Så kom då den oundvikliga dagen. (Jag blir inte grafisk på något vis, men slakt kommer att nämnas i den här texten.) Vi visste att det var dags att ta hand om de överflödiga tupparna och hade bestämt oss för att Magnus Uggla skulle få bli kvar. Toto blev bara större och större och även om han har varit min favorit från dag ett så var han ingen naturlig ledare. Robbie Williams har hållit hov för de två äldre damerna och de har ofta gått för sig själva. Det är inget önskvärt beteende, en tupp ska hålla ihop sin lilla flock. Men inte bara det. Robbie har blivit mer och mer aggressiv och hade nu börjat bete sig som Brutus, brorsans gamla elaka tupp. Vår dotter och småtjejerna fick ringa och be om assistans när de skulle komma hit då Robbie hade tendenser som gjorde att de inte kunde gå trygga. Så kan det ju inte vara! Igår attackerade han dessutom mig på riktigt så jag fick värja mig med en piassavakvast. Toto var helt enkelt alldeles för stor, något som vi har läst oss till inte är bra för hönorna. Den senaste veckan har också tupparna galit som galna (haha) från tidig morgontimma, en i taget, om och om igen. Stackars grannar. Så länge de varit i hönshuset har det inte varit så farligt, men då de kom ut blev det lite väl högljutt.
Hur som helst, igår kväll tog maken tag i det som måste göras. Han var ansvarig för att nacka herrarna, jag fick flå dem. Jag stod där och bölade vid diskbänken och fick flashbacks till mina tonår. Far tog hand om broilers från sin kompis som av någon anledning inte uppfyllde slakterikraven. De fick komma hem till oss och leva gott tills det var dags att vandra vidare. När jag hade sett en slakt för mycket blev jag vegetarian, något som höll i sig under 1,5 år. Det var under den tiden jag tvingades lära mig gilla bönor och linser. Precis som många andra tonårsvegos åt jag inte så bra som jag hade behövt, men mamma var verkligen på mig för att jag skulle äta rätt. Jag hade redan en ätstörning igång, så detta gjorde väl inte saken bättre. MEN, nu var det som det var. Och jag älskar fortfarande verkligen det vegetariska köket. (Snart är det dags för själakakor igen, vegetariska kroppkakor.)
Jag får avsluta med Lalehs nya låt som verkligen talar till mig! Tillsammans med kyckling passar det bra att äta potatis och hon har verkligen fått till en träffsäker och härlig text (och musik). Detta är så svängigt på ett underbart sätt. Finns det idag någon som är lika klurig i sina texter som Laleh? Dagens Cornelis Vreeswijk, Robban Broberg, Hasseåtage, Povel Ramel eller, för att knyta ihop säcken, Magnus Uggla.
6 kommentarer
Men jag fattar att det är jobbigt att nacka dem, och att plocka dem rena från fjädrar (har aldrig varken sett en hackning eller plockat en höna/tupp). Minns från Emil hur hönorna sprang omkring utan huvud ett tag efter att de nackats (tror att det var Emil iaf … snacka om grafiskt, men jag kanske minns fel?, hehe).
Monnah dina tuppar levde ett bra liv, bättre än många andra tuppar. OCH det går ju inte att ha en folkilsken tupp på gården. Toto, han fick också gå. Men jag förstår det, det måste ju funka i hönsgården.
Laleh ja, vissa av hennes sånger går rätt i hjärtat. Som e”n stund på jorden” … får stålsätta mig när jag lyssnar på den, för jag börjar alltid gråta … Den ska jag ha på min begravning. Den och sååå många andra hon skrivit. Hon är SÅÅÅ bra!!! Potatislåten, helt ny för mig. GILLAR!!
KRAMAR!!!
Jag är otroligt tacksam över att jag slapp det första momentet… Min far drog alltid av hela skinnet inkl fjädrarna, så det gjorde jag också nu. Då får man inte det krispiga skinnet, men det gör inget. Vi lagar nästan alltid till skinnfri kyckling ändå. Det går mycket snabbare än att sitta och plocka av alla fjädrar.
Visst är det så! Brorsan fick tillbaka Brutus och hade tankar på att tämja honom på något YouTube-vis, men räven lät ända hans liv innan det gick att genomföra den planen. Vet inte om det var grymmare än vårt sätt, men våra killar blev kärleksfullt omhändertagna in till slutet.
Laleh finns på min begravningslista också. Vi har sjungit en så fin blandning av Nu tändas tusen juleljus och En stund på jorden med kören, en riktig favorit från den julkonserten:
https://open.spotify.com/album/1tOVFnyMzy2LAMhVnwzge5?si=34739c7c57cc4d4d (inte vår kör, alltså)
Vad roligt att du fick lite Laleh-tips! Läste att hon ska ut på turné nästa år och vill gärna gå på en av hennes konserter då. Kram!
Hej Monnah! Det är väl det värsta med djur… att ge dem namn och sedan bli fäst vid dem. Men så var det ju förr i tiden. Idag tänker vi kanske inte så mycket på tuppen i vår Coq au vin.
Och visst är Laleh helt fantastisk på att skriva texter som berör och fastnar i huvudet! Jag älskar hennes musik! Jag såg henne live för säkert tio år sedan, om inte ännu längre tillbaka. Måste kolla i bloggen när det var. (Det bästa med att blogga!)
KRAM till DIG! Anna
Ja, precis. Det ingår i paketet på något vis. Och lever man i samklang med varandra så är det lättare att acceptera. Jag vägrar att äta danskt kött efter en teveserie som gick för några år sedan. Nu äter jag kött och mår bra av det, men inte till vilket pris som helst. Jag tror att det är detsamma för all mat. Det är lätt att bara ”klicka hem”, eller ”plocka hem” grejer (som mat) och inte alls fundera över vad som har hänt innan detta hamnar på våra bord.
Jag har dessvärre aldrig sett Laleh live, men har förstått att det också är en upplevelse. Håller med om att bloggen som dagbok är något av det bästa med att blogga! En av anledningarna till att jag absolut inte vill sluta. Stor kram!
Åh, jag hade ju aldrig klarat det där med att slakta djur som jag sett växa upp. Förstår att du bölade. Älskar också Laleh. Hade inte hört denna sång än. Tack för det! Kram
Alltså, jag kan gott förstå det. Jag tänker att det ändå är fint att jag vet att de har haft det otroligt bra och blivit väl omhändertagna under dessa månader. Men det känns ändå jättetråkigt såklart. Kul att du kunde få lite musikinspiration mitt i det sorgliga. Kram!