En ny dag, en nygammal plats och frost som gör allt silvrigt och krispigt och underbart vackert. Den lilla byn sover. På sommaren går många sina hundpromenader här utanför så här dags, men det är inte sommar och hundarna promenerar med all sannolikhet hemma på sin gata i stan.
De sa att landsbygden skulle leva. Nya grönavågare drog sig ut längs skogsvägarna, den här gången med snabb uppkoppling i mobilen och Covid flåsandes i nacken. Jag gissar att charmen med lantlivet har lagt sig lite. Det är jobbigt att skjutsa barn överallt och någonstans på vägen blev både bensin och el något som man inte bara kan ta för givet att man ska ha råd med. Kanske har det åter blivit en klassfråga att slippa frysa kalla vinterdagar, så som det var en gång i tiden?
Idag är jag tacksam för att minneskontoret är fullt av dyrbara skatter. Jag är tacksam för självklarheter och insikten om att de inte bör tas för givna. Och så är jag tacksam för lager på lager och värmande duntäcken.