Hej och hå. Nu har min iPhone 11 Pro som jag har haft sedan den var ny 2019 helt klappat ihop. Jag bytte batteri i den i samband med ett skärmbyte efter att ha tappat telefonen i ett stengolv för fyra-fem år sedan och den kostade alldeles för mycket då jag köpte den. Visst har den varit bra, men den har svårare och svårare att klara nya uppdateringar och har blivit väldigt seg, plus att batteriet är helt slut trots att det är bytt sedan innan. Idag är vi uppe i 17-modeller hos iPhone och alldeles snart kommer väl 18-modellerna. Den 17-modell som marknadsförs som mer tålig och billig (ha, vilket skämt) är en modell som kostar närmare 10 000 med 256 GB minne. Då har den dock en kamera som inte håller måttet för mig som fotar i princip allt med min telefon i nuläget. Den mest avancerade modellen med mest minne kostar nästan 30 000!!! Helt galet. Vet inte vem som behöver 2 TB minne i sin telefon, men jag gissar att folk som filmar en massa har nytta av det?
Maken påminde om Swappie där vi har köpt begagnade telefoner förut till maken och yngsta dottern som funkat lika bra som nya. Äldre modeller, men tillfräschade och med nya batterier. Sagt och gjort. Jag satte mig ner och började kolla igenom modellerna de erbjöd och bestämde mig till slut för en iPhone 15. Jag velade länge mellan Pro och Pro Max, men valde till slut Max-modellen pga kameran. Den kostade 9 000 med 256 GB minne. Egentligen hade det varit bekvämt med en så liten telefon som möjligt, men eftersom jag vill hålla mig ifrån telefonen så mycket som möjligt förutom då det gäller att ta bilder tänker jag att det blir bra med det här nya arbetsredskapet. Nu får vi se om det var ett smart val. Det ska hur som helst bli skönt att ha en telefon med ett batteri som inte tar slut efter en timmes användning.
Ps: Igår köpte jag nya led-lampor till våra sänglampor. Vi har inte bytt dem sedan vi köpte lamporna för närmare 20 år sedan, men nu hade den ena gått. Då har vi använt dem dagligen förutom under de fyra år vi bodde i Orem. Sådan kvalitet gillar jag. Det stör mig att jag ens tänker ”en telefon från 2023, kan den verkligen hålla måttet”, men det gör jag. Idag är elektroniska prylar gjorda för att gå sönder. Så knasigt.
Idag är det flera jag känner som ska ta emot elever eller själva börja skolan igen efter sommarlovet. För mig har alltid den här tiden varit en viktig brytpunkt, lika viktig som nyår. Fram till 2017 jobbade jag från och till som lärare. Efter det fortsatte jag vara mamma till barn som gick i skolan och sedan 2020 har jag fått uppleva denna speciella tid genom andra. Om tre år börjar vårt äldsta barnbarn i sexårs och ”terminsstart” hamnar närmare mig igen.
Det debatteras friskt runt hur man får prata om sommaren vid den här tiden på året. Är den över eller inte? Får man längta efter hösten? Vilken influerare trycker på knappen för ”höstinspiration” först? Kan man ha semester hela vägen in i september och fortfarande prata om sommar? Jag är inte den som sitter på de rätta svaren, men så här ser jag på det. Jag har svårt för värme och trots att Sverige i sommarskrud är fantastiskt så finns det alltid någon slags sommarstress då det är så mycket som ska njutas, hinnas med, umgås, vilas och byggas. När sommaren väl är över är många rent utmattade och längtar lika mycket efter vardag och rutiner som de längtade efter semester i maj. Själv tillhör jag de som vilar väldigt lite under sommaren samtidigt som jag fyller mitt sinne och min tid med familj, vänner och trädgård, så för mig är hösten både en återhämtningstid och en tid för utveckling och reflektion. Temperaturerna passar min kropp mycket bättre, jag älskar det dovare ljuset, dimman (i lagom mängd), färgerna, mer tid inomhus och stormarna. Den svenska hösten är helt enkelt min favorittid. Kanske inte i alla former, men nästan. Just nu längtar jag verkligen efter regn, men när det regnat i två veckor på raken och jag inte sett solen en endaste minut kan det såklart kännas annorlunda. Den här ”riktiga” hösten dröjer dock ett tag till, precis som det ska vara.
Hur som helst. Min syrra uppmärksammade mig på begreppet ”tjejnyår” (1 september) för några år sedan och jag tog det till mitt hjärta. Inte ordet, men känslan. Mitt höstnyår drar igång första dagen på terminen, så även om det inte finns någon specifik dag för detta bestämmer jag att i år är detta höstnyår den 18 augusti. På ICA ligger ett paket med ny dagbok till maken. Han bad mig beställa en och jag passade på att beställa lite nya pennor till mig, för finns det något som passar bättre till ett Monnah-nyår än nya pennor? Nope. I min brytpunkt monterar jag också ner trädgårdslandet. Vitlök och lök är skördad, pga bladmögel på potatisen tog jag bort all blast och behöver nu få upp potatisen som vi ska äta i höst och vinter. Kål- och morotsåret blev riktigt dåligt pga olika omständigheter, men en del annat blev riktigt, riktigt bra. Jag har nu några veckor framåt då det ska fixas och donas för att vi faktiskt ska få glädje av det vi har odlat fram. Vi ska också beställa en ny frys till ladan så vi får bättre förvaringsmöjligheter. I mitt höstnyår ingår en återgång till rutiner och lite kalibrering gällande årsordet (FRÖJD). Jag gillar också att göra en sammanfattning av sommaren. När allt går i 120 är det lätt att glömma, både sådant som har varit härligt och sådant som har varit svårare att hantera. Som du kanske vet använder jag bloggen som en dagbok till mig själv och eftersom jag haft så lite tid för det i sommar är detta mastodontgalleri mest till för mig själv.
Med detta lägger jag alltså sommaren 2026 bakom mig. Jag vet att vi har flera sommardagar kvar och jag tänker ta dem tillvara precis som jag gör med alla årstiders dagar. Det är bara känslan som har förändrats. Från idag finns det helt enkelt ett mer markerat framåt och ett mer definierat bakåt.
I onsdags packade jag och maken ihop våra grejer och drog iväg till Sundets pärla, härliga Helsingborg. Det var äntligen dags för World Choir Games som vi i Fredrikskyrkans kammarkör har förberett oss inför hela denna vår. (Här har du hela den tävlande kören helt genomsvettig och glad efter den sista tävlingen i konserthuset. Foto: Magnus Nielsen) Jag och K passade på att ta lite semester-miljöbyte tillsammans, något som vi inte kunnat göra under sommaren. Jag var lite orolig för att det skulle kännas ”varken hackat eller malet”, men så blev det inte alls. Det fanns tid både för kören och semesteravkoppling. Repetitioner, tävlingar, goda middagar, strosande i vackra Helsingborg, besök på trädgårdsdagarna på Sofiero, häng med lillastesyster med familj och lunchdejt med en fantastisk vän (som jag önskar fanns på närmare håll) – det blev några riktigt härliga och minnesrika dagar! Igår kväll kom vi hem till nyplockade buketter och världens skönaste säng. Tack till dottern som fick oss att landa mjukt och känna oss välkomna tillbaka till verkligheten. Jag lovar att återkomma och berätta mer om dessa spännande dagar. Något jag vill lyfta redan nu är detta: en grupp mår bra om man jobbar hårt tillsammans för att uppnå ett mål, Sofiero är en av de vackraste parker som finns även då alla rhododendron står utan blommor och i Helsingborg hittar man den godaste thaimat jag ätit på restaurang i Sverige.
Birgit Nilsson och Jenny Lind har nu haft tillräckligt med tid att vänja sig med kycklingarna som inte är så kyckliga längre. Tre tuppar som går omkring och brölar. Två av dem ska bort, men vi ser lite hur de reagerar när de lever tillsammans allihop innan vi bestämmer oss för om Toto, Robbie Williams eller Magnus Uggla får bli herre på täppan. I vår fina hönsbok står det att det blir tuppfighter då ungtupparna är ungefär ett halvår gamla. Jag vet inte om hormonerna svallar högre hos våra tvåmånaders herrar för de tuppar sig alla tre mot varandra mest varje dag. De slåss absolut inte, men deras halsfjädrar burrar upp dig och de trippar fram och tillbaka och muckar med varandra. Och ingen tuppar sig mot Birgit som ju är ledarhönan. Alltså, det är med hackordning är verkligen en grej. Hos oss hackar de inte, men det är mycket tydligt vem som har tillgång till maten först innan de andra får sin del. Hur som helst, idag är det dags för dem att flytta ihop i det ”riktiga” hönshuset. Därmed behöver de också en utegård så de inte behöver sitta och häcka inomhus i flera dagar medan de lär sig förstå att de alla ska bo därinne. (På kvällarna har kycklingarna gått in till sitt kycklingbo även om alla har gått fritt ute tillsammans.)
Maken har nu byggt denna lilla utegård. Igår kom vår svärson, svågern och systersonen och hjälpte till och tidigt i morse kom svärsonen tillbaka för det sista. Heja! Nu håller vi tummarna för att det går smidigt och att deras inordnande i gruppen går någorlunda smidigt. Vi hoppas på att det blir så.
För övrigt har jag stor respekt för hönsnät. Som barn sprang jag in i en sådan här rulle och sprättade upp benet till skelettet. Ve och fasa! En dansk, arg läkare sydde ihop såret innan bedövningen hade kickat in och min moster som kört in mig till akuten fick skälla ut honom. Ve och fasa! Men wow, ändå. Tyckte min moster var urhäftig. Efteråt gick det inte heller bra då ett stygn släppte och såret blev infekterat. Ve och fasa! Resultatet blev ett 5×1 cm stort ärr som fortfarande är väl synligt på mitt underben. SÅ många gånger jag blev ledsen då folk frågade vad jag hade gjort på mitt ben. Idag bryr jag mig inte alls om ärret, men respekt för hönsnät har jag fortfarande…
Imorgon fyller vår son trettio år. Mitt medvetande har varit fullt av detta faktum till och från de senaste månaderna. Det är som att den kommande dagen markerar något viktigt som jag inte riktigt fattar. Alltså, jag förstår att det säkert inte är ovanligt att man berörs av att ens barn fyller ett år, tio, tjugofem eller, för all del, femtio. Det sista för övrigt fick aldrig mina föräldrar uppleva. Jag fyllde 47 det år de båda gick bort, men jag planerar att finnas kvar när mina barn har den åldern inne. Jag fattar att jag inte kan bestämma det, men det är så jag lever mitt liv iallafall. Jag inser att det är någon typ av existentiell känsla som har infunnit sig och tror att jag behöver måna om den lite extra.
Sonen började sin andra ”riktiga” heltidsanställning i mars i år. Den förra hade han innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör, den han har nu fick han mitt under slutförandet av examensarbetet. Han är dock fortsättningsvis student även under hösten och bor därmed kvar i sitt studentboende. Med detta i åtanke kommer frågor om var man ska börja sin ”bostadskarriär” i Stockholm om man inte planerat att bli kvar där men inser att det nog blir så. En deppig historia. Det är inte direkt som när jag skulle flytta till Tumba 1993 och blev erbjuden en trea, fast jag bara behövde betala för en tvåa. När vi sedan flyttade till Visättra efter första rundan i USA skickade hyresbolaget med en sprillans ny och fin teve i hyreskontraktet. Nej, det är andra tider nu. Jag vet att det inte är något att orda om, en människa måste anpassa sig till nya förutsättningar för att överleva. Jag tycker ändå synd om sonen och alla andra som ska in på bostadsmarknaden. Samtidigt är jag jätteglad över att han fått ett finfint jobb som han trivs med och som verkar passa honom som hand i handske.
Det nya jobbet innebar att sonens semester ”endast” blev två veckor lång då han ville spara dagar till december också. Den första veckan tillbringade han dessvärre mestadels i sängen sjuk, men den andra kom han ner till oss. Vi passade också på att fira honom med släkten. Mysigt att samla ihop hela ”vår” familj (våra barn och deras partners och barn), men även storfamiljen. Våra somrar då barnen fortfarande bodde hemma tillbringades alltid till största del i Bredavik här på Sturkö och sommaren avslutades med kalas för G. Så har det fortsatt fast han borde ha växt ifrån kalastider för länge sedan. Det var liksom tradition att äta tårta och kakor och sedan leka roliga lekar. I vanlig ordning blev det alltså så. Pad thai på muurikka i två omgångar (vi var trettio personer) och nybakade frallor och så ett rejält kalasfika. Moster M hade gjort en osedvanligt vacker prinsesstårta (blåsten gjorde att ljusen bara blev till dekoration), jag hade bakat ett par Oscar II-tårtor, bullar och chocolate chip cookies. Äldsta dottern bidrog med drömmar (och hälften av frallorna). Ingen behövde gå sockerfri från den här festen. Efter fikat var det dags för de sedvanliga lekarna. I år blev det Samuraj och Hoppande sten, sax, påse på lag. Det är så roligt när i princip alla är med och leker, både stora och små. Många skratt blev det! Visst behöver vi skratta mer överlag? Åtminstone gäller det mig.
Presentöppningen blev en egen liten aktivitet. G hade önskat sig teburkar från alla. Han är ingen prylmänniska, men en prylhylla är precis vad han önskade sig från sina föräldrar. Jag är nu på jakt efter en fin sådan som han vill fylla med minnen. Nostalgisk som han är (brås han månne på mamma) tyckte han att det skulle vara roligt att tänka på nära och kära varje gång han dricker te, något som han gör ofta. Han blev så nöjd med alla fina presenter. Teburkar med affektionsvärde, spännande tesorter och en och annan fin tekopp. Roligaste presenten tyckte vi nog alla att en kopp med ”Queen of everything” var. (G är väldigt duktig på allt han tar sig för.) Den fick han av sina kusiner. Deras mamma lät hälsa att den ska stå på arbetsplatsen, något som G lovade att uppfylla. Lilla Titti var sidekick under hela presentöppningen och gjorde den extra rolig med sin entusiasm. Jag blev rörd över det engagemang som alla hade lagt på att göra sina presenter meningsfulla. Jättefint.
Vår lille lintott. En känslosam ingenjör med sin alldeles egen personlighet. En kille som alltid har gått sin egen väg, lärde sig hantera förluster när han gick med i schack-klubben Rockaden, är otroligt musikalisk, älskar brädspel, är smartare än de flesta jag känner och är en trogen vän. Han som var det vackraste jag sett då han lades på mitt bröst den 3 augusti 1996. Imorgon fyller han trettio år och jag är av olika anledningar så tacksam för att jag får uppleva den dagen (även om vi inte kommer att vara på samma plats). Grattis G!
Foton plockade från lite olika håll. Tack till fotograferna! Jag var fullt upptagen med annat.
Jag känner många som dyker ner i ett intresse med allt de har. Förr i tiden brukade de besöka biblioteket och låna med sig allt om ämnet ifråga, nu frågar flera av dem sin personliga AI om hjälp att hitta all information som finns. Själv har jag och har haft så många intressen på gång samtidigt att jag aldrig blivit jättebra på något, utan min styrka har varit att kunna lite i väldigt många olika områden. De intressen som fått ta lite större plats har varit att läsa och skriva (bok, blogg och allt möjligt), kalligrafi, fiolen, handarbeten av olika slag, scrapbooking, fotografi, familjeliv, körsång, psykologi och odling. Kanske har det funnits annat som skulle ha funnits med på denna lista, men i stunden kommer jag inte på något. Hur som helst…
I torsdags gjorde jag mig redo för att lägga upp ett nytt inlägg. Inte vilket som helst. Kvällen innan hade jag ÄNTLIGEN gått en runda i trädgården med min Canon EOS 60D som inskaffades i Los Angeles i september 2012 inför vårt stora äventyr – tre veckor i Hawaii och ett liv i Utah på obestämd tid. Jag har fotat mycket med den där kameran, men att säga att den varit min stora kamerakärlek är fel. Den har liksom inte riktigt blivit min. De senaste åren har det funnits olika andra anledningar till att jag inte varit lika eldigt passionerad i mina känslor till den. Inför flytten hem till Sverige 2016 var det något som kändes knasigt. Jag tog kameran och mina båda objektiv till en kamerakännare i Orem som är otroligt kunnig och som hade rekommenderats av flera av mina vänner. ”Bra kamera”, var hans utlåtande. ”Många som gillar.” Objektiven hade båda någon liten grej som gjorde (och gör) att de inte funkade med 100% tillförlitlighet, men bra nog för att fortsätta fotografera med dem. Jag åkte hem till Sverige och fortsatte fota, både vardagligheter och festligheter. Så många härliga minnen har förevigats med denna kamera, inte tu tal om saken.
Min stora kamerakärlek var för övrigt en analog Nikon vars modellnummer jag dessvärre inte minns. Nej, sådan är jag. Jag är dålig på sångtexter, minns sällan år då något hände och släpper detaljer som namn på hotell och begivenheter jag besökt på semester. Allt detta även då jag sjungit en sång tusen gånger (och alltså kan texten ungefääär), om något påverkat mig en hel del (utom 2011 som det har tjatats väldigt om och 2017 då båda mina föräldrar dog, sådant är svårt att glömma) eller om jag blivit omformad i själen av en upplevelse (fast inte gällande besök till platser som jag drömt om sedan länge, jag minns namnet på Pompeji och att vi utgick från Neapel – helt omöjlig är inte min stackars hjärna). Jaja, nog bladdrat om detta. Nu återgår jag till anledningen till detta inlägg.
Jag satte mig alltså vid datorn, i vanlig ordning, och insåg att min lilla datorkub inte bara är modern till utseendet. Den har dessutom uttag som inte passar den sladd som jag behöver för att ladda över bilder från kameran. Hm, adapter… Jag fick höra av mig till maken som var med sin mamma på sommarstället och kunde så småningom leta fram en sådan. Då kom den stora besvikelsen. Jag fick ingen kontakt med kameran. Det har varit glapp ganska länge, men jag har alltid kunnat lirka lite. Nu var det tvärkört. Det gick bara inte. Bluetooth är för modernt, men minneskortläsare borde funka?! Om man hade en. Och det har man ju. Någonstans. Men inte någonstans bland makens och mina otroligt fint städade lådor med elektronik av olika slag. (Däremot hittade jag en del annat kul, men det får bli till en annan dag.) Jag blev så less att jag bra släppte hela bloggandet. Nu sitter jag här flera dagar senare och slickar mina sår, hahaha.
Jag förstår om du tycker att det verkar som att jag inte kan följa en röd tråd och att hela texten spretar, men nu kommer jag tillbaka till första stycket. Det som handlar om att nörda ner sig i grejer. Det har nämligen blivit tvungen att göra nu. Jag bestämde att nu får det vara nog, visst borde jag kunna få tag i en vettig, begagnad kamera till ett pris som inte sväljer en hel lön?! Istället för att blogga har jag sålunda svept över fotoforum och googlat och tittat på andras foton. Jag minns också en viktig anledning till att jag slutade blogga med kamerabilder. Adobes himla kostnader! Jag älskade Photoshop och har tillbringat otroligt många timmar i detta program. Jag vägrar dock att fortsätta betala i all oändlighet för något jag redan köpt. Därmed behöver jag hitta något slags bildbehandlingsprogram som jag trivs med, som jag isåfall kan köpa en gång och sedan slipper betala för och som jag dessutom kan lära mig hantera. Då har jag känt mig nödd att gräva ner mig i detta ämne också. Livet har fortsatt som vanligt vid sidan om, men tiden som jag i vanliga fall hade använt till bloggande har alltså nu ägnats åt att gräva ner mig i en eventuell ny kamera och vad det isåfall hade inneburit att köpa en sådan. Och jag är redan trött på det. Jag gillar att söka information, men får mer beslutsångest för varje nytt alternativ som träder fram nu när det gäller att införskaffa en ny grej. Det är skillnad på att redan ha ett stort intresse och samla information och att känna sig dum för att man inte har koll på alla detaljer. Jag vill för sjutton gubbar bara ha en kamera som är riktigt bra, är prisvärd och som kan bli min dokumentationskompanjon under många år framöver. Hur svårt ska det va´? Om du som läser här har något att bidra med i frågan får du mycket gärna skriva en rad. Det finns annat jag vill ägna min tid åt. Som att frysa in blåbär (som någon annan har plockat), hämta rabarber hos vänner som inte äter sådana själv och gå på livsfest.
Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.
Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.
I juni var det tio år sedan vi landade i Köpenhamn efter senaste USA-rundan. Tiden där bleknar mer och mer, som det blir då tidens vatten nöter minnena. Min engelska flyter inte längre sömlöst från svenskan och jag glömmer fler och fler detaljer som då är förlorade för alltid. Mycket finns såklart kvar och jag lyssnar fortfarande mycket på engelska. Något jag minns mycket väl är känslan runt fjärde juli. Med det sagt ska jag erkänna att vi oftast redan hade hunnit hem till Sverige då, men de firanden jag varit med om var spektakulära. Fyrverkerier, floats (stora uppbyggda scener som drogs fram i parad genom stan eller var nu paraderna går), riktig folkfest och ett firande som (på den tiden) kändes kravlöst och roligt.
Här hemma firade vi igår ”stort” med flagga och…
M&M-godisar. Här bjöds varken på hamburgare, som vi ätit dagen innan, eller parader i vanlig mening. Jag brukar annars tycka att det är roligt att uppmärksamma oberoendedagen. I år var det dessutom 250 år sedan kongressen klippte banden med Storbritannien och utropade sin frihet från kronan. Jaja, hur det nu blev kom jag inte till skott. Som du ser på mina naglar planterade jag istället om växter, vattnade och hängde med lilla Titti.
Det var en fjärde juli helt i min smak. Vi letade upp barnens gamla Duplo och jag tyckte det var lika roligt att leka som lillan ute i ladan i den ljumma luften. Vi skördade ett gäng minitomater (lyckan då Titti utropade ”men det FINNS jöda nu, mojmoj” och hon dök in i tomatplantan…) – som jag skrivit redan blev plantorna väldigt stressade av hettan, vilket har lett till pistillröta på ett helt gäng. Johannas små godistomater är dock supertåliga och visar inte tillstymmelse till detta fenomen. Plommontomaten Agro (San Marzano-typ) kommer jag aldrig mer att odla, den visade sig vara en riktig mes som inte klarar lite utmanande omständigheter. Hildares ser ur att ha klarat sig bäst. Sedan tidigare vet jag att Marmande är lite divig, men det är en bifftomat som jag verkligen gillar och jag hoppades att allt skulle gå bra. Jaja. Black Cherry mår också toppen, precis som vanligt, men det är en godistomat och ger inga stora mängder. När jag nu har läst mer har jag lärt mig att plommontomater är mycket känsliga och ofta får pistillröta, medan små tomater i princip aldrig får det. Jaja. Tomatkuvösen har varit fantastisk och gett mycket större skördar, men i år blev det väl för varmt därinne. Annars har kalciumbristen uppstått på annat vis. Bättre lycka nästa gång. Och det är absolut inte kört – vi har ett gäng finfina tomater också.
Jag måste visa den lilla nötväckan som väl var ute och provade sina vingar för att åberopa oberoende då den hamnade på vår gräsmatta. Jag höll mig lite på avstånd för att den inte skulle bli stressad och rätt vad det var så var den på väg igen. Fåglar är så fascinerande. Jag har ingen aning om var den bor, eller har bott, men det måste ju vara i närheten. Vi har en fågelholk i tallen, men det brukar synas om nötväckor flyttat in eftersom de murar till ett lagom stort hål. Något sådant har jag dock inte sett i år.
Dagen avslutades med en promenad runt naturreservatet tillsammans med make, syster, svåger och dotter. Det var en perfekt kväll för en sådan. Vi slingrade oss runt den tomma guldfiskdammen, över Prästamarken och den torra sankmarken, så vi var verkligen mitt i naturen. Det var som att Bo Landin hade kunnat dyka upp som speaker när som helst! Jag är tacksam över våra vackra omgivningar och över hur lätt det är att få åtkomst till dem här. Gör inte det en oberoende så säg?
Tack Anna i Portugal som lade upp en inspirerande sommarlista för snart en månad sedan! Jag har tänkt skriva en liknande sedan dess, men får modifiera den eftersom det hann gå så många dagar för mig att komma till skott.
Vilka känslor har du för sommaren?
Sommaren är inte min favoritårstid. Det känns nästan lite hädiskt att säga så i vårt land där så många mest lever för juni, juli och augusti. Jag skulle vilja säga att jag mest har härliga känslor dock. Jag har sedan 1983 tillbringat varje sommar på Sturkö. Fram till 2016 var det bara i Bredavik, men sedan 2017 delar jag tid mellan hemmet här i Uttorp och sommarstället som jag och mina syskon fortfarande har tillsammans. Här hemma saknar jag utsikten över Karlskrona och vattnet, men annars är detta min plats på jorden. Jag känner mig trygg här, har trädgården där jag kan tillbringa timme efter timme efter timme, det är skönt att ”ha sina grejer”, älskar våra grannar (fina och pålitliga utan att vi sitter i varandras knän). I Bredavik älskar jag att hänga med storfamiljen, det är ett annat slags mys. Snart är det dags. Syrrorna i förskingringen sluter upp med sina familjer och i år ska vi försöka ta hand om vårt gamla hus lite grann. Jag räknar med hårt arbete! Många ser sommaren som avslappning och vila, men så ser den sällan ut för mig. Har nog aldrig riktigt gjort det. Jag som gillar att laga mat gör det mycket och ofta eftersom vi har många besök och vill ha det så. Maken jobbar som konsult och tar vanligtvis ingen vanlig sommarsemester, utan ser till att göra sina timmar runt ex grillbesök. Själv har jag tagit två hellediga veckor i år, men det är för att jag ska hinna träffa storfamiljen så mycket som möjligt och jobba hårt med renoveringen av sommarhuset. I augusti ska vi i kören vara med på World Choir Games i Helsingborg, så jag vill också hinna sätta alla våra tävlingsstycken utantill. Vila kan jag göra sedan. Alla mår bra av det, även jag.
Bästa sommarmaten?
Det går inte att låta bli att nämna grillmaten. Jag smackar fortfarande efter kycklingen som maken grillade perfekt förra veckan då våra vänner var på besök. Idag kommer ett annat gäng, då blir det hamburgare med hembakade bröd. Jag äter mängder med jordgubbar (även om mängden minskat väsentligt i takt med att de blivit dyrare och dyrare och vårt eget jordgubbsland inte direkt levererar) och från och med ungefär nu styr vad som finns i trädgårdslandet mycket. Squash är inte min favvofavorit, men jag försöker få in den på ett sätt som passar våra smaklökar. Detta lagade jag igår, riktigt smarrigt. Det blir alltid ostkaka (också sjukt gott) och långstekta squashskivor med flingsalt och oregano. Mums på det också. Senare blir det förhoppningsvis en del tomatbaserade rätter och i vanlig ordning hittar lök in i många av de rätter jag tillagar. Det är riktigt trevligt att äta pizza tillagad i stenugnen i Bredavik, så jag hoppas på fler sådana innan sommaren är slut.
Vilka ljud lyssnar du efter?
Vi har så många fåglar runt omkring oss just nu, så det är bara tyst några timmar på natten. Kråkfåglar, duvor, skrattmåsar, en och annan fiskmås och så våra egna fjäderfän. Eftersom vi inte har någon könsmogen tupp än så slipper vi vakna till en galande sådan i arla morgonstund, men kanske förändras det snart. Vårfåglarna är lite mer kvittrande och lätta i känslan, men det är som det är. Allt har sin tid!
Vilka dofter omger dig?
Allt doftar gott på sommaren! Åtminstone om man inte bor i Stockholm och slipper åka buss och tåg med individer som inte sköter sin hygien samtidigt som det är alldeles för trångt för att få sitt eget utrymme. Ruttnande sjögräs och liknande är väl inte min favorit direkt, men samtidigt är det okej eftersom det är en naturlig del av havet. Då bortser jag liksom från att min första reaktion är att det luktar illa. Det luktar grill och blomster och solkräm och för några veckor sedan ingick också gräsklipp. Nu är det alldeles för torrt för att något gräs ska växa. En grej till – tvätt som torkat på klädstrecket är ju väldigt härligt. Den blir frisk och fräsch på ett ljuvligt sätt.
Vad är det mest somriga du vet?
Jag tycker det är svårt att svara på den frågan. Det har varierat med tiden. Att människor står och vänder ansiktet mot solen är kanske mer vår, men det är det första jag tänker på. Folk törstar verkligen efter ljuset och den (lagoma) värmen när den kommer. Grönska och torra gräsmattor i en härlig symfoni, att vattna en hel massa och att äta egenodlad mat har blivit min sommar. När jag var liten var det oändligt långa somrar med lek och bad och barnpass som gällde. Sedan sommarjobb. Sommarprat och dess signatur är definitivt sommar för mig, men de senaste åren har det liksom trillat bort. I år har jag bara lyssnat på ett halvt! Jag vill dock verkligen lyssna klart och lyssna på fler. Men allra, allra mest är det att syrran från Skottland kommer hem.
Böcker, filmer, musik – vad gäller på sommaren?
Jag lyssnar jättemycket på ljudböcker i hörlurarna, ser knappt på film/serier och vill helst bara uppleva musik live under sommaren. Så har det sett ut i många år. Förr i tiden malde jag igenom massor av böcker och jag var på biblioteket flera gånger under sommarmånaderna.
Håller du dig hemma eller reser du bort?
Vill inte åka bort en endaste dag just nu! Det är också svårt numera. Jag vill inte gärna lägga på grannarna att sköta fjäderfäna och vattna i växthuset och tomatkuvösen, men det kommer att bli nödvändigt ett par gånger. Att vara hemma på sommaren känns självklart annars också. Resa bort kan man göra på vintern, då är det inte lika hejsan här. Med det sagt har jag haft en massa underbara sommarsemestrar i mitt liv, inte minst denna till Danmark för tre år sedan.
Vad gör du på en för dig skön sommardag?
Stiger upp i lugn och ro, går en trädgårdsrunda, plockar en bukett blommor, vattnar, hänger med familj och vänner, lagar god mat, sköter trädgården, går en promenad i den vackra naturen, badar. Är det varmt vill jag ligga en stund i hängmattan, jag gillar verkligen inte värme… Eftersom så många andra gör det är jag glad för deras skull såklart. Och så avverkar jag gärna något slags projekt av något slag. Flädersaft, ta hand om skörden, fixa i ladan eller egentligen vad som helst som inte är att ligga i solen, åtminstone ingen lång stund. Det är nämligen inte riktigt min grej.
Hur ser en perfekt sommarkväll ut?
Rosa himmel, solnedgång, månuppgång, pizzabak i Bredavik, hänga med familj och vänner, prata om djupa saker, kanske ta ett kvällsdopp. Sitta ute och njuta av den där rosa himlen. Om det regnar och är ruggigt kan jag tänka mig tända ljus eller till och med en brasa. Det gör ingenting att få en och annan sådan, men jag vill inte ha för många! De kvällarna sparar jag gärna till hösten och vintern.
Ditt bästa tips för heta dagar?
Dricka mycket vatten, kanske lite flädersaft med is i och lägga sig i en hängmatta i skuggan. Röra på sig så lite som möjligt, alternativt ta sig till en plats med AC. Bada.
Vad vill du tänka och känna för den här sommaren då hösten är här?
Jag vill inte tänka eller känna på något annat sätt än jag alltid vill tänka på tid som gått. Jag vill känna mig nöjd. Jag hoppas att jag får samla på mig många fina stunder, både på egen hand och med nära och kära. Jag hoppas att huset i Bredavik ser lite mindre ruggigt ut när höststormarna drar in, men också att jag hunnit fixa det jag vill få gjort här hemma från min önskelista. Vi väntar ett barnbarn till i september och jag vill att Lillkillen får något stickat av mormor då han kommer. Just nu finns bara en resår, så jag behöver få in lite bättre stickrutiner igen. Jag hoppas att vi i kören känner oss riktigt nöjda och glada med vår insats i körtävlingen och att det kan ge en boost inför hösten. Sedan önskar jag också att jag inte känner att jag missat något som jag borde ha hunnit med. FOMO är väl inte något man pratar om längre, men för mig är det något som ibland brottas med min förnöjsamhet utan att jag gett tillåtelse till det, hehe. Jag hoppas att dottern och hennes familj vid det laget har bott in sig ordentligt och får känna sig hemma här på ön. Och så hoppas jag få några riktigt härliga brittsommardagar som jag kan ta in i lugn och ro, kanske helt ensam ute på naturreservatet. Tro det eller ej, men ibland gillar jag också att vara ensam.
… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!
Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.
Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.
