid göra extra läxor och tyckte att det var jobbigt att hänga med i skolan så fort folk blev lite pratiga. Det blev också värre med stigande ålder, kanske för att hon upplevde att hon hamnade efter mer och mer. Då hade hon ändå haft föräldrar som suttit med henne varje dag efter skolan. När vi flyttade till USA fick hon möjligheten att jobba hemma i lugn och ro. Jag bestämde mig för att i mångt och mycket följa en svensk läroplan eftersom vi inte visste om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. En lärare på en elev, inte dumt! Och vi funkade väldigt bra tillsammans, det var ingen självklarhet att det skulle bli så. Vi hittade en fin gemenskap med andra hemskolande familjer och yngsta dottern tog också klasser tillsammans med andra hemskolade barn. Vi gjorde många utflykter som följde studierna, studiebesök helt enkelt. Dottern hängde också med grannarna hemma efter skoltid, precis som vem som helst.
När vi kom tillbaka till Sverige fick alla tre barnen göra en del anpassningar för att kunna få nytta av sin amerikanska skoltid. De två äldsta fick läsa in gymnasiesvenskan för att ha möjlighet att söka till högskola och universitet här hemma. Det var dags för yngsta dottern att börja gymnasiet, åtminstone åldersmässigt, så det trodde vi att hon skulle kunna göra. Jag hade med mig både betyg som jag satt, papper från det amerikanska skoldistriktet att undervisningen var godkänd och prover på sådant som dottern hade sysslat med, men det blev tvärnej på att godkänna det. Att jag var svensk grundskollärare hjälpte inte, eftersom hon inte varit inskriven på en svensk skola. Hon var tvungen att gå ett upphämtningsår tillsammans med ett gäng klasskompisar som inte kunde särskilt bra svenska, som hade skolkat för mycket för att få slutbetyg i nian eller som hade mått eller mådde för dåligt för att gå i skolan. Lärarna var förvånade över att hon gjorde alla uppgifter, lämnade in alla läxor, kom till alla lektioner och klarade alla prov. De hade aldrig haft en sådan elev på detta program. De satte till och med högre betyg på henne i ett par ämnen än vad jag hade gjort. Jaja, vi får se det som att hon fick ett extra års erfarenhet och att vi alla fick bevis för att hemskolningen både hade varit ett bra alternativ för henne och att hon hade lärt sig det hon skulle.
Så här i efterskott ångrar jag ingenting. Vi fick med det bästa USA hade att erbjuda alla våra tre barn. Jag förstår att hemskolning inte funkar för alla och det av en massa olika orsaker. Jag är fascinerad då jag tänker tanken att jag ansåg att detta sätt att lära sig livskunskap skulle vara helt fel för alla elever. Jag tänker på alla hemmasittare vi har i Sverige idag och hur föräldranätverket ”Rätten till utbildning” anger att det finns närmare 19 000 sådana barn och ungdomar. Att anse att hemskolning inte är ett skolalternativ tänker jag är knasigt, inte minst med de erfarenheter jag har i bagaget. MEN, jag förstår att det också är svårt i ett samhälle där det i princip krävs att båda föräldrar jobbar heltid. Jag vill gärna skriva mer om detta en annan dag. Kanske har du bara fått fler frågor gällande hemskolning? Skriv gärna ner dem i kommentarerna isåfall så ska jag se om jag kan svara.
Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.
Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…
Jag har åkt så mycket tåg i mitt liv och brukade älska det. De senaste årens upplevelser har dock tagit udden av min förtjusning. Idag är jag dock på väg till en konferens i Stockholm där tågresan är betald, så nu var det bara att utmana mina förväntningar på försenade tåg. Lo and behold – jag är nu på det tredje och sista tåget och alla har gått i tid. Inte dåligt.
Jag kan inte plugga in laddaren då min kontakt är för bred för uttaget som sitter mellan stolarna, så förutom en snabb-blogg gäller sådant som ändå passar med min telefonfasta. Jag har t ex roat mig genom att fräscha upp min kappa på olika vis. Jag använder mig av ett sy-kit som legat i min handväska sedan jag köpte den, men som aldrig blivit använt. Känns toppen!
Jag har också plockat fram min inspirationsbok för att rota runt i mitt inre en stund. Det var länge sedan jag gjorde det med papper och penna. Så, så roligt! Eller ja, jag vet att jag brukar gilla det.
Jag sitter också och drömmer om Vajlans kroppkakor. Hon bjöd mig och maken på dessa delikatesser igår och jag åt mig proppmätt. Mmmm. Det hade varit trevligt att byta ut den ene rökosande tåggrannen och den andre unge mannen som stinker av en halv flaska eau de cologne mot en tallrik ljuvligt doftande kroppisar! Nu blir det en rolig helg rent jobbmässigt, men allra bäst är det att jag får hänga med barnbarnen. Dessutom skiner solen. Kan man ha det bättre?
Den blev av! Rensningen, alltså. Jag gick igår igenom mina två lådor med garn och ställde frågan ”är det rimligt att anta att jag kommer att göra något med detta” till varje garnnystan jag plockade upp. Det som blev kvar blev strumpgarner (de går alltid åt), några fina härvor jag köpt för länge sedan till spetssjalar och ett gäng överblivna garner från svärmor och mamma som jag tror att jag vill använda och som det finns tillräckligt med för att jag inte ska behöva komplettera. Pingstis nästa för resten av nystanen! Jag hoppas att någon annan blir glad och kan omsätta garnerna till färdiga plagg eller vad-de-nu-vill-göra. Jag känner mig lättad och inser att det där med att rensa i flera steg är perfekt när man som jag ser att det finns nytta i princip allt… Jag har ett finfint system med uppmärkta plastbackar till mina textilier, men faktum kvarstår. Allt kvalificerar inte som ”bra att ha” trots att det verkar så vid första anblicken.
Jag vet att kriget i Ukraina fortfarande pågår, precis som det finns väpnade konflikter på många andra platser i världen. Människan är en maktgalen/frihetstörstande varelse och så har det väl varit i alla tider. Jag har bara så svårt att acceptera att så många personer har kortslutning i sitt tänkande. Kan vi inte bara vara hövliga mot varandra? Det som känns skrämmande just nu är att topplocket har gått på Trump och Netanyahu och att det bombas friskt i Mellanöstern. Detta är ingen politisk blogg och jag vill inte gå in på detaljer gällande allt som lett upp till striderna, men jag känner mig så ARG. Inte arg så att jag skickar drönarbomber, utan arg så jag tar tid en måndagsmorgon för att ondgöra mig över den del av människan som jag inte vill acceptera. Jag önskar att det inte skulle behöva vara så. Och jag ska göra vad jag kan för att fortsätta sprida ljus där jag har möjlighet att göra det.
Är vi inne i senvintern nu, eller är det bara vinter? Lite mer slaskig och grå, men fortfarande vinter. Med porös is som inte passar för promenader och isig snö på promenadstråken som inte heller passar för promenader. När jag skulle gå Långö runt igår försökte jag gå på stigarna nära vattnet, men det kändes inte tillrådligt utan Icebugs. Då fick det vara.
Jag nästan kände slasket på stranden i de mjuka färgerna. Sanden hoppade ner i kängorna och blev till irriterande påminnelser som jag ville hälla ur, men inte agerade jag på den känslan. Det blev istället en runda där jag fokuserade på annat än vad som hände mellan fotsula och skosula.
Flytbryggan ligger och väntar på bättre dagar och badsugna gäster. Jag tänker på gnisslet som uppstår när de är färdigmonterade och ligger och guppar på vattenytan. Det kan vara helt tyst och nästan mörkt, men gnisslet från flytbryggor flyter iväg långt i natten. Vi hör detta ljud från campingen ända hem om vinden ligger rätt. Det låter märkligt, men så är det.
Livbojen, redo att rycka in i alla lägen. Undrar just om denna fått jobba någon gång?
Hej hej, lilla rangliga brygga. Undrar just om du hade varit mitt favorithäng om vi hade bott kvar på Långö? (Här bodde jag min första tid i livet och jag har alltid gillat Långö.) Sliding Doors-tankar tycker jag är spännande. Hur hade mitt liv sett ut om XXX? Det roar, oroar inte alls.
Om du vill veta har jag nu kommit till juli 2022 i min evighetsrensning och det betyder att jag börjar se slutet! ”Vad ska du göra sen” frågade någon, men det kan jag inte ens fundera över just nu. Kanske kan jag göra grejer som jag också gillar? Rensningen jag gör handlar t ex om att jag inte tycker det är nödvändigt att ha tre olika versioner av samma foto: .heic, .jpg och .mov. ”Men är det inte kul att ha små videoklipp?” Jo, det är roligt med videoklipp, men jag har sådana också. Särskilt klipp som jag specifikt har spelat in för att vara videor, inte sådana där Harry Potter-bilder. Sedan finns det en massa skärmdumpar, fotograferade sidor i böcker eller tidningar med sådant ”som kan vara bra att ha” (som en gigantisk allt möjligt-låda med grejer jag inte har tittat på sedan jag lade dem i lådan), men som jag efter sju år inser inte alls kommer att komma till glädje. Sedan finns det annat som jag faktiskt vill och ska spara. I helgen hittade jag t ex följande guldkorn:
Jo, men den här känns ju relevant. Jag hoppas att vårt ”inget godis eller snacks till påsk” inte förkortar livet. Det här kan indikera något annat.
Jag brukar köra någon rensning varje januari. Det gjorde jag i år också, men ingen som krävde någon lista eller engagemang varje dag hela månaden. Rent allmänt är detta en lista att återkomma till. Jag vet ju att rensningar krävs med jämna mellanrum.
Alltså, detta är barndom! Min ingifta moster är amerikan och kom med många härliga recept. Snickerdoodles, chocolate chip cookies och peach cobbler var några av de mest minnesvärda.
Med en dansk svärson förstår du att det skickas en del liknande detta i familjechatten. Denna hade jag faktiskt sparat ned innan J fanns i våra liv!
Då vi rensade ut ladan hittade vi många gamla tidningar med intressanta texter som den här.
Det är lätt att glömma att den rosa-blå-vita perennrabatten inte fanns för bara fem år sedan och att vi jobbade hårt för att förbereda för den, inte minst genom att leta inspiration. Denna sida har överlevt flera telefonrensningar och jag är tacksam för alla som delar med sig av sin kunskap gällande växter.
Vid rensningen i ladan gick jag också igenom mina egna gamla lådor. Ett hemligt språk, någon? Lyckligtvis har jag nyckeln kvar. Detta otroooligt hemliga meddelande var nog jobbigt att skriva och att avläsa också för oss som skapat språket. ”Skogsbjörken. Vårt ställe. Ingen vet det är. Cecilia och Monica” Ett VAR hade väl varit på sin plats tänker jag. Dessutom vet nog varken Cissi eller jag heller var det där stället är, men jag ska fråga C när jag träffar henne på fredag. Hahahaha!
Kom på att jag inte har många foton på mig själv i mammas folkdräkt, men hittade detta (taget av min svägerska Karin Vivar) från lillastesysters bröllop och blev glad. Se, det var en riktigt härlig dag!
Sista skärmdumpen skickade faktiskt min syrra bara häromkvällen. Tydligen ska fyrans julkonsert ”Strålande jul” spelas in i Fredrikskyrkan i år. Vi vet inte vilka som ska vara med, men det är kul att det blir från min körs hemvist.
Jag fortsätter rensa och återkomma, återkoppla och fundera vidare både om sådant som känns aktuellt just idag och annat som upptog mitt sinne i ett annat liv.
Jag sitter här och skriver medan snöflingorna virvlar omkring utanför fönstret. Igår sken solen från en blå himmel, fåglarna kvittrade och snön smälte så det kändes som vår, idag är det vinter igen. Det är februari, vad hade jag väntat mig? Jag ser att SMHI förväntar sig flera dagar med ömsom plus- och ömsom minusgrader och regn på det. Jag gissar att mina Icebug-kängor får jobba hårt, eller så håller jag mig bara undan risken att halka på is. Bränt barn skyr elden, jag är orimligt rädd för att bryta benet igen. Jag gillar helt enkelt inte is, inte att åka skridskor heller. Däremot gillar jag blommor och just idag sitter jag och planerar trädgården och kan samtidigt inte låta bli att påminnas om hur underbart det är att kunna plocka buketter utanför dörren från snödropparnas tid och ända in i tidiga vintern…
Igår for min tyska syster och hennes son tillbaka hem till Tyskland, medan lillastesyster tog sina barn och åkte hem till sin man i Höllviken. Det har varit så mysigt att ha dem här i grannhuset, det kändes verkligen som att vi hade lov. Det handlade mer om lovkänsla än något annat, att kunna njuta av sådant som jag verkligen gillar. Samvaro, aktiviteter av olika slag och fina samtal.
Sista promenaden pratade jag och syrran om lite mer psykologirelaterade frågor, vilket inte är ovanligt. Hon frågade vad jag tyckte och tänkte om Gabor Matés tankar. Hon har läst ”När kroppen säger nej”, något som jag inte har gjort. Däremot har jag lyssnat mycket på Matés tankar i poddar och via andra kanaler. Han pratar mycket om beroende av olika slag, men också hur starkt samband det finns mellan fysisk (o)hälsa och vad som händer i ens mentala tankevärld. Här kan du höra om just samband mellan hur vi hanterar våra egna behov och hur det påverkar vår kropp, men du kan höra honom på en massa ställen om du googlar. Hans tankar är mycket intressanta och har bidragit till hur jag ser på mig själv, inte minst har de gett en förståelse för varför jag blev så dålig efter att ha varit med och vårdat mina föräldrar i 1,5 år. Jag kommer att för evigt att vara en person som visar omsorg till andra, men jag ställer inte längre mig själv på andra plats. Det går bra att låta dessa två sanningar existera i samma verklighet. Vi behöver ta hand om egna behov, uttrycka våra känslor på ett hälsosamt sätt, sätta stopp när vi inte orkar och lägga ansvaret på ett ruttet beteende på personen som ruttnat istället för på oss själva. Vi behöver ta ansvar för att lära oss hur vi tar emot livet, vad vi gör med stress och vi behöver lära känna vår egen kropp och hur den funkar. Vi behöver prata om det som tynger vårt sinne för att bördan ska lätta. Vi behöver ge oss själva tid att läka när vi mår dåligt. Det är spännande att gå från att vara en total people pleaser och martyr till ”något annat”. Det är ett arbete jag fortfarande håller på med och som jag hoppas bidrar positivt till min hälsa. Kanske kan dessa tankar också bidra positivt till din?
