Tacksamhet är ett märkligt fenomen. Kanske tycker jag att det är märkligt såtillvida att det inte ligger längst framme i medvetandet, utan ofta måste plockas fram. Längst fram ligger istället sådant som inte fungerar. Det som gör ont, det som inte funkar och de områden man känner sig otillräcklig i. Det verkar vara någon slags överlevnadsteknik och sådana förstår man ju kan vara nödvändiga. ”Jag behöver skydda mig själv.” ”Det här gör ont, aj, aj, aj. Fixa så det inte gör ont längre!” ”Usch, vad obehagligt.” ”Achtung, achtung!”
Jag läste för många år sedan att tacksamhet är en muskel som behöver tränas upp. I början riktar sig kanske tacksamheten mot sådant som är mer självklart, och det är helt naturligt. Så småningom går vi kanske ner i det obehagliga, det smärtsamma, det ofattbara. Vi talar inte om att låtsas som att allt är bra, om falsk trygghet eller en glättighet som ska ersätta smärtan. Tacksamhet kan (och bör) existera i samklang med den. ”Jag lider av detta, men samtidigt är jag tacksam för X.”
Igår hade jag förmånen att få hålla i en föreläsning om hur man kan utveckla förmågan att vara sin egen bästa vän. Inte heller det verkar vara något som de flesta av oss praktiserar naturligt. Tänk vad mycket elände som hade kunnat undvikas om fler ställde upp för sig själva. Idag är jag tacksam över att jag inte tackade nej till föreläsningen trots att det först kändes som ett väldigt stort ansvar. Jag är tacksam för de helt fantastiska människorna som bar mig genom utarbetandet av detta projekt. Jag är tacksam för alla som kom och deltog. Och jag är tacksam för NK mints.