Den här kakan ser mycket godare ut än vad det smakade. Hm. 5/5 i betyg på sidan jag hittade receptet på. Vår familj gav 1 eller möjligtvis 2/5. De var i alla fall glutenfria, fria från mjölkprodukter och sockerfria. (Ha! Vad förväntade vi oss?)

I veckan fick jag en video från en kompis. Han undrade om maken hade en tvillingbror i underhållningsbranschen. ”Tvillingbrodern” var Adam Lambert… Förut fick han höra lite då och då att det var Tompa han var lik. Ja, Tom Cruise. Det tycker jag också. Kolla själv!

Mina vackra döttrar innan de hade smakat kakorna som visade sig vara till besvikelse.

Pleasant Grove. Bergen snötäckta, ingen snö kvar nere i dalen.

Visst är det mäktigt? Jag älskar mina berg.

I morse steg jag upp efter lite sovmorgon då maken körde dottern till skolan. Att slippa öppna ögonen klockan 6.05 är rätt skönt måste jag säga. Jag har varit så otroligt trött de senaste dagarna. Vädret är tungt och grått och regnigt. Jag gissar att det påverkar välmåendet. Eller, ja, det vet jag ju att det gör. Sådana här dagar saknar jag verkligen att ha en kamin i huset. Att veta att ägarna innan de förra ägarna renoverade bort den öppna spisen samtidigt som de gjorde hela huset till ett beigebrunt hav känns lite surt. Jag vet att de lade ner både mycket pengar och tid för att få till sitt drömhem och jag önskar att jag kunde uppskatta den smak som de uppenbarligen har/hade.

Jag vill bara tala om att jag verkligen har fått uppleva vilken skillnad det gör att uttrycka sin tacksamhet istället för att fokusera på att vara besviken över allt som inte är som jag hade önskat. Jag är tacksam över att vi har ett varmt hem där jag känner mig hemma, en skön säng att sova i om natten och en underbar trädgård som jag gärna utnyttjar under de tre andra årstiderna. Kanske har jag helt enkelt fått en överdos av beige just nu? Det löser sig. Så fort snön smält bort och solen visar sig igen tror jag att det känns bättre igen.

Vill du följa med på en rundtur genom allt det beigebruna? Varsågod.

”Favoritmattan”. Kräkvänlig, smutstålig, kamouflerande. Första gången jag såg den kändes den som en magsup, men jag inser ju att den är väldigt praktisk. Den ligger dessutom i pingisrummet, så som inredningsdetalj stör den inte SÅ mycket.

The Front Room. Aprikosbeiga väggar. Mycket aprikos blir det, för det är väldigt högt i tak. (Det här trägolvet är det enda som jag är riktigt nöjd med i hela huset för övrigt!)

Ljust olivgrönbeige. Tillsammans med den rosatonade bruna heltäckningsmattan och strukturen i färgen blir det en effekt som är, tja, slående.

Den gulbeiga färgen i vardagsrummet får sällskap av vit träpanel, så att färgtonerna på golvet och väggen kraschar gör inte så mycket.

Fönsterdörrarna är alldeles underbara! Jag älskar dem och det ljus de släpper in.

Min mamma sa att klinkersen som jag kallar ”fläskkotletter” inte alls är så farliga. Rosatonad terrakotta mot kallbeige vägg? Nja, inte mitt förstahandsval. Hm. Konstig fotovinkel. Båthyllan är alldeles rak, inte så sned som här.

Köket visar jag inte ens. Jag älskade mitt kök i Segeltorp. Det är inte alla som får möjligheten att planera sitt drömkök, men den möjligheten fick jag. Att de i det här huset valde laminatskivor som är så fula att jag var säker på att de var stenskivor (för annars finns det ju massor av fina alternativ) gissar jag har att göra med att de helt enkelt har annan smak än jag. Någon annan möjlighet ser jag inte.

Tack och lov! En vit vägg i den trånga korridoren utanför arbetsrummet. Men vad har vi då? En struktur som gör mig åksjuk. (Fy, så otacksam jag är.) Fiffis hare gör mig glad varje gång jag ska in i tvättrummet, så jag fokuserar på den istället.

De förra ägarna lämnade i alla fall något efter sig som är färgglatt och utan spår av beige! Ett alldeles eget Frankensteinmonster i plast!!! Jag kan inte fatta att vi glömde sätta fram den till Halloween. Nästa gång, vännen. Nästa gång.

Bakom huset blir det så vackert på kvällarna när man ser träden på granngatan ovanför backen i motljus. Det känns nästan som att vi bor på landet även om vi bor i ett ganska vanligt bostadsområde.

De senaste veckorna har vädret varit väldigt konstigt. Det har regnat och snöat om vartannat. Is på gatan och stora snöflingor ena dagen, fågelsång och vårkänslor nästa. Folk verkar förbereda sig på att våren är i antågande. Jag tänker på alla stackars svenskar som får vänta i flera månader till och som dessutom verkar ha fått en väldigt grådaskig och snölös vinter. Hoppas att du har fått vintersporta lite om du gillar det.

Idag har jag inte tid, men i morgon ska jag ta itu med vem som blir vinnare i utlottningen av dotterns lilla minibok. Håll tummarna för att det är du (om du nu är med)!

Före:

Efter:

För några veckor sedan såg jag hur otroligt slitna yngsta dotterns toppar var. När jag bad om att få klippa bort det värsta blev den unga damen inte särskilt glad. Målet att få ner håret ända ner till baken för att kunna sitta på det har blivit mindre viktigt, men fortfarande gillar hon sitt långa hår och att kunna (få andra att) sätta upp fina frisyrer. Idag insåg S också att något behövde göras och en dryg decimeter tunna testar fick möta sitt öde i soptunnan.

Dessvärre fastnade jag med kamerans nackband i ett av våra jättedumma kökshandtag när jag skulle fota de här bilderna och kameran åkte rätt ner i klinkersgolvet. Surt… UV-filtret slogs snett och filtrets glas gick i tjugo bitar, men lyckligtvis verkar det som att själva kameran har klarat sig bra. Jag säger som min nya favorit Karlsson på Taket: Det är en världslig sak! Jag blir nästan förvånad över mig själv numera då det händer irriterande grejer. Jag blir inte sur om någon tappar en påse full av mjöl över hela köket, ett utspillt glas mjölk är mest roligt och när jag själv misslyckas med något som tagit lång tid kan jag släppa det på en gång. Jag vet inte om det är mognad eller bara alldeles för många upplevelser av liknande slag som har fått mig att ändra mitt sätt att reagera, men jag är väldigt nöjd med förändringen.

För övrigt har musiken tystnat alldeles. Min lärarhjälp behövs ofta och jag måste ha hörlurar på mig för att inte störa eleverna, så då blir det inte av alls. Trist. Jag älskar att lyssna, både texter och melodislingor gör mig glad! Har du något extra bra tips som du hittat på sistone? Jag vet att jag har tipsat om Andreas Landegren förut, men om du har missat honom finns hans vackra Butterflies här.

Under låg-och mellanstadiet ägnade jag och många med mig otaliga timmar att släpa skidor fram och tillbaka till skolan. Tja, mest var det kanske Anton, Lillen och Janne, våra skolbusschaufförer, som släpade. Jag förstår att de tyckte att det var jobbigt när skidor och stavar inte var ordentligt hopknutna… Vi fick åka i Lilla Piggelinspåret och åtminstone jag tog för givet att den där rundan skulle vara spårad och klar så fort det hade snöat tillräckligt. Jag vill inte påstå att jag uppskattade det där rundorna på längdskidor. Jag lärde mig aldrig hantera nedförsbackarna och blev superstressad varje gång någon snabbare åkare ropade ”Ur spår!” bakom mig och jag skulle krångla mig ut vid sidan om. En gång på mellanstadiet råkade jag och min klasskompis slå in på ett milaspår då vi hade friluftsdag. De andra hade redan ätit färdigt sina grillade korvar då jag och den andra tjejen rödmosiga i ansiktet äntligen kom fram. Vi fick en rejäl utskällning eftersom man precis tänkt skicka ut folk att söka efter oss…

Trots mina upplevelser i unga år har jag fortfarande rosenlulliga tankar runt vintersport. Idag var det dags för mig, döttrarna och ett gäng andra ledare och ungdomar att åka längdskidor (inte mitt val) eller testa snowshoeing i Aspen Grove, precis förbi Sundance där man kan åka i ”världens bästa snö”. Stället ligger 20 minuter från oss. Lyxigt! Äldsta dottern tog med sig kameran och slog följe med sin kompis som skadat sitt knä så illa att hon inte kan göra annat än gå. Yngsta dottern åkte längdskidor och hatade det. Hon gillar för övrigt inte slalom heller. Gissar att hon inte fått åka tillräckligt (eller så brås hon bara på mig). Själv testade jag snöskorna. Det var häftigt! Vi tog oss runt i backarna (tunn luft och branta backar – snacka om flås) och fick ett par härliga timmar. Vädret var perfekt. Lite lätt snöflax och en sol som strålade in mellan de tunga snömolnen kombinerat med makalös utsikt. Synd att telefonkameran inte klarade av kylan och dottern hade min kamera… Du får nöja dig med några av sagda dotterns upplevelser genom kameraobjektivet. (Hon tog massor av härliga bilder på sina kompisar, men jag kan inte lägga upp dem här utan deras godkännande.) Nu ska vi åka en sväng på Fire and Ice vid ett av köpcentrumen i närheten. Isskulpturer, eldslukare och raketer. Det låter väl skoj?

Vi har inte fått någon snö på länge nu. Snön ser lustig ut. Solen värmer upp den på dagen och så fryser den till under natten. Det blir lite som vågor i ökensand, fast vitt och alldeles glansigt. Vackert. Skottararmen behöver förbereda sig, för med början på onsdag och några dagar framåt ska vi få en hel del snö. Då vet jag inte om jag tycker det är så vackert längre…

Idag var det dags att göra något åt den stora grönsaken i audiensrummet. Granen luktade fortfarande väldigt gott, men jag tyckte att middagsgästerna skulle slippa mötas av en ihopskrumpnad trollaktig varelse på väg till matbordet. Jag och maken samlade således ihop ungarna och dansade några rundor runt åbäket och sedan lyfte sonen ut den på ett lillfinger. Det kan hända att det rann ut en hel del vatten från julgransfoten och att jag fick sopa bort en 100 m lång myrstig med barr runt huset, men det var det värt! Nu är både klinkers och trägolv rena och fina och jag struntar i om vi kommer att hitta barr överallt runt huset ända fram till nästa jul. Jag har väldigt svårt att tänka mig en plastgran även om det i det här läget hade varit rätt praktiskt.

Kvällens middagsgäster var ett ungt par, jättetrevliga. Kul att prata om livets förunderligheter med några som är generationen under oss. Hon är lika gammal som min yngsta lillasyster och skulle kunna vara min egen dotter. Jag blir alltid lika förvånad då jag kommer på att flera i min bekantskapskrets är eller ska bli mor- eller farföräldrar. Just nu känns det väldigt långt ifrån min verklighet. I min verklighet ligger nämligen fokus på den nya terminen och hur vi bäst ska planera för vårens aktiviteter. Planet hem till Sverige går i halva juni och om allt går som det ska blir det både bebismagar och bröllop att beundra i sommar. Det ser jag fram emot. Först ska vi dock jobba hårt, alla fem i familjen. Jag hoppas kunna komma iväg på lite fler studiebesök med den 13-åriga hemskolningseleven och så hoppas jag att storasyskonen får bra balans på sina kurser så de slipper stress och panik. Det ska nog bli finfint. Hur tänker du? Var ligger ditt fokus just nu?

Äldsta dottern har gett sig på bokbinderi. Hon har redan hunnit göra flera stycken och den senaste passionen är miniböcker. Om du är intresserad av att få en helt perfekt liten pärla, ca 2×3 cm stor, är det bara att lämna en kommentar här eller skicka mig ett mejl. Bokens sidor är sydda och den har tygklädda pärmar. Den är ett riktigt litet mästerverk!

Jag kom på att det där med etiketter (se här till vänster i marginalen) inte riktigt funkar. Jag hittar på massor av etiketter hela tiden och det är svårt att söka på dem. Jag bestämde mig därför för att gå tillbaka till kategorier, men det var mycket jobbigare än jag hade tänkt. Det finns närmare 1000 inlägg att gå igenom och jag har gått igenom, ändrat och tagit bort kategorier på kanske 50 av dem. Jag gissar att jag orkar fortsätta till 200, men det vore hemskt mycket enklare om man bara kunde byta kategori på ett inlägg utan att behöva gå in i redigeringsläge på varje inlägg. Hm. Jag har bara mig själv att skylla. Jag funderade nämligen på att göra detta redan efter ca 50 inlägg. Som det nu är har jag massor av inlägg kategoriserade som Ditten och Datten. Suck alltså!