… dela ut brev i Danmark. De kommer att montera ner sina 1500 brevlådor under andra halvan av 2025. Läs detta igen. De gamla vanliga, danska brevlådorna ska inte längre sitta uppe.
Tipset om denna revolutionerande nyhet kom från min tyska syster som är mer på hugget gällande viktig information än jag själv. Detta är så stort så jag vet inte vad. Min syrra skulle skicka ett vykort från Skottland till vår moster i Nynäshamn häromdagen. Det gick på motsvarande 37 SEK. The times they are a-changin’!!! Sannerligen.
Med ett hjärta som bankar hårt för brevvänner, julkort och vinstbrev har jag så svårt att ta in allt detta! I julas blev det bara inte av att få några julkort skickade. Det var planerat trots att det skulle bli en dyr historia att dels få julkorten tryckta och dels köpa porto till lite för många utlandsbrev för att det skulle vara roligt. Å andra sidan har jag skickat flera små paket till minsta systerdottern och vår lilla dotterdotter till mycket skäliga priser de senaste månaderna. Marknaden anpassar sig till en verklighet som jag tycker är väldigt tråkig. Kommer våra barnbarns barnbarn ens att kunna skriva med sina händer? Läsa min skrivstil? Ibland känner jag mig väldigt, väldigt gammal.
Vi har haft en väldigt mild vinter här på Sturkö och har inte behövt skotta en enda gång. Någon gång har jag för mig att jag borstade av bron med piassavakvast, men det var väl allt. Igår morse började det snöa lite då jag gjorde mina morgonbestyr och sedan fortsatte det resten av dagen. Det blev kallare och kallare och så mycket fåglar som besökte fågelstationen har jag inte sett på hela vintern! När våra helggäster så bullrade in framåt 20.30 berättade de att de ringt maken som var på väg hem för att varna för blixthalkan som lämnat en bil voltad i Bredavik.
Nu på morgonen vaknade jag av ett intensivt ljus och hela världen var blåvit och solvarm.
Skatbona var översnöade, men i häcken levde ändå småfåglarna om. De lät lika glada som vanligt, kvittrade och höll på.
Tomt i fågelmataren, dags att fylla på nya fröer.
Solljuset in på väggen gav en mental energi-shot och jag tänkte att jag verkligen längtat efter denna känslan.
Det röda verandaglaset, amaryllisen och det varma vårmorgonljuset som fått snöskjuts – krock i skallen. Inget är som det ska, men på det bästa sätt som tänkas kan. Den här dagen kunde inte ha börjat bättre! Hoppas att du får en fin helg.
Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.
När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.
Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.
Jag har levt ”i beredskap” i hela mitt liv. Jag växte upp i ett hem där det stod helt vete i skafferiet och där vi gick och slickade på fingrarna och doppade dem i mjölkpulvret då vi var sugna på något sött och gott. (Eh, vad gör man om behovet tränger på?) Mina föräldrar beställde hem stora balar med toapapper och hushållspapper och vi hade precis som Clara Lidström en egen liten ”livsmedelsbutik” nere i källaren där vi kunde hämta mjöl, tomatkonserver eller vad det nu var som behövdes. Det stod vattendunkar under hyllan i tvättstugan och när jag blev äldre visste jag var det låg kontanter om behovet hastigt skulle uppstå. ”Om kriget eller krisen kommer” är både ett mentalt och ett praktiskt mindset. Det handlar om att kunna ställa om från att förlita sig till att någon annan alltid finns tillgänglig att lösa situationen till att ta ansvar själv, eller veta hur man hittar den hjälp som behövs. Det handlar om att göra klart för sig att även om man behöver växa upp och ta på sig ”big girl panties” klarar vi oss inte utan varandra. Nätverk (mentala) och grannskap (fysiska) är extra betydelsefulla i situationer då det krisar.
Jag hör att min svägerska i Australien är jätteorolig över situationen i Ukraina och att hon har sina föräldrar och sin storfamilj så nära. Andra i min närhet är deprimerade av hur det som händer i USA påverkar världsordningen. En del ser islamister som det största hotet och visar bilder på hur kvinnor i Iran såg ut innan 1979 och tänk om det blir likadant i Sverige? Klimatkrisen och ondskan och människors förmåga att glömma vad som hänt i historien – det finns så många hot och så mycket att vara rädd för. Hur ska vi kunna hantera att vi inte precis lever i La La Land?
Jag försöker leva som jag lär. Odlar, ser till att jobba på min och mina medmänniskors resiliens (mental stabilitet), förkovrar mig, ser till att inte knarka nyheter för att inte brytas ner av all skit som presenteras från olika håll och jobbar på att omfamna det faktum att jag naturligt är pessimist och därmed har ett stort ansvar att hantera detta. Vet att jag blir extremt effektiv när någon får en stroke, då jag är med i en olycka, när jag eller någon närstående drabbas av mer än svåra utmaningar. (Detta är sådant jag varit med om.) Jag vet också att jag kraschar efteråt, så jag har ansvaret att inte hålla mig nära botten på brunnen och se till att med jämna mellanrum kontrollera att det finns stegar att klättra upp på. Efter att ha gjort snart hela det svenska samhället kontantlöst kräver nu Riksbankens chefer att butiker med livsnödvändigheter måste ta emot kontanter och att alla behöver se till att ha kontanter hemma. Med tanke på hur många ungdomar som väl knappt sett en sedel eller ett mynt och lever i ständig skuld i Klarna country kanske det är dags för ett nytt ämne i skolan? ”Beredskap och resiliens” skulle det kunna heta. Varsågod för tipset, Skolverket. Till dig som läser här önskar jag en härlig dag. Livet är underbart! Också. ❤️
Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.
Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.
Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.
När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.
Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.
Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.
Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.
Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.
”Vad gjorde du innan du upptäckte scrapbooking?” ”Jag städade alltid då jag inte hade något annat att göra.” Konversationen hade jag för många år sedan med en medpysslande vän som precis som jag numera mestadels lagt pysslet på hyllan, men hon har fortsatt att ha städning som en viktig hobby. Jag har flera runt omkring mig som har börjat processen med att döstäda (och i vissa fall avslutat den då det blev för jobbigt). Vissa personer gillar inte alls att städa, andra älskar det. Sedan finns det de där som städar tvångsmässigt och de som hamstrar och inte städar det minsta. Själv finner jag något slags tjusning i att se resultatet efter en rejäl städning och njuter delvis av själva arbetet. Det hålls allmänt någorlunda rent och fräscht här hemma, jag hatar äckliga toaletter, älskar att diska och tvätta, och ogillar att tvätta fönster. Med oregelbunden regelbundenhet städar jag ur skåp och lådor och tycker att det är underbart frigörande trots att det oftast redan är ganska ordningssamt, bara för mycket grejer. Maken gör de där lådorganiseringarna betydligt mer sällan, men när han gör det åker det mesta i… nej, ut i ladan. Han har svårt att göra sig av med grejer och är ännu mer känslomässigt anknuten till grejer med affektionsvärde än jag, hur nu det är möjligt.
Under fastan är det tänkt att man ska offra saker och ting. Annannan tipsade om ”fasteaktiviteten” att rensa ut lika många saker som dagens datum fram till påsk. Hur bra som helst! Igår började jag alltså på åtta. Att jag sedan inte kunde låta bli att fortsätta när jag kommit till åtta och snarare hamnade på trettio är en annan historia. Jag bestämde mig för att först och främst gå igenom arbetsrummet och syrummet. Nästa helg får vi nattgäster. Kanske borde jag därför städa på ett annat vis, men vem har sagt att man alltid måste vara logisk? Det vanliga dammandet och torkandet ska nog få sin plats det också. Vad ska vi förresten göra med den söta lappen som maken fick i present av yngsta dottern då hon precis hade kommit igång med sitt skrivande? ”Pappaesosätogodsosnel” – Pappa är så söt och god, så snäll. Den har plockats upp och ner otaliga gånger från en liten behållare som inte längre finns kvar. Visst hade denna lapp blivit en gullig liten tavla?Den ska helt klart visas upp och inte ligga i någon kaoslåda.
FöreEfter
Med tanke på att jag redan har bra ordning i lådorna handlar det mer om att allt som kan vara användbart varken behöver eller ska sparas. Den enda lådan det var riktig kaos i var ”översta lådan” vid min arbetsplats. Jag vet vilka grejer jag låter ligga kvar varje gång jag städar och som aldrig någonsin används. Detta ska vara en plats för sådant som används ofta. Några av mina favoritpennor, skärmaskinen, häftapparaten… Inte ett favoritblandband som ska läggas någonstans ibland släktklenoderna, inte några riktigt kassa saxar och definitivt inte läppvalla som härsknat och smakar illa de få gånger jag använder det. Därför började jag där. Med tanke på vad jag hade i den där lådan blev det som sagt långt fler än åtta saker som rensades ut. Jag kände mig oväntat lättad efteråt och tackar Annannan så hjärtligt! Kanske ser det inte ut att vara någon skillnad, men det är det verkligen.
Allra roligast var naturligtvis att fylla på bläck i mina reservoarpennor, även om det inte hade det minsta att göra med att rensa ut. Dessa fyra pennor är mina favoriter och ges därför lite extra omsorg. De behöver också fyllas på med bläck med jämna mellanrum. Solrospennan som jag fick av mina syskon då våra föräldrar gått bort är gjord speciellt till mig av en av våra gamla grannar i Orem. Visst är den vacker?
Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.
Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.
Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.
Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?
Igår var det dags för årets möjligtvis enda semlebak. Vi brukar bjuda hit familjen på semlefest, men i år hittade vi inte riktigt något bra tillfälle för detta. Det kommer andra tillfällen. Jag bakar släta bullar med samma gamla recept från Vår Kokbok som jag följt sedan mitt första egna semlebak på Branta backen i Tumba då jag var 23 år – jag gör helt enkelt släta vetebullar med ganska mycket kardemumma i.
Denna ljuvliga krydda passande både i sötsaker och i vissa exotiska maträtter tillhör mina favoriter. Finns det någon mer uppiggande och glad doft? Att mortla tillhör dock inte mina favorituppgifter, men eftersom färdigmalen kardemumma helt enkelt inte blir lika gott lät jag konsulten här hemma ta hand om det jobbet.
Hej, hej! Bröllopspresenten, den blå duk i dräll som mest legat i ett skåp sina första 25 år i vår ägo då den inte var så hipp, läggs numera gärna på bordet. Glada små påskliljor skvallrar om huruvida det är lussekatter eller semlebullar som ligger under bakduken.
As long as a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be subjected to the lordship of the English. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom alone, which no honest man gives up but with life itself.
The Declaration of Arbroath, 6 April 1320
Jag älskar denna handduk som jag köpte vid ett besök hos syrran i Skottland för många år sedan. Den är urblekt och fläckig, men den har varit med och förberett för så många festligheter och gör mig lika glad varje gång jag ser den att den med all sannolikhet får vara med tills den faller i bitar.
Jag penslar aldrig mina semlebullar med ägg eftersom de ändå ska få pudrat florsocker över sig. Jag är en sån konstig människa som väger degen till bullarna. Lite mindre bullar blir 50 g, mer vanlig storlek 65 g. I år testade jag att göra Brinken bakars egna mandelmassa gjord på rostade mandlar som mixades hela utan att skalet togs bort. (Receptet hittar du här.) Jag gillade den inte särdeles mycket förutom att det var gott att ha kardemumma i, så jag gjorde en vanlig med mandelmjöl och en droppe bittermandelessens också. (100 g mandelmjöl, 1,5 dl florsocker, en liten äggvita, en droppe bittermandelessens (kan uteslutas), en liten nypa salt.) Eftersom jag inte kunde avsmaka det färdiga resultatet får jag tro maken och de andra som fick smaka som sa att den nytänkande mandelmassan blev bra. Själv doppade jag stora bitar vanlig mandelmassa i vispad grädde och det blev min smarriga semla för året.
Ps: Sorgligt är att det verkar som att jag av misstag har tappat bort min fina gräddtyll som ger de finaste semlorna. Den tyll som jag nu fick använda är helt fel. Världsligt problem, men ändå.
Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.
Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”
Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.
Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!
I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!
Hälsporren fortsätter utmana mig. Jag har hört om någon som haft det i 1,5 år, någon annan rekommenderade mig att skaffa rullstol tills jag läkt och ytterligare någon tycker att jag ska låta bli att använda foten alls tills den inte gör ont. Tydligen handlar detta tillstånd sannerligen om att mina östrogennivåer sjunkit. Senorna blir mindre flexibla och hela kroppen torkar liksom ihop lite i förklimakteriet/klimakteriet. Eftersom kroppen slagit bakut under de senaste åren är jag inte förvånad, utan omfamnar förändringarna som skett och tänker på det som makens homeopatkompis sa: det blir bättre! Jag känner inte att jag fått den hjälp från hematologen jag hade önskat. Jag har en ”mutation i protrombingenen” som innebär att jag lättare bildar proppar. I mitt informationsblad om detta står det uttryckligen följande: ”P-piller av kombinationstyp skall inte användas. Östrogeninnehållande hormonläkemedel skall heller inte användas.” Jag vet inte hur många som sagt till mig att dagens hormonnivåer i läkemedel av dessa slag inte är farliga, jag vet att detta inte är något jag vill utsätta mig för. När jag ringde angående Covid-vaccinen och undrade vad som gällde oss som har denna mutation sa sköterskan som ett mantra flera gånger ”alla ska vaccineras” istället för att bemöta min oro. (Både Covid-19 och vaccinen innebär ökad propprisk.) Hon var naturligtvis tvingad att svara så p.g.a. sin position, men jag kan säga att jag många gånger tackat för det samtalet och beslutet att absolut inte vaccinera mig utan hålla mig hemma för att undvika folk. När det gäller hormontillskott har jag fått dubbla budskap. ”Följ rekommendationerna” och ”tillskott av låga nivåer är sannolikt inte farligt”. Vad hade du gjort? Själv resonerar jag som så att jag hellre går med lite allmänt nedsatt välmående än drabbas av propp.
Hur som helst, från ett till något helt annat. Igår tog jag min hälsporre på turné. Jag hämtade syrrans pelargoner i Bredavik (mina egna tog jag på vägen hem), fixade ny jord på Blomsterlandet och ordnade med nya släplister till ena duschen här hemma och ett vackert paket Anton Berghs påskägg till syrran på Jula. Jula är en sådan butik som är rätt spännande. Där kan man hitta både det ena och det andra användbart, mycket riktigt prisvärt. Jag har spanat på rejäla arbetsbyxor där och tror att jag kanske slår till en vacker dag. Det finns mycket dyrare ”kvinnoanpassade” byxor på annat ställe, sådana som går upp mer i ryggen. Är de månne värda sina många kronor extra? Någon i den lokala Julabutiken tycker troligen att vintern definitivt är över, för solstolarna hade åkt fram. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag gissar att chansen att sälja en solstol är större än den att avyttra en pulka vid det här laget. Stackars alla som försökt sälja vinterrelaterade varor denna vinter, åtminstone här nere i söder!
Kajsa Katt blir mer och mer social, hon kommer och hälsar som en liten hund varje gång man kommer på besök till syrran. Hon har mutat in bordet efter att själv ha konstaterat att hon är det finaste familjen har. Just igår var hon galen och boxades med allt från blomstervas till blomkrukor.
Jag tycker att Kajsa är otroligt gullig och förstår verkligen varför jag blev så fascinerad av katter en gång i tidernas begynnelse. I tonåren drömde jag om en norsk skogskatt och jag undrar om inte Kajsa har lite sådant blod rinnande genom ådrorna. (Hon är en salig blandning.) Att ha husdjur tillför definitivt hemtrevlighet. En vacker dag bor det kanske en katt här hemma igen, men just nu passar det inte. Jag är glad att jag får gosa lite med denna donnan ibland.
