Höstens soluppgångar är ofta rosa mot grått. Solens varma strålar reflekteras i molnen som den delar himlapällen med allt som oftast nu i oktober. Jag brukar sitta här uppe i arbetsrummet och tittar ut genom fönstret då värmen sprider sig i rummet. Tänker så klart ofta på Molly Sandéns Rosa himmel (eller egentligen Jonathan Johanssons och David Lindvalls) vid dessa tillfällen och undrar vad jag tänkte på innan 2019 då jag hörde låten första gången.
Jag satte i våras ängsblommor, 3-4 påsar, på en plats i gräsmattan där maken hade jämnat ut och flyttat jord från andra platser. Sedan kom den långa torkan. Jag vattnade i början, men efter ett tag fick jag prioritera bort denna plats då det var fullt upp i grönsaksland, rabatter, växthus, krukor och runt fruktträd och buskar. Ängen fick möta sin baneman innan den ens fått en chans. Döm om min förvåning då det för några veckor sedan började blomma. Jag skrattade högt då jag såg denna svulstiga plantering första gången. Alltså, jag borde lagt något där för storleksreferens, men ändå. Du kanske får en känsla. Tänk ändå att de här stackarna inte blev uppätna av fåglar eller bara torkade ihjäl efter att de väl hade etablerat sig. Planttanter bör ha planer, men vara flexibla gällande resultatet av arbetet de lägger ner.
Jag hänger en hel del med granntjejerna. Försöker att inte exponera dem här i bloggen, men eftersom Lillasyster inte fanns med utan att hennes glada lilla anlete är i centrum får lilla Tittis baksida representera. Tjejernas mamma är duktig på hår och Tittis lockar är väl omhändertagna. (Lillasyster har varken hår eller tänder trots sina nio månader, men hon är väldigt glad ändå.) När håret ändå inte räcker till använder Titti olika sjalar och halsdukar för att uppnå rätt resultat. Hon har en livlig fantasi och leker och leker och leker. Häromkvällen var hon Pippi, favoriten. De långa flätorna hängde ner till golvet och Lillasysters lekkossa fick spela Herr Nilsson medan käpphästen gjorde en utmärkt rolltolkning som Lilla Gubben. Ibland får man agera publik, ibland blir man statist och åter andra gånger håller man sig bäst i bakgrunden för att beskåda härligheten. ”Kan man klippa sjalar, mojmo?” ”Nja, det är nog inte så bra. Varför skulle man göra det?” ”Om håret är för långt klipper man det.” Ah, såklart. Men nä, mammas kashmirsjal klippes helst inte av. Jag vet att födelsedagsönskningarna inbegriper utklädningsattiraljer, så kanske får hon ett riktigt Pippihår snart.
Jag bakade chocolate chip cookies och de blev goda. Vi hade gäster och delade med grannarna, men när jag trodde att jag skulle göra en omgång kakor redo för utbakning i frysen var degen puts väck. Vi har väl möss i kylskåpet. Och kakdeg är som vi alla vet väldigt gott.
Vi var på kyrkogården och satte lyktorna på plats och tittade till lite. Det är verkligen så mycket finare på vår kyrkogård än det var ”förr i tiden”. Kul tycker jag.
Planttanteriet ligger lite i malpåse nu. Jag har envist hållit kvar dahliorna i jorden då vi inte haft ens i närheten av frysgrader, men efter helgen ska de upp. Igår satte jag in en av årets sista buketter och är så glad att jag orkar mixtra med de här divorna. Men nej, jag är nöjd med årets beslut att inte försätta dem inomhus i påsar och kommer att sätta dem direkt i backen nästa år också. Det är bara en sort som jag inte kommer att sätta igen. Sniglarna gillar olika dahlior olika mycket, men just dahlior med mörka blad ÄLSKAR de. Jag har en kortvuxen sort som inte funkar i buketter och eftersom den alltid blir ful pga sniglarna ger jag upp den nu. Det finns tillräckligt ändå. Resultatet i kållådorna blev en besvikelse i år, men när kålfjärilarna inte längre orkade hålla igång började en del av plantorna ändå ge en del till våra grytor. Broccoli och vitkål bl a. Grönkålen försvann ju mystiskt, den är annars min favorit. Det kommer nya chanser! Sedan har vi maskrosorna som verkligen är som härliga solar! Sedan vi fick bin på gården har jag inte kunnat ogilla dessa kraftfulla själar. Jag är tvärtom tacksam för att de växer trots stora utmaningar. Och nu är det helg och det ska regna hela dagen. I eftermiddag har jag bjudit hit kyrktanterna på soppa, men innan dess ska jag fortsätta med böckerna. Det blir finemang. Lev väl.
6 kommentarer
Det där är en mikroäng. Helt i trend i en tid av mikropauser och mikrokurser.
Ja, men såklart, att jag inte tänkte på det. Jag kanske kan bjuda in på mikroträdgårdsrunda till min mikroäng?!
Gomorron Monnah!
Så fin frisyr hon har lilla tjejen <3 Gulligt att uppleva världen genom hennes tankar och funderingar, fattar att du inte vill klippa sönder mammas kashmirsjal dock… 😀
Jag antar att det var tvåbenta möss som slurpade i sig kakdegen… och ja, vansinnigt gott är det med chocolate chip cookie dough! En gång i tiden jobbade jag inom restaurang på Arlanda flygplats och då hade vi hinkar av den degen för bake off, och jo, det kunde bli ett visst svinn i dom, haha 😀
Härligt att blommorna kämpar på, två år i rad nu har jag ju varit i Sverige (Malmö) i oktober och då har Dahliorna stått i full blom, plus många andra blommor också och det förvånade mig faktiskt då jag inte minns att det var så när jag bodde där 😀
Ha en fin söndag!! Kramar!!
Visst är hennes flätor underbara? Att få chansen att hänga med barnbarnen just nu är en ynnest, jag njuter av varje stund. Inte minst då jag har förstått att tanken inte är att de blir kvar forever and ever. MEN, man vet aldrig hur det blir, det vet både du och jag. Det är hur som helst dumt att inte ta nuet tillvara.
Hahaha, tror att den tvåbente jag misstänker hade haft svårt att hantera hela hinkar med kakdeg, men man tröttnar kanske lite på det också? Jag kan tänka mig att det blir så. Lush var min favortiaffär då jag var yngre och frågade en tjej där om inte hela hennes lön gick till att köpa grejer på jobbet. Hon sa att man snabbt vänjer sig vid doften och allt det där härliga kan man också tröttna på.
Malmös parker är underbara, de där dahliorna har också jag upplevt IRL och njutit för fullt av. Ibland är det lätt att missa det som finns mitt framför ögonen. Så var det väl då jag bodde här i Blekinge som ung. Nu vet jag åtminstone att det finns så mycket härligt att uppleva. Ska bara ta mig tid, hehe. Kram, kram!
Visst är det fantastiskt när sånt man gett upp hoppet om helt plötsligt bara står där och lyser. Fint! Och klart Titti ska ha ett Pippi-hår. Jag hade ett, även om det var fel färg, och älskade sönder det fullständigt.
Kram
Ja, men visst är det så! Jag älskar den känslan. Det ska bli kul att se om lilla Tittis alla utklädningsgrejer leder till en ÄNNU mer levande fantasi. Jag har svårt att tro det, men man vet aldrig. Mysigt med sönderälskade grejer, så ska det vara tänker jag. Kram!