Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Äldsta dottern har gett sig på bokbinderi. Hon har redan hunnit göra flera stycken och den senaste passionen är miniböcker. Om du är intresserad av att få en helt perfekt liten pärla, ca 2×3 cm stor, är det bara att lämna en kommentar här eller skicka mig ett mejl. Bokens sidor är sydda och den har tygklädda pärmar. Den är ett riktigt litet mästerverk!
Jag kom på att det där med etiketter (se här till vänster i marginalen) inte riktigt funkar. Jag hittar på massor av etiketter hela tiden och det är svårt att söka på dem. Jag bestämde mig därför för att gå tillbaka till kategorier, men det var mycket jobbigare än jag hade tänkt. Det finns närmare 1000 inlägg att gå igenom och jag har gått igenom, ändrat och tagit bort kategorier på kanske 50 av dem. Jag gissar att jag orkar fortsätta till 200, men det vore hemskt mycket enklare om man bara kunde byta kategori på ett inlägg utan att behöva gå in i redigeringsläge på varje inlägg. Hm. Jag har bara mig själv att skylla. Jag funderade nämligen på att göra detta redan efter ca 50 inlägg. Som det nu är har jag massor av inlägg kategoriserade som Ditten och Datten. Suck alltså!
När julgranen står kvar i vardagsrummet och dräller barr och den fina kransen på ytterdörren liksom ser lite sorglig ut är det dags att börja ta tag i det riktiga slutet. Granen står förvisso kvar och luktar gott, men kransen blev förpassad till zinktunnan. Jag tycker den fick ett nytt liv där och den kan gott ligga kvar i några veckor till.
S dansade ”välkommen solen”-dans mellan snöfläckarna på gräsmattan. Det såg väldigt gulligt ut kan jag säga. Tänk dig en blandning mellan regndans och Susanne Lanefeldt-gympa så kommer du nog ganska nära verkligheten.
Själv passade jag på att bygga på D-vitaminförrådet. Ytterst behagligt. Solen har ett helt annat tryck här i Utah än i Sverige. Det märks mest då man kör bil då man verkligen måste ha solglasögon, men jag tycker också att den evinnerliga vintertröttheten aldrig riktigt slår in.
De senaste nätternas fullmåne har varit otroligt vacker. Det känns nästan magiskt att köra dottern till skolan i beckmörker som jag gör nu när hon börjar körskolan klockan 6.30 fyra dagar i veckan. Fast vi bor i ett tätbebyggt område kan man se både stjärnor och måne. Jag förstår att månen i alla tider har haft något magiskt över sig… Kan du sova när det är fullmåne?
Titta! Sjalen är på gång. Några varv här och några där så blir den nog klar innan nästa vinter i alla fall… Att sticka med det här garnet är som att ha ett eget litet gosedjur i famnen. Jag saknar fortfarande Milla ganska ofta. Det är något särskilt med en katt! Nu önskar jag bara att man inom en snar framtid ska utveckla en anti-allergen så alla allergiker också kan umgås med pälsdjur.
Julkorten som kom gjorde mig lika glad som vanligt! Jag älskar helt enkelt ”vanlig” post. Inte räkningar. De räknas inte. (Haha.) Det här vackra änglakortet får fortsätta följa med oss länge till. Jag hängde upp det på magnettavlan i köket. Tack S!
Älskar ”vår” minigrannhäst. Så sällskaplig och trevlig. Påminner rätt mycket om en gris faktiskt.
Är du trött på att jag lägger upp foton på bergen så ofta? Jag tröttnar i alla fall inte. Jag tycker de är magiska.
Det här, min vän, är ett tecken på att våren lurar där bakom hörnet. Gegga är inte bara av ondo.
Förresten måste du titta på bilderna i den här länken. Det var ett tag sedan jag skrattade så gott! Jag kom att tänka på två av mina syskonbarn som var mer än vad en hel by klarar av då de var mindre. Nu för tiden är lyckligtvis båda två ytterst trevliga ynglingar som är mycket behagliga att umgås med.
Förresten 2… Jag älskar texten på den senaste Disneyfilmens soundtrack. Let It Go, särskilt du som knyter allt inom dig. Ut med det bara!
Är det bara jag som känner lusten att gå bärsärkagång ibland? Jag är så himla konflikträdd och vill verkligen inte bråka med någon. Jag surar hellre än att verkligen säga vad jag tycker och tänker och när jag var yngre var jag den allområdande martyren. Idag är det åtminstone slut på det sistnämnda. Jag hatar dock fortfarande konflikter och skyr dem som elden. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra så jag slipper ha ont i magen liksom? Trots att jag inte vill ha bråk så känner jag att det hade varit skönt att bara ösa ur mig allt då och då. Jag höll på lite med kickboxning (very light) i Philadelphia och älskade det. Kanske det är dags att testa igen? Först och främst skulle jag vilja följa med min svenska vän på yoga. Håller tummarna för att det går att ordna snart! Jag tror att själen kan få en lika skön rensning av yoga som av kickboxning. Men känslan av att slänga iväg en näve under kontroll är trots allt inte dum… Morrrrrrrr.
Kommer att tänka på de bilder maken skickade från Tanzania då han var där för femton år sedan. Kråkbon och massor av elledningar överallt. Det är banne mig inte mycket bättre här. Jag tycker det är så fult med alla ledningar överallt och tänkte aldrig i Sverige på att de faktiskt hade grävts ner ”rätt vad det var”.
När jag ser Will’s Pit Stop känner jag mig nästan hemma.
Naturens under. Om och om igen, det som fångar mig i vardagen och annars också. Tänk att något kan vara så vackert!
Mina älskade berg. De blånar, brinner, göms i dimma och finns alltid med som en tyst kuliss. Av allt som vi har här tror jag att det är bergen jag skulle sakna mest om vi flyttade tillbaka till Sverige igen.
Den här lilla plutten har nu fått sitt övningskörningstillstånd och har börjat övningsköra! Hjälp. Tänk vad tiden går…
Den skäggige körinstruktören är duktig på att peppa och lyfta dottern. Hon gjorde sitt teoriprov i fredags, men nu ska hon också ta körteori i skolan fyra dagar i veckan i åtta veckor. Pappa får ta det praktiska lasset hemma. Jag märkte redan i morse att Den Nya Tiden har inträtt. Jag kom knappt in i bilen då sätet var framdraget till max. Hihi.
Vad göra? Kanske en stol? Ett konstverk? Eller något helt annat?
Fotograf: Storebror
Ljudbok i högtalarna. Tulpaner i vasen. Pepparkakshus i ruiner. Sola på (snöklädd) gräsmatta. Det verkar som att julen håller på att tona ut.
När jag ser tillbaka på året som nu ligger bakom oss kan jag konstatera att det var ett av de bästa och ett av de värsta någonsin. Jag kommer alltid att bära med mig 2013 inpräntat i hjärteroten och hela året känns som ett ögonblick och en evighet. Alltid med mig. Kärlek, sorg, ensamhet och gemenskap. Allt i en salig röra! Det här blir inte mina vackraste bilder precis, bara de som får symbolisera det som var närmast mig under året.
Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Bildpaus då jag laddade upp allt från dotterns dator. Återkommer.
Augusti
September
Oktober
November
December
